Grått och orange

Ett oktoberdagsinlägg.

---

 

Det var alldeles perfekt idag att fördriva tiden på presskonferens! Jag insåg att det finns så många spännande nya författare och böcker att läsa och jag hoppas få förmånen att recensera en och annan av de nominerade till Augustpriset 2014. Därför ligger jag lite lågt en stund med att uttala mig om favoriter. Den enda jag har erkänt att jag gläds över är nomineringen av Lars Lerin. Lars Lerin är ju också konstnär. Då får man glädjas lite extra, tycker jag.

Jag följde presskonferensen framför datorn och fördrev på så sätt en stund av en lång dag.

 

Ett orange paket från Bokus kom idag.

En guldkant blev det att strax före sändningen få ett bokpaket. Ett sånt där orange härligt paket från Bokus, levererat vid min dörr av en pååplingande pigg pojke från Bring. Jag hade skickat efter tre pocketar och en inbunden bok, allt till reapriser. Billigast var faktiskt den inbundna boken, Det man inte vet av Alice LaPlante. Den har visserligen tre år på nacken, men handlar om ett väldigt aktuellt ämne: alzheimer. Vidare köpte jag en psykologisk thriller, Karin Fossums senaste i pocket, Carmen och döden och Busters öron av Maria Ernestam, också i pocket. En julklapp blev det också och det var Nora Roberts Pojkvännen, den andra delen av en trilogi. Den ska mamma få. Den första delen fick hon i somras i födelsedagspresent av mig och uppenbarligen föll den i god jord. Totalsumman för alla fyra böcker blev endast 165 kronor. Och härmed har jag alltså köpt årets första julklapp, för jag har betalat räkningen!

På väg ut till soprummet vittjade jag postboxen. Då hade även PostNord hittat dit och lagt i reklam och ett fönsterkuvert från a-kassan. Reklamen följde med direkt ut i soprummet, medan räkningen betalades – efter en promenad i regnet.

Grått…

Det var ganska skönt att promenera i regnet, men också rätt händelselöst och grått. Jag tog bara ett enda foto på grund av vätan (iPhone och regn är ingen bra kombo). Det roligaste som hände var att vännen A och jag gjorde prelplaner om bokåterlämning och fika framöver. Det ovanligaste som hände var en kvinnlig hemtjänstpersonal som flög fram på en cykel och sjöng om Jesus. Om det gjorde henne salig, så… När jag närmade mig skolan avvek jag in mot området, för jag är ju ingen barnmänniska.

Det börjar dra sig mot kväll. Om ett par timmar ska jag käka Phad Thai Chicken, inhandlad för 9:90 på Tokerian i förra veckan. I kväll är det Dicte på TV4, men det spelar jag in eftersom det krockar med andra delen av Happy Valley på SvT1. Nåt mer spännande händer säkert inte denna rätt gråa dock – som dock hade sina orangefärgade inslag!

Har du mer action hos DIG, eller? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Avslutningssamtal #2

Ett avslutande inlägg igen.

---

 

Mirakelmöte? Nej, knappast.

Idag på förmiddagen var det dags för avslutningssamtal nummer två. Eller egentligen var det väl ett överlämningsmöte. Jag överlämnade de projekt jag har kvar – bara några få – samt de arbetsuppgifter som jag har haft som mina sen den 1 maj. Det kändes som om jag hade stenkoll och jag hoppas att jag upplevdes som professionell. Jag bröt inte ihop och jag for inte ut. Allt är bara meningslöst. Hur man löser det efter mig är inte mitt problem, men uppenbarligen är det inte löst som jag trodde igår. Fast utnyttja grå arbetskraft gör man, det är sant, dock inte för uppgifterna som jag har utfört.

Inte nog med att jag blev bortkopplad från omvärldsbevakningen redan häromdan, idag upptäckte jag att jag var ”avslutad” i det personaladministrativa systemet. Blev först lite ser eftersom mina tolv outtagna semesterdagar fanns där igår, men inte idag… Det är dagar/ersättning som jag inte tänker bjuda på. Av en händelse hade jag världens tur att lönepersonen just passerade utanför rummet och då haffade jag personen och passade på att fråga. Det visade sig att h*n hade tänkt i förväg eftersom h*n, som så många andra i Sverige, är på väg på semester. Hela Sverige tycks stänga från och med måndag, verkar det som. Men jag är beredd på att inte få nån ersättning från a-kassan förrän tidigast i september. Eftersom jag har haft en lön i åtta månader har jag lyckats stoppa undan lite. Jag har ju haft förmånen att lönen var mycket bra, dessutom, så jag har både kunnat stoppa undan och unna mig saker. Nu är det emellertid slut på det.

