Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘missunnsamhet’

Ett soligare inlägg än gårdagens.


 

Solen mellan grenarna 2

Solig söndag!

Min lördag var väl inte att kategorisera som en av de bästa. Den började så bra, men när jag försökte uttrycka mina känslor var det knappt nån som kunde se det. Att det ska vara så svårt att nå fram med ord ibland… Själv har jag fått ord till mig som inte går att tolka på annat sätt än illvilja, missunnsamhet och hot. Nu tycks ju folk ha all rätt att vara elaka, men så snart hot och förtal kommer med i bilden är det ingen rättighet enligt svensk lag.

Jag hämtade hem Fästmön efter jobbet igår klockan 21. Vi missade två och en halv av de första låtarna i Eurovision Song Contest-finalen 2015. Den halfte var en av mina favoriter, Israel. Israel slutade på nionde plats. Min andra favorit, Serbien, kom tia. Italien var en annan favorit och de tog bronsplatsen. Och, ja just det, Sverige vann visst. Ingen låt som jag gillade, men Måns Zelmerlöw är duktig och proffsig i sitt framträdande. Dessutom sjöng han inte falskt, vilket majoriteten av artisterna gjorde. Vissa stunder blev falsksången så plågsam att det inte hjälpte ens med godis – jag blev tvungen att gå ifrån TV:n och sätta mig i ett annat rum. Yngste bonussonen röstade på Belgien. Det innebär att det inte blir några chips de kommande två helgerna, bestämmer den elaka och fula styvmodern. (Skojar bara!!!)

Resultattavla ESC 2015 finalen

För den som råkade missa eller som vill se slutresultatet av finalen i årets Eurovision Song Contest. Om det syns dåligt kan du klicka på bilden eller här och ta upp tavlan på din egen skärm.


Men idag är en ny dag – och den är solig. 
Jag tänker inte ta med de trista orden och känslorna jag fick igår. I Uppsala pågår visst en karneval den här helgen. Tänk så mycket som sker utanför utan att jag deltar. Tänk, resten av mitt liv passerar, utan… Nej, soligt var det! Denna soliga söndag ska jag ta mig ner till stan för att träffa två vänner som kommer hitresta – den ena från norr, den andra från söder. Ja, ingen av dem har särskilt långt att resa, men ändå blir det inte av att vi ses särskilt ofta. Senast var visst… i augusti förra året och då som hastigast.

Anna jobbar förstås som vanligt idag, men jag ska lämna turturduvorna ensamma på eftermiddagen och åka och hämta min kära. Det verkade som om hon klarade dubbelpasset förvånansvärt väl igår, Anna. Jag skulle ha varit helt slut… Men i morgon väntar en ledig dag – om jag nu har antecknat rätt.

I kväll ska jag laga till min fantastiska italienska pastasås med vin. Lite alkohol kan behövas om än så bara i såsen. Igår drack vi läsk respektive vatten och mjölk. Det gick bra det med, för alkohol är ingen nödvändighet i det här hemmet. Till såsen kokar jag spaghetti till mig och Anna får göra nån sorts pasta på squash.

Italiensk pastasås a la Toffla

Italiensk pastasås à la Tofflan!


Ha en fin solig söndag!!! Och snälla du!!! Utmana dig själv och försök lämna en kommentar som varken är negativ eller mästrande. Det skulle glädja mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett månsigt inlägg.


 

Knappt har Melodifestivalen 2015 gjort sitt förrän röster höjs att vinnarlåten är snodd – eller delar av den. Ja ja, schlagern ska alltid orsaka rubriker, det ligger liksom i dess natur. Samtidigt tycks det ligga en hel del avundsjuka och missunnsamhet i somligas natur.

Först var det nån som ansåg att Heroes

 

är alltför lik David Guettas Lovers on the sun

 

Idag läser jag i DN att man undrar om han inte har snott ”tomten” också. Måns har tidigare förklarat på SvT:s webbplats vad låten och MP, gubben med strut, handlar om. Strutmannen, i DN kallad Tomten (av mig kallad Stjärngossen) är en bild av Måns själv som barn. Koreografen till Måns musikvideo (säger man så fortfarande?), Benke Rydman, säger i Aftonbladet att han har sett en video, The Alchemy of Light,  av performanceartisten A Dandy Punk och blivit inspirerad…


Jag tycker… 
att det är helt OK att bli inspirerad av andra upphovsmäns verk. Men det är självklart inte OK att norpa dem rakt av. När det gäller Heroes tycker jag att det är ganska tydligt varifrån inspirationen kommer, men det är inte norpat.

