Renovering – av kropp och själ

Ett inlägg om pågående aktiviteter.

---

 

Uppdaterat inlägg: Nu kan du lyssna på Frida i dagens Radio Uppland-intervju här, spola fram till 1:12:15!

 

Kanske lättar och flyger iväg sen…

Man kan säga att det pågår ett riktigt mastodontprojekt här just nu. Jag vet inte om nån riktigt har förstått det. Egentligen spelar det mindre roll, projektet har mest betydelse för mig själv. Genom att skriva renoverar jag min själ, kan man säga. För varje månad jag berättar om i min bok blir bördan på mina axlar lättare. Vem vet, jag kanske lättar och flyger iväg när allt är färdigt???

Idag har jag gått igenom ett halvår av mitt liv som till mycket stor del var fyllt av oro och ohälsa, sorg och vanmakt. Men också förstås glädjeämnen. Oavsett, det tar tid att ta sig igenom. Jag gör det systematiskt och det är inte lätt. Efteråt blir jag både lättad och trött. Tömd på känslor, nästan. Det är inte alltid lätt att backa bandet. Det finns mycket som gör så ont att komma tillbaka till – även sånt som var bra och roligt då.

Nu återstår ungefär ett år och nio månader. Men i morgon blir det en skrivpaus. Jag måste tänka på att renovera min kropp också. Därför nappade jag på en tid hos tandläkaren i morgon bitti. Det är alldeles för länge sen jag var där sist. Jag har gått i många år hos min tandläkare och hon vet hur rädd jag är och vilken taskig ekonomi jag har. Hon är jättebra. Jag vet att morgondagens besök går på runt en tusenlapp, men jag har 300 kronor i tandvårdspeng. Dessutom vet jag att jag alltid kan få dela upp betalningen. Men håll gärna en tumme för att inget behöver åtgärdas! Då kan det springa iväg…

Parallellt försöker jag coacha och peppa min yngsta bonusdotter. Hon har nu författat ett svar till Skolinspektionen, en kommentar över Uppsala kommuns yttrande över hennes anmälan. Jag tycker att hon har varit så duktig och skrivit så bra. Hon har lyssnat på mina synpunkter, men hon har skrivit alldeles själv. Bara det i sig gör mig förundrad med tanke på den undermåliga utbildning hon har fått i särskolan. Dessutom har Frida blivit intervjuad i media idag igen. Denna gång är det Radio Uppland. Så snart intervjun finns att lyssna på lägger jag förstås ut en länk på bloggen!

Hon har lämnat mig hemma…

Närmast på tur att få lite av min uppmärksamhet står min mamma. Och därefter är det dags att åka och hämta Fästmön från jobbet. New Village-köket ska slänga ihop en kycklinggryta med hjälp av Uncle Ben till kvällen.

Fästmö, förresten… När Anna jobbar blir jag singel! Och det ska folk vara glada för, eftersom det innebär att Anna följer hygien-föreskrifterna på jobbet!

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

…och dom som inte har

Jag har läst en av de svåraste böckerna. Trodde jag. En bok vars baksidestext började med frågan

Hur lång tid tar det att förlora allt?

Författaren och journalisten Majgull Axelsson skrev boken …och dom som inte har efter att åren 1992 – 95 ha följt 14 människor med mycket låga inkomster. Detta blev berättelsen om hur deras liv förändras i och med att Sverige förändras.

En bok om 14 människor med mycket låga inkomster.

                                                                                                                                                        Majgull Axelsson är en av mina favoritförfattare. När hon dessutom visar sig vara en lysande reporter försämrar det ju inte mitt intryck. Berättelserna i den här boken handlar om arbetslöshet, skilsmässor, kriminalitet, våld, knark. Livets baksidor, helt enkelt.

Jag har redan skrivit lite om boken här. Då hade jag just tagit mod till mig och börjat läsa den, nästan sju månader efter att jag fick den av Nurse Rached. Den börjar ju med en berättelse om en kvinna som skilde sig, blev arbetslös, blev vräkt och som sålde sin servis Måsen… *sneglar i högerspalten*

Det var ingen lätt läsning, det här. Det var bitvis väldigt tufft. Trots att boken har flera år på nacken slås jag av hur lite som har förändrats. Och Kerstins känsla av vanmakt känner jag igen…

[…] – Men du själv då? säger jag til slut. Finns deet något hopp om något nytt jobb för dig? Vad säger arbetsförmedlingen?
Kerstin gör en ny grimas.
– Äh. Jag kommer aldrig att få något riktigt jobb igen… […]

Majgull Axelsson är i Meteropolen Byhålan och Stöllestan också och intervjuar folk. Och skriver på sin roman Aprilhäxan (1997), gissar jag. Har du inte läst den så gör det. Jag rekommenderar den varmt!

Jag fnissar lite igenkännande när Majgull Axelsson skriver om barn.