Överlämnade.

Mitt skrivbord börjar bli tomt. Mina arbetskamrater har avstämningsmöten utan mig. Ett par stod just och pratade om hur det är att vara arbetslös. Vad vet de om det? Det är sååå mycket tuffare idag än det var för bara ett par år sen! Vi är luft för varandra just nu, som sagt. Det är hälsningsfraser som gäller. Jag måste avskärma mig, jag vill inte bryta ihop. Jag vill inte fälla fler tårar för att människor gör ont. Önskar jag kunde trycka in bomull i tårkanalerna.

Alldeles nyss kom ett mess från Fästmön med en bild på Pridebiljetterna. En månad och lite till framöver har jag att se fram emot detta. I övrigt är det mesta mörker och svart just nu. Jag misstänker starkt att jag, som är så moralisk och skötsam, super mig full i kväll. Sist jag var rejält dragen gick jag igenom en skilsmässa. Jag överlevde både skilsmässan och fyllan och lovade mig då att aldrig mer

1. gråta över en kvinna
2. använda alkohol när jag mår skit

Den andra punkten tänker jag nu alltså tulla lite på. Men bara i kväll. Sen är det bra. Demoner ska fejsas, inte blockeras. Är de dessutom i människoskepnad är det enda som gäller att dra ut dem i ljuset. Då spricker de.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mörk dag, ljusa tankar… och tvärtom!

Ett rätt svart inlägg om saknad och annat. Men också några ljusa tankar.

Idag är det Fars dag. Så klart jag saknar pappa extra mycket en sån här dag! Inte för att dagen firades så mycket de senaste åren, men jag skickade alltid ett kort och jag ringde alltid. Det behövdes liksom inte mer.

Min pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)

Även om hösten är min favoritårstid är det också den årstid när saknaden efter pappa gör sig mest påmind. Han gick bort när sommaren var som vackrast. En dag i slutet av juli drunknade han. Sen dess har inget varit sig likt.

Varför är just hösten, min favoritårstid för övrigt, den tid när jag saknar pappa mest? Först är det hans födelsedag i oktober. Därpå följer Allhelgona. Och så idag. Fars dag.

Jag har svårt när människor inte visar sina föräldrar den uppskattning de förtjänar. Jag kan förstå det om föräldrarna gjort dem ont, men inte annars. Det är så lite som behövs, det kanske räcker med ett telefonsamtal. Och ringa behöver man ju inte göra enbart till födelsedagar och Fars dag!

Ibland blir jag lite trött på min mamma. Det handlar mest om att jag själv kanske inte alla gånger mår så bra. Sen börjar mamma bli lite till åren kommen och det är också tufft att upptäcka som dotter. Min pappa var alltid den snälle i familjen, men jag har hört att han var ganska hård utåt. Min mamma var alltid den vassa, hårda i familjen. Jag gissar att hennes liv inte blev riktigt som hon önskade. Då är det lätt att bli… hård. Vass. För att överleva. Det är många gånger jag har blivit sårad. Det är många gånger fortfarande i vuxen ålder jag blir sårad. Jag kämpar hårt med att försöka bortse från det, för min mamma är den enda som finns kvar av min ursprungsfamilj. Den som, mot alla odds, överlever oss alla.

Min mamma i påskas.

Nu har jag förmånen att ha fått en ny familj också. Den med Fästmön, hennes barn och barnens pappa. Och med dem har även Annas föräldrar, syskon och deras familjer blivit min ”släkt”. På sätt och vis. Det är gott att tillhöra nånstans.

Visst har vi alla våra ups and downs i våra familjer, men senast igår kväll fick Anna mig att skratta så att jag nästan kräktes strax innan sänggående. Andra dagar är Anna den enda som har fått se mina tårar. Dagar som bara är svarta.

Ljusa tankar mitt i det svarta.