Vad tycker du??? Titta på filmerna ovan, bedöm själv – norpat eller inte? – och skriv en liten kludd i kommentarsrutan om du känner för det.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om väder och vind, elände och ondska.


I natt – eller tidigt i morse –
kom den första snön. När jag klev upp för att skjutsa Fästmön till jobbet var det vitt på taken och på en del bilar på parkeringen. Själv har jag förmånen (nåja, jag betalar för det) att ha plats i kallgarage. Det är skönt vintertid, för då slipper jag skrapa is och borsta bort snö. Men just den här första snön har faktiskt redan hunnit smälta bort.

Snö på bilbakruta

Snö på en av de parkerade bilarnas bakruta.


Jag har fredag hos mig idag
och det har gissningsvis du också. De vackra blommorna från Inger pryder sin plats på mitt köksbord. Inger-mysteriet är för övrigt löst nu, tack vare sms igår kväll. Gerbera är en favorit hos oss båda, har vi konstaterat!

Livet går på och det känns som om jag går bredvid. Som om jag inte deltar riktigt. Det är mycket som känns som om det är på ”hold” just nu. Stannat upp. Jag försöker hitta meningsfullheter, men drabbas hela tiden av antingen slag i huvudet eller apati. För att inte tala om skvaller. Och tänk, visst är det vidrigt att använda en död person som slagträ? Det tycker i alla fall jag. Eller att insinuera att man har ljugit för att människor ska tycka synd om en, ungefär. Eller att ta kontakt med mina jobbkontakter och förtala mig. Det gör så ont, så ont och det är säkert syftet med det hela. Jag vet ju att förlåtelse inte är nånting som står högt i kurs. Inte när det handlar om ren ondska.

Det är nog så att jag skulle behöva en rejäl dos med frisk luft idag. Men det ser fortfarande ruggigt ut utomhus, det blåser och är inte särskilt varmt även om solen tittar fram.

I eftermiddag efter jobbet ska det storhandlas och därefter går färden till Himlen. Ja, platsen Himlen på jorden alltså. Det har funnits dagar när jag har stått vid spåret – bokstavligt talat – och väntat på att fara vidare, men jag skulle nog inte hamna i Himlen-Himlen utan en trappa ner. Och alltid retar det nån att jag är kvar. Några till och med gläds att jag lever. Och såna som Inger tycker att jag är värdefull. Det är inte dåligt alls, det. Men jag förstår att det ger upphov till avundsjuka, missunnsamhet och förtal.


Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött, så bemöter man andra

Nu ska jag skriva om nånting som jag vet att många har en massa åsikter om – och framför allt synpunkter på mig: bemötande. Det här ska inte bli nåt undfallande eller urskuldande inlägg. Jag vill bara meddela att jag tänker fortsätta med att inte ta nån skit. Och att jag är hård mot dem som förtjänar det, precis som jag är lika snäll mot dem som förtjänar det.

Vi har alla olika saker med oss i vårt bagage. En del saker är lätta och glada, andra är allvarliga och en del är tunga och kanske till och med förgörande. Det är inte lätt att bli av med det tunga i bagaget. Har vi en gång fått det och inte tagit itu med det blir det gärna liggande nånstans i botten på en resväska. Tills vi en dag städar och finner det trista minnet.

en titt över broräcket

En titt tillbaka…


För min del
har jag en del tunga saker i bagaget från Metropolen Byhålan, där jag är född och växte upp – förutom fyra år i Småland. Jag stannade tills jag hade blivit myndig och sen drog jag. Vilka skäl jag hade för det vill jag inte skriva om helt öppet eftersom de berör människor som fortfarande är i livet. Men min barndom var ändå ganska lycklig, förutom en frånvarande mamma (som alltid var på sjukhus, kändes det som), medan min ungdom var tuffare. Mina föräldrar gjorde emellertid sitt bästa, så ingen skugga på dem!

