Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 4 februari, 2012

Grattis Agneta och Johnny till första barnbarnet – en liten skånepåg!!! Hälsa Anna att det var riktigt bra gjort.

Denne skånepåg föddes idag! 

Read Full Post »

Nu laddar vi med italienskt vin och mat… Klockan 20 startar live-bloggen här. Detta inlägg uppdateras efter hand som artisterna framför sina bidrag under kvällen. Uppdatera sidan då och då med F5-tangenten till exempel…

Lördag i februari 2012. Dags för den allra första deltävlingen i årets Melodifestival med start klockan 20 i SvT 1. I kväll live-bloggar jag och har du tid och lust att känna dig mindre ensam så häng på!

Nu börjar det! Tjolahopp, är du med???

Inledningen är en tillbakablick på förra årets tävling. Och? känns det som… Det var ju Danny som skulle ha vunnit då!  Programledarna försökte sitt bästa att följa rolighetsmanus, som var lika dåligt som vanligt. Tröttsamt! Varför är de inte sig själva liksom? Helena Bergström klarade inte ens att hålla sig till manus utan sa att det var två nyskrivna låtar… Fast det är ju 32… Och den där tredje programledaren, som man inte vet vad hon heter, sa

[…] på Åbo

Alltså, det heter väl

i Åbo..?

1. Sean Den Förste Banan – Sean Banan
Jaha, nu ska det alltså bli show och humor. Jag vill ju så gärna tro att detta är ett musiktävlingsprogram, men jag har visst fel varje år. Jaa, det här är inte roligt eller bra på nåt sätt. Det enda jag gillar är bananskorna. En text som låter som om den är skriven av en åttaåring. Nej, femåring. Bort usch! (Vad är går han på för drog..?)

2. På väg – Abalone Dots
Jaha… Det är ytterligare ett talangjaktsprogram… Eller? Det låter som horsejazz. Och banjo, liksom… När kommer låten igång?? Nej, den kommer aldrig igång. Tråkigt som bara f*n. Men de kunde sjunga i alla fall…

3. I Want To Be Chris Isaak (This Is Just the Beginning) – The Moniker
Konstiga kläder i år igen. Konstigt låttext. Men han kan onekligen sjunga… Låten känns ändå tråkig. Texten är intetsägande. Vad är det för låtskrivare i år, ingen skriver ju texter med nån substans i…

4. The Boy Can Dance – Afro-Dite
Ku Klux Klan – fast tvärtom, dårå. Det där med smisket skulle ha kunnat vara lite naughty, men… 80-talsdisco. Nej… Det här har jag hört förut… Besviken…

5. Mystery – Dead by April
Jaha, nu blir det hårdrocksinslaget. Det hör inte hemma här. Vem har ritat på dem? Som en tråkig vägg man måste klottra på känns också låten… Möjligen skulle jag lyssna på detta vrålhögt i bilen när jag var förbannad på nåt eller nån… Det känns som om låten inte hänger ihop.

6. Salt & Pepper – Marie Serneholt
Jaha, nu en artist som har varit programledare och som nu är artist igen. Känns det igen? Putting on the Ritz… Nej fy faaaaaarao…

7. Jag reser mig igen – Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern
Helena Bergström lät otroligt tillgjord när hon presenterade Thorsten Flinck. Pretto…  Trodde i min enfald att det här var en sång- och musiktävling. Hur full är han? ”Mineh… seevärtaehhhh…” Nej, gå och lägg dig! 😦

8. Euphoria – Loreen
Sista chansen att höra en enda jävla låt som är värd att gå vidare. Jisses, vad det blåser! Den här låten har jag också hört förut. Men faktiskt… Det är kvällens bästa. Äntligen får jag lite lust att dansa. Men låten hackas sönder, den kommer liksom inte loss ordentligt. Synd. Ändå. Detta är den enda låten jag kan  tänka mig att höra i finalen. Eller andra chansen…

Programlederiet är också bland det mest pinsamma jag har sett i det här sammanhanget. Den enda som knappt får godkänt är Sarah Dawn Finer – bara för att jag vet att hon kan sjunga…

Mellanspelet med Bögarnas fest-låten var inte ens roligt eller fyndigt. Nej, vad är det här??? Vem skrattar åt Sean Banans rumpa, liksom? Uff!..

