Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘spå’

Ett inlägg om spådamer och hopp. Bland annat.


 

Kristall nära

Kristallklart?

Jag vet inte hur det är med dig, men nånstans inuti finns det hos mig en tro på en annan värld. Eller det övernaturliga, som vissa skulle säga. Periodvis tycks det vara lite inne med synska personer och medier. En och annan TV-kanal sänder vissa kvällar nästan enbart såna program. Sånt sitter inte jag klistrad framför, jag har min egen tro. Jag har för övrigt en egen spådam i min bekantskapskrets. Och dessutom har jag lite egna gåvor.

Min personliga spådam, om jag nu får kalla henne det (hon vet själv vem hon är), gjorde en liten light-version av en spådom vid ett tillfälle när jag befann mig efter en kris fast på väg tillbaka. Och oavsett om det hon spådde var – eller blev! – sant eller inte, fick jag ändå ett visst… hopp av det hela och en tro på framtiden som jag inte hade haft på ett tag.

En av de egna gåvor jag har är att jag hittar försvunna saker. Det lustiga var att jag lyckades hitta en sak som hade försvunnit för min personliga spådam! Jag talade om exakt var saken fanns, i vilket rum i hemmet, i vilket skåp, på vilken hylla den låg. Så oss emellan kan man tala om tjänster och gentjänster – vi tog naturligtvis aldrig betalt för att vi hjälpte varandra. För övrigt tycker min personliga spådam att jag ska erbjuda mina tjänster att hitta saker professionellt och ta betalt för detta. Tyvärr tror jag inte att jag är tillräckligt bra, jag brukar hitta en grej i halvåret, ungefär.

Idag behöver man inte gå till nån spådam för att bli spådd. Du kan spå dig via nätet per telefon, dygnet runt, dessutom. Och få hjälp att hitta borttappade prylar, tyda drömmar och till och med få djurtolk. Fast då kostar det pengar, förstås. Ungefär en tjuga per minut.

Just nu skulle jag själv behöva lite vägledning vad gäller en kommande övning. Men om jag stannar upp och öppnar alla mina sinnen för intryck kommer ingenting till mig, tyvärr. För så är det med mig – jag kan aldrig hjälpa mig själv på ett sånt här sätt. Och det är nog rätt klokt, så att jag läser på ordentligt i stället inför övningen ifråga… Så kanske jag kristallklart hittar rätt pryl här i livet…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Fyra böcker om Mirjam och Hervor
har Marianne Cederwall skrivit. Nu har jag läst den fjärde, Stormsvala, och kommit fram till att den är den bästa i serien.

Stormsvala

Den fjärde boken om Mirjam och Hervor.


Äntligen har Mirjam och Hervor
kommit till New York! Nu ska de hjälpa sina döttrar som har öppnat ett svenskt spa. Men så får Hervors dotter ett märkligt brev från Sverige. Hervor själv blir betuttad i en gåtfull kund, medan Mirjam är mer tveksam till denne. Och vad har dottern Anna för känslor för Jennifer, egentligen?

Som jag skrev inledningsvis tycker jag att denna den senaste i serien om de två häxorna är den hittills bästa! Den har både humor och spänning och den väjer inte för känslor av nåt slag. Och så har jag lärt mig att en stormsvala är ett varsel…

Det blir högsta Toffelbetyg för den här boken, inköpt i början av september på antikvariat i oläst skick – den gavs ut i år.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort,

Read Full Post »

Ibland står jag bara inte ut – varken med företeelser eller vissa människor. Idag stod jag mest inte ut med min skröpliga lekamen. Har du försökt handla med två kryckor? Då vet du att det är rätt omöjligt eftersom armarna inte räcker till att hantera fler saker än två – kryckorna.

Min lunch idag var ganska torftig och intogs efter strykning och telefonsamtal med mamma. (Ja, jag  behövde fylla på sockerdepåerna efter detta.)

Kexchoklad, lokalblaskans bostadsbilaga och vatten – en ganska torftig lunch.


