Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tröskel’

Ett trasigt inlägg.


 

Efter att ha promenerat runt i min lägenhet ett par varv började jag undra om jag hade varit på morfinmedicinen igen. Jag snavade hela tiden, framför allt vid mattkanter och trösklar. Samtidigt hörde jag ett flaffande ljud. Hum… Hade jag glömt ta på mig BH så att hängbröna flaffade mot buken? Eller vafalls? Närå. Jag böjde mig ner och såg en skobeklädnad i lika trasigt skick som sin ägare…

Trasig toffla

Lika trasig som sin ägare.


Jag får helt enkelt 
ta fram limmet i kväll och sitta still (inget större problem). Om limmet funkade på Fästmöns brillor borde det funka på Tofflans toffla.

Och för att jag inte ska lämna dig med min älskade, men kanske något stinky toffla, får du här en nytagen bild på amaryllisen som Anna och jag fick av L. Igår var det EN klocka, idag är det plötsligt… TRE!

Amaryllisen fr L den 16 december 2014

Amaryllisen från L den 16 december 2014.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en före detta julgran med mera.


Nästan tre timmar,
precis som det står i rubriken, tog det att tömma Världens Vackraste Julgran på allt pynt, glitter och ljus, bära bort den samt städa efter den. Tre timmar… Var det värt pengarna? Nej. För 350 spänn tycker man att en gran inköpt den 22 december skulle orka se hyfsad ut fram till Tjugondedag Knut, det vill säga nästa helg. Men icke! Samtidigt… Nån plastgran kommer inte över min tröskel här. Jag vill ha grandoft när det är jul!

barr i en påse

Resterna av Världens Vackraste Julgran.


Färdtjänsttaxin kom tio i elva.
Nån bomnyckel hade inte chauffören, vilket irriterade mig enormt. Nog tycker jag att den som kör färdtjänst i yrkestrafik ska ha en jävla bomnyckel?! Jag fick gå ut och öppna och stänga. Mamma vinkades av och jag startade omgående med granen. Gissningsvis är hon hemma nu. Resan brukar ta lika lång tid som att göra sig av med en julgran, nästan tre timmar…

Nu ska jag fortsätta med att städa av i badrummet och i duschrummet/toan. Sen måste jag fräscha till mig och sticka och köpa middagsmat. Fästmön ska plockas upp klockan 16 och vi ska ut till Himlen för att hämta grejor. Resten av städningen får jag alltså göra i morgon. Och tvätten. Massor av tvätt… Tur att jag är ledig både söndag och måndag.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur Tofflan slungar smör, bland annat.


Framåt kvällningen igår
var det så äntligen dags för sommarens andra kräftskiva. Eftersom det var lugnt och skönt och varmt ute kunde vi sitta på ballen*. Och det var nog tur, det, med tanke på vad jag så småningom skulle kasta omkring…

Som vanligt frossade vi på ett kilo ICA:s jumbokräftor. Gårdagens var röda och vackra, men de kunde har varit lite saltare och skalen var jättehårda.

Kräftor

Gårdagens skaldjur.


Kvällens tillbehör
var brungräddat Leksandsknäcke, svindyrt surdegsknäcke, smör och brännvinsost. Dryck: starköl och Östgöta sädes.

Anna äter kräftor

Anna äter kräftor med stor inlevelse.


Kräftor är gott, men kletigt.
 Det går åt massor av servetter, ändå är man kletig – liksom allt man råkar ta i. Det luktar kräftor om allt efteråt. Man kan tvätta händerna hur många gånger som helst. Trots det sitter lukten kvar. För efter att man har ätit kräftor går doften över i lukt, tycker jag…

Två kräftstjärtar

Två kräftstjärtar.


Jag brukar skala kräftor
och äta allt utom stjärtarna. Dessa sparar jag till sist, när alla andra på kräftskivan tycker att det börjar bli väldigt jobbigt att skala, samtidigt som folk ändå inte är riktigt mätta. Det brukar reta en del. Fast å andra sidan kan jag ju reta folk med min blotta uppsyn ibland, så…

Efter kalaset skulle bror Duktig syster Hurtig bära in allt i köket samt gå ut med kräftskalen. Det är då olyckan är framme! (Notera tempusbytet för spänningens skull!) Smöret har blivit till soppa ute i värmen. Det gliiider ur handen och

PLOFFS!

så landar det på tröskeln!!! Ja, vi fick oss ett gott skratt och jag fick lite extrajobb med att torka bort det feta. Och vilken tur att det var på balkongen och inte inomhus…

Idag ska vi nog äta lite fastare föda, men vi vet inte vad. Det blir en inspirationstur till Tokerian senare. Vad ska du äta till söndagsmiddag??? 


