Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Björn Ranelid’

Ett vinnande inlägg.


 

Jag vann, jag vann, jag vann! Fast jag gissade ju lite (!) fel i Uppsalaewas tävling. Men jag vann ett tröstpris och nu är frågan… vilket..? Alltså det handlar om att jag får välja en av av dessa böcker:

Vinstböcker hos Uppsalaewa

Vilken ska jag välja? Boken med röda krysset går bort, för den tänker jag låna av Fästmön.


Boken med det röda krysset 
går bort eftersom jag köpte den åt Anna och tänker vara så fräck att jag lånar den. Av Reginald Hill har jag nog läst en och annan, men inte denna. Lasermannen har jag sett en TV-serie om, men inte läst den här boken. Björn Ranelid har jag faktiskt inte läst nånting av.


Så nu behöver jag DIN hjälp! Vilken bok ska jag välja??? Skriv ditt förslag och varför du tycker det i en kommentar, så förenklar du livet för mig! Tack på förhand! 


Och naturligtvis… TACK till Uppsalaewa!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Drevet gårErikshjälpen i Uppsala är ett av stans second hand-ställen som har ganska god ordning på sina böcker. Utom pocketböckerna. De ligger i två stora trälårar, visserligen med ryggarna uppåt, men ändå. Det tar sin lilla tid att gå igenom dem. Det gjorde jag i början av juni och fann tre spännande böcker. Den första av dem, Anders Pihlblads bok Drevet går. Om mediernas hetsjakt, läste jag ut idag.

Jag fastnar för den här boken direkt! Och det handlar mycket om att författaren är journalist, men trots detta själv drabbades av ett mediedrev under senhösten 2007. Det var då han flamsade och pussades med Ulrica Schenström en kväll på krogen, nåt som uppmärksammades av en fotograf och som sen ledde till den så kallade Schenströmaffären. Ulrica Schenström är moderat och var 2007 statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt. Den aktuella krogkvällen var hon en av dem som hade jour vad gäller krisberedskap. Klart olämpligt att dricka alkohol och gå på krogen med en journalist. Men det mediedrev, som ledde till att Ulrica Schenström senare avgick, var det mycket bättre? Ulrica Schenström har för övrigt skrivit förordet till den här boken – och det är då jag fastnar! Jag citerade till och med förordet häromdan här på bloggen.

Den här historien och flera andra kring politiker och kändisar som råkat i blåsväder, klantat sig, gjort dumma saker etc skriver Anders Pihlblad om. Och ärligt talat får jag i många fall en annan bild av händelserna och personerna han skildrar. OK, visst har framför allt politiker en sån roll att de ska ha extra rent mjöl i sina påsar. Men att drivas av hämnd och inte bara rasera somligas privatliv, utan att till och med få den utsatta att begå självmord… det är aldrig OK. Att ge sig på familjen omkring den person som nagelfars är inte heller OK. Jag köper inte argumentet att h*n borde ha tänkt på det innan h*n begick sitt fel. För vi är alla människor.

Anders Pihlblad möter i den här boken bland andra Lars Danielsson, Cecilia Stegö Chilò, Mona Sahlin, Gudrun Schyman, Björn Ranelid, Tiina Rosenberg, Liza Marklund med flera. Det är oerhört intressant att läsa vad här personerna berättar om sina erfarenheter. Vidare tar han upp skillnaden mellan sättet att skriva om kända män och kända kvinnor, bloggarnas makt, förtal och förföljelser på nätet kontra yttrandefrihet, krishantering vid mediedrev etc.

Boken kom ut för fem år sen, så den har ett antal år på nacken. Men ändå. Det är mycket i den som fortfarande är aktuellt, det är mycket givande att läsa om de drabbades tankar och det är mycket av mediedrev som kan appliceras på livet i stort. Att bli uthängd och utpekad, att bli kallad än det ena, än det andra, förtalad etc förekommer ju fortfarande. En sorts… mobbning, som vissa människor aldrig tycks växa ifrån. Man är fixerad vid en person och drivs av nån sorts hämndbegär. Många av oss upplever det varje dag.