Så därför fick jag för mig
att åka till en kvarterskrog och käka pizza. Det är inte direkt min kvarterskrog, men en friskfotad person promenerar sträckan Toffelhemmet – Kvarterskrogen på 20 minuter. Jag tog bilen.

Men innan jag kom ut till bilen noterade jag att det låg nåt i min postbox. Jag stapplade fram – och blev skitbesviken och förbannad! Först var det en lapp där jag uppmanades att bli vän på Fejan med en jävla förskola. Förskola! Sen var det ett kuvert från det här skiten:

Postkodlotteriet som aldrig ger sig. 


Sen flera år tillbaka
returnerar jag all skit – och det är inte lite! – som jag får från Postkodlotteriet. Jag stryker ett kryssöver mitt namn och mina adressuppgifter och så skriver på nånting som innehåller

Åter avsändaren!

och så lägger jag det på en gul brevlåda nästa gång jag passerar en. Men mitt budskap verkar inte gå hem och jag tänker inte slösa bort ett telefonsamtal eller mejl igen på dem, för det hjälper ju uppenbarligen inte heller. HUR FAN SKA MAN FÅ POSTKODLOTTERIET ATT FATTA ATT MAN INTE VILL HA MER SKRÄP FRÅN DEM???

Kvällens returnerade kuvert. Ja jag vet, jag skriver skitfult, men det står: ” Åter avsändaren. Sluta skicka er skit till mig!”


I vanliga fall
brukar jag ha en skarp men hövlig ton på kuvertet. Jag brukar skriva

Ej beställt material.

Men nu orkar jag inte vara hövlig längre, utan provar att vara arg och otrevlig. Vete fan om det hjälper, Postkodlotteriet är ju lika envist som jag. Tänk att år ut och år in skicka grejor till en människa som varje gång returnerar dem… Då är man jävligt envis. Eller bara korkad…

Såå… jag var på rätt dåligt humör när jag anlände till Nån Annans Kvarterskrog. Precis utanför dörren stod två puckon och rökte. Det ena puckot hejade på mig, jag hejade tillbaka. Nån ansats för att hjälpa mig att öppna dörren gjorde puckot inte, det hade ju fullt sjå att hålla i sin giftpinne.

Jag stapplade in och satte mig. Ganska fullt på stället. Jag tänkte att de har ju bra mat här, varför ta en pizza? När servitrisen såg att jag hade satt mig ner vid ett bord kom hon fram och frågade:

Ska du äta här?

Jag svarade:

Jaa…

Men jag tänkte svara:

Nej, jag ska gyttjebrottas.

Hon sa:

Då går jag efter menyn.

Jag tänkte:

Ja gör det, du jobbar ju här.

Tre sekunder efter att hon hade lämnat mitt bord kommer ett av röktrollen fram till mitt bord, rätt dragen och säger:

Får jag spå dig?

Alltså… vid det laget var jag explosiv. Men som den alltmer behärskade Toffla jag ändå är svarade jag, tydligt och klart:

Nej tack, jag vill vara ifred!

Varpå puckot morrade:

Så jävla sur man kan vara då...

Men puckot lommade iväg, tack och lov. Annars hade jag gjort det. Fast jag hade ju inte lommat, jag hade stapplat.

Under hela den halvtimme jag var där och åt min lax med pommes och drack mineralvatten – längre tid stod jag inte ut – sprang detta pucko som en osalig ande mellan olika bord och störde ätande gäster. Däremellan var puckot ute och sög i sig giftig luft. Det hade varit ganska skönt om nån ur personalen lite fint hade försökt be puckot att sätta sig ner, men icke. Personalen kanske inte jobbade där, vad vet jag.

Jag stod inte ut med att be om notan och sitta och vänta på att den skulle anlända med servitrisen, utan jag gick fram till kassan för att betala. När jag hade lämnat min peng bad jag att få 50 kronor tillbaka. Fick det och skulle stoppa ner den när servitrisen med förbryllad min gav mig en tjuga och sa…

Men… du ska ju ha 70 kronor tillbaka..?