Efter ett år i England och två terminer på folkhögskola kom jag till Uppsala för att plugga. Jag var en tråkig plugghäst som läste mina läxor och böcker (jag pluggade bland annat litteraturvetenskap och det innebar att man fick läsa MÅNGA böcker varje vecka), gjorde mina tentor och skrev uppsats om Gustaf Fröding. Jag var sällan ute och roade mig. Men lite kul hade jag – då och då. Och så småningom hade jag väl ett nytt kompisgäng här i stan.

Det här med kärlek var ett tufft kapitel. Ett skäl till det är att jag är uppväxt med att man inte ska visa känslor. Här i Uppsala fick jag höra av kompisarna att jag alltid var så behärskad. Ha, om de hade vetat vilken vulkan jag var inuti! När jag sen blev vuxen på riktigt gick det några år när jag bearbetade det där instängda och faktiskt släppte ut vulkanen. Inte roligt för den som drabbades, men jag hade så mycket inuti som bara ville ut. Och jag ville inte vara snäll längre.

I kärlek gjorde jag många misstag och jag var inte alltid så snäll. Jag var inte heller tillsammans med så snälla människor. Min självkänsla sjönk drastiskt och jag blev ett mesigt mähä. När jag ser på bilder från en viss tid ler jag inte på en enda bild. Och trots det var livet inte dåligt hela tiden! Fast jag minns inte de bra stunderna, direkt.

Svekfull kärlek och svekfulla vänner gjorde att jag isolerade mig. Tills jag vågade ta chansen igen. Bara för att hamna ur askan i elden. Hos en Tyrannosaurus Regina (den som är elak blir ful i betraktarens ögon) – bild se nedan! – som var van att bestämma. Och självkänslan åkte ner igen. Den åkte ner i magen och jag hamnade på sjukhus. Många långa och svåra undersökningar – och det enda som hittades var nånting i kopplingen mellan tunntarmen och tjocktarmen och lite magsår. Ingen psykisk sjukdom.

Tyrannosaurus

Tyrannosaurus Regina. Den som är elak blir ful i betraktarens ögon. (Bilden lånad från Geek alerts.)


Men nånting hände
under sjukhusvistelsen. Och jag började se på det förhållande jag var i och tänka att jag inte ville fortsätta leva så som jag gjorde. Kärleken tog slut. Det var självklart (?) svårt för min dåvarande  att förstå. Som alltid – eller så ofta, i alla fall – i en separation är de båda parterna inte snälla mot varandra. Jag fick höra så mycket elakt om min person – saker sagda bakom ryggen till såväl bekanta som obekanta personer. Jag vet inte om det elakaste jag hörde var att jag var psykiskt sjuk (vilket jag inte var) eller om det var att jag hade lurat mitt ex på pengar (jag har ett undertecknat kvitto på 70 000 kronor som motsäger detta). Jag kan ta, även om det också är svårt, om folk säger att jag är dum och elak, men jag tar inte att folk beskyller mig för vissa saker. Och sprider ut rykten. Särskilt min pappa var mycket upprörd över detta. Upprörd och besviken.

Efter en del kringelikrokar träffade jag så Fästmön i början av hösten 2007. Och nej, jag var inte orsaken till hennes skilsmässa. Men vi träffades innan hennes skilsmässa hade gått igenom. Vi har haft så många tuffa år och har gått igenom så många tuffa saker. Men eftersom det handlar om kärlek den här gången har allt detta inte söndrat oss utan fogat oss än mer samman. Nu önskar jag bara att jag fick ett fast jobb så att Anna och jag kan gifta oss och leva tillsammans resten av livet. Så länge min tillvaro är som den är, kan jag inte utsätta Anna för att råka ut för att bli försörjningsskyldig för mig, till exempel.

Anna i en ljusportal

Min fästmö i början av december 2012.