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Phlip Zandén är en skådespelare jag tycker mycket om, så honom var jag riktigt nyfiken på när jag satte på TV:n klockan 20 för att se Stjärnorna på Slottet: Philip Zandéns dag. Jag kan inte på rak arm säga var jag har sett Philip Zandén, men jag vet att jag har gillat det mesta han har gjort.

Philip Zanden

Philip Zandén var jag nyfiken på. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Philip Zandéns dag
började med pocherade ägg… Därpå blev det frukost som inleddes med prat om barndom. En barndom som präglades av solsken, men också alkoholism och självmord, en tonsättarmorfar, en barnslig pappa och en närvarande mamma.

Första aktiviteten efter frukost innebar en cykeltur och en korg. Eftersom Philip Zandén deklarerat att det bästa i livet är gratis bar det av till skogs för att plocka svamp. Svamp, som inte satt fast… När Ewa Fröling fått en pinne i brasan halkade samtalet in på danska. Philip Zandén berättade om sin karriär och om äktenskapet och barnen – och kriser och skilsmässa. Det mesta tycks hända vid dörrar och på trösklar. Därpå blev det tennis, synnerligen spännande mixmatch.

Under fördrinken till middagen sköts kanon. Middagsbordets färger gick i blått och silver, mycket vackert! Samtalet kretsade kring att lämna barn och hur ont det gör, men också kring Philip Zandéns varierande roller som skådespelare.

Efter middag och presentutdelning blev det sång av stycke, tonsatt av Philp Zandéns morfar.

Det blir högsta betyg! 

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Nästa gång är det Ewa Frölings dag.
Här kan du läsa mina ord kring Claes Malmbergs dag och Lill-Babs dag.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland står jag bara inte ut – varken med företeelser eller vissa människor. Idag stod jag mest inte ut med min skröpliga lekamen. Har du försökt handla med två kryckor? Då vet du att det är rätt omöjligt eftersom armarna inte räcker till att hantera fler saker än två – kryckorna.

Min lunch idag var ganska torftig och intogs efter strykning och telefonsamtal med mamma. (Ja, jag  behövde fylla på sockerdepåerna efter detta.)

Kexchoklad, lokalblaskans bostadsbilaga och vatten – en ganska torftig lunch.


Så därför fick jag för mig
att åka till en kvarterskrog och käka pizza. Det är inte direkt min kvarterskrog, men en friskfotad person promenerar sträckan Toffelhemmet – Kvarterskrogen på 20 minuter. Jag tog bilen.

Men innan jag kom ut till bilen noterade jag att det låg nåt i min postbox. Jag stapplade fram – och blev skitbesviken och förbannad! Först var det en lapp där jag uppmanades att bli vän på Fejan med en jävla förskola. Förskola! Sen var det ett kuvert från det här skiten:

Postkodlotteriet som aldrig ger sig. 


Sen flera år tillbaka
returnerar jag all skit – och det är inte lite! – som jag får från Postkodlotteriet. Jag stryker ett kryssöver mitt namn och mina adressuppgifter och så skriver på nånting som innehåller

Åter avsändaren!

och så lägger jag det på en gul brevlåda nästa gång jag passerar en. Men mitt budskap verkar inte gå hem och jag tänker inte slösa bort ett telefonsamtal eller mejl igen på dem, för det hjälper ju uppenbarligen inte heller. HUR FAN SKA MAN FÅ POSTKODLOTTERIET ATT FATTA ATT MAN INTE VILL HA MER SKRÄP FRÅN DEM???

Kvällens returnerade kuvert. Ja jag vet, jag skriver skitfult, men det står: ” Åter avsändaren. Sluta skicka er skit till mig!”


I vanliga fall
brukar jag ha en skarp men hövlig ton på kuvertet. Jag brukar skriva

Ej beställt material.

Men nu orkar jag inte vara hövlig längre, utan provar att vara arg och otrevlig. Vete fan om det hjälper, Postkodlotteriet är ju lika envist som jag. Tänk att år ut och år in skicka grejor till en människa som varje gång returnerar dem… Då är man jävligt envis. Eller bara korkad…

Såå… jag var på rätt dåligt humör när jag anlände till Nån Annans Kvarterskrog. Precis utanför dörren stod två puckon och rökte. Det ena puckot hejade på mig, jag hejade tillbaka. Nån ansats för att hjälpa mig att öppna dörren gjorde puckot inte, det hade ju fullt sjå att hålla i sin giftpinne.

Jag stapplade in och satte mig. Ganska fullt på stället. Jag tänkte att de har ju bra mat här, varför ta en pizza? När servitrisen såg att jag hade satt mig ner vid ett bord kom hon fram och frågade:

Ska du äta här?

Jag svarade:

Jaa…

Men jag tänkte svara:

Nej, jag ska gyttjebrottas.

Hon sa:

Då går jag efter menyn.