Inte vet jag om hon tror att alla människor med funktionshinder är dumma i huvet eller inte kan räkna… Jag svarade matt:

Det var ju dricks…

Sen kryckade jag ut och åkte hem i min tysta, fridfulla boning dit ingen rök sipprar in och inga puckon kommer över tröskeln – mer än jag själv… Och jag står knappt ut med mig själv just nu.

Jag undrar om jag har PMS…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja det är ju semester, men jag kan inte låta bli att spana i omvärlden. Här tycks ju hända så mycket tokigt och slugt att jag blir alldeles… jaaa… inte tyst, ingen kan tysta mig, men paff… Här kommer ett urval som Petite (nåja…) Moi har gjort:

  • Så rätt träffar vädersajterna. Vädret ja… Det tycks vara det viktigaste just nu. Dagens Nyheter toppar med en artikel om hur bra – eller hur dåligt – vädersajterna spår vädret. Aftonbladet skriver också om vädersajterna. Har vi inget annat att prata om än vädret..?
  • Utförsäkring för andra gången. I höst är det dags igen – att utförsäkra sjuka från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen. För andra gången. Det handlar om tusentals människor och många av dem är sjuka på riktigt, för sjuka för att jobba. Visst är det bra att ompröva beslut, men… Patrik är 42 år, har svårt diskbråck och är en av dem som utförsäkras för andra gången. Men hallå! Lägg krut på fuskare i stället för sjuka!!!
  • Blodet som myggorna älskar. Mygg älskar vissa blodgrupper. Det har i alla falla japanska forskare kommit fram till. Blodtypen 0 är populärast bland myggen, minst populär är blodgruppen A. Blodsugare… jag svimmar bara jag ser en droppe…
  • Operatörer i otakt med datalag. Den 1 maj införlivades EU:s datalagringsdirektiv i svensk lag. Syftet: att hjälpa polisen att lösa brott. Och det kan ju polisen behöva, för vad jag förstår är man inte så bra på det. (Påminner lite om Arbetsförmedlingen, som inte – och nu till dagens underdrift – är så bra på att förmedla jobb – det ingår ju inte i deras arbetsuppgifter.) Men lagen är illa skriven och detta gör att lagringen av sånt som vem du sms:at, mejlat eller ringt till en viss tidpunkt är försenad.
  • Telenor gör det igen. Det vill säga en anställd är otrevlig mot en kund. Den här gången handlar det om Annette som ville byta abonnemang. Annette är visserligen norsk, men ”fuck you” förstod hon. Och det var precis vad säljaren avslutade samtalet med.

Read Full Post »

Alltså ända sen vi var och Storhandlade igår kväll, jag och Fästmön, har jag känt hur en doft av curry har omgett mig. Jag trodde först det var curry från nån sås på kycklingburgaren jag åt, men den såsen är vit och innehåller inte en gnutta curry. Jag har tvättat och skrubbat högerhanden – för det är därifrån lukten kom, enligt min jättekran mitt väderkorn. Nu är det morgonen därpå – och jag stinker fortfarande curry. Jag har tvättat mig MÅNGA gånger sen igår kväll.

Boven i doft-lukt-stink-dramat!


Slutligen upptäckte jag
en liten, liten fläck på ena ärmmudden till min jacka. Den måste jag ha fått när jag plockade åt mig en flaska med mangorajasås från varuhyllan! Så morgonen inleddes med liten paniktvätt i handfatet av stinky jacket… Jag ska tvätta den i kväll, men tills vidare får det duga. Fläcken är borta, fast det stinker fortfarande curry om jackärmen…

Noterade du hur jag gick från dofta via lukta
till stinka i de inledande raderna???

För den som inte har upptäckt det än kan jag berätta att det är fredag idag. Jag har bara en intervju inbokad idag, klockan 14. Resten av dan ska jag fortsätta jobba med våra sidor på intranätet. Jag gjorde några smärre justeringar tidigt i morse. Det var också en del mejl att besvara i inboxen, många av dem rörde intranätet. Det är kul och spännande att folk är så engagerade här!!! Inte som på ett visst annat ställe i mitt förra arbetsliv där intranät sågs som nåt tråkigt, onödigt och svårt. För övrigt telefonerade jag igår med en vän som fortfarande jobbar inom organisationen. Där verkar vara sig likt. And I will say no more but… organisationen sliter ut dem som vill åstadkomma nåt och behåller surdegarna i brist på kompetens. För de som kan drar till andra ställen där de uppskattas. Jag kan inte se det på annat sätt.

