Tidig lördagsmorgon i januari

Jaha. Nu var det slut på det roliga. Fästmön börjar jobba idag. Och det var nog inte roligt att kliva ur sängen klockan sex i morse. Morgonen var inte bara mörk, den var fem grader kall, också. Tur för Anna att hon bara jobbar till klockan 14 idag…

Mörkt och kallt i morse.

Det blev lite sent igår kväll. Vi tittade ju på en bra film och den slutade inte förrän klockan var en kvart före midnatt. Sen var det inte särskilt lätt att somna.

Själv tycker jag väl inte att det var nån större fara att gå upp och skjutsa Anna till jobbet. Men jag är ju fortfarande sjukskriven och kan ta det lugnt idag.

Jag har haft ont i magen ett tag och jag misstänker att det är tarmarna som inte riktigt känner sig hemma i magen. De blev ju, som jag skrev i ett tidigare inlägg, troligen urplockade och islängda under operationen och det tar väl tid innan de hamnar på rätt plats, så att säga. Förutom magen och hälen, som nu gör sig påmind igen, har eksemen efter sprutorna kommit tillbaka. Framför allt en fläck på högra skinkan är väldigt kliig och upphöjd. Jag började smörja med Emovat igår igen, men jag är inte så förtjust i den. Föredrar Locoid.

Trots allt mår jag rätt bra just nu. Jag blir starkare för var dag som går, även om jag börjar få lite social fobi, nästan. Jag är ju aldrig ute bland folk och det börjar kännas lite skrämmande. Nästa vecka ska jag försöka att göra en utflykt till Stormarknaden nån dag. Gissningsvis är det inte så mycket folk där då och jag behöver inhandla lite strumpor och underkläder.

I eftermiddag, när jag har hämtat hem Anna, ska jag försöka följa med till Arge Kaj som ligger bredvid Tokerian. Anna ska träffa sina döttrar där och det kan ju vara en lagom aktivitet för mig.

Till kvällen tänkte jag laga till italiensk pastasås på kycklingfärs. Behöver nog bara handla lite lök och tomater, tror jag. Det här med matlagning är inte min grej, men jag försöker. Det är också bra för mig att ha nån meningsfull sysselsättning och inte bara vara konvalescent rakt igenom. Anna har hjälpt mig med så mycket, så det minsta jag kan göra är att laga mat åt henne när hon har jobbat!

Men vad ska jag göra fram till klockan 14? Just nu funderar jag på att krypa ner i sängen igen och läsa en stund, kanske slumra till ett ögonblick – det vill säga göra en FEM. Det är ganska tyst i huset, den ökända ungen har ylat lite grann än så länge bara, så det kanske går att somna om.

Nån som definitivt inte sover är min vackra polkaamaryllis. Den fullkomligt exploderar av liv. Så här såg den ut i natt:

Den här sover inte!

I kväll blir det Stjärnorna på Slottet klockan 20 på SvT1. Det är Lill-Babs dag och henne är jag nyfiken på!

Vad händer hos dig idag och i kväll??? Skriv gärna en rad och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Nytt, svart och gott

I torsdags kom ergonommannen tillbaka till jobbet och ville ha tillbaka det trådlösa tangentbordet jag hade fått prova. Det var sååå bra, men också sååå dyrt att S, vår IT-person, sa att vi kunde köpa ett likvärdigt för hundralappar i stället för tusenlappar. Så när tangentbordet hade försvunnit med ergonommannen hastade jag bort till S och vi beställde tangentbord och separat nummerdel. Min förvåning var ENORM när alla prylarna levererades, till mitt rum igår strax före lunch! Snacka om snabbt! Jag var så tacksam, men mest tacksam var min högra axel som genast hade börjat göra ont.

Mitt trådlösa tangentbord i piano black och svagt svängt. Både snyggt och bra för min krånglande axel.

Jag såg ett intressant ledigt jobb på annons igår och eftersom en gamling* stod som en av upplysningslämnarna ringde jag för att ta reda på mer. Tyvärr svarade h*n inte på hela dan, så jag får göra ett nytt försök på måndag. Det som är intressant med den tjänsten är främst dess innehåll, men också att den är en lite längre tidsbegränsad anställning, ungefär ett år, och att det finns möjlighet till förlängning. Det är ju sånt jag måste tänka på.