Helena Bergström spelar över och har ingen röst kvar. Dessutom svär hon vartannat ord. Varför håller hon inte käften???

Och varför, VARFÖR säger Sarah Dawn Finer OEBBEN??? Vi är i Sverige, för fan!

Direkt till final gick Loreen och  Dead by April.

Till andra chansen gick Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern och Sean Banan.

Det här var den sämsta, sämsta deltävlingen nånsin jag har sett! Blir det inte bättre nästan gång gör jag slut med Melodifestivalen 2012!

Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »

Nej, inte heller det här inlägget får jag betalt för att skriva!

 

Nu när fåfängan har slagit sina klor i mig kan jag bara fortsätta recensera produkter som jag tycker är bra för mig. I veckan köpte jag ett body butter från The Body Shop. Jag har under många decennier varit lite skeptisk till just den kedjan. The Body Shop har sen länge anfört i sin marknadsföring att man inte testar sina produkter på djur. Av detta kan jag bara dra slutsatsen att man väntar och låter nån annan testa på djur. Sen tar man fram sina produkter. Eller? Man vågar väl inte sälja otestade produkter..?

Hur som helst, den kalla säsongen gör att inte bara håret är flängt. Huden är fnasig och torr och lämnar döda spår efter sig i kläderna. Jag har letat och letat och inte hittat nån lotion som är bra. Men så köpte jag i julklapp för ett par år sen en body butter med oliv till Fästmön. Och eftersom hon ”glömde kvar” den här passade jag på att testa den – och gillade den! Men jag ville ju ha en egen doft. Jag hade sniffat på ”Lisbeth” på mitt förra jobb och fastnade för shea body butter.

Väldoft och god smörja för mycket torr hud.


Burken kostade 175 spänn
och det kan tyckas mycket. Men eftersom jag har noterat att Annas body butter faktiskt har räckt länge trots att hon använder det de veckor hon är här är inte detta nåt högt pris.

Shea body butter är för mycket torr hud, medan oliven är för normal till torr hud. Och jag kan säga att om jag föll för väldoften först, så föll jag lika snabbt för  själva funktionen. Detta funkar suveränt på min hud! Den blir mjuk och len. Smöret är lätt att smörja in och det blir inte flottigt kletigt.

Åter en produkt för fåfängan som får högsta betyg!

Read Full Post »

Uppdaterat inlägg!

 

Nej. Jag får inte betalt för att skriva detta inlägg.

Det är roligt att få lön. Det är VÄLDIGT roligt att få lön, till och med! Och även om jag har lovat mig själv att försöka spara för tuffa dagar som kommer, kunde jag inte låta bli att shoppa lite i tisdags hos min frissa. Den här gången var jag ute efter en bra mousse – mitt hår blir tunt, elektriskt och platt i den här kylan.

Min frissa botaniserade bland prylarna i sina hyllor och gav mig prisuppgifter och förslag på vad som skulle passa just mitt hår. Det slutade naturligtvis med att jag fastnade för salongens dyraste (?) mousse, ett för 235 kronor flaskan från HEMPZ couture.

Grönt är skönt…


Idag har jag premiärtestat denna produkt,
som inte är en mousse i egentlig mening, utan en root lifter. Och det var en mycket trevlig och behaglig upplevelse! Man skakar flaskan och håller pipen så nära hårrötterna som möjligt. Sen formar man med fingrarna eller med en hårtork.

Root liftern känns mjuk och fin, inte ett dugg kladdig. Håret blir varken stelt eller kletigt utan känns fortfarande nytvättat efter att jag har masserat in produkten.

