Några ärenden

Det var ju ett antal ärenden som skulle utföras idag. Fast… inte en påse kom jag hem med – till skillnad från Vissa som kom hem med två.  (Och nej, det var inget slöseri med pengar utan bland annat skulle en lagad sak hämtas, en lagning som affären stod för.)

Men Nån i sällskapet fick lågt blodsocker och behövde köpa sig en frukt. Så skedde medan jag dreglade över en skitstor gigantisk chokladask.

Skitstor Gigantisk chokladask.

Petite Moi skulle bland annat titta efter ett nytt tyg till kökssoffan eftersom det gamla har varit trasigt i över ett år. Men på stan fanns det bara fula tyger och färger. Synnerligen irriterande – ungefär som det visslande ljud vi hörde under hela bussresan in till stan. (Ja, jag pallade att åka buss.) Jag trodde det var nåt fel på bussen, men det visade sig att ljudet kom från någons näsa. Om jag hade kunnat skulle jag ha erbjudit en näsduk.

En del tittade inte alls på sina fästmör utan på andra tjejer. En del tjejer fick till och med följa med hem, för de var ju riktigt billiga…

En del brydde sig bara om andra tjejer.

I affärerna fanns det bara fula kläder som jag inte vill köpa. En affär hade bara FÄRGGRANNA kläder, till exempel. Vad är det för dumheter?! Tjockis-svart ska det ju vara! Eller möjligen orange, som dessa byxor som emellertid endast fanns i pygméstorlek.

Orange brallor i pygméstorlek.

Nä, vi drog till min vän Grekens ställe för att bättra på figurerna. Extra kul var det att träffa K idag – som jag inte sett på typ tio bast, minst. En riktigt söt och rar yngling, lika söt som kakan jag köpte mig. Tjejen som serverade mig den tyckte nog att jag såg väldigt klen ut för hon sprutade hur mycket grädde som helst på den. Och nej. Jag åt inte upp all grädde utan lämnade en stor jävla klick kvar.

Underbar morotskaka med massor av grädde.

Andra var minsann behärskade och nöjde sig med en knaprig kaka med solrosfrön. Och ett par nöjde sig med att bara köpa var sin burk läsk och äta smörgåsar köpta från Subway. Men hallå! Liiite fräckt, eller?! (Vi fikade alltså inte på Subway.)

Vi strosade runt lite efter att ha vilat onda ryggar och fötter en stund, men varken tyg eller nån bok från Röda Rummet fick följa med hem. Stannade i stället till för att ta en färdknäpp på Stationen. Samma gäng gubbar satt där som sist, en pratade hela tiden utom när han goffade jordnötter. Med öppen mun. Jag fick be Anna repetera vad hon sa flera gånger för jag hörde inte tack vare Pratmakaren.

Var sitt glas öl. Vinglaset med öl var Annas för hon är ju Kvinnan i förhållandet, medan jag, som är Mannen, fick en 40 centiliters stor öl. Stor, förresten..? Nej knappast.

Vi tog var sin öl, Anna ville ha en liten och fick sin fatöl serverad i ett vinglas. Jag ville ha en stor och fick min serverad i ett 40-centilitersglas. Inte en pint, ens. Alldeles för litet glas för en som trots allt är Mannen i familjen.

Sen åkte vi hem och på bussen satt folk och snorade även på returvägen. Fast nu visslade det inte nån näsa utan det rann. Jag hade fortfarande ingen näsduk att erbjuda.

Himlen var alldeles blå och vi såg två talgoxar som kviddivittade på en gren i ett träd. De flög naturligtvis iväg när jag skulle fota dem, idioterna. Men bilden blev rätt fin ändå.

Himlen var alldeles blå, men talgoxidioterna flög sin kos från grenen.

Strax ska jag ställa mig vid spisen och steka Pippi. I afton serverar köket i New Village Kalle Kon med skalförsedda klyftor och hot béarnaisesås. Det har jag inte ätit på en månad. Fantasin när det gäller matlagning är stor, som synes.