Det regnade nog hela dan igår. Det regnade och regnade och regnade. Fästmön och jag strålade samman hemma hos mig för gemensam avfärd till Stormarknaden. Jag är så glad att hon följde med, för jag blir verkligen stirrig där. Anna har en sån lugnande effekt på mig.

På kvällen var det sol, regn,  sol, regn hela tiden, förutom när det var sol och regn samtidigt.

Vi gick först till apoteket där Anna hade ett ärende. Och där stod plötsligt… en gamling från mitt förflutna, pratandes i mobil. Det märkliga var att blicken var vänlig och ansiktet lystes upp av ett leende när h*n såg mig. Jag insåg att h*n faktiskt ville säga några ord till mig, men personen h*n pratade med uppfattade inte det utan pratade på. När Anna blev klar gick vi. Och jag vände mig inte om en enda gång.

Nästa stopp på shoppingturen var Systembolaget. Där skulle inhandlas en flaska vitt vin till kvällens middag, räkor. Jag är skitdålig på vita viner, så vi valde var sin flaska och hoppades på tur.

Sist, men inte minst, skulle vi in på ICA Kvantum. ICA Kvantum är ett perfekt ställe om man vill KBT-träna mot social fobi, klaustrofobi, agorafobi och så gott som vilken jävla fobi som helst. Med det menar jag att stället alltid är packat med folk, man irrar omkring, inga varor finns där de ska eftersom personalen ständigt flyttar runt saker, det pågår matprovningar som medför blockering av gångar och utrymmen, varor är så konstigt placerade att man måste vara vanskapt för att nå dem etc etc. Och redan vid ingången mötte jag en annan gamling, K, som jag inte kom ihåg efternamnet på. (Det var sååå nära att jag messade Agneta, men när Anna och jag gick från garaget hemma kom jag på det!) Så jag gick nästan hela resten av shoppingturen och ältade detta. Anna var förstås jätteintresserad.

Sen mötte vi A som var där i egenskap av barn och chaufför till sin mamma. Som tröst provsmakade han nånting, medan hans ystra moder fick sitt lystmäte och kunde titta på andra saker än mellanmjölk. Låt mig säga som så att jag känner igen beteendet, både A:s och moderns. Helt klart applicerbart även på min familj.

Jag dog inte den här gången heller, utan det bar sig inte bättre än att vi hoppade in på Hemtex på vägen ut. Där annonserades nämligen ut satinpåslakanset, två för 499. Så jag slog till!

Tjockis-svarta påslakanset i satin.

Sen insåg jag att till påslakanseten behöver man ju också ett underlakan…

Tjockis-svarta påslakanset i satin kompletterade med underlakan i satin för dubbelsäng.

Och när jag tänkte efter lite mer insåg jag att vi ju faktiskt har två kuddar var. I varje set ingick endast ett örngott. Så ytterligare två örngott kom med hem.

Tjockis-svarta påslakanset i satin kompletterade med underlakan i satin för dubbelsäng samt två extra örngott.

Varför heter det örngott, för resten??? Påslakan fattar jag, liksom underlakan. Men örngott… Vad har fåglar med min huvudkudde att göra???

Idag på morgonen skjutsade jag Anna till jobbet strax före sju och sen har jag förberett för en ombäddning med nya påslakan. Alla duntäcken och kuddar är inknölade i frysen, för så ska man göra om man vill bli kvitt kvalster. Sen sitter jag här och nästan svimmar när jag ser kvittot för min orgie på Hemtex – över tusen spänn. Tjolahopp, när är det lön, sa du? Jaså, om två veckor. Jahaja… Ja, jag överförde en extra slant på ICA-kortet igår, så jag borde ha så det räcker till mat i alla fall. Men jag är ändå nöjd, för nu har jag två helt nya påslakaset (fick ju ett i julklapp av jobbet också) och kan kassera mina gamla som är så slitna att det har gått hål i en del…

För övrigt blev det som sagt räkor till middag igår. Medan maten lagade sig själv (hårdkokta ägg och räkor på tining) tog Anna och jag var sin öl och lite nötter. Vi var så veliga igår att vi köpte chilinötter, wasabinötter och vanliga jordnötter. Dessa utgjorde en utmärkt förrätt!