Toffelomdömet för den här boken kan inte bli nåt än det högsta. Om jag inte tyckte så mycket om boken skulle jag kunna tänka mig både en och två och tre personer som hade behövt läsa den och som jag gärna lämnat den vidare till – med iskall hand…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Inte bara ett nytt år har startat – ett nytt LÄSår har också inletts. Och vad passar väl bättre då än några tips från Månpockets pocketutgivning i januari, mitt urval?

Pojken som slutade gråtaPojken som slutade gråta av Ninni Schulman
En mörk augustikväll kommer ett larm till Hagfors räddningstjänst: en villa står i brand. När journalisten Magdalena Hansson kommer till platsen har huset nästan helt brunnit ner, väggarna har rasat och svart rök pulserar från de förstörda fönstren. Dagen därpå avlider en fyrtiotreårig kvinna av skadorna hon ådrog sig i branden. Några dagar senare brinner nästa hus. Och sedan ytterligare ett. Hagforspolisen står inför en ny, stor utmaning medan den lilla värmländska staden lever i skräck. Magdalena Hansson dras in allt mer i jakten på seriepyromanen och till slut är hennes engagemang djupt personligt. Och mycket riskabel

 

Tänk på ett talTänk på ett tal av John Verdon
Dave Gurney, en pensionerad kriminalare, får en dag besök av en gammal kamrat från collegetiden som har ett ovanligt problem. Mark Mellery har fått ett mystiskt brev. Det är skrivet på vers och slutar med: ”Strax ska du få se hur väl jag känner dina hemligheter, tänk på ett tal vilket som helst upp till tusen och öppna det lilla kuvertet.” När Mark Mellery tänker på 658 och tittar i det förseglade kuvertet finner han exakt samma tal där och orden:  ”Förvånar det dig att jag visste att du skulle tänka på 658?” Vem gömmer sig bakom avsändaren X Arybdis? Vem är det som kan läsa hans tankar? Vem är det som vet vilket tal han spontant skulle välja? I brevet antyds också Marks förflutna som alkoholist, en mörk period i livet som han trott att han för alltid lämnat bakom sig. Fylld av fruktan ber Mark att Dave Gurney ska hjälpa honom. Gurney är till en början mest road av det mystiska brevet. Men när Mark efter ett par veckor hittas död med uppskuren hals på sin egendom och flera mord inträffar, där offren fått samma typ av brev, finner sig Gurney plötsligt indragen i den dödliga jakten på en intelligent psykopat och seriemördare där även hans eget förflutna blir ett hot.

DubbelexponeringDubbelexponering av Suzanna Dilber
En gift tvåbarnsmor får veta att hennes man har bedragit henne i flera år med en mycket yngre kvinna. Livet som hon trodde var så stabilt tvärvänder, hon kraschlandar men försöker sedan få tillbaka kontrollen över tillvaron.
En ung skådespelerska har sedan lång tid tillbaka ett förhållande med en äldre, gift man. Livet är en ständig väntan på någon som inte hör av sig, kanske hör av sig eller hör av sig alldeles för sällan. Ändå är han det enda som betyder något.


Tyst i klassenTyst i klassen av Björn Ranelid

Kristina Lilja växer upp med mor och far och sex bröder i ”Pinnakåkarna” i Malmö, ett område med nödbostäder som byggdes på 20-talet. Livet är hårt. Pappan super, slår och trakasserar – med ödesdigra följder för fler än ett av hans barn. Men Kristina har ett eget öde och en begynnelse som är en gåta.
Hon lyckas bryta sig loss, hon gör ett gigantiskt klassprång och blir så småningom präst.

 

Sverige forever in my heartSverige forever in my heart av Niklas Orrenius
I Malmö kastas antisemitiska glåpord efter en ortodox rabbin. I Tomelilla haglar stenar över en ung slöjklädd mamma. I Eslöv, som brukar kallas Sveriges tråkigaste stad, bor ”familjen Kebab”. I Kattarp attackeras en flyktingfamiljs hem av en hatisk mobb. Intill familjens hus klottrar någon: ”Sverige forever in my heart”.
Sverige forever in my heart innehåller 21 reportage, tidigare publicerade i Sydsvenskan, kompletterade med nyskrivna uppföljningar och förord.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag sitter här och är småförbannad. Varje år brukar jag följa Melodifestivalen men i år tycker jag banne mig att det är värsta skiten. Ursäkta mitt klarspråk, men faktum är att det är så jag tänker. Och ja, jag livebloggar och följer varje deltävling. Varför då – om jag nu tycker att det är så dåligt? För att jag tror, jag vill tro, att det kanske blir bättre nästa gång.

