Kylan fortsätter

Jag trodde i min enfald det jag hade läst i tidningen: att det skulle bli mildare. Något

mildare

kan man väl säga att det var i morse,

bara

runt 10 minusgrader.

Jag vill att det ska bli varmt, för nu har jag upptäckt att jag måste göra lite handpåläggning på Clark Kent*. Nån idiot har nämligen strukit sig mot hans högra bakvinge och gjort en lång, men inte så djup repa. Förhoppningsvis går det att polera upp skiten. Färg och lack har jag. Men så onödigt sånt där är! Ingen aning har jag heller om när det har hänt, jag upptäckte det i helgen. Visserligen brukar jag gå runt bilen då och då för att kolla att alla lampor funkar. Fästmön brukar också kolla. Av detta skäl gissar jag att det har hänt nån gång i förra veckan. Irriterande! Men samtidigt är jag glad att det inte var en större skada – eller att nån som satt inne i min bil blev skadad!.. Trist attityd folk har, emellertid, som varken skriver nån lapp eller hör av sig när sånt här händer.

Kallt är det som sagt idag, men också soligt. Jag försökte fånga den stora gula osten mellan husen, men som alltid är det ögat ser vackrare än det kameran ser. I alla fall för mig.

En gul ost såg jag i morse mellan husen. 

Uppe på jobbet var det kyligt. Termostaten går ju på lägsta under helger och nätter, så man måste ha tröja på sig. Fast man kan väl säga att det är ett liiitet misslyckande för dem som byggde huset när fönstren ser ut så här.

Man kan väl säga att detta frostiga fönster är ett litet misslyckande för dem som byggde huset..? 

Idag ska jag fila på min plan, i morgon väntar en intervju och ett arbetsmöte angående elektroniska informationstavlor. Det är Alla Hjärtans Dag i morgon och tillika Bibbis födelsedag, så trots att jag tycker att det är en säljarkupp tänker jag mig nog ut till Anna på kvällen.

I kväll efter jobbet måste jag handla lite för att fylla på i kylen. Gissningsvis behöver jag städa efter stamspolningen också och sen ska alla grejor och mattor tillbaka på plats. Hoppas att det blir bra nu, i rör och brunnar!

*Clark Kent = min skadade lille bil-man

Read Full Post »

Några tankar om… avundsjuka, missunnsamhet och vänskap

Jag är hemma och har plockat undan inför stamspolningen i morgon. Torkat ur, dammsugit, flyttat på prylar. Nöjd! Nu väntar strykning. Men först måste jag skriva av mig några saker som har legat inuti och gnavt några dar.

Det finns människor – flera stycken och jag tänker inte namnge dem alla, för det verkar vara ganska många! – som lägger stor skillnad vid orden

avundsjuk och missunnsam

Det gör inte jag. Och nu vill jag med en gång säga att andra får tycka vad de vill, men jag tycker att båda orden är negativa. Jag kan förstå att man är bitter. Jag kan också förstå att man känner känslor av avund och missunnsamhet. Det gör jag själv ibland. Men jag tycker att skillnaden mellan ordens betydelse inte är särskilt stor. När jag var/är utan jobb, till exempel, är jag jätteavundsjuk på folk som har jobb. Jag anser mig själv missunnsam när jag tycker att folk som gnäller på sina arbeten är just gnälliga och att de ska vara jävligt glada att de överhuvud taget har jobb. 

För mig är orden lika negativa. OK, missunnsam är aningen mer negativt. Så varför inte försöka tänka i positiva termer i stället. Om du inte har en kärlek kanske du i stället har en massa vänner, till exempel? Eller om det finns en kärlek i ditt liv, men få vänner – var glad åt såväl kärleken som de få vännerna. Vänner och kärlek kan ingen annan

skaffa 

åt dig. Det är helt upp till dig.

Vänskap kan ingen annan ordna åt dig.

Jag själv förlorade många så kallade vänner för tre år sen. Först var det många nyfikna (skadeglada?) vänner som hörde av sig. Några vänner hörde inte ens av sig utan snackade bakom ryggen. Och blev till sin stora genans outade på den här bloggen. (Tänk att trots alias så såg de vilka de var – och blev arga. Dåliga samveten, eller?). Sen fanns det vänner som bytte trottoar när vi möttes på stan.

Under de här tre åren har jag också funnit många nya vänner. En del har redan kommit och gått, medan andra har stannat kvar därför att vi betyder nånting för varandra och därför att vi antagligen kan ge varandra nånting – inte saker, alltså, utan i vänskapsväg.

Att vara en vän är ett sätt att få vänner.