Efter måltid, disk och tur till soprummet innan räkskalen börjat stinka sjönk vi ner framför TV:n. Anna ville helst se Catwoman, som gick på Tv3, på grund av huvudrollsinnehavarens läckra dräkt, men så uppspelta skulle vi inte bli, tyckte jag. Det fick bli två gamla avsnitt om några FBI-agenter som letade seriemördare i stället. Och till det lite choklad med detta märkliga påtryck:

Vadå heja Sverige???

*en gamling = avser oftast en före detta kollega från mitt förra arbetsliv

Read Full Post »

Evolutionen bakom talrädsla?

En Uppsaliensisk undersökning bland 2 000 svenskar har visat att den vanligaste rädslan är att tala inför folk. Bakom studien står psykologiprofessor Tomas Furmark, som länge forskat om social fobi och rädsla för att tala inför andra.

Är det farligt att kommunicera?

Men vad beror det på att vi är så rädda för att tala inför andra människor? Enligt evolutionära förklaringar är vi rädda för olika saker, som exempelvis ormar, eftersom vi historiskt har haft nytta av den rädslan. Ser man talrädslan ur ett evolutionärt perspektiv kan rädslan att träda fram och ta plats i gruppen ha minskat risken för att bli utstött. Att bli utstött hotade ju överlevnaden.

Forskningen visar också att man kan ärva rädslan att tala inför folk. Det behöver inte handla om gener utan om att ärva ett beteende.

När man drabbas av talskräck får man ett påslag från det autonoma nervsystemet. Det är den delen av nervsystemet som man vanligen inte kan påverka med viljan. Vi reagera likadant som när vi utsätts för fara: Kroppen ställer in sig för att fly eller slåss. Pulsen ökar och vi spänner musklerna. Vi ökar utsöndringen av stresshormoner och vi svettas. Men för den som ska tala och drabbas av talskräck innebär detta att man har svårt att tänka klart och glömmer vad man ska säga…

Professor Furmark tror att man kan träna bort talrädsla. Eller snarare att man kan övervinna sin rädsla att prata inför folk. Man kan träna sig själv eller delta i kurser. Den som lider svårt av social fobi kan söka hjälp inom kognitiv beteendeterapi. Man kan även använda vissa mediciner.

Jag har inga större problem att tala inför grupper. Det spelar ingen roll om de är små eller stora. Så länge det jag talar om berör mitt arbete känner jag mig trygg och säker. Men om jag ska prata personligt blir det värre…

Hur är det för dig? Är du rädd att prata inför andra???

Read Full Post »

Några tankar om… avundsjuka, missunnsamhet och vänskap

Jag är hemma och har plockat undan inför stamspolningen i morgon. Torkat ur, dammsugit, flyttat på prylar. Nöjd! Nu väntar strykning. Men först måste jag skriva av mig några saker som har legat inuti och gnavt några dar.

Det finns människor – flera stycken och jag tänker inte namnge dem alla, för det verkar vara ganska många! – som lägger stor skillnad vid orden

avundsjuk och missunnsam

Det gör inte jag. Och nu vill jag med en gång säga att andra får tycka vad de vill, men jag tycker att båda orden är negativa. Jag kan förstå att man är bitter. Jag kan också förstå att man känner känslor av avund och missunnsamhet. Det gör jag själv ibland. Men jag tycker att skillnaden mellan ordens betydelse inte är särskilt stor. När jag var/är utan jobb, till exempel, är jag jätteavundsjuk på folk som har jobb. Jag anser mig själv missunnsam när jag tycker att folk som gnäller på sina arbeten är just gnälliga och att de ska vara jävligt glada att de överhuvud taget har jobb. 