Jag är glad och tacksam
för att jag träffade Anna, för jag började tro att det här med kärlek inte var för mig. Jag förstår om många är avundsjuka på det vi har, men jag kan inte acceptera missunnsamhet som jag har fått känna av från olika håll – ingen utpekad. Eller att folk utanför vill förstöra relationerna mellan oss inom familjen, till vilken jag förstås räknar även Annas före detta man. Det är inte lätt för nån av oss att förhålla oss på bra sätt till varandra, men vi gör så gott vi kan. Ibland klarar vi inte av det så bra, medan vi andra gånger är riktigt tajta. Det är också svårt på olika sätt för alla och envar i familjen. Så varje gång du snackar skit om nån i syfte att sabba en relation inom familjen, tänk på att det drabbar resten av familjen också. Jag snackar också skit och jag blir också arg och besviken och sur ibland. Men jag försöker, så långt det går, att prata med den det berör. Det är först när det inte går som jag pyser till nån jag litar på håller det för sig själv.

Alla dessa tankar kom upp i samband med ett inlägg jag skrev ganska nyligen och ett telefonsamtal jag fick igår. Det var dumt av mig att dra upp och häckla nån från mitt förflutna, men samtidigt kan man undra vad mitt förflutna har för intresse av att läsa min blogg… Vem är det som inte har släppt taget, egentligen? Det jag gjorde var att släppa några obetänksamma ord och det var dumt. Men jag står för mina åsikter. Och jag bemöter på det sätt som jag själv har blivit bemött. Eller nästan. Jag skrev inte om pengar eller psykisk sjukdom, jag skrev om utseende och dumhet. Det var lågt av mig, jag erkänner. Men, som sagt, åsikterna står jag för.

Nu tänker jag inte hänga kvar i det här, för just den relationen har jag glömt. Jag har gått vidare för länge sen, den relationen var en parentes i mitt liv. Det är nuet och framtiden som gäller idag.


Livet är kort. Dags att rensa ut gamla misstag forever.

Read Full Post »

Idag är det fem år sen jag föll. Fallet hade föregåtts av ett tufft år (2006) – organisationsförändringar på jobbet med stor oro på avdelningen, en separation, en utsliten axel som äntligen blev opererad efter ett års väntan på operation och så min pappas hastiga och onödiga bortgång – bara för min del. Vi hade stämt träff efter jobbet. Först skulle vi bara ses och ta en fika, men eftersom det var middagstid föreslog jag att vi skulle gå och äta nånstans i stället. Från min sida var syftet med träffen att träffa en bekant som jag hade ”pratat” lite med på nätet.

Fästmön på Pride 2009, en av mina favoritbilder!


Det var inte läge för nån av oss
att inleda nånting annat än en vänskap. Men jag erkänner ärligt att jag föll. Jag föll verkligen som en fura – med ett stort brak. Särskilt minns jag ett ögonblick, jag tror Anna hade varit och pudrat näsan. När hon är på väg tillbaka till bordet bara inser jag att den här kvinnan vill jag älska och följa och ha vid min sida resten av livet.

Fem år sen är det idag. Fem år sen jag fick den insikten och fem år sen jag såg Anna första gången och fem år sen jag föll. Anna hade sett mig nån dag innan när vi var på ICA Kvantum och körde var sin stridsvagn. Eller Anna körde varuvagn, jag stridsvagn – jag hatar nämligen att storhandla.

Det är lätt att vara med Anna. Vi är väldigt olika som personer, men när jag härsar upp mig, som vi säger på östgötska, är Anna lugn som en filbunke. Anna är mer eftertänksam och klok än jag, jag är mer impulsiv och efterklok. Vi är båda – även jag, tro det eller ej! – snälla och omtänksamma.

Anna har fyra fina barn, som jag inte längre skriver om här så mycket av olika skäl. Men jag vill säga att de är en härlig bonus i livet! Jag har inga egna barn och jag lär inte få några – en alien räknas inte.

Livet har inte direkt fortsatt vara enkelt sen vi träffades. Kris på kris har följt och en och annan har försökt söndra och förstöra det Anna och jag ”har”. Dock utan framgång. Det finns inget värre en avundsjuka/missunnsamhet och sånt slår bara tillbaka på den som inte kan glädjas eller åtminstone acceptera andras lycka. Dessutom kommer vi starkare och än mer sammansvetsade ur varje kris.

Vi har nu en minst sagt osäker tid framför oss, men eftersom vi kämpar mot samma mål vill jag tro att framtiden är ljus för oss. Därmed inte sagt att allt lär bli enkelt alltid för oss. Jag vet bara att jag fortsätter att falla för Anna – varje dag.

