Att det ALLTID ska vara nåt

Ett gnällinlägg om tillvaron.

Det är ta mig tusan omöjligt. Det ska visst alltid var nåt eländes elände, kort sagt. Igår på lördagen fick jag

lite ont i ryggen.

Under kvällen och natten har det utvecklas till ett rejält jävla ryggskott. Det tog ett par timmar innan jag kunde röra mig utan att skrika idag.

Nej, jag är ingen tålmodig patient. Jag skriker när det gör ont och känns som att ryggen går av i elektriska spasmer, ungefär. Jag är förbannad och grinig och trött och besviken.

Det enda som är bra är att jag slipper sjukskriva mig nästa vecka – jag har ju semester. Igår kväll lyckades jag dessutom få ut hela materialet i den nyhet jag skulle ut med på jobbets externwebb. Det kändes bra. Jag är en envis jävel, nämligen, och att det inte funkade i fredags kväll skyller jag på att även datorn var fredagstrött.

Men det mesta av det jag tänkte göra går om intet. Skriva bok, till exempel. Jag klarar av att sitta vid datorn högst tio minuter åt gången. Det funkar inte att skriva färdigt min bok då! Dessutom skulle jag skämma bort Fästmön med hemlagad mat och allmän markservice. Ha! Jag kunde inte ens fixa frukost i morse. Det blev dock lite bättre så jag diskade faktiskt och bäddade, men sängen ser ju ut som om den är bäddad av en femåring.

Med solen på magen gör jag mina ryggövningar.

Jag vågar inte lägga mig på golvet även om det är just det, hårt underlag, jag längtar efter. I stället ligger jag då och då på gästsängen, som är lite hårdare än vanliga sängen, och gör övningar. Anna hade tre stycken som känns riktigt bra när jag gör dem – om jag ligger i rätt ställning, vill säga. Det svåraste är att trycka ner ryggen mot underlaget. Det är därför jag ligger med solen på magen, det vill säga en solkudde, som jag trycker ner kroppen med. Detta samtidigt som jag väser sammanbitet:

Slappna av! Det gör inte alls ont!

Och så gör det bara skitont.

Nu orkar jag inte sitta vid datorn längre. