Det bara tar slut

Vilken kväll! Den har gått i rasande tempo och jag slog inte ner arslet förrän till Antikrundan klockan 20. Och då for jag upp och ner några gånger eftersom jag skulle hänga tvätt. Sen slumrade jag nånstans mitt i för att bli väckt av en kär vän som tyckte att en skål var fin och

[…] lite lagom häxig […]

Sen var det färdigt! Vi tramsade och flabbade och häcklade tröjor,  tänder, fjollor och fula uttal. Jag asgarvade högt i min ensamhet och väntade nästan på att det skulle komma vitklädda män som satte på mig en skjorta med knäppning där bak innan de förde bort mig för inlåsning; min kompis påstod att hon nästan (?) kissade på sig. (Tur att det inte är bildtelefon…)

Till sist tog mobilen slut och vägrade skicka sms. I stället visade den mina foton. (Den har en egen vilja! Igår när Fatou skulle fota mig och Annika Östberg satte den på musikspelaren…) Efter programmet ringde jag Fästmön – och då tog även den  vanliga luren slut och började tjuta. Lur nummer två låg redan på laddning.

I morse tog tandborstladdningen slut och jag ställde skaftet på laddning. Trodde jag. Bara det att jag glömde stoppa sladden i uttaget. Såg det inte förrän i kväll. Det räcker väl till en borstning, men ändå. Irriterande!

Glömde sätta i den i uttaget…

Och så jag själv. Känner mig sliten och slut. Kom hem sent från jobbet. Betalade två räkningar, städade badrummet, städade toan, slängde i mig mackor, duschade, ringde mamma (för hon hade ringt mig när jag duschade) – och, som sagt, kollapsade i TV-fåtöljen framför… Antikis.

Eftersom jag slumrade innan jag började sms-flamsa kan jag säkert inte sova i natt. Dessutom har jag en tupp eller nåt annat skit i halsen, så jag har torrhostat under hela tiden jag har skrivit det här inlägget.

Jag har en sån här i halsen, irriterande nog.

Nä, det är nog dags att borsta tanden – om tandborstens laddning håller till det. Jag hade tänkt skriva ett bitskt inlägg om pensioner, men jag orkar inte förfasa mig över de minst 30 000 svenskar som är 64 år och som har fått felaktiga pensionsbesked. Jag fick mitt besked igår och undrar om jag måste jobba tills jag är 100. Eller tills jag stupar. För pension i rimlig pensionsålder finns det inga möjligheter till. Vilken tur att jag älskar att jobba…

Read Full Post »

Men det här var väl ändå lite smaklöst, Vårdförbundet?!

Fick en av mina facktidskrifter idag, Journalisten, i postboxen. Studsade lite när jag kollade in en av annonserna på Presskontaktsidan. Men snälla Vårdförbundet, detta var väl ändå lite smaklöst? Det ser ju ut som… en dödsannons! Jobbar inte era medlemmar med att rädda liv???

Dödsannons eller annons för presskontakter?

Vad tycker du att det ser ut som? En dödsannons eller en annons för presskontakter???

Read Full Post »

Föregångare för hemtjänst?

Inte för att jag aktivt är ute och söker information om hemtjänst, men jag har anhöriga som gör. Och i samband med det råkade jag snubbla över ett företag som inom kategorin hemtjänst Stockholm som jag blev lite nyfiken på. Idag är det ju så att man kan välja hemtjänst om man behöver hjälp hemma på grund av ålder, sjukdom eller funktionsnedsättning. Men det är inte alltid lätt att hitta rätt i djungeln.

Eveo har jag aldrig hört talas om tidigare, men jag tilltalas genast av deras hemsida och de tjänster företaget erbjuder. För nånting som har slagit mig – av vissa familjeskäl – är att det inte alltid är så lätt att hitt hjälp för den som inte har svenska som förstaspråk/modersmål. Då kan det här företaget vara ett alternativ, faktiskt, för vad jag förstår har man personal som talar flera språk än svenska. Denna slutsats drar jag eftersom de kunder företaget uppger att man har kan ha turkiska, sorani, polska, ryska, persiska, arabiska, syrianska /assyriska, spanska, serbiska, grekiska eller finska som modersmål. Eller svenska, som sagt.

Många teckenspråkiga har inte heller svenska som förstaspråk. 

 

Jag tänker på dem i vårt samhälle som när ålderns höst närmar sig kanske faller tillbaka till sitt hemlands tungomål. Och jag tänker också på dem som inte har lärt sig svenska av olika skäl eller som av kulturella skäl önskar personal med icke-svensk bakgrund. För mig är denna tanke med språket ett viktigt kännetecken för ett seriöst hemstjänstföretag!

En språkgrupp som jag emellertid saknar hos Eveo – och som jag ofta saknar i alla möjliga sammanhang – är de teckenspråkiga! För dessa finns det mycket att göra, och varför inte vara en föregångare när det gäller hemtjänst?!

 

Read Full Post »

Ska jag ge lokalblaskan nobben?

Lokalblaskan skickade över en abonnemangsfaktura igår om 2 600 kronor. Frågan är om jag ska nobba tidningen/ge tidningen nobben eller inte. Inte nog med att jag tycker att papperstidningen bara blir tunnare och tunnare och knappast är värd över 200 kronor i månaden. Tidningen innehåller allt fler språkliga fel, också. Och såna hugger vi på.

I morse noterade jag denna… tveksamhet:

Nobbades? 