Det blir svårare att knyta vänskapsband ju äldre man blir. Om man dessutom inte ingår i nåt socialt sammanhang är enda chanserna att träffa presumtiva vänner att ge sig ut i vimlet. Har man då vissa sociala fobier är det inte särskilt lätt. Men det går. Och vi vet alla att

träning ger färdighet

Social förmåga går att träna. Det är heller inte kört att träffa nya vänner trots att man är arbetslös eller börjar bli rätt gammal. Men det är svårare än när man  är yngre, helt klart.

Vänner som jag numera genast s0rterar bort  är såna som

1. inte hälsar
2. inte svarar på sms när man försöker bryta deras ensamhet
3. inte svarar på mejl när man frågar om man förargat dem
4. inte ringer tillbaka när de har lovat

För de vänner jag vill ska finnas i mitt liv nu är ärliga vänner. Och gillar man inte varandra eller det man står för ska man säga det rakt ut till den det berör. Inte till andra. Och nej, jag svarar inte på sms och mejl som innehåller skitsnack om andra. Grow up!

Och det här inlägget hade jag inte alls tid att skriva, men detta är nånting som har gnavt inuti mig sen förra veckan. I eftermiddag kom jag till insikt att jag faktiskt inte kan göra mer för att rädda vissa vänskaper. Det är kört.

Read Full Post »

Magont ska botas med… kultur!

Gårdagens födelsedagsbarn hade önskat köpe-pizza till middag. Ingen av oss var sen att nappa på den idén! En del av gästerna blev ju kvar ganska länge och tanken på att först handla mat och sen tillaga den och hinna klart före Melodifestivalens deltävling 2 kändes stressande.

I lööööv pizza!

Resten av kvällen tillbringade sen Fästmön och jag i TV-sofforna. Elias pendlade mellan TV:n och datorn och Frida hade nog intressantare sällskap än mamma och Tofflan på rummet. Johan höll sig också på sitt rum, schlager är väl inte hans grej. Däremot tror jag böckerna han fick var OK, för han hade börjat läsa en av dem, såg jag. Linn är kattvakt i sin faders hus den här helgen, så henne har vi mest haft sms-kontakt med.

Efter Melodifestivalsdeltävlingen fastnade vi i Sherlock Holmes. Det var en modern version av Baskervilles Hund som visades. Till denna tog vi var sitt glas vin, Antè, samt lite kex, ost och druvor. Vinet hade Anna fått i julklapp av mig eller mamma. Hur som helst, gott var det och detta rödvin ska jag nog införskaffa till mitt vinskåp.

Gott, rött och italienskt.

Inte så konstigt men… jag fick ganska ont i magen i natt. Jag vet inte hur många gånger jag kastade mig ur sängen och in på toa. Hos Anna har jag tur, för toan ligger precis utanför sovrummet. Ja, jag ska inte gå in på några detaljer, men det blev några vändor… Märkligt, för på kvällen hade jag känt mera som om en förkylning var på gång igen. Det kliade i näsan, jag nös, var täppt och snorig om vart annat och så frös jag. Idag är dessa symtom borta. Magen är inte helt OK, men bättre. Den sa ifrån när jag telefonerade med mamma och jag blev tvungen att avsluta. Två gånger. Så måste man alltid göra med mamma. Det är som om att hon aldrig förstår att nån annan än hon kan vara sjuk. Bli lite akut sjuk, så att säga. Och idag var hon förkyld och alltså sjukast. Men till slut fick jag bli riktigt bestämd och jag hann precis.

Nog om krämpor nu! Jag tänker inte bota dem med nån diet utan med kultur! Fatou mejlade igår och nu har vi bestämt att gå och lyssna på ett föredrag i nästa vecka. Det är Annika Östberg som bland annat ska prata om sin bok, Ögonblick som förändrar livet. Är det nån människa som jag skulle vilja träffa just nu så är det Annika Östberg!!! Vilken tur att hon då kommer hit! Nu får jag ju inte träffa-träffa henne, men jag får lyssna på henne. Urhäftigt! Fatou jagar biljetter just nu, vi får hoppas att de inte redan är slut…

”Ögonblick som förändrar livet” är en mycket passande titel på Annika Östbergs bok!

Ännu mer kultur blir det i veckan! Kära Sysslingen har urpremiär på sin pjäs 4 dagar i april och jag hoppas, hoppas att Anna och jag kan komma iväg!

Nej, nu ska jag gå och kolla om det inte finns några kakor och bullar kvar. Bäst att ladda inför arbetsveckan och röjningen hemma jag ska göra i kväll. Stammarna ska nämligen spolas, så jag måste hem snart och flytta på mattor och grejor. Sen blir det en lång och härligt dusch med hårtvätt…

Read Full Post »