Lite senare blir det troligen filmtajm. När maten har sjunkit undan och jag har tagit fram min Frukt&Mandel som jag inhandlade igår.

Jag tänker, jag tänker, jag tänker. Men jag känner mig mer velig och kluven än nånsing. I vart fall har jag deklarerat med e-legitimation och tack och lov blir det pengar tillbaka.

Vad händer hos dig i kväll?

Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött, så bemöter man andra

Nu ska jag skriva om nånting som jag vet att många har en massa åsikter om – och framför allt synpunkter på mig: bemötande. Det här ska inte bli nåt undfallande eller urskuldande inlägg. Jag vill bara meddela att jag tänker fortsätta med att inte ta nån skit. Och att jag är hård mot dem som förtjänar det, precis som jag är lika snäll mot dem som förtjänar det.

Vi har alla olika saker med oss i vårt bagage. En del saker är lätta och glada, andra är allvarliga och en del är tunga och kanske till och med förgörande. Det är inte lätt att bli av med det tunga i bagaget. Har vi en gång fått det och inte tagit itu med det blir det gärna liggande nånstans i botten på en resväska. Tills vi en dag städar och finner det trista minnet.

En titt tillbaka…

För min del har jag en del tunga saker i bagaget från Metropolen Byhålan, där jag är född och växte upp – förutom fyra år i Småland. Jag stannade tills jag hade blivit myndig och sen drog jag. Vilka skäl jag hade för det vill jag inte skriva om helt öppet eftersom de berör människor som fortfarande är i livet. Men min barndom var ändå ganska lycklig, förutom en frånvarande mamma (som alltid var på sjukhus, kändes det som), medan min ungdom var tuffare. Mina föräldrar gjorde emellertid sitt bästa, så ingen skugga på dem!

Efter ett år i England och två terminer på folkhögskola kom jag till Uppsala för att plugga. Jag var en tråkig plugghäst som läste mina läxor och böcker (jag pluggade bland annat litteraturvetenskap och det innebar att man fick läsa MÅNGA böcker varje vecka), gjorde mina tentor och skrev uppsats om Gustaf Fröding. Jag var sällan ute och roade mig. Men lite kul hade jag – då och då. Och så småningom hade jag väl ett nytt kompisgäng här i stan.

Det här med kärlek var ett tufft kapitel. Ett skäl till det är att jag är uppväxt med att man inte ska visa känslor. Här i Uppsala fick jag höra av kompisarna att jag alltid var så behärskad. Ha, om de hade vetat vilken vulkan jag var inuti! När jag sen blev vuxen på riktigt gick det några år när jag bearbetade det där instängda och faktiskt släppte ut vulkanen. Inte roligt för den som drabbades, men jag hade så mycket inuti som bara ville ut. Och jag ville inte vara snäll längre.

I kärlek gjorde jag många misstag och jag var inte alltid så snäll. Jag var inte heller tillsammans med så snälla människor. Min självkänsla sjönk drastiskt och jag blev ett mesigt mähä. När jag ser på bilder från en viss tid ler jag inte på en enda bild. Och trots det var livet inte dåligt hela tiden! Fast jag minns inte de bra stunderna, direkt.

Svekfull kärlek och svekfulla vänner gjorde att jag isolerade mig. Tills jag vågade ta chansen igen. Bara för att hamna ur askan i elden. Hos en Tyrannosaurus Regina (den som är elak blir ful i betraktarens ögon) – bild se nedan! – som var van att bestämma. Och självkänslan åkte ner igen. Den åkte ner i magen och jag hamnade på sjukhus. Många långa och svåra undersökningar – och det enda som hittades var nånting i kopplingen mellan tunntarmen och tjocktarmen och lite magsår. Ingen psykisk sjukdom.

Tyrannosaurus Regina. Den som är elak blir ful i betraktarens ögon. (Bilden lånad från Geek alerts.)

