Drevet går

Ett inlägg om en bok.

---

 

Erikshjälpen i Uppsala är ett av stans second hand-ställen som har ganska god ordning på sina böcker. Utom pocketböckerna. De ligger i två stora trälårar, visserligen med ryggarna uppåt, men ändå. Det tar sin lilla tid att gå igenom dem. Det gjorde jag i början av juni och fann tre spännande böcker. Den första av dem, Anders Pihlblads bok Drevet går. Om mediernas hetsjakt, läste jag ut idag.

Jag fastnar för den här boken direkt! Och det handlar mycket om att författaren är journalist, men trots detta själv drabbades av ett mediedrev under senhösten 2007. Det var då han flamsade och pussades med Ulrica Schenström en kväll på krogen, nåt som uppmärksammades av en fotograf och som sen ledde till den så kallade Schenströmaffären. Ulrica Schenström är moderat och var 2007 statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt. Den aktuella krogkvällen var hon en av dem som hade jour vad gäller krisberedskap. Klart olämpligt att dricka alkohol och gå på krogen med en journalist. Men det mediedrev, som ledde till att Ulrica Schenström senare avgick, var det mycket bättre? Ulrica Schenström har för övrigt skrivit förordet till den här boken – och det är då jag fastnar! Jag citerade till och med förordet häromdan här på bloggen.

Den här historien och flera andra kring politiker och kändisar som råkat i blåsväder, klantat sig, gjort dumma saker etc skriver Anders Pihlblad om. Och ärligt talat får jag i många fall en annan bild av händelserna och personerna han skildrar. OK, visst har framför allt politiker en sån roll att de ska ha extra rent mjöl i sina påsar. Men att drivas av hämnd och inte bara rasera somligas privatliv, utan att till och med få den utsatta att begå självmord… det är aldrig OK. Att ge sig på familjen omkring den person som nagelfars är inte heller OK. Jag köper inte argumentet att h*n borde ha tänkt på det innan h*n begick sitt fel. För vi är alla människor.

Anders Pihlblad möter i den här boken bland andra Lars Danielsson, Cecilia Stegö Chilò, Mona Sahlin, Gudrun Schyman, Björn Ranelid, Tiina Rosenberg, Liza Marklund med flera. Det är oerhört intressant att läsa vad här personerna berättar om sina erfarenheter. Vidare tar han upp skillnaden mellan sättet att skriva om kända män och kända kvinnor, bloggarnas makt, förtal och förföljelser på nätet kontra yttrandefrihet, krishantering vid mediedrev etc.

Boken kom ut för fem år sen, så den har ett antal år på nacken. Men ändå. Det är mycket i den som fortfarande är aktuellt, det är mycket givande att läsa om de drabbades tankar och det är mycket av mediedrev som kan appliceras på livet i stort. Att bli uthängd och utpekad, att bli kallad än det ena, än det andra, förtalad etc förekommer ju fortfarande. En sorts… mobbning, som vissa människor aldrig tycks växa ifrån. Man är fixerad vid en person och drivs av nån sorts hämndbegär. Många av oss upplever det varje dag.

Toffelomdömet för den här boken kan inte bli nåt än det högsta. Om jag inte tyckte så mycket om boken skulle jag kunna tänka mig både en och två och tre personer som hade behövt läsa den och som jag gärna lämnat den vidare till – med iskall hand…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Födelsedagsflicka, bluffmejl och önskningar #4

Ett varierat inlägg.

---

 

Frida, en selfie. Jaa, som synes är hon en duktig fotograf.

Idag är det min yngsta bonusdotters födelsedag. Tänk att bli 20 år och ha hela livet framför sig… Ibland känner jag mig avundsjuk, ibland är jag glad att jag har en sån stor del av livet bakom mig. Det är mycket i ett liv som man ska vara med om, gå igenom. Både glädje och sorg. Stundtals är den ena sidan övervägande, vid andra tillfällen den andra. I vart fall önskar jag Frida ett gott liv. Vägarna må vara krokiga och svårframkomliga ibland, men det finns så mycket spännande att upptäcka.

På min egen snirkliga bana trampar jag vidare med jobbsökeriet. För tillfället finns det många intressanta tjänster att söka och jag söker som en galning – en dag tar säkert alla bra lediga jobb slut. (<== skämt) Jag har också fått tummen ur vad gäller andra saker som har med skrivande att göra. Nu kliar det i fingrarna att gå vidare. Men det får klia ett tag till.

