Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘socialt sammanhang’

Ett försök till ett klokt inlägg.


 

självmordsupplysningenHäromdan hade jag kontakt med ytterligare en av mina kloka vänner. Ja, jag har många kloka vänner, vilket är märkligt eftersom jag själv är så oklok, eller hur? (självinsikt =^). Vi pratade problem av olika sort – allt från personliga tragedier, uthängningar på nätet (vuxenmobbning på sandlådenivå i de fall vi diskuterade) till rena katastrofer som krig och såna hemskheter. Jag fick varma ord med mig och jag fick kloka råd. Kanske för att jag för en gångs skull bad om hjälp och råd. (Att jag inte gillar oombedda råd har nog en och annan som läser här fått erfara…)

Ett annat ämne vi pratade om var självmord. Det är svårt att prata om och det gör ont. En del kan inte ens fråga hur nån annan mår, medan andra inte klarar av att lyssna på svaret. Ibland kan det därför vara lättare att prata med nån utomstående. Då finns volontärerna på Självmordsrådgivningen. Där kan man chatta med nån på vardagskvällar mellan klockan 19 och 22. Och behöver man stöd när chatten inte är öppen kan man kontakta Nationella Hjälplinjen, klockan 13 – 22, 020-22 00 60. Både du som har självmordstankar och du som är anhörig till nån som mår dåligt kan ringa. Självmordstankar är inte ovanligt att ha, men de är svåra att hantera. Man kan behöva få hjälp för egen del eller för att hjälpa nån annan.

Tjuvgods loggaIgår kväll satt Fästmön och jag och tittade på Veckans brott på SvT 1. I programmet fanns ett inslag om second handbutiken Tjuvgods. Det är ett ställe ungefär som Myrorna, men på Tjuvgods arbetar personer med kriminell bakgrund. Naturligtvis säljer de inte tjuvgods, utan varorna är skänkta från privatpersoner, precis som hos Myrorna. Här får människor inte bara en andra chans att arbeta – det kan bli tre, fyra eller fem chanser, enligt en person i inslaget. Men de får stöd att klara av att arbeta, de får ett socialt sammanhang, nåt vettigt att göra och arbetskamrater som bryr sig om ifall nån uteblir från jobbet ett par dar. Den här verksamheten räddar säkerligen många liv den också, precis som Självmordsupplysningen…

Logotyp BrottsofferjourenEtt liv som inte räddades var Johanna Gurgus. Det såg vi också igår på TV3 i serien Mordet. Johanna hade en dröm om att bli modell. Hon hann inte ens bli 18 år innan nån släckte hennes liv. Det var otroligt rörande att höra hennes berättelse och se hennes mammas tårar.

Vi måste bli räddare mot varandra. För livet är kort.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt typiskt oktoberinlägg.


 

Höstkväll i bilen

Helt nattsvart är det inte.

Om två dagar är vi i mitten av oktober. Det sägs att tiden flyger iväg när man har roligt. Inte vet jag om jag har roligt i mitt liv just nu, precis. Det mesta kretsar kring avsaknaden av jobb, inkomst och det därmed förknippade sociala samman-hanget. Jag har snart varit arbetslös i tre och en halv månad. Det finns inget kul med det alls, kan jag meddela. Men jag försöker tänka positivt, hitta vettiga jobb att söka och så försöker jag förstås hitta meningsfull sysselsättning på annat sätt. Dessvärre har jag inte hittat nåt sätt som kan betala mina räkningar. Helt nattsvart ser det ändå inte ut. Jag har ett bra liv jämfört med många andra. Och på den privata sidan har jag sammanhang eftersom jag hör ihop med mamma, Fästmön & co. Det finns människor som varken har jobb eller familj. Hur lätt är det att fortsätta leva då?

Höstträd i flera färger

Höstträd i vackra färger muntrar upp, liksom böcker. Det här trädet står på baksidan av mitt hus.

Mamma gav mig en peng i förra veckan. Den ska jag använda till mat och till bilservicen nästa månad. Det är inte roligt att vara över 50 år och behöva ta emot pengar från sin gamla mamma… Men igår kväll hade jag också behov av att muntra upp mig lite och gjorde en beställning från Bokus. Ja, jag veeet att jag inte borde, men jag köpte tre pocketar och en inbunden reakbok. Den ena ska jag ge bort i julklapp, de tre andra behåller jag själv. Inga dyra böcker alls. Reaboken kostade bara 29 kronor, de båda pocketböckerna 42 respektive 47 kronor.

Min förmiddag har avlöpt som vanligt. Jag har dessutom vikt torr och ren tvätt som en galning. Det gäller att vara både bläckfisk och ha aparmar vid hanteringen av underlakan till dubbelsäng… Strykhögen jag tog itu med igår har ersatts med en ny, betydligt tråkigare (t-shirtar mest). Men den sparar jag till senare i veckan.

