Idag är det fem år sen jag föll. Fallet hade föregåtts av ett tufft år (2006) – organisationsförändringar på jobbet med stor oro på avdelningen, en separation, en utsliten axel som äntligen blev opererad efter ett års väntan på operation och så min pappas hastiga och onödiga bortgång – bara för min del. Vi hade stämt träff efter jobbet. Först skulle vi bara ses och ta en fika, men eftersom det var middagstid föreslog jag att vi skulle gå och äta nånstans i stället. Från min sida var syftet med träffen att träffa en bekant som jag hade ”pratat” lite med på nätet.
Fästmön på Pride 2009, en av mina favoritbilder!
Det var inte läge för nån av oss att inleda nånting annat än en vänskap. Men jag erkänner ärligt att jag föll. Jag föll verkligen som en fura – med ett stort brak. Särskilt minns jag ett ögonblick, jag tror Anna hade varit och pudrat näsan. När hon är på väg tillbaka till bordet bara inser jag att den här kvinnan vill jag älska och följa och ha vid min sida resten av livet.
Fem år sen är det idag. Fem år sen jag fick den insikten och fem år sen jag såg Anna första gången och fem år sen jag föll. Anna hade sett mig nån dag innan när vi var på ICA Kvantum och körde var sin stridsvagn. Eller Anna körde varuvagn, jag stridsvagn – jag hatar nämligen att storhandla.
Det är lätt att vara med Anna. Vi är väldigt olika som personer, men när jag härsar upp mig, som vi säger på östgötska, är Anna lugn som en filbunke. Anna är mer eftertänksam och klok än jag, jag är mer impulsiv och efterklok. Vi är båda – även jag, tro det eller ej! – snälla och omtänksamma.
Anna har fyra fina barn, som jag inte längre skriver om här så mycket av olika skäl. Men jag vill säga att de är en härlig bonus i livet! Jag har inga egna barn och jag lär inte få några – en alien räknas inte.
Livet har inte direkt fortsatt vara enkelt sen vi träffades. Kris på kris har följt och en och annan har försökt söndra och förstöra det Anna och jag ”har”. Dock utan framgång. Det finns inget värre en avundsjuka/missunnsamhet och sånt slår bara tillbaka på den som inte kan glädjas eller åtminstone acceptera andras lycka. Dessutom kommer vi starkare och än mer sammansvetsade ur varje kris.
Vi har nu en minst sagt osäker tid framför oss, men eftersom vi kämpar mot samma mål vill jag tro att framtiden är ljus för oss. Därmed inte sagt att allt lär bli enkelt alltid för oss. Jag vet bara att jag fortsätter att falla för Anna – varje dag.
Anna, jag älskar dig!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 