Det gör ont att läsa när människor skriver illa om sina familjer, särskilt om sina barn och om sina respektive. Det är saker som jag tycker bör ventileras inom familjen, inte ens i lösenskyddade blogginlägg. Men visst har väl jag också skrivit mindre smickrande saker om min familj nån gång. Inte mer, dock! Jag har lärt mig, ett antal gånger, att den som skulle ha kunnat bli en vän i stället har blivit en fiende som inte drar sig för att spräcka förtroenden, håna och förlöjliga. Men det är ju framför allt justare att ta saker med den det berör, inte nån tredje part. I alla fall inte när det gäller familjen. Och om det inte går är den ärliga och lojala vännen den naturliga att vända sig till. Den vännen, som faktiskt kan säga till mig

Nu tycker jag att du är knäpp!

och förklara varför utan att såra mig eller få mig att känna mig tillrättavisad.

Det är dags att slå en signal till mamma. Pappa kan jag ju inte ringa till. Men mamma sitter ensam hemma. Som jag, just nu.

Livet är kort.

Read Full Post »

Praktiska prylar: Ekonomi

Ett inlägg om morgonens ekonomiska bestyr.

Det har hittills varit en morgon som omfattat arbete med en del praktiska prylar. Gå igenom räkenskaperna är en sån pryl. Den här månaden känns det betydligt lättare än förra eftersom jag igår fick a-kassa för fyra veckor och inte bara för två, som sist. Dessutom kom ett fint tillskott från inkomstförsäkringen. Utan inkomstförsäkringen hade jag haft en tusenlapp att klara mig på (mat, hygien, medicin, resor etc) till den 21 november. Det hade gått. Det går alltid att rätta sig efter det man har.

Pengar är bra att ha.

Det är onekligen så att pengar är bra att ha. Faktum är att jag inte är så intresserad av att vara rik. Det enda jag önskar mig själv är att kunna betala månadens alla räkningar och att få en slant över till mat, kläder, hygienartiklar, medicin och resor. Ja med resor menar jag framför allt resor till och från anställningsintervjuer. Ibland är ju dessa resor längre, ibland kortare. Oavsett avstånd kostar de pengar.

Vis av tidigare erfarenheter hade jag sparat lite pengar. Men det räckte inte eftersom det dröjde så länge innan jag fick en hel ersättning från a-kassan och inkomstförsäkringen. Nu har jag varit arbetslös i snart tre månader. Det var först igår jag kunde se att jag går runt – till nästa utbetalning i november. Jag har haft förmånen att ha jobbat ett par år. Jag har inte haft nån kanonlön, men jag kunde stoppa undan lite grann. Det är inte utan att jag tänker på alla dem som inte har kunnat stoppa undan en endaste spänn för sämre tider… Hur klarar man sig då?

Nåt jag har tittat på är förstås hur jag ytterligare ska kunna dra ner på mina kostnader. Det jag hittills har gjort är att avstå från saker – såväl inköp som aktiviteter. Vidare har jag minskat på bilresorna. Jag har sett över mina försäkringar och minskat årskostnaden med ungefär 600 kronor. De två veckor i månaden som jag är ensam äter jag rätt spartanskt. Ibland blir det en chokladbit till middag, för det är fortfarande mycket billigare än att köpa mat. På grund av min mage och för att jag inte äter vissa livsmedel som gris och ko blir det lite specialare ibland. Men faktum är att jag ofta kan hitta bra mat som passar min kosthållning på extrapris, ofta hos Tokerian, faktiskt. Ibland har jag köpt fin kalkonfilé till halva priset – bara för att det är kort datum. Då äter jag och njuter med andakt!!!

Kalkonfilé för halva priset är fynd man kan göra på Tokerian.

Idag blir det emellertid ingen kalkonfilé utan kycklinggrillkorv (köpt för elva spänn för ett paket om tio korvar på ICA Solen), potatisklyftor (del av en påse om 750 gram som kostade nio spänn på Tokerian) samt till det Heinz chilisås (en flaska köpt för tio kronor på ICA Heidan). Jag kan tänka mig att min middag idag går på runt… sju kronor, allt som allt.