En trevlig lunch blev det med kollegan L på fakulteten igår också! Jag är så glad för L:s skull att det blir en utbytestripp till the UK i sommar! Kanske ska skicka med min fina ring som en maskot?

Titta så fin!!!


Ikväll ska jag ha spa-kväll.
Först blir det dusch och hårtvätt. Sen ska jag fixa med mina fötter som blir ganska trötta av att jag står och jobbar hela dagarna. Fotmassagebadet, som jag köpte precis innan Katastrofen inträffade, har länge stått oanvänt. Det var så ironiskt, jag köpte det för att jag var trött i fötterna på grund av jobbet… Fyra dar senare hade jag inget jobb längre. Idag rör sig Odjuret  fritt, har tagits tillbaka i nåd/på nåder..? Allt tycks vara glömt, ingen ser nåt. Själv försöker jag glömma och gå vidare, men sen jag mötte dess kalla blick häromdan har jag känt ett stort obehag. Den som har gjort fel får gå fri, medan den/de oskyldig(a) straffas… Mitt obehag är så enormt att jag nästan blir rädd för mig själva och mina starka känslor. Det som skiljer mig och Odjuret åt är att jag faktiskt har en del självinsikt (även om alla inte tror det). Jag förstår inte hur man kan möta människor, såväl i privatlivet som i arbetslivet, och se dem i ögonen och säga

Mitt samvete är rent!

när man har både horn och bockfot…

Read Full Post »

Carl Jan Granqvist går aldrig omkring i mysbrallor (möjligen sidenmorgonrock och dito pyjamas), Elisabet Höglund har alltid älskat sitt hår för att hon kunde skydda sig bakom det och Lulu Carter är trött på att alltid få sitt utseende kommenterat – hon kan både spå och prata dalmål.

Ja det var många intressant fakta om Kattis Ahlstöms tre gäster i TV4+-programmet Kattis & company. Ett program jag aldrig tidigare sett, men som jag definitivt ska titta på igen.

De tre gästerna, inte helt okända, var en perfekt blandning att ha till middagsboret. Samtliga visade fram helt nya sidor för mig – och kanske de flesta andra. Mycket sympatiska sidor.

Lulu Carter berättade hur hon hela livet igenom fått sitt utseende kommenterat.  OK, hon ser speciell ut, hon är snygg även om man kan tycka att hennes läppar är lite för välfyllda. Fast det är ju hennes läppar och hon har så mycket annat att visa upp – en mycket bredare personlighet än blotta utseendet.

Carl Jan berättade att han idag lever med en kvinna igen och att han har en ganska fri syn på kärlek, sex och relationer. Kanske har det att göra med att han var ett mycket efterlängtat barn till sina föräldrar? Men se mysbyxor ikläder han sig aldrig! Däremot går han aldrig nånstans utan sitt speciella skaldjursbestick.

Och så Elisabet Höglund. Petad som programledare, hånad  för sitt hår och för att hon hela tiden avbryter. Elisabet var nog den allra ödmjukaste av de tre gästerna. Lågmäld och lugn, bjöd verkligen på sig själv. Och pratade om sina stoltheter vad gäller utseendet: ögonen och håret. Håret, som vi väl alla garvat åt då och då, har ofta varit ett sätt för Elisabet att visa sin kaxighet. Hur kunnig och påläst och

stringent

hon är, som Carl Jan uttryckte det,  har nog aldrig lyfts fram.

Ett riktigt bra program där en lågmäld värdinna lät gästerna tala till punkt. Och tre gäster som verkligen bjöd på sig själva – utan att bjuda för mycket! Mer sån här TV!

Read Full Post »