Så här långt är allt väl… Återstår att se vad som händer efter en vända utomhus…

To be continued…

En tur ut i många minusgrader – och den halvan av håret som har fått HEMPZ coutures root lifter är perfekt! Det kan inte bli annat än högsta betyg!

Read Full Post »

God morgon, det är 20 grader kallt!..

Orden är min Fästmös och jag fick höra dem i morse, runt klockan 6.20. Anna skulle nämligen vara på jobbet klockan sju idag – okristlig tid! – och jag skulle skjutsa min kära. Jag vet att det är folk som reagerar på att jag skjutsar familjen. Även om jag gör det mer sällan nu för tiden får jag höra gliringar. Sluta med det! Det är mitt val! Och skälet till att jag gör det är… kärlek. Vem skulle INTE  vilja skjutsa sin älskade till jobbet en morgon när det är -20 grader om den kunde? Nä, just det! 

Den här bilden tog jag vid åtta-tiden. De övre siffrorna visar utetemperaturen, de nedre temperaturen i mitt kök.


Det är liksom inte bara utomhus det är kallt.
Det är kallt inne i lägenheten också, trots att elementen är varma. Och trots att jag har tätat alla fönster här – mellan rutorna och till och med på insidan i skarvarna. För det drar så in i h-e. Föga har det hjälpt att försöka täta. Jag tycker att det är liiite lite med 18,6 grader inomhus. Nu är det emellertid så att min bostadsrättsförening redan för ungefär ett år sen aviserade i ett medlemsutskick våren 2011 att man tänker göra en upphandling för byte av fönster och balkongdörrar. Det tar tid. Under tiden fryser vi.

I morse när jag kom hem från den kylslagna resan hoppade jag i säng igen och slumrade kanske nån knapp timma. Låg och funderade lite på det här med vanor och rutiner och hur viktigt det ändå är. Vi människor vill ju så gärna tro, ofta, att

allt är som vanligt

fast det inte alls är det. Då är det tryggt med vanor och rutiner. Häromdan, när jag rensade bland mina Viktiga Papper, hittade jag en tjock bunt med papperslappar. När jag tittade på dem och såg vad de innehöll föll en tår. Eller nej, flera tårar.

I januari 2009 fick jag nämligen ett tips från en av de få vettig(a) person(erna) på mitt fack att jag skulle skriva upp sex saker jag måste göra varje dag. Det kunde vara stort som smått, det viktiga var att jag hade en tillvaro med vanor och saker att göra så att min liv fick lite struktur. F*n, vad det gjorde ont att påminnas om det där lappsystemet! Jag körde stenhårt med det fram till slutet av 2010. Då började jag i stället planera på riktigt för mitt frånfälle. För då ville jag inte vara med längre.

Nu har det flutit ännu mer vatten under mina broar. Tillvaron stabiliserar sig periodvis, men grundproblemet är fortfarande inte löst. Jag får små andningspauser när jag kan hämta kraft i att göra det jag älskar – arbeta. Men tankarna på att göra slut på alltihop kommer då och då, det är inget jag kan styra. Däremot försöker jag använda de verktyg jag har insett är bäst för att mota bort såna tankar. Och så har jag människor omkring mig som bryr sig om mig och som älskar mig och som jag bryr mig om och älskar  så mycket att jag inte vill göra dem illa – genom att göra mig själv illa. Jag vill inte försvinna än.

Det tänker jag ofta på. Att jag är lyckligt lottad att det finns en Anna i mitt liv att skjutsa till jobbet tidigt en lördag när det är 20 grader kallt och kroppen skriker efter sovmorgon. (Jag kan ju krypa ner i sängen igen sen, det kan inte Anna, hon måste jobba. Så det är inte synd om mig!)

Jag vill inte försvinna. Ännu.