Några bra mejlsvar har jag ännu inte fått. Däremot hittade jag ett mejl från Telia som jag starkt misstänker är ett bluffmejl. Jag har kontaktat Telia via Twitter angående detta, för nåt annat sätt att kontakta Telia angående bluffmejl hittar jag inte på deras webbplats. Vi får se om de vaknar snart och svarar. Detta ser inte riktigt seriöst ut i mina ögon:

Bluffmejl från Telia, eller hur?

Den här veckan är halvvägs. Fästmön kom hit igår eftermiddag efter att ha tillbringat sista dagen med sin äldsta dotter. Idag är Anna faktiskt ledig och jag låter henne sova, för det behöver hon verkligen. Vi har inga planer för dagen, det är gråväder som igår.

I övrigt den här veckan presenteras årets nominerade till Augustpriset i morgon klockan 13. Jag är förstås inte med i år heller (<== skämt!). För den som vill prova att bo som en hemlös arrangerar Stadsmissionen Hemlöshetens natt här i Uppsala i morgon och till på fredag. Det är bland annat ljusmanifestation från Samaritergränd 2 och konsert i Mikaelskyrkan i morgon klockan 21 respektive 21.45. Mikaelsgården är öppen hela natten. På fredag klockan 11 – 15 kan du visa ditt stöd på Stora torget.

Det händer och fötter en hel del, alltså. Jag tror att det är dags för en fjärde

Önske-/inköpslista

• fler hem så människor slipper vara hemlösa
• mindre hjärtesorg här i världen
• en ny skrivbordsstol som inte knarrar lika mycket som den jag har nu
• nånting att se fram emot
• lite sol
• nya tapeter i hela min lägenhet – eller nej. Hellre ett hus i skogen, långt till närmsta granne
• en glad mamma
• mindre godissug

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Renovering – av kropp och själ

Ett inlägg om pågående aktiviteter.

---

 

Uppdaterat inlägg: Nu kan du lyssna på Frida i dagens Radio Uppland-intervju här, spola fram till 1:12:15!

 

Kanske lättar och flyger iväg sen…

Man kan säga att det pågår ett riktigt mastodontprojekt här just nu. Jag vet inte om nån riktigt har förstått det. Egentligen spelar det mindre roll, projektet har mest betydelse för mig själv. Genom att skriva renoverar jag min själ, kan man säga. För varje månad jag berättar om i min bok blir bördan på mina axlar lättare. Vem vet, jag kanske lättar och flyger iväg när allt är färdigt???

Idag har jag gått igenom ett halvår av mitt liv som till mycket stor del var fyllt av oro och ohälsa, sorg och vanmakt. Men också förstås glädjeämnen. Oavsett, det tar tid att ta sig igenom. Jag gör det systematiskt och det är inte lätt. Efteråt blir jag både lättad och trött. Tömd på känslor, nästan. Det är inte alltid lätt att backa bandet. Det finns mycket som gör så ont att komma tillbaka till – även sånt som var bra och roligt då.

Nu återstår ungefär ett år och nio månader. Men i morgon blir det en skrivpaus. Jag måste tänka på att renovera min kropp också. Därför nappade jag på en tid hos tandläkaren i morgon bitti. Det är alldeles för länge sen jag var där sist. Jag har gått i många år hos min tandläkare och hon vet hur rädd jag är och vilken taskig ekonomi jag har. Hon är jättebra. Jag vet att morgondagens besök går på runt en tusenlapp, men jag har 300 kronor i tandvårdspeng. Dessutom vet jag att jag alltid kan få dela upp betalningen. Men håll gärna en tumme för att inget behöver åtgärdas! Då kan det springa iväg…

Parallellt försöker jag coacha och peppa min yngsta bonusdotter. Hon har nu författat ett svar till Skolinspektionen, en kommentar över Uppsala kommuns yttrande över hennes anmälan. Jag tycker att hon har varit så duktig och skrivit så bra. Hon har lyssnat på mina synpunkter, men hon har skrivit alldeles själv. Bara det i sig gör mig förundrad med tanke på den undermåliga utbildning hon har fått i särskolan. Dessutom har Frida blivit intervjuad i media idag igen. Denna gång är det Radio Uppland. Så snart intervjun finns att lyssna på lägger jag förstås ut en länk på bloggen!

