Dialekter

När man föds med en dialekt – ja, för det gjorde jag! – är det svårt att lära om. Och när man så småningom hamnar i Uppsala förvånas man över att det inte finns nån egentlig Uppsaladialekt. Bara en massa andra.

Idag på lunchen smektes mina öron av min barndoms tongångar, östgötskan. Jag har så svårt att hålla mig från att burdust fråga

Kommer inte du från [ortens namn]?

För en gång östgöte, alltid östgöte. Och man kan exakt fastställa minsta byhåla en östgöte kommer från!

Jag har bott här sen hösten 1982. Det är typ 30 år i år. Ändå har jag massor kvar av min dialekt. Särskilt när jag blir upprörd eller engagerad i nånting. Då liksom väller den fram. I grund och botten tycker jag att östgötskan är ganska ful. Jag har nog försökt slipa av den, men faktum är att det är näst intill omöjligt. Är det inte ööö:na som hööörs igenom så är det satsmelodin.

I Östergötland döööar man folk. 

Här är intressant att lyssna på folk, för här kommer människor inte bara från andra delar av Sverige utan också från andra länder. Min sydengelska accent från 1980-talets första år finns faktiskt kvar. Det är lite häftigt. Men nåt som är mer häftigt är hissen här på jobbet. Den pratar… småländska…