Naturligtvis funderar jag över vad mer jag kan dra ner på ifall det blir en fortsättning på mitt inkomstfria liv. På tur att sägas upp står fasta telefonen. Jag använder den nämligen nästan aldrig – bara igår när jag blev intervjuad, men då var det journalisten som ringde! Och så ringer mamma på den. Efter det står parkeringsplatser på tur. Jag har ju både en här och en hos Fästmön. Det tredje jag kan dra ner på är bredbandet där jag har både fast lina och trådlöst. Det gäller att jag bestämmer mig för vilket jag vill ha, helt enkelt. (Det finns för- och nackdelar med båda och jag har svårt att fatta nåt beslut.) Så… Det finns alltså fortfarande saker jag kan dra ner på när det gäller mina kostnader.

Ringde min a-kassa idag också för att höra om nedsatt avgift, som jag bör få när jag inte jobbar. Nån nedsättning av avgiften var inte gjord på den senaste räkningen, trots att man lovat det. Vidare ville jag höra mig för vad som händer om jag plötsligt får en visstidsanställning. Det är snåriga regler och jag tipsade om lite saker som jag tycker att a-kassan gott och väl kan lägg ut information om på sin webbplats. Idag blir det ju allt vanligare med ”kortare” anställningar, timanställningar etc. Tyvärr följer reglerna vanligen inte med utvecklingen.

Varje år gör jag en hushållsbudget i Excel. Det har jag gjort i många år. Där skriver jag in såväl inkomster som utgifter och så skriver jag ut på papper. Det är bra att få en överblick och enkelt kunna se vilken månad en viss räkning ska vara betald, till exempel. En del räkningar kommer ju inte varje månad utan då och då. Jag får känslan av att ligga steget före och har bättre koll på min ekonomi på det här viset. Men det är tufft att inte kunna lägga in en enda spänn i inkomstfälten för nästa år. Ganska skrämmande, till och med.

Jag vet att man inte ska prata om pengar, men hur gör DU? Gör du en hushållsbudget eller tar du räkningarna som de kommer? Behöver du också dra ner på kostnaderna och vad kan du tänka dig att dra ner på? Skriv gärna några rader och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Den första snön och annat elände

Ett inlägg om väder och vind, elände och ondska.

I natt – eller tidigt i morse – kom den första snön. När jag klev upp för att skjutsa Fästmön till jobbet var det vitt på taken och på en del bilar på parkeringen. Själv har jag förmånen (nåja, jag betalar för det) att ha plats i kallgarage. Det är skönt vintertid, för då slipper jag skrapa is och borsta bort snö. Men just den här första snön har faktiskt redan hunnit smälta bort.

Snö på en av de parkerade bilarnas bakruta.

Jag har fredag hos mig idag och det har gissningsvis du också. De vackra blommorna från Inger pryder sin plats på mitt köksbord. Inger-mysteriet är för övrigt löst nu, tack vare sms igår kväll. Gerbera är en favorit hos oss båda, har vi konstaterat!

Livet går på och det känns som om jag går bredvid. Som om jag inte deltar riktigt. Det är mycket som känns som om det är på ”hold” just nu. Stannat upp. Jag försöker hitta meningsfullheter, men drabbas hela tiden av antingen slag i huvudet eller apati. För att inte tala om skvaller. Och tänk, visst är det vidrigt att använda en död person som slagträ? Det tycker i alla fall jag. Eller att insinuera att man har ljugit för att människor ska tycka synd om en, ungefär. Eller att ta kontakt med mina jobbkontakter och förtala mig. Det gör så ont, så ont och det är säkert syftet med det hela. Jag vet ju att förlåtelse inte är nånting som står högt i kurs. Inte när det handlar om ren ondska.

Det är nog så att jag skulle behöva en rejäl dos med frisk luft idag. Men det ser fortfarande ruggigt ut utomhus, det blåser och är inte särskilt varmt även om solen tittar fram.

I eftermiddag efter jobbet ska det storhandlas och därefter går färden till Himlen. Ja, platsen Himlen på jorden alltså. Det har funnits dagar när jag har stått vid spåret – bokstavligt talat – och väntat på att fara vidare, men jag skulle nog inte hamna i Himlen-Himlen utan en trappa ner. Och alltid retar det nån att jag är kvar. Några till och med gläds att jag lever. Och såna som Inger tycker att jag är värdefull. Det är inte dåligt alls, det. Men jag förstår att det ger upphov till avundsjuka, missunnsamhet och förtal.

Livet är kort.