Hon har lämnat mig hemma…

Närmast på tur att få lite av min uppmärksamhet står min mamma. Och därefter är det dags att åka och hämta Fästmön från jobbet. New Village-köket ska slänga ihop en kycklinggryta med hjälp av Uncle Ben till kvällen.

Fästmö, förresten… När Anna jobbar blir jag singel! Och det ska folk vara glada för, eftersom det innebär att Anna följer hygien-föreskrifterna på jobbet!

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jobbsökeri – det tar tid!

Ett inlägg om jobbsökeri

Det blev en seg och sen start idag. Skälet är att jag sov dåligt i natt. Hade svårt att komma till ro och när jag väl gjort det, vaknade jag mitt i natten och kunde inte somna om direkt. Men nu är jag på banan igen!

Jag har som vanligt inlett dagen med java och jobbsökeri. Än så länge har jag bara hittat ett intressant jobb att söka och idag tänker jag mig två totalt. Jag gör avkall på mitt tre-mål eftersom jag ju ska ut på uppdrag i eftermiddag. Det ska bli både spännande och roligt att ses, men jag är orolig för att mitt teckenspråk har blivit för rostigt.

Det finns säkert de som tycker att målet med tre jobbansökningar per dag är lågt satt. HA! Det kan ju den tro som inte har sökt jobb förut! För det första tar det tid att hitta intressanta jobb som är värda att söka. Det gäller att de utlysta tjänsterna väcker intresse hos dig, men naturligtvis också att du har de efterfrågade kompetenserna. Sen ska du ha ett bra CV att skicka med. Det är ju nånting man skapar och sen har, så att säga, men det skadar inte att gå igenom det då och då. Vidare ska man ju skriva ihop en intressant och bra ansökan. Och tro mig, det är det svåraste! Hur fångar man en presumtiv arbetsgivares intresse så att h*n läser mer än ingressen på din ansökan? Ja, ett tips är att skriva en anslående ingress förstås…

Min sökta jobb-hög.

Mina ansökningar har inte gett nån bra utdelning hittills. Två nej på 43 ansökningar i augusti. Men jag har lagt ett antal nya ansökningar i högen sen dess – det är ju september månad nu. Inte vet jag varför arbetsgivarna inte visar nåt större intresse för mig. Det KAN vara min ålder, men det skulle en arbetsgivare aldrig medge, för åldersdiskriminering är straffbart.

Äsch, jag vill hoppas och tro att det där kanonjobbet hos dito arbetsgivare finns där ute nånstans – och att en sån som jag verkligen behövs där! Nina på AF Kundtjänst var nog ganska imponerad av my efforts. Jag blev rejält peppad och det tackar jag för! All pepp behövs för min del just nu eftersom risken att falla ner i Det Svarta Hålet alltid är närvarande. Tro inte för ett ögonblick att det här är nån lätt tillvaro och att jag springer omkring sprudlande glad varje sekund… Det tar mycket kraft bara att försöka ha en så normal vardag som möjligt.

Men jag försöker också påminna mig om att vissa rekryteringar tar tid. Om en arbetsgivare får in många ansökningar på en utlyst tjänst måste ju alla gås igenom. Sen ska man välja ut några man vill telefonintervjua eller träffa och intervjua och så mal det på. För vissa arbetsgivare är det en lång process, som kan ta månader. Naturligtvis finns emellertid arbetsgivare som är betydligt snabbare. Likväl är en rekrytering en process…

Och nu frågar jag igen: Har du sökt jobb nyligen??? Hur gick det??? Har du några jobbsökartips att dela med dig av???

Livet är kort.

Read Full Post »

Vem är jag?

Ett inlägg om mig.

Jag har anmält intresse att delta i en studie vid ett av våra universitet. Alldeles nyss fick jag veta att jag har kommit med i studien. Det ska bli spännande att få se vem jag är idag.

Vem är jag idag?