I eftermiddag åker jag och hämtar Anna från jobbet. Kanske gör jag ett postärende i samma veva också. Därefter åker vi ut till Himlen där vi ska fira en blivande 20-åring. Den egentliga högtidsdagen är på onsdag, men det funkar bäst för alla inblandade att fira idag. Äldsta bonusdottern är ju på besök från Norrland just nu, men lämnar oss i morgon. Det ska bli kul att träffas i kväll! Kanske följer Anna med hem till New Village redan i afton eller också dyker hon upp i morgon. Hon är ju egentligen ”barnfri” den här veckan, men på fredag åker hon hem till Himlen igen. Det blir mycket åkande och farande för henne. Jag förbannar en viss del i mitt liv som gör att vi inte kan bo i samma hem!

På fredag blir jag alltså ensam igen, men har ändå nåt roligt att se fram emot just den dan: jag ska luncha med ”Lisbeth”! Vi ska träffas på en av restaurangerna på campus vid min förrförra arbetsplats och det ska bli såååå kul! Det gäller att se till att tillvaron inte är nattsvart utan också innehåller såväl stora som små fester. Att träffa ”Lisbeth” är alltid festligt.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om nånting fruktansvärt.


Igår skrev jag ett av mina svartaste inlägg,
tror jag. Det där inlägget om alla otäckheter som sker utanför min glasbur. Men som för att bli påmind om att det inte räcker med dessa otäckheter, tillkommer det dito hela tiden, läser jag om en man som hittades död i sitt hem – efter två år.

Mannen avled 2011 och hittades av sin hyresvärd i samband med en stamrenovering. Mannen var i min ålder, 50-årsåldern och mycket ensam utan vänner, anhöriga eller jobb. En man utan sammanhang. Hyran betalades förstås med autogiro.

Vems är ansvaret? Det sociala ansvaret, alltså? Hyresvärden Stockholmshem vill inte ta på sig det. Områdeschefen säger:

[…] vi som hyresvärd kan inte ha koll på alla våra hyresgäster. […] 

I höstas bytte hyresvärden fönster i fastigheten. Man kom inte i kontakt med mannen. Men var det inte lite konstigt? Rimligtvis borde nån ha kollat i brevinkastet och noterat en stor hög med post och reklam… Varför struntade Stockholmshem i att byta några fönster i mannens lägenhet, när fönstren i alla andra lägenheter byttes ut?

Jag säger inte att ansvaret enbart är hyresvärdens. Men jag tycker att nån borde ha reagerat i hans närområde – han hade ju inget annat socialt sammanhang.

ros på bänk
Ensam, utan socialt sammanhang…


Vad ska det bli av oss?
Vad kan hända när vi blir av med jobbet, vi som inte har barn eller nära anhöriga? Jag är lyckligt lottad, för i mitt liv finns en fästmö (världens bästa, för övrigt). Mamma bor 30 mil bort och börjar bli till åren kommen. Men vad skulle det bli av mig om jag inte hade en Anna i mitt liv, nu när det börjar tuffa till sig kring jobb igen? Jag är ju inte lastgammal, jag är i samma ålder som mannen som låg död i nästan två år i sitt hem. Tänk att sluta så när man borde ha flera år kvar att leva…


Livet är kort. Och bedrövligt.

Read Full Post »

Jag är hemma och har plockat undan inför stamspolningen i morgon. Torkat ur, dammsugit, flyttat på prylar. Nöjd! Nu väntar strykning. Men först måste jag skriva av mig några saker som har legat inuti och gnavt några dar.

Det finns människor – flera stycken och jag tänker inte namnge dem alla, för det verkar vara ganska många! – som lägger stor skillnad vid orden

avundsjuk och missunnsam

Det gör inte jag. Och nu vill jag med en gång säga att andra får tycka vad de vill, men jag tycker att båda orden är negativa. Jag kan förstå att man är bitter. Jag kan också förstå att man känner känslor av avund och missunnsamhet. Det gör jag själv ibland. Men jag tycker att skillnaden mellan ordens betydelse inte är särskilt stor. När jag var/är utan jobb, till exempel, är jag jätteavundsjuk på folk som har jobb. Jag anser mig själv missunnsam när jag tycker att folk som gnäller på sina arbeten är just gnälliga och att de ska vara jävligt glada att de överhuvud taget har jobb. 

För mig är orden lika negativa. OK, missunnsam är aningen mer negativt. Så varför inte försöka tänka i positiva termer i stället. Om du inte har en kärlek kanske du i stället har en massa vänner, till exempel? Eller om det finns en kärlek i ditt liv, men få vänner – var glad åt såväl kärleken som de få vännerna. Vänner och kärlek kan ingen annan

skaffa 

åt dig. Det är helt upp till dig.

Vänskap kan ingen annan ordna åt dig.


Jag själv förlorade många så kallade vänner
för tre år sen. Först var det många nyfikna (skadeglada?) vänner som hörde av sig. Några vänner hörde inte ens av sig utan snackade bakom ryggen. Och blev till sin stora genans outade på den här bloggen. (Tänk att trots alias så såg de vilka de var – och blev arga. Dåliga samveten, eller?). Sen fanns det vänner som bytte trottoar när vi möttes på stan.