Men nånting hände under sjukhusvistelsen. Och jag började se på det förhållande jag var i och tänka att jag inte ville fortsätta leva så som jag gjorde. Kärleken tog slut. Det var självklart (?) svårt för min dåvarande  att förstå. Som alltid – eller så ofta, i alla fall – i en separation är de båda parterna inte snälla mot varandra. Jag fick höra så mycket elakt om min person – saker sagda bakom ryggen till såväl bekanta som obekanta personer. Jag vet inte om det elakaste jag hörde var att jag var psykiskt sjuk (vilket jag inte var) eller om det var att jag hade lurat mitt ex på pengar (jag har ett undertecknat kvitto på 70 000 kronor som motsäger detta). Jag kan ta, även om det också är svårt, om folk säger att jag är dum och elak, men jag tar inte att folk beskyller mig för vissa saker. Och sprider ut rykten. Särskilt min pappa var mycket upprörd över detta. Upprörd och besviken.

Efter en del kringelikrokar träffade jag så Fästmön i början av hösten 2007. Och nej, jag var inte orsaken till hennes skilsmässa. Men vi träffades innan hennes skilsmässa hade gått igenom. Vi har haft så många tuffa år och har gått igenom så många tuffa saker. Men eftersom det handlar om kärlek den här gången har allt detta inte söndrat oss utan fogat oss än mer samman. Nu önskar jag bara att jag fick ett fast jobb så att Anna och jag kan gifta oss och leva tillsammans resten av livet. Så länge min tillvaro är som den är, kan jag inte utsätta Anna för att råka ut för att bli försörjningsskyldig för mig, till exempel.

Min fästmö i början av december 2012.

Jag är glad och tacksam för att jag träffade Anna, för jag började tro att det här med kärlek inte var för mig. Jag förstår om många är avundsjuka på det vi har, men jag kan inte acceptera missunnsamhet som jag har fått känna av från olika håll – ingen utpekad. Eller att folk utanför vill förstöra relationerna mellan oss inom familjen, till vilken jag förstås räknar även Annas före detta man. Det är inte lätt för nån av oss att förhålla oss på bra sätt till varandra, men vi gör så gott vi kan. Ibland klarar vi inte av det så bra, medan vi andra gånger är riktigt tajta. Det är också svårt på olika sätt för alla och envar i familjen. Så varje gång du snackar skit om nån i syfte att sabba en relation inom familjen, tänk på att det drabbar resten av familjen också. Jag snackar också skit och jag blir också arg och besviken och sur ibland. Men jag försöker, så långt det går, att prata med den det berör. Det är först när det inte går som jag pyser till nån jag litar på håller det för sig själv.

Alla dessa tankar kom upp i samband med ett inlägg jag skrev ganska nyligen och ett telefonsamtal jag fick igår. Det var dumt av mig att dra upp och häckla nån från mitt förflutna, men samtidigt kan man undra vad mitt förflutna har för intresse av att läsa min blogg… Vem är det som inte har släppt taget, egentligen? Det jag gjorde var att släppa några obetänksamma ord och det var dumt. Men jag står för mina åsikter. Och jag bemöter på det sätt som jag själv har blivit bemött. Eller nästan. Jag skrev inte om pengar eller psykisk sjukdom, jag skrev om utseende och dumhet. Det var lågt av mig, jag erkänner. Men, som sagt, åsikterna står jag för.

Nu tänker jag inte hänga kvar i det här, för just den relationen har jag glömt. Jag har gått vidare för länge sen, den relationen var en parentes i mitt liv. Det är nuet och framtiden som gäller idag.

Livet är kort. Dags att rensa ut gamla misstag forever.

Read Full Post »

Ibland står jag bara inte ut…

Ibland står jag bara inte ut – varken med företeelser eller vissa människor. Idag stod jag mest inte ut med min skröpliga lekamen. Har du försökt handla med två kryckor? Då vet du att det är rätt omöjligt eftersom armarna inte räcker till att hantera fler saker än två – kryckorna.