Anna, jag älskar dig!


Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag och då är det dags för en sammanfattning av veckans höjder (Hjärtor) respektive dalar (Fjärtor). Det är inte svårare än så här:

Hjärtor

  • Jobbet (som är så otroligt stimulerande just nu att jag nästan bara vill… jobba…)
  • Ett socialt liv (det håller jag på att [åter]skapa!)
  • Fästmön (som är och har det största Hjärtat av alla!)
  • Annika Östberg (ett möte…)
  • Dialekter (är roliga ju!)


Fjärtor

Read Full Post »

Jag är hemma och har plockat undan inför stamspolningen i morgon. Torkat ur, dammsugit, flyttat på prylar. Nöjd! Nu väntar strykning. Men först måste jag skriva av mig några saker som har legat inuti och gnavt några dar.

Det finns människor – flera stycken och jag tänker inte namnge dem alla, för det verkar vara ganska många! – som lägger stor skillnad vid orden

avundsjuk och missunnsam

Det gör inte jag. Och nu vill jag med en gång säga att andra får tycka vad de vill, men jag tycker att båda orden är negativa. Jag kan förstå att man är bitter. Jag kan också förstå att man känner känslor av avund och missunnsamhet. Det gör jag själv ibland. Men jag tycker att skillnaden mellan ordens betydelse inte är särskilt stor. När jag var/är utan jobb, till exempel, är jag jätteavundsjuk på folk som har jobb. Jag anser mig själv missunnsam när jag tycker att folk som gnäller på sina arbeten är just gnälliga och att de ska vara jävligt glada att de överhuvud taget har jobb. 

För mig är orden lika negativa. OK, missunnsam är aningen mer negativt. Så varför inte försöka tänka i positiva termer i stället. Om du inte har en kärlek kanske du i stället har en massa vänner, till exempel? Eller om det finns en kärlek i ditt liv, men få vänner – var glad åt såväl kärleken som de få vännerna. Vänner och kärlek kan ingen annan

skaffa 

åt dig. Det är helt upp till dig.

Vänskap kan ingen annan ordna åt dig.


Jag själv förlorade många så kallade vänner
för tre år sen. Först var det många nyfikna (skadeglada?) vänner som hörde av sig. Några vänner hörde inte ens av sig utan snackade bakom ryggen. Och blev till sin stora genans outade på den här bloggen. (Tänk att trots alias så såg de vilka de var – och blev arga. Dåliga samveten, eller?). Sen fanns det vänner som bytte trottoar när vi möttes på stan.

Under de här tre åren har jag också funnit många nya vänner. En del har redan kommit och gått, medan andra har stannat kvar därför att vi betyder nånting för varandra och därför att vi antagligen kan ge varandra nånting – inte saker, alltså, utan i vänskapsväg.

Att vara en vän är ett sätt att få vänner.


Det blir svårare att knyta vänskapsband
ju äldre man blir. Om man dessutom inte ingår i nåt socialt sammanhang är enda chanserna att träffa presumtiva vänner att ge sig ut i vimlet. Har man då vissa sociala fobier är det inte särskilt lätt. Men det går. Och vi vet alla att

träning ger färdighet

Social förmåga går att träna. Det är heller inte kört att träffa nya vänner trots att man är arbetslös eller börjar bli rätt gammal. Men det är svårare än när man  är yngre, helt klart.

Vänner som jag numera genast s0rterar bort  är såna som

  1. inte hälsar
  2. inte svarar på sms när man försöker bryta deras ensamhet
  3. inte svarar på mejl när man frågar om man förargat dem
  4. inte ringer tillbaka när de har lovat

För de vänner jag vill ska finnas i mitt liv nu är ärliga vänner. Och gillar man inte varandra eller det man står för ska man säga det rakt ut till den det berör. Inte till andra. Och nej, jag svarar inte på sms och mejl som innehåller skitsnack om andra. Grow up!

Och det här inlägget hade jag inte alls tid att skriva, men detta är nånting som har gnavt inuti mig sen förra veckan. I eftermiddag kom jag till insikt att jag faktiskt inte kan göra mer för att rädda vissa vänskaper. Det är kört.

Read Full Post »