När man föds med en dialekt – ja, för det gjorde jag! – är det svårt att lära om. Och när man så småningom hamnar i Uppsala förvånas man över att det inte finns nån egentlig Uppsaladialekt. Bara en massa andra.
Idag på lunchen smektes mina öron av min barndoms tongångar, östgötskan. Jag har så svårt att hålla mig från att burdust fråga
Kommer inte du från [ortens namn]?
För en gång östgöte, alltid östgöte. Och man kan exakt fastställa minsta byhåla en östgöte kommer från!
Jag har bott här sen hösten 1982. Det är typ 30 år i år. Ändå har jag massor kvar av min dialekt. Särskilt när jag blir upprörd eller engagerad i nånting. Då liksom väller den fram. I grund och botten tycker jag att östgötskan är ganska ful. Jag har nog försökt slipa av den, men faktum är att det är näst intill omöjligt. Är det inte ööö:na som hööörs igenom så är det satsmelodin.
I Östergötland döööar man folk.
Här är intressant att lyssna på folk, för här kommer människor inte bara från andra delar av Sverige utan också från andra länder. Min sydengelska accent från 1980-talets första år finns faktiskt kvar. Det är lite häftigt. Men nåt som är mer häftigt är hissen här på jobbet. Den pratar… småländska…
Aaaah, jag älskar dialekter!! Har dock väldigt svårt att förstå Skånska. Och väldigt djup Värmländska. Då nickar jag bara och ler och hoppas det inte blir på helt fel ställen! Hahaha… Favoritdialekter är Gotländska och Pitemål. Roligt med en hiss som snackar överhuvud taget. Men framför allt Småländska! Hahahaha…
Dialekter är ju faktiskt lite roliga! Viss skånska kan jag också ha svårt att förstå, liksom vissa mål från norra Sverige.
Den snackande hissen är ju utmärkt för synskadade, men småländskan gör att man blir lite fnissig… 😉
Jag bodde i norrland i fem år, och när jag ska prata lite långsamt och övertydligt men någon som antingen hör dåligt eller är dum i huvudet, då blir det lite dialekt…
Ha ha, pratar du ofta med nån som är dum i huvet??? 😉 (Blev tvungen att fråga…)
Det hände ganska ofta på jobbet, svarade i telefon dagarna i ända…
AHA! 😛
Man ska vara stolt över sin dialekt. Själv pratar jag fortfarande förskräcklig Enköpingsdialekt när jag nu får chansen att prata svenska. På mitt nya språk. flamländska är jag helt dialektlös, engelskan också. Jag tycker det är viktigt med dialekter och finner stort nöje i dialektala ord.
Ja, på äldre dar har jag börjat uppskatta dialekter mer och mer! 😛
Öschöte guschelov, fick jag lära mig.
Nää, guschelÖÖÖv, heter det! 😉
En av de pratande hissarna på vår järnvägsstation i Mellanstaden är släkt med Nalle Puh – hon säger nämligen våååning precis som Nalle säger hoooning! Fast det här kanske inte platsade in i dialektpratet…..
Jodå, det var lite gulligt!
(…..jag borde ju förstås ha skrivit honung ‘uttalsförtydligat’ så här – håååning……men jag ser att du förstod ändå!) 😀
Jepp! Har väl läst Nalle Puh, jag! Och hört Allan Edwall läsa på radion! Underbart barndomsminne…
Jag ba älskar dialekter .Allihopa mer eller mindre . Själv så snackar jag en släpig arrogant Ståååckhååålmska 🙂
Kram
Härligt! 😛
Kram!
Jag Tycker att jag låter ganska småländsk, men har fått sagt om mig att jag är ett tråkigt neutrum o låter som de gör på aktuellt 0_o . I början av 90-talet dök en kompis till dåvarande sambon upp, sa hej o jag svarade med några meningar, o så utbrast han- E´ru söderböna ? Och det kunde jag ju inte neka till. Men jag flyttade därifrån 1966 ! Faller gärna in i andras dialekter när jag pratar med folk, vilket ibland känns lite dumt,de kan få uppfattningen av att jag driver med dem o det gör jag inte, jag tänker inte själv på det- Älskar dialekter , o accenter från olika länder .
Å sån är jag lite också! Särskilt finlandssvenska och skånska och… värmländska! Pinsamt ibland… 😳