Read Full Post »

Bildgåta #2 2013

Eftersom den kära UnderCover ARBETADE idag och inte kunde gissa på min bildgåta har jag nu letat fram ytterligare en mystisk bild. Men alla får förstås gissa! Det går nog åt en stor portion fantasi om nån ska lyckas klura ut vad detta är. Moahaahahaahaaaaa…

Vad 17 är detta???

Vinnaren får som vanligt förmånen att bjucka mig på nåt drickbart – som JAG väljer!

Livet är kort. Ibland får man gissa sig fram.

Read Full Post »

Klokskap, förändring, två öron och en mun

Det känns väldigt skönt att vara omgiven av kloka människor. Pärlor i vänhalsbandet. Människor som det går att samarbeta med, att planera och tänka framåt och visionärt med. Det är verkligen en förmån att få arbeta där jag arbetar!

I det gula huset sitter ledningen. De vita stolparna är en del av ett av de nya husen på campus.

Det är en spännande arbetsplats, där gammalt möter nytt och där forskarna varje dag kommer fram till nya, ibland revolutionerande resultat. Det är också en arbetsplats där ingenting är statiskt utan där förändring är ständig och nödvändig.

Här förändras!

Det är en arbetsplats där man har nytta av att ha två stora öron, men bara en mun.

Två öron och en mun.

Tack U för en trevlig lunch! 

Livet är kort.

Read Full Post »

Vad används våra skattepengar till?

Frågan i rubriken ställer man sig rätt ofta. Senast i morse blev jag som ett frågetecken när jag läste en notis i lokalblaskan att den koloss organisation som ansvarar för vård i vårt län ska ge alla sina anställda rätt att arbeta heltid. Där kan man inte riktigt ha tänkt. Det handlar om cirka 1 500 personer. Gissningsvis jobbar majoriteten inom vården (kolossen har andra verksamhetsområden också, men detta är det primära). Och det vet väl alla att den som är över 40 och har jobbat i vården hela livet får förslitningsskador i framför allt axlar och armbågar. Då är det inte så himla lätt att orka jobb heltid eftersom ett jobb i vården innebär en del lyft av olika slag och administration (arbete vid dator), uppgifter där främst axlar och armbågar tar stryk. Sen har vi ju småbarnsföräldrarna som inte är intresserade av att jobba heltid eftersom de har andra intressen i livet än att arbeta.

Vad används våra skattepengar till egentligen..? Jag ställer mig frågande…

Nej, jag ställer mig väldigt frågande till detta! Inte blir mitt frågetecken mindre när jag på samma sida i lokalblaskan där ovanstående notis om heltider finns läser om The Gloryfires stödkonstert i Missionskyrkan i morgon, onsdag, kväll. Konserten ges till förmån för kvinnan som fick betala sin canceroperation själv på Uppsala Cancer Clinic när ovanstående koloss organisation ägnar tid åt att utreda huruvida man ska ha ett avtal med kliniken eller inte. Tid, som en cancersjuk person kanske inte har. Det är skamligt!

Och idag på nätet noterar jag att Miljöpartiet vill lägga ner närakuten i centrala Uppsala och satsa pengar på akutmottagningen på Sjukstugan i Backen i stället. Då har man uppenbarligen inte uppfattat den stora snackisen som pågått i flera år – och som dessutom var orsak till att närakuten en gång öppnade. Snackisen om att det alltför många patienter söker sig till den stora akuten eftersom de inte får hjälp på sin vårdcentral med åkommor som inte kräver ett universitetssjukhus kapacitet…

På tal om nätet ska vi i mitten av månaden ska kunna läsa våra journaler på nätet också. Det är väl bra, eller? Det kan ju vara så att man som patient inte uppfattade vissa saker vid ett läkarbesök. Men det kan ju också vara så att doktorn kanske uppfattade fel. Tänk om det står ”vänster” i stället för ”höger”, till exempel… Då ska patienterna kunna ta kontakt med läkaren, påstås det i artikeln. Jahaja, och det har läkarna tid med? Tror jag inte ett dugg! Säkerheten är jag inte bekymrad över, för den tror jag är bättre på nätet än när det var pappersjournaler som kunde bli liggande lite här och var. Men läkarföreningen är kritisk. Bland annat tycker man att det är mindre bra att patienten kan läsa sin journal innan doktorn har signerat uppgifterna. Det kan ju, som sagt, vara fel. Men värst av allt var den hänvisning som man tyckte att personer som inte kan svenska så bra skulle få: kopiera journalanteckningen och klistra in i Googles översättningsfunktion…

Ja, ja, jag slutar aldrig att ta mig för min panna när det gäller den här organisationen som förstörde mitt förra liv. Jag hoppas att det inte förstör mitt liv en gång till med tanke på vad som väntar mig på måndag och senare…

Livet är kort.