[…] Carina, Helen, Birgitta och Jenny tillhör den generation kvinnor som blev med barn. Nuförtiden skaffar man barn […]

Men så åker jag ner igen när jag läser om Gunilla, den yngsta i gruppen. Hon som sökte mer än femtio jobb och inget fick. Femtio jobb låter lite för mig. Däremot inser jag att jobb eller inte handlar om kontakter. Det gjorde det redan 1995:

[…] Det är Gunilla som får mig at inse hur den informella arbetsförmedlingen i den svenska industrin fungerar. Hon fick sitt jobb tack vare att hennes mor och syster redan fanns på fabriken. Och när hon numera ringer runt till företagen i de södra förorterna får hon gång på gång bekräftat att det gäller att ha kontakter. […]

Att ha ett arbete är en dröm för en sån som jag. Men personerna i boken har en annan syn på arbete. Kanske hade det med tidsandan att göra eller kanske är vi ändå inte så lika, trots allt..? Samtidigt suger jag åt mig Annas ord:

[…] Ingen av dem jag intervjuar kommer heller på tanken att arbetet är det som ger mest mening åt deras liv. Inte ens Anna, hon som annars är den som talar mest väl om sitt arbetsliv.
– Meningen med livet? säger Anna när vi endag sitter på hennes blommande balkong i Rosengård. Meningen med livet är att människan ska bli sin godhet. […]

Det här är en tung bok så tillvida att den var jobbig att läsa. För övrigt är den inte tung, blott 188 sidor med bra gradstorlek.

Tack, Nurse Rached! Det här var en tankebok!!!

Read Full Post »

”Idag röd, i morgon… död..?”

Idag är uttrycket i rubriken extra kännbart. Jag vet inte varför, det bara ÄR såna dagar ibland. När känslan att vara på topp hastigt byts ut mot att vara nere på botten och kräla (i självömkan, BN, var det inte så du sa? Inte till mig förstås, men till andra.) Det här att en dag vara den lyckosamma favoriten som människor både dras till och är avundsjuka på (jorå, jag fick känna på både och, tack så mycket!) för att nästa dag förlora en del av grunden och bli en loser som man undviker. Egentligen gör det mindre och mindre ont med tiden, men såna här dagar, när känslan av vanmakt tar över, kommer alltid då och då. Och problemet är att jag känner mig för luttrad för att hoppas på ett mirakel… Djupaste förtvivlan är mitt mellannamn just i denna stund.

Idag är rosen röd, i morgon kan den lika gärna vara död…

                                                                                                                                                               Det är i dessa stunder, när jag heter just Djupaste förtvivlan, som jag upptäcker att jag har fått en kommentar här på bloggen som lyfter mig – HÖGT – på sina vingar. När jag strax innan övervägt att inte ens sparka igång datorn idag för att det känns totalt meningslöst… När jag har funderat på hur och när och en massa praktiskt runt omkring jag ska kunna avsluta det hela… TACK, Elisabeth Gräns, för att du lyfte mig!

↔↔↔↔↔↔↔↔

I morse var det inga problem för samtliga som skulle upp tidigt att komma ur sina sängar. Men Elias var så trött att han satt framför TV:ns barnprogram och såg ut som Kalle Anka när han är på husvagnssemester med Musse och Långben och just har blivit väckt. Anna var lite halvt panikslagen över att klockan gick så fort, men å andra sidan hade hon fixat ”allt” som den hundraarmade mamma hon är – utom vad hon själv skulle ha för kläder. Idag är hon på heldagskurs med sitt jobb nånstans ute på landet, så hon behövde bara vara på jobbet prick halv åtta och utan att klä om till jobbkläder. Frida verkade på bättre humör än igår kväll och det är vi alla glada för. Diskussionen den här morgonen handlade om Rolling Stones och deras varumärke…

Vems tunga är det här?

                                                                                                                                                         Vi hann med en stunds mys med tända ljus, men jag vill ta tillfället i akt att berätta att jag BLÅSTE UT de tre ljusen innan jag lämnade köket. (Dessutom stängde jag av kaffebryggaren och drog ur sladden till den!)

Mys på morgonen.

                                                                                                                                                               Så det var liksom ingen dålig start på dagen. Det var inte så att det hände nåt dåligt. Inte heller sov jag illa i natt. Jag sov bra och med nässprejens hjälp kunde jag andas genom näsan OK. Hostan var lite besvärlig när jag precis gått och lagt mig, men jag vaknade inte av att jag hostade i natt eller så…

Jag tror att det var när Anna bara vänligt frågade vad jag skulle göra idag som jag föll. Föll ner. För jag kom bara på en sak: jag har kommit överens med en vän om att vi ska telefonera. Och telefonera kan vi ju liksom inte göra ända till klockan 17 när jag ska hämta Anna på jobbet… Jag fick en insikt om hur tom min dag var. Den berikas enbart av ett telefonsamtal, men sen…

Jag borde gå ut. Gå ut och fota. Men mobilen är numera tejpad på ställen – det är ju dess kamera jag fotar med – och jag är hostig och snorig och har ingen lust.

Kanske blir det bättre i morgon… I vart fall kan jag se ett I morgon nu – tack vare EG:s kommentar.

Read Full Post »