Under de här tre åren har jag också funnit många nya vänner. En del har redan kommit och gått, medan andra har stannat kvar därför att vi betyder nånting för varandra och därför att vi antagligen kan ge varandra nånting – inte saker, alltså, utan i vänskapsväg.

Att vara en vän är ett sätt att få vänner.


Det blir svårare att knyta vänskapsband
ju äldre man blir. Om man dessutom inte ingår i nåt socialt sammanhang är enda chanserna att träffa presumtiva vänner att ge sig ut i vimlet. Har man då vissa sociala fobier är det inte särskilt lätt. Men det går. Och vi vet alla att

träning ger färdighet

Social förmåga går att träna. Det är heller inte kört att träffa nya vänner trots att man är arbetslös eller börjar bli rätt gammal. Men det är svårare än när man  är yngre, helt klart.

Vänner som jag numera genast s0rterar bort  är såna som

  1. inte hälsar
  2. inte svarar på sms när man försöker bryta deras ensamhet
  3. inte svarar på mejl när man frågar om man förargat dem
  4. inte ringer tillbaka när de har lovat

För de vänner jag vill ska finnas i mitt liv nu är ärliga vänner. Och gillar man inte varandra eller det man står för ska man säga det rakt ut till den det berör. Inte till andra. Och nej, jag svarar inte på sms och mejl som innehåller skitsnack om andra. Grow up!

Och det här inlägget hade jag inte alls tid att skriva, men detta är nånting som har gnavt inuti mig sen förra veckan. I eftermiddag kom jag till insikt att jag faktiskt inte kan göra mer för att rädda vissa vänskaper. Det är kört.

Read Full Post »

Jag blir alltid så råååååååsa när jag har haft kontakt med Fru Hatt! För även igår expertkommenterade vi vårt favoritprogram per sms. Tyvärr håller jag vår konversation för oss själva, för jag kan ju inte skriva om Vanliga människor utan att somliga går i taket. Min lott i livet är tydligen att skriva om mig själv och familjen och en del av mina vänner – för vi faller alltså inte under kategorin Vanliga människor. Anser somliga. Men det är nog sant. Jag tror att hur mycket Fru Hatt och jag än anstränger oss blir vi aldrig några Vanliga människor. För vanliga människor lever i sina små lådor och kommenterar HÖGST sina medmänniskor bakom ryggen. Det har jag lärt mig I Verkliga Livet – Fru Hatt likaså.


Tofflans liv i en bok?

                                                                                                                                                         Jag känner mig alltmer som en åskådare. Att jag var så trött i onsdags tror jag beror på att jag var ute I Verkliga Livet och gästspelade mellan klockan elva och klockan 16.30, inte bara på mina vitaminbrister. Det tar på krafterna att delta in ett socialt sammanhang när man vanligen enbart sitter och betraktar sociala sammanhang. Jag känner mig till och med som en åskådare på min blogg, ibland. Häromdan skrev jag här om Alltings elände. Ja, jag skriver ju rätt ofta om det. Kanske hade jag hoppats på att få nån kommentar på det, men det som startade höga diskussionsvågor på min blogg… var hur man rengör en köksfläkt. Eftersom jag redan hade rengjort min fläkt hade jag inte så stor nytta av alla god råd kring detta, men förhoppningsvis fick alla som kommenterade utbyte av detta. Själv betraktade jag förundrat diskussionen medan jag funderade ut nya sätt att ta livet av mig. Men innan dess ska jag nog försöka knyta ihop kapitlen i min bok. Och det är det jag håller på med just nu. Bidar min tid, planerar.

Det var gott att träffa Fästmön och barnen igår igen, men när vi hade hämtat och kommit hem med de två yngsta blev jag så trött, så trött att jag bara ville gå och lägga mig. MEN… eftersom jag inte var hemma kunde jag inte göra det – och det var bra! I stället sparkade jag igång leksaksdatorn och höll Elias sällskap i vardagsrummet medan han gjorde sin läxa. Dessutom blev jag förhörd på lågstadiets matteböcker. Och tro det eller ej, jag blev godkänd!

Anna sprang omkring och tvättade, städade och bäddade rent som det jehu hon är och jag kände mig riktigt lat. Fast jag erbjöd att hjälpa till flera gånger. Men jag vet hur det är. Man vill göra det mesta själv hemma hos sig. Lite nytta kunde jag i alla fall göra och det var att åka och köpa ris, för det skulle barnen ha till sitt kycklingkebabkött. Anna och jag åt korv med bröd. Vi blev inte mätta.

Nu är jag hemma hos mig en stund. Anna jobbar till 13.30 och ska hämtas då. Gissningsvis blir det nåt stopp på vägen för att inhandla middagsmat och fredagsmystillbehör innan vi hämtar Elias klockan 15. Taxi Tofflan ska också skjutsa Linn några ärenden efter detta. Sen måste jag försöka snåla på bensinen så den räcker några dar till. Det vore underbart skönt att bara få en bensinräkning den här månaden också (som det blev för decemberbensinen) och inte två, som jag brukar få. På tal om räkningar, måste jag sätta mig en stund med min ekonomi. Gissar att jag gråter resten av förmiddagen sen…

Read Full Post »