Blir det bättre nästa lördag, tro?


Men det blir det visst inte.
Jag tycker ärligt talat att det är allt sämre låtar som deltar. Jag tror att 2009, för tre år sen, var det år jag faktiskt gillade flera av låtarna som var med och tävlade i den svenska uttagningen. I år har jag hittills knappt gillat en och en halv…

Jag försökte googla på vem som bestämmer vilka låtar som får vara med och tävla. För det är ju faktiskt där eländet börjar. Sluta kasta skit på de artister – eller så kallade artister – som är med och tävlar! De har ju faktiskt blivit utvalda. Men av vem då??? Jag hittade en artikel på nätet, okänt när den är skriven, där Christer Björkman berättar lite om hur det går till:

[…] Vem som helst får skicka in en låt och den får låta precis hur som helst. […] Musikförläggarföreningen gör en första gallring och tar ut drygt 900 av dessa låtar som SVT:s jury får lyssna på. Juryn, som består av 16 deltagare, sitter i sex dagar och lyssnar på så mycket musik de bara hinner, röstar och vaskar fram 28 låtar. […] 

Men sen då, efter juryns val?

[…] När musiken är framröstad är det dags att välja passande artister. 
– Där väljer jag diktatoriskt, säger Christer Björkman och skrattar. 
– Generellt kan sägas att om en etablerad artist skickat in en demo brukar han/hon även få sjunga låten. Är man okänd försöker vi hitta en känd artist i första hand, såvida juryn inte uttryckligen säger att ”vi vill ha låten om vi även får sångaren”. […] Dessutom vill vi alltid ha in några outsiders. […] 

Här är de regler som gäller för i år. Av dem kan man bland annat utläsa att

[…] Ett bidrag väljs ut via en Webbjokertävling. […] En urvalsjury väljer ut 16 bidrag bland de inskickade bidragen till Ordinarie tävling. Här gäller att text och musik är skrivet av minst en upphovsman som tidigare har haft ett annat musikverk utgivet. […] Övriga 15 bidrag består av tävlande som specialinbjudits av SVT eller som SVT valt ut bland de inskickade bidragen. […]

Trots detta blir det varje gång stora rubriker. Artister som slås ut blir sura och uppträder som barnsliga och riktigt skitdåliga förlorare. Media skriver kilometervis om skandaler. Och på nätet kan man läsa… vad folk egentligen tycker..?

Vad man nu må kalla Sean Banan, Thorsten Flinck, Thomas Di LevaBjörn Ranelid och Christer Sjögren – pajasar eller schlagerartister – de är med och tävlar för att NÅN har faktiskt har valt ut dem från början! 

Jag tycker att vi ska tänka på just detta att NÅN har valt ut de tävlande. När jag skriver vad jag tycker om bidragen är jag ofta elak och ironisk i min ton, men jag försöker bedöma sång, musik, text och framträdande. Jag skulle kunna vara elak på riktigt om jag skrev om juryn och Christer Björkman…

Faktum är att Laila Bagge Wahlgren har formulerat många tänkvärda rader i ett blogginlägg idag. Läs det, för fan!


Läs även
andra bloggares åsikter om

 

Read Full Post »

Det känns som om jag knappt har läst en tidning på flera dar – varken i pappersform eller på nätet. Lokalblaskan räknar jag inte riktigt, jag läser mest dess kultursidor. Och det går rätt snabbt nu för tiden, för där står inte så mycket intressant.