Säger man att man

[…] en Uppsalabo nobbades socialbidrag […] ?

Är det inte så att man i själva verket

blir nekad socialbidrag?

Eller möjligen

får nobben när det gäller socialbidrag?

Jag känner mig fundersam till passivformen

nobbades

Dessutom tycker jag inte att

nobbad(es)

är korrekt skrivspråkssvenska utan talspråkssvenska. När det handlar om nåt så allvarligt som socialbidrag tycker jag att man bör uttrycka sig mer korrekt.

JA! JAG ÄR PETIG SOM F*N!

Read Full Post »

Livet är en gåva

Det blev verkligen en kanonkväll igår! Jag plockade upp Fatou i stan och så sammanstrålade vi med Fästmön för att dinera på restaurang Trädgården. Trädgården är en kvarterskrog på Heidenstams torg i Uppsala. Alltså ingen finkrog. Många gäster går dit bara för att ta en öl. Men maten är superb – så även igår! Damerna i mitt sällskap åt kött och pommes, jag fisk och pommes. Under tiden intog Fatous pappa hamburgare nån annanstans, men även han slöt upp senare.

Kvällens höjdpunkt var emellertid inte maten. Det var Annika Östbergs  föreläsning i Lötenkyrkan. Ett något obyråkratiskt bokningssystem hade gjort oss osäkra på om vi verkligen fått biljetter eller inte, men Fatou, som känner allt och alla, hade lyckats igen. Förväntansfulla bänkade vi fyra oss – tillsammans med 496 andra…

Halva Fatous pappa till vänster och en förväntansfull och glad Anna till höger.

Lötenkyrkan tog in 500 personer och fick avvisa 100. Jättetråkigt för dem som fick gå hem, men förhoppningsvis kommer Annika Östberg tillbaka till Uppsala.

Vårt sällskap och ytterligare 496 personer fick plats.

Prick klockan 19 började Annika Östberg tala efter en kort introduktion av församlingsprästen. Sen talade hon i en timma och en kvart. Utan manus. De enda avbrotten hon gjorde var för att skölja halsen ren med vatten.

Jag kan inte återge vad Annika Östberg sa och berättade – och jag vill det inte heller! Jag tycker att du ska läsa hennes bok, Ögonblick som förändrar livet, och därefter försöka pricka in en föreläsning med henne. Mycket av det hon skriver om i boken kom förstås tillbaka i föreläsningen, men även annat. Och känslan att få höra henne berätta med egna ord var enorm.

Fatou och jag hade med oss våra böcker. Jag fick ju Annika Östbergs bok av mamma i julklapp. När jag berättade för mamma att jag skulle gå på föreläsning och ta med boken för att försöka få den signerad av författaren, tyckte hon att det var lite pinigt.

Meh, jag har ju skrivit i boken också, då ser ju hon det.

Jag tyckte det kändes bra. Fatou och jag försökte fota varandra tillsammans med författaren, men det blev… ehum… varierande kvalitet på bilderna. På den här bilden ser det ut som om jag säger ett otrevligt, men sanningens ord till Annika Östberg. Fast notera – NOTERA! – att vi faktiskt kramas!!

Vi kramas faktiskt, men jag ser för jädrigt otrevlig ut!.. 😳

Det jag sa egentligen var :

Du måste vara jättetrött nu!

Och det var hon, sa hon. Helt slut… Efter kramen skrev Annika Östberg  i min bok och det blev jag ju glad för, som synes.

Annika Östberg skrev i min bok och jag blev glad. 

Anna och Fatous pappa konverserade under tiden vi köade och fick böckerna signerade. Efter en kort paus, där en av oss förpestade sina lungor och tre av oss försökte sippa frisk luft, stegade vi tillbaka in för att fika. Kaffe och stor kanelbulle ingick nämligen i det facila priset – 100 kronor. Klart värt!!! För den som ville skänka mer i kollekt hittade vi en skojsig apparat som faktiskt tar kreditkort. Kyrkan goes 21st century, liksom…

Kollektomat. 

Anna träffade på en före detta arbetskamrat och det bar sig inte bättre än att hon kom ut för honom – jag stod ju bredvid. Det var väldigt modigt gjort och jag är så stolt över min älskling!

Den här kvällen bär jag med mig i mitt hjärta! Framför allt Annika Östbergs ord om förlåtelse. För det handlar om att kunna förlåta sig själv innan man kan gå vidare. Så är det. Och Annika Östberg skrev naturligtvis väldigt vackra ord i min bok, också dessa ord ska jag bära med mig från och med nu.

”Livet är en gåva.” Sanna ord som jag bär med mig från och med nu.

Read Full Post »

Vecka 7: Hjärtor och Fjärtor

Torsdag och då är det dags för en sammanfattning av veckans höjder (Hjärtor) respektive dalar (Fjärtor). Det är inte svårare än så här:

Hjärtor

• Jobbet (som är så otroligt stimulerande just nu att jag nästan bara vill… jobba…)
• Ett socialt liv (det håller jag på att [åter]skapa!)
• Fästmön (som är och har det största Hjärtat av alla!)
• Annika Östberg (ett möte…)
• Dialekter (är roliga ju!)

Fjärtor

• Avund och missunnsamhet (nä, jag ser ingen skillnad)
• Allt fler kan läsa din journal (men vet du vilka och får du bestämma vilka???)
• Snö (nej inte mer nu!!!)
• Homo-hetsare (ska dömas och straffas)
• Självsprickor i fingrarna (mycket oskönt…)

Read Full Post »