Jag tänkte:

Ja gör det, du jobbar ju här.

Tre sekunder efter att hon hade lämnat mitt bord kommer ett av röktrollen fram till mitt bord, rätt dragen och säger:

Får jag spå dig?

Alltså… vid det laget var jag explosiv. Men som den alltmer behärskade Toffla jag ändå är svarade jag, tydligt och klart:

Nej tack, jag vill vara ifred!

Varpå puckot morrade:

Så jävla sur man kan vara då...

Men puckot lommade iväg, tack och lov. Annars hade jag gjort det. Fast jag hade ju inte lommat, jag hade stapplat.

Under hela den halvtimme jag var där och åt min lax med pommes och drack mineralvatten – längre tid stod jag inte ut – sprang detta pucko som en osalig ande mellan olika bord och störde ätande gäster. Däremellan var puckot ute och sög i sig giftig luft. Det hade varit ganska skönt om nån ur personalen lite fint hade försökt be puckot att sätta sig ner, men icke. Personalen kanske inte jobbade där, vad vet jag.

Jag stod inte ut med att be om notan och sitta och vänta på att den skulle anlända med servitrisen, utan jag gick fram till kassan för att betala. När jag hade lämnat min peng bad jag att få 50 kronor tillbaka. Fick det och skulle stoppa ner den när servitrisen med förbryllad min gav mig en tjuga och sa…

Men… du ska ju ha 70 kronor tillbaka..?

Inte vet jag om hon tror att alla människor med funktionshinder är dumma i huvet eller inte kan räkna… Jag svarade matt:

Det var ju dricks…

Sen kryckade jag ut och åkte hem i min tysta, fridfulla boning dit ingen rök sipprar in och inga puckon kommer över tröskeln – mer än jag själv… Och jag står knappt ut med mig själv just nu.

Jag undrar om jag har PMS…


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag på väg till lunchen kom jag plötsligt att tänka på döden. Du vet det där som vi garanterat vet att vi alla ska konfronteras med, drabbas av. Inte bara genom nära och kära här intill eller katastrofer tusentals mil härifrån. Vi ska också möta döden själva. Ibland tänker jag på döden, som sagt, och en stund idag var ett sånt

ibland.

Citatet i rubriken är från en dikt av Bo Setterlind. Han liknar döden vid en gammal odalman, en bonde, och sig själv, människan, som en liten hare. Den lilla haren lyfts upp i bondens korg där den somnar. Det är en väldigt vacker bild av döden, tycker jag.

Jag är inte så naiv att jag tror att döden alltid är så vacker och försiktig. Döden kan vara ganska grym och ful och drabba oss när vi minst anar. Den kan ta ifrån oss vår älskade och vi har ingen möjlighet att ta honom eller henne tillbaka.

Jag har inte tid att dö just nu!

tänker jag stundom. Men jag kan ju inget göra om den skulle komma. Eller värst av allt, om jag skulle drabbas av sjukdom eller olycka som gjorde mig till en grönsak eller som gav mig plågor under lång tid. För när jag tänker så känner jag att jag vill dö snabbt! Jag vill inte ha ont och jag vill inte bli utlämnad till andras omsorg för att jag inte kan klara mig själv.

Skönheten i en blomma, en symbol för livet.


Jag älskar vackra blommor!
Jag älskar att se skönheten i naturen runt omkring. Livet. Men jag kan inte fånga bilderna såsom jag vill. Varken mitt kameraöga eller mitt blåa öga kan återskapa bilderna från livet. Idag är jag glad att jag valde livet alla de gånger jag stod på en tröskel och funderade hur jag skulle göra, vilket steg jag skulle ta.

Men jag vet. En dag kommer döden och hur tänker jag mig den? Min önskan är att den kommer mitt i ett skratt. Mitt när jag njuter av livet vill jag att döden kommer och släcker min låga. Fort ska det gå! Och smärtfritt. Jag skrattar, kanske går omkring och… POFF! – så blir det svart och ridå.

Hur tänker DU dig döden???

Read Full Post »

Idag på lunchen kan man säga att jag slog bakut. Eller gjorde en piruett – så jag visade min bästa sida, baksidan. På väg in till Syltan där jag skulle luncha med två manliga kollegor, som gentilt höll upp dörren åt mig, halkade jag till. Vänster knä landade på tröskeln och jag visade brevlådan* för dörröppnarna. Men det bjuder jag på, för jag gjorde mig inte illa ett dugg. Som gammal balettdansös är jag ganska vig.

Baksidan av huset där jag jobbar. (Ja, för du trodde väl inte att jag skulle visa min baksida med brevlåda och allt för fler än två manliga kollegor???)


*visa brevlådan = när jeansen åker ner där bak och visar ”facket” mellan klinkorna

Read Full Post »

Older Posts »