För mig är orden lika negativa. OK, missunnsam är aningen mer negativt. Så varför inte försöka tänka i positiva termer i stället. Om du inte har en kärlek kanske du i stället har en massa vänner, till exempel? Eller om det finns en kärlek i ditt liv, men få vänner – var glad åt såväl kärleken som de få vännerna. Vänner och kärlek kan ingen annan

skaffa 

åt dig. Det är helt upp till dig.

Vänskap kan ingen annan ordna åt dig.

Jag själv förlorade många så kallade vänner för tre år sen. Först var det många nyfikna (skadeglada?) vänner som hörde av sig. Några vänner hörde inte ens av sig utan snackade bakom ryggen. Och blev till sin stora genans outade på den här bloggen. (Tänk att trots alias så såg de vilka de var – och blev arga. Dåliga samveten, eller?). Sen fanns det vänner som bytte trottoar när vi möttes på stan.

Under de här tre åren har jag också funnit många nya vänner. En del har redan kommit och gått, medan andra har stannat kvar därför att vi betyder nånting för varandra och därför att vi antagligen kan ge varandra nånting – inte saker, alltså, utan i vänskapsväg.

Att vara en vän är ett sätt att få vänner.

Det blir svårare att knyta vänskapsband ju äldre man blir. Om man dessutom inte ingår i nåt socialt sammanhang är enda chanserna att träffa presumtiva vänner att ge sig ut i vimlet. Har man då vissa sociala fobier är det inte särskilt lätt. Men det går. Och vi vet alla att

träning ger färdighet

Social förmåga går att träna. Det är heller inte kört att träffa nya vänner trots att man är arbetslös eller börjar bli rätt gammal. Men det är svårare än när man  är yngre, helt klart.

Vänner som jag numera genast s0rterar bort  är såna som

1. inte hälsar
2. inte svarar på sms när man försöker bryta deras ensamhet
3. inte svarar på mejl när man frågar om man förargat dem
4. inte ringer tillbaka när de har lovat

För de vänner jag vill ska finnas i mitt liv nu är ärliga vänner. Och gillar man inte varandra eller det man står för ska man säga det rakt ut till den det berör. Inte till andra. Och nej, jag svarar inte på sms och mejl som innehåller skitsnack om andra. Grow up!

Och det här inlägget hade jag inte alls tid att skriva, men detta är nånting som har gnavt inuti mig sen förra veckan. I eftermiddag kom jag till insikt att jag faktiskt inte kan göra mer för att rädda vissa vänskaper. Det är kört.

Read Full Post »

Svart som natta

Ja, rubriken talar väl delvis om min sinnesstämning just nu, förutom den svarta novembernatta som kommer alltför tidigt. Ändå är det lite mysigt att sitta här inne och titta ut på mörkret och lamporna som lyser i fönstren här och var. Till helgen kommer det upp stjärnor och stakar och allt möjligt skit och då blir fönstren ännu mysigare. Jag kan titta in i ett fönster och inuti mitt huvud spela upp en historia om livet som pågår där innanför. Det kan bli rätt blandade genrer…

Så här nattsvart kan det vara i Metropolen Byhålan så här års. Men visst är det lite Manhattan över bilden, trots allt?

                                                                                                                                                         Inte vet jag om jag har fått så mycket gjort idag på arbetstid heller. Jag har fixat en del webberier, ringt några samtal, skickat några mejl. Innan klockan var åtta hade jag sökt tre jobb – det tycker jag var ganska tufft gjort. Det är väl den där finska delen av mitt blod där svallvågorna går höga och sisun är själva reservtanken. Jag har pratat förtroligt med några stycken som jag tycker om och som jag litar på. Varma människor som med sin omtanke och sina ord omfamnar mig i teorin. Kanske oprofessionellt, men tro mig, dessa varma kvinnor – och en och annan man – behövs!