I ett tidigare arbetsliv var jag vid ett tillfälle tvingad att genomgå ett personlighetstest. Trots att det var under tvång kände jag att resultatet stämde väl överens med den jag var då. Det mest utmärkande för mig var min starka intuition. Eftersom jag trodde stenhårt på detta åkte jag på några rejäla smällar. Jag missbedömde människor TOTALT. Jag tog fiender för vänner, framför allt. Men i ärlighetens namn tog jag även vänner för fiender.

Några år senare, efter Den Stora Katastrofen i mitt liv, gjorde jag ett nytt test. Man kan väl inte direkt säga att jag mådde som bäst, vilket också syntes på resultaten. Ett av resultaten som kom fram var att jag inte var nån tävlingsmänniska. Alltså, det var en period i mitt liv när jag så gott som hade gett upp.

Tredje gången gillt blir det nu alltså. Det ska bli riktigt spännande att se hur jag har utvecklats eller ens om jag har utvecklats. Jag tror förstås att jag har utvecklats, för det är så många saker jag har varit med om och gått igenom de senaste sju åren. Man kan inte gå obemärkt genom sånt. Frågan är bara om jag har utvecklats mer positivt eller mer negativt… När det hela tiden sker nästan bara dåliga saker är det lite svårt att tro att utvecklingen är positiv. Samtidigt har jag tagit mig igenom flera svårigheter och då sägs det att man blir starkare. Starkare vet jag inte om jag har blivit, men argare. Och kanske lite mer… tja… vi får helt enkelt se vad den nya studien utvisar. Spännande ska det bli, hur som helst!

Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött, så bemöter man andra

Nu ska jag skriva om nånting som jag vet att många har en massa åsikter om – och framför allt synpunkter på mig: bemötande. Det här ska inte bli nåt undfallande eller urskuldande inlägg. Jag vill bara meddela att jag tänker fortsätta med att inte ta nån skit. Och att jag är hård mot dem som förtjänar det, precis som jag är lika snäll mot dem som förtjänar det.

Vi har alla olika saker med oss i vårt bagage. En del saker är lätta och glada, andra är allvarliga och en del är tunga och kanske till och med förgörande. Det är inte lätt att bli av med det tunga i bagaget. Har vi en gång fått det och inte tagit itu med det blir det gärna liggande nånstans i botten på en resväska. Tills vi en dag städar och finner det trista minnet.

En titt tillbaka…

För min del har jag en del tunga saker i bagaget från Metropolen Byhålan, där jag är född och växte upp – förutom fyra år i Småland. Jag stannade tills jag hade blivit myndig och sen drog jag. Vilka skäl jag hade för det vill jag inte skriva om helt öppet eftersom de berör människor som fortfarande är i livet. Men min barndom var ändå ganska lycklig, förutom en frånvarande mamma (som alltid var på sjukhus, kändes det som), medan min ungdom var tuffare. Mina föräldrar gjorde emellertid sitt bästa, så ingen skugga på dem!

Efter ett år i England och två terminer på folkhögskola kom jag till Uppsala för att plugga. Jag var en tråkig plugghäst som läste mina läxor och böcker (jag pluggade bland annat litteraturvetenskap och det innebar att man fick läsa MÅNGA böcker varje vecka), gjorde mina tentor och skrev uppsats om Gustaf Fröding. Jag var sällan ute och roade mig. Men lite kul hade jag – då och då. Och så småningom hade jag väl ett nytt kompisgäng här i stan.

Det här med kärlek var ett tufft kapitel. Ett skäl till det är att jag är uppväxt med att man inte ska visa känslor. Här i Uppsala fick jag höra av kompisarna att jag alltid var så behärskad. Ha, om de hade vetat vilken vulkan jag var inuti! När jag sen blev vuxen på riktigt gick det några år när jag bearbetade det där instängda och faktiskt släppte ut vulkanen. Inte roligt för den som drabbades, men jag hade så mycket inuti som bara ville ut. Och jag ville inte vara snäll längre.

I kärlek gjorde jag många misstag och jag var inte alltid så snäll. Jag var inte heller tillsammans med så snälla människor. Min självkänsla sjönk drastiskt och jag blev ett mesigt mähä. När jag ser på bilder från en viss tid ler jag inte på en enda bild. Och trots det var livet inte dåligt hela tiden! Fast jag minns inte de bra stunderna, direkt.