Min lunch idag var ganska torftig och intogs efter strykning och telefonsamtal med mamma. (Ja, jag  behövde fylla på sockerdepåerna efter detta.)

Kexchoklad, lokalblaskans bostadsbilaga och vatten – en ganska torftig lunch.

Så därför fick jag för mig att åka till en kvarterskrog och käka pizza. Det är inte direkt min kvarterskrog, men en friskfotad person promenerar sträckan Toffelhemmet – Kvarterskrogen på 20 minuter. Jag tog bilen.

Men innan jag kom ut till bilen noterade jag att det låg nåt i min postbox. Jag stapplade fram – och blev skitbesviken och förbannad! Först var det en lapp där jag uppmanades att bli vän på Fejan med en jävla förskola. Förskola! Sen var det ett kuvert från det här skiten:

Postkodlotteriet som aldrig ger sig. 

Sen flera år tillbaka returnerar jag all skit – och det är inte lite! – som jag får från Postkodlotteriet. Jag stryker ett kryssöver mitt namn och mina adressuppgifter och så skriver på nånting som innehåller

Åter avsändaren!

och så lägger jag det på en gul brevlåda nästa gång jag passerar en. Men mitt budskap verkar inte gå hem och jag tänker inte slösa bort ett telefonsamtal eller mejl igen på dem, för det hjälper ju uppenbarligen inte heller. HUR FAN SKA MAN FÅ POSTKODLOTTERIET ATT FATTA ATT MAN INTE VILL HA MER SKRÄP FRÅN DEM???

Kvällens returnerade kuvert. Ja jag vet, jag skriver skitfult, men det står: ” Åter avsändaren. Sluta skicka er skit till mig!”

I vanliga fall brukar jag ha en skarp men hövlig ton på kuvertet. Jag brukar skriva

Ej beställt material.

Men nu orkar jag inte vara hövlig längre, utan provar att vara arg och otrevlig. Vete fan om det hjälper, Postkodlotteriet är ju lika envist som jag. Tänk att år ut och år in skicka grejor till en människa som varje gång returnerar dem… Då är man jävligt envis. Eller bara korkad…

Såå… jag var på rätt dåligt humör när jag anlände till Nån Annans Kvarterskrog. Precis utanför dörren stod två puckon och rökte. Det ena puckot hejade på mig, jag hejade tillbaka. Nån ansats för att hjälpa mig att öppna dörren gjorde puckot inte, det hade ju fullt sjå att hålla i sin giftpinne.

Jag stapplade in och satte mig. Ganska fullt på stället. Jag tänkte att de har ju bra mat här, varför ta en pizza? När servitrisen såg att jag hade satt mig ner vid ett bord kom hon fram och frågade:

Ska du äta här?

Jag svarade:

Jaa…

Men jag tänkte svara:

Nej, jag ska gyttjebrottas.

Hon sa:

Då går jag efter menyn.

Jag tänkte:

Ja gör det, du jobbar ju här.

Tre sekunder efter att hon hade lämnat mitt bord kommer ett av röktrollen fram till mitt bord, rätt dragen och säger:

Får jag spå dig?

Alltså… vid det laget var jag explosiv. Men som den alltmer behärskade Toffla jag ändå är svarade jag, tydligt och klart:

Nej tack, jag vill vara ifred!

Varpå puckot morrade:

Så jävla sur man kan vara då...

Men puckot lommade iväg, tack och lov. Annars hade jag gjort det. Fast jag hade ju inte lommat, jag hade stapplat.

Under hela den halvtimme jag var där och åt min lax med pommes och drack mineralvatten – längre tid stod jag inte ut – sprang detta pucko som en osalig ande mellan olika bord och störde ätande gäster. Däremellan var puckot ute och sög i sig giftig luft. Det hade varit ganska skönt om nån ur personalen lite fint hade försökt be puckot att sätta sig ner, men icke. Personalen kanske inte jobbade där, vad vet jag.