Read Full Post »

… och en lika händelserik eftermiddag…

Jag vet inte vad det är just nu, men det känns som om jag har ett otroligt flyt! Inte så att jag tar ut en massa saker i förskott, bara det att det känns rätt bra att vara i nuet och att låta saker hända.

Eftermiddagen ägnade jag åt mina översättningar. Om det är ett evighetsarbete? Nja, men det handlar om cirka 30 texter och jag har fått in en tredjedel korrigerade på engelska. Det är dessa jag översätter till svenska nu. Inte helt lätt när man inte har terminologin, men jag har stor nytta av den medicinska terminologi jag förvärvade i mitt förra arbetsliv…

Idag blev jag också betrodd som medarbetare och fick hämta ut ett passerkort. Det ger mig tillträde lite här och var – och även till en superduperskrivare. Inte så dumt.

Molnen hängde tunga när jag promenerade bort för att hämta passerkortet, men det kom inget regn förrän jag landat hemma…

Molnen hängde tunga.

                                                                                                                                                            Jag fick ta en del av arbetstiden till att kontakta referenter. De flesta via sms, några per telefon. Många har svarat och det är roligt att så många som tolv personer kan tänka sig att ställa upp och säga nånting om mig. Under förutsättning att intervjun på fredag förmiddag går bra, vill säga… Det var spännande att bli telefonintervjuad utan att ha några papper eller ens en dator och internet tillgängliga, men uppenbarligen gick intervjun bra. Samtal nummer två kom när jag just återvänt till kontoret efter passerkortspromenaden…

Lite jobbade jag också på i eftermiddag. Det blev fortsatt jobb med översättningarna samt uppdatering av en enkel trycksak, en affisch. Kände mig lite tafflig i kommandona, men några småjobb till så hoppas jag att det sitter.

Det är märkligt med detta flyt just nu… Jag trivs så bra med det jag gör just nu och jag får verkligen möjlighet till kompetensutveckling. Men det är ju det att inte ger nån inkomst att tala om. Och den närmaste tiden blir jättetuff ur ekonomisk synpunkt för min del. I skrivande stund vet jag inte när det ramlar in pengar härnäst. Däremot vet jag att det finns gott om räkningar att betala vid slutet av månaden. Plenty bills…

Under tiden tar jag mig en frukt och funderar…

Välfyllda fruktkorgar på ”jobbet” – varje dag.

                                                                                                                                                              En finfin förmån på ”jobbet” är dessa underbara fruktkorgar som står lite här och var. På min ”avdelning” är vi cirka tio personer och där finns två korgar med frukt. Frukten fylls på varje dag. Och det är fräsch frukt. Inte sån som är stött och därför har köpts in billigt av en snål arbetsgivare. Dessutom får man äta hur mycket man vill. Det skulle vissa arbetsgivare ta sig en funderare över, tycker jag…

Ytterligare en extraordinärt bra förmån om man är anställd här är att man får betalt för sina utlägg för besök i vården och läkemedel. Verkligen nånting som jag tycker att vissa arbetsgivare borde, inte bara fundera över, utan faktiskt erbjuda sina anställda. Särskilt de anställda som jobbar med… vård och omsorg… Men dessa arbetsgivare verkar inte så rädda om sin personal, ärligt talat. Eller hur ska man tolka det när ett företag erbjuder vissa tjänster, men de egna anställda får betala för dem..? ”Sjukt”…

Nu har det regnat och mörknat och jag har tänt lamporna här hemma. Sen tittade solen fram så jag fick gå och släcka. Och nu är det mörkt igen. Jag ger upp! Tvättmaskinen jobbar och jag ska ringa lilla mamma. Nehepp, lilla mamma ringde först! Ser också fram emot ett samtal med Fästmön senare eftersom jag fick höra att Lully har fått jobb ett tag framöver!.. Kan det vara så att det vänder för oss nu???

Read Full Post »