I kväll ska jag laga italiensk köttfärssås
(på kycklingfärs, förstås!) och vi ska dricka Amaronevin – igår blev det pizza, öl och pistagenötter. Glöm inte bort att jag live-bloggar klockan 20 och framåt! Det är ju första deltävlingen i Melodifestivalen 2012!!!

Read Full Post »

Igår läste jag ett alldeles lysande inlägg hos Syster Dyster eller Nurse Rached om bland annat vårdens fotfolk och framtiden. Idag sätter jag morgonkaffet i vrångstrupen när jag jag läser den senaste prognosen:

Kommun- och landstingssektorn behöver rekrytera 42 000 personer om året de kommande tio åren. Vi talar om 420 000 personer. Eller 170 000 bara inom vården år 2030.

Och hur ska man lyckas med det med tanke på den status dessa yrken har? Det handlar alltså om att det är på väg att saknas folk som förskollärare, grundskollärare, sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden, framför allt. Jag trodde inte ens beteckningen vårdbiträde fanns kvar! Jag minns nämligen den iver min dåvarande arbetsgivare visade på 1990-talet att

alla

biträden skulle vidareutbilda sig till undersköterskor. Sen fick de ju inte utföra uppgifter som A, B eller C, trots sin nya utbildning. Det skulle syrrorna göra. Så de nyutexaminerade undersköterskorna jobbade på – som förut. Ingen skillnad. Men det handlade om att höja kompetensen, det handlade om att arbetsgivaren i skydd av detta skäl tog bort en hel yrkeskategori, i princip, från vården. Inte konstigt att det är brist på folk nu…

Personen till vänster i bild jobbar inte här längre och varelsen till höger i bild har visst inte jobbat på… vad är det nu… närmare 20 år och är således en fantasivarelse. Eller gift med en läkare? Eller nej just det! Fantasivarelsen har ju ingen sambo ens.


Skälen till den stora bristen på medarbetare
 sägs vara stora pensionsavgångar och många barn. Det tror jag också självklart påverkar. Men det som påverkar allra mest är i mina ögon det faktum att dessa yrken är så kallade lågstatusyrken – med där tillhörande skitlöner och för jävliga arbetstider! Vilken ung person, som ska välja yrke i framtiden, väljer ett jobb där man får jobba tidiga morgnar och sena kvällar, gärna i mastodontpass från klockan åtta till klockan 20, och där man får en lön man knappt kan leva på??? Möjligen att man kan leva på den om ens man är läkare… (Ja nu tänker jag heteronormativt, men det är så att de flesta som jobbar inom dessa lågstatusyrken är kvinnor och majoriteten är heterosexuella. Men det finns förstås undantag, självklart!) De var också vad ett av de gamla landstingsråden kläckte ur sig på 1990-talet när frågan om hur en sjuksköterska skulle kunna leva på sin låga lön:

Hon får väl gifta sig med en läkare, då.

Jag tycker att det är en skam att de människor i vårt land som jobbar med det mest dyrbara vi har – livet självt – har såna vedervärdiga arbetsförhållanden. De borde vara de högst betalda av alla yrkeskategorier, de har ju våra liv, våra kroppar och själar, våra anhöriga i sina händer.

Read Full Post »

Lördagsmorgon och jag läser en annons i lokalblaskan (jag har redigerat visst faktainnehåll):

Nygifta med bra ekonomi söker lägenhet i Uppsala. Vi har             jobb kontrakt och… […]

Här slutar jag läsa. HA! Bra ekonomi har ni och nygifta är ni! Själv har jag inte kunnat gifta mig eftersom jag inte har de ekonomiska fördelarna ett arbete ger. Detta har tvingat mig och Fästmön till en över tre år lång förlovning hittills.

Men… vi skriver inte ”i sär” ord som ska sitta ihop! Vi skulle aldrig skriva

jobb kontrakt

Varför har folk så svårt att skriva rätt? 

Jag skrockar elakt och hoppas att de nygifta med bra ekonomi får leta länge efter

bo stad

Moahahahahaaaaa……….

Read Full Post »