Prick klockan 16 gav jag mig av hemåt och Clark Kent* gnölar inte lika mycket som före servicen. Fast jag hörde nog ett par bromssuckar igår morse… Jag ringde Bil 3:an idag och ska svänga in med bilen i morgon för en snabbtitt vad gäller oljeläckage. Håll en tumme för att det inte är nåt allvarligt fel!!! Efter detta har jag lovat C att vara behjälplig med att packa mappar inför måndagens konferens. Men att åka dit och fota pallar jag inte. Veckans mindre goda nyheter lockar upp mina sociala fobier till ytan. Jag har mina trix och kan för det mesta bemästra eländet. Bara det att nästan all kraft går åt till att stå på benen överhuvudtaget just nu…

Åkanten i Uppsala kan också vara ganska fin i november.

                                                                                                                                                             På vägen hem inhandlade jag årets första julklappar, till killarna, faktiskt. Ja, sen har jag ju knåpat ihop en fotobok till mamma, men jag är inte riktigt nöjd med dem. Varför ska det vara så svårt att ångra ett bildval, Fuji?

Julklappstips, för resten, det hittade jag i Tofflans inbox från Collector Hotels i Stockholm. Där finns allt att köpa – från chokladpengar till hjärtepaket. Jag kan varmt rekommendera Lady Hamilton med afternoon tea och spökvandring i Gamla stan, till exempel. Fästmön och jag var där vid allhelgona förra året och det var en upplevelse!

Ladyn i egen hög person.

                                                                                                                                                              Nu ska jag bläddra i en reklamkatalog som kom idag. Naturligtvis innehåller den böcker, what else?

Och by the way, det här inlägget har jag INTE fått betalt för att skriva, jag gillar Collector Hotels och Fuji, bara!

PS Jag dammade och dammsög i kväll också – av bara farten, liksom…

                                                                                                                                                             *Clark Kent = my knight in shining armour

Read Full Post »

Immanuel var hon, blev han och vill vara hen

Ungefär som rubriken känner jag att Dagens Nyheter vinklar sin artikel om Immanuel Brändemo. Men när jag läser känner jag att den går lite djupare än så. Och framför allt slås jag av Immanuel Brändmos mod. Modet att berätta om sig själv såsom han gör. (Ja jag skriver han, för att inte somliga ska tycka att jag krånglar.)

Jag följer Immanuel Brändemos blogg, så jag är inte helt oventande om vem han är som person. Men en blogg är en blogg och även om den är djupt personlig ger den bara väl valda delar av bloggägaren.

I artikel i DN berättar Immanuel Brändemo lite om sitt liv som flicka. Eftersom han har både adhd och Asperger och dessutom har bytt kön är det en märklig historia. Men egentligen inte. För Immanuel Brändemo beskriver så himla bra och tydligt!

Om könsbytet säger han bland annat:

Jag vet inte vad det är att vara man. Det viktiga för mig är att få en kropp som jag kan leva med […]

Sen är det liksom inte mer med det. Det är omvärlden som har flest och störst problem om vilket kön han är. Enligt artikeln är det Aspbergerdiagnosen som gör att han har svårt att förstå könsroller. Som liten flicka ritade han skägg på sig själv när han tecknade sig som vuxen. Det tyckte gissningsvis omvärlden var konstigt, men inte teckaren själv.

Skoltiden var förstås en riktigt svår tid. Den som är annorlunda är ett tacksamt – och ofta lovligt byte – för såväl andra elever som lärare. Men efter den könskorrigerande behandlingen mår Immaunel Brändemo faktiskt bättre, trots att den naturligtvis inte ändrade hans svårigheter att förstå könsroller. Han säger bland annat:

Förr led jag av social fobi, men efter behandlingen, när jag känner mig bekväm i min kropp, har det blivit mycket bättre.

Men behandlingen i sig ändrade inte heller hans förmåga att leva upp till omgivningens förväntningar om att vara en riktig man. Det är just därför han inte vill bli tvingad att anta ett kön. Han önskar att han inte behöver tillhöra nåt av de två kön vi så att säga har att välja mellan idag.

Låt då Immanuel Brändemo få välja det tredje könet. Vad gör det för skillnad för dig och mig, liksom?! Det som känns bäst borde vara rätt.

För övrigt, läs artikeln! Länk till den finns i första meningen på det här blogginlägget! Läs också artikeln om Vio!

Read Full Post »