Svekfull kärlek och svekfulla vänner gjorde att jag isolerade mig. Tills jag vågade ta chansen igen. Bara för att hamna ur askan i elden. Hos en Tyrannosaurus Regina (den som är elak blir ful i betraktarens ögon) – bild se nedan! – som var van att bestämma. Och självkänslan åkte ner igen. Den åkte ner i magen och jag hamnade på sjukhus. Många långa och svåra undersökningar – och det enda som hittades var nånting i kopplingen mellan tunntarmen och tjocktarmen och lite magsår. Ingen psykisk sjukdom.

Tyrannosaurus Regina. Den som är elak blir ful i betraktarens ögon. (Bilden lånad från Geek alerts.)

Men nånting hände under sjukhusvistelsen. Och jag började se på det förhållande jag var i och tänka att jag inte ville fortsätta leva så som jag gjorde. Kärleken tog slut. Det var självklart (?) svårt för min dåvarande  att förstå. Som alltid – eller så ofta, i alla fall – i en separation är de båda parterna inte snälla mot varandra. Jag fick höra så mycket elakt om min person – saker sagda bakom ryggen till såväl bekanta som obekanta personer. Jag vet inte om det elakaste jag hörde var att jag var psykiskt sjuk (vilket jag inte var) eller om det var att jag hade lurat mitt ex på pengar (jag har ett undertecknat kvitto på 70 000 kronor som motsäger detta). Jag kan ta, även om det också är svårt, om folk säger att jag är dum och elak, men jag tar inte att folk beskyller mig för vissa saker. Och sprider ut rykten. Särskilt min pappa var mycket upprörd över detta. Upprörd och besviken.

Efter en del kringelikrokar träffade jag så Fästmön i början av hösten 2007. Och nej, jag var inte orsaken till hennes skilsmässa. Men vi träffades innan hennes skilsmässa hade gått igenom. Vi har haft så många tuffa år och har gått igenom så många tuffa saker. Men eftersom det handlar om kärlek den här gången har allt detta inte söndrat oss utan fogat oss än mer samman. Nu önskar jag bara att jag fick ett fast jobb så att Anna och jag kan gifta oss och leva tillsammans resten av livet. Så länge min tillvaro är som den är, kan jag inte utsätta Anna för att råka ut för att bli försörjningsskyldig för mig, till exempel.

Min fästmö i början av december 2012.

Jag är glad och tacksam för att jag träffade Anna, för jag började tro att det här med kärlek inte var för mig. Jag förstår om många är avundsjuka på det vi har, men jag kan inte acceptera missunnsamhet som jag har fått känna av från olika håll – ingen utpekad. Eller att folk utanför vill förstöra relationerna mellan oss inom familjen, till vilken jag förstås räknar även Annas före detta man. Det är inte lätt för nån av oss att förhålla oss på bra sätt till varandra, men vi gör så gott vi kan. Ibland klarar vi inte av det så bra, medan vi andra gånger är riktigt tajta. Det är också svårt på olika sätt för alla och envar i familjen. Så varje gång du snackar skit om nån i syfte att sabba en relation inom familjen, tänk på att det drabbar resten av familjen också. Jag snackar också skit och jag blir också arg och besviken och sur ibland. Men jag försöker, så långt det går, att prata med den det berör. Det är först när det inte går som jag pyser till nån jag litar på håller det för sig själv.

Alla dessa tankar kom upp i samband med ett inlägg jag skrev ganska nyligen och ett telefonsamtal jag fick igår. Det var dumt av mig att dra upp och häckla nån från mitt förflutna, men samtidigt kan man undra vad mitt förflutna har för intresse av att läsa min blogg… Vem är det som inte har släppt taget, egentligen? Det jag gjorde var att släppa några obetänksamma ord och det var dumt. Men jag står för mina åsikter. Och jag bemöter på det sätt som jag själv har blivit bemött. Eller nästan. Jag skrev inte om pengar eller psykisk sjukdom, jag skrev om utseende och dumhet. Det var lågt av mig, jag erkänner. Men, som sagt, åsikterna står jag för.

Nu tänker jag inte hänga kvar i det här, för just den relationen har jag glömt. Jag har gått vidare för länge sen, den relationen var en parentes i mitt liv. Det är nuet och framtiden som gäller idag.

Livet är kort. Dags att rensa ut gamla misstag forever.

Read Full Post »