Jag stod inte ut med att be om notan och sitta och vänta på att den skulle anlända med servitrisen, utan jag gick fram till kassan för att betala. När jag hade lämnat min peng bad jag att få 50 kronor tillbaka. Fick det och skulle stoppa ner den när servitrisen med förbryllad min gav mig en tjuga och sa…

Men… du ska ju ha 70 kronor tillbaka..?

Inte vet jag om hon tror att alla människor med funktionshinder är dumma i huvet eller inte kan räkna… Jag svarade matt:

Det var ju dricks…

Sen kryckade jag ut och åkte hem i min tysta, fridfulla boning dit ingen rök sipprar in och inga puckon kommer över tröskeln – mer än jag själv… Och jag står knappt ut med mig själv just nu.

Jag undrar om jag har PMS…

Livet är kort.

Read Full Post »

Ny dag, ny vecka, nya roligheter

Äh, jag slängde till den gamla klyschan

Ny dag, nya möjligheter 

lite i rubriken! Jag tycker i och för sig att dagarna allt mer innehåller möjligheter, men samtidigt är det lite tärande att må illa och ha ont och känna sig svag. Det tar liksom ner det goda humöret lite. (Understatement of the year..?) Men, men, jag gnäller av mig här och sen försöker jag visa upp en behärskad – och glad! – min utåt. För jag är ganska glad för övrigt. Det är till exempel fortfarande otroligt stimulerande att jobba här. Och roligt. Enda smolket i bägaren är att jag inte har lika mycket tid för familjen i Himlen. Det stör mig lite. Samtidigt kämpar jag för att få jobb och en försörjning och det måste gå före just nu. Men det är många dagar som jag längtar och saknar och känner mig väldigt ensam. Jag värmdes i alla fall av Fästmöns morgon-sms idag och bär med mig orden genom hela måndagen.

Min kollega B har kommit tillbaka från en resa i Indien och nu ser jag fram emot att få höra ”allt” på morgonfikat idag. Ett otroligt spännande resmål! Jag minns, från ett annat liv, en annan person som reste till Indien. Det enda vi fick höra om var alla billiga skräddarsydda kläder h*n hade köpt. Det får mig att nynna lite på en gammal rödstrumpelåt…

Ty sådan eeeeee kapitalismen…

Det klart att man vill shoppa lite när man är utomlands, men det bör väl ändå kanske vara upplevelserna som är de väsentliga, inte prylarna man kommer över hur billigt som helst..? Eller? Jag vet inte, jag är ingen van resenär, jag har ju inte varit utomlands sen 1996.

Taj Mahal, det är väl bara vackert? (Bilden är lånad från sajten Allposters.se. Där kan du hitta en massa fina affischer och bilder!)

Efter fikat har jag ett möte med företagets presschef. Vi ska diskutera omvärldsbevakning och kanske lite medieträning också. Jag håller ju på att få till en utbildning i det senare och har fått ett förslag på program att ta ställning till.

Veckan i övrigt innebär bland annat en annan utbildning som jag har anordnat, i vår videokonferensutrustning. Vidare blir det ett och annat halvtidsseminarium som våra forskare ska hålla.på torsdag kväll ska jag klippa kalufsen. Härligt!

Read Full Post »

Utdraget. Del 39

Denna vrede han gick och bar på! Denna eldiga, vrede som ibland kunde ta sig utlopp i att han fick horn bakom ratten. Ty han levde aldrig ut sin ilska någon annanstans än i bilen. Därför blev han mången gång kritiserad för att han var alltför behärskad. I ett försök att lära om provade han motsatt förhållningssätt – det vill säga att visa alla känslor helt öppet, även vrede.

Då blev han slagen till marken, teoretiskt, inte fysiskt. Han uppfattades som helt galen och belades med munkavle. Ty det var så man agerade i maktens korridorer mot någon som inte passade in i de stöpta formerna.

Read Full Post »