Men nu har jag gjort en liten surfrunda i omvärlden och hittat följande intressant, läskigt och märkligt:

Read Full Post »

Senhöst. Och redan börjar det dra ihop sig till schlager! Igår och idag presenterades de 32 bidrag som ska delta. Tofflan tar sig en titt på listan och noterar att

  • en hel del är sig likt och känns lite… beiget (hur f*n stavas det – med eller utan e???) som vanligt: Andreas Lundstedt, Mattias Andréasson, Danny Saucedo, Sonja Aldén, Andreas Johnson, Marie Serneholt, Afro-dite, Charlotte Perelli…
  • det måste vara vissa etniska inslag, i år av grekisk natur i form av Opa!
  • man sneglar lite till 1980-talet i låtar och artister, exempelvis Christer Sjögren och Lotta Engberg, låten Det går för långsamt (”80-tals-doftande poplåt”, enligt Expressen)
  • man använder gamla låtskrivare, bland annat Thomas G:son, Lasse Holm, Fredrik Kempe med flera
  • man har med några knäppisar och kaftanbärare som Gula Gubben The Moniker och Tomas di Leva
  • man gör vad som helst för att förnya programmet och tar in Thorsten Flinck och Björn Ranelid

Ja, ja, man får väl dricka öl, titta på uttagningarna och asgarva och förfasa sig på bloggen i vanlig ordning! Och det är inte så tråkigt det heller, det blir  ju underhållning det också… Men nytt är det ju inte…

Read Full Post »

Torsdagens Babel innebar säsongsavslut. Förväntasfull bänkade jag mig för att se en inspelning av programmet. Det skulle visa sig att programmet befolkades av flertalet gamla bekanta. Men vi tar det i ordning nu…

Dokudiktaren denna vecka var Bodil Malmsten. Jag spolade förbi som vanligt.

Amos Oz besökte Babel för jag vet inte vilken gång i ordningen tredje gången. Författaren, som inte ville bli författare alls, utan hatade ord. Så småningom började han skriva och har bland annat skrivit ett tjugotal romaner. En berättelse om kärlek och mörker är en av hans mest kända självbiografiska böcker och handlar bland annat om moderns självmord. Hans nyaste bok är en novellsamling med titeln Lantliga scener.

Fiktion och berättande prosa var samtalsämnena den här gången. Den senaste novellsamlingen är baserad på en dröm av författaren. Personteckningen är speciell i Amos Oz böcker, men han talade om att han aldrig baserar sina personporträtt på existerande människor. Novellerna i boken har dessutom öppna slut – precis som livet, menade författaren. Intellekt och ödets ironi rundade av intervjun.

Intellektuella… Det handlade nästa inslag om. Uppsalaprofessorn i litteratur Johan Svedjedal, tillika Övralidspristagare förra året, pratade lite om 1930-talets intellektuella som han skrivit en bok om.

Gänget i studion som representerade De Intellektuellavar trion Magnus Alexander Bard, Ulrika Knutson och Per Wirtén. Sävliga Ulrika Knutson läspade fram att de gamla 30-talisterna var stora intellektuella. Alexander Bard menade att 30-talisterna kring Spektrum var unga och ville förändra världen – precis som alla unga vill. Per Wirtén tyckte att det är en befrielse att slippa de stora kulturgiganterna som överskuggar allt. Intelligentian idag finns på internet, menade Alexander Bard. Ulrika Knutson höll delvis med, men menade att intelligentian finns på universiteten. Alexander Bard sa att programledaren ställde en dum fråga och jag skrattade högt! Alexander Bard efterlyste också kritik rent generellt.

Ett avbrott i studiodebatten där alla avbröt alla hela tiden blev reportaget om fransmannen Bernard Henri Lévy, författare, filosof och intellektuell. Väloljad åsiktsmaskin och världsreporter kallas han av somliga. Frankrikes Björn Ranelid, säger en del. Jet-set-aktivist benämndes han av Per Wirtén.

                                                                                                                                                         Veckans lästips var böcker som passar som sommarläsning:
Amos Oz: The Rabbit from Patagonia av Claude Lanzmann
Ulrika Knutson: Just kids av Patti Smith
Alexander Bard: Kroppsmaskinerna av Alexander Bard och Jan Söderqvist

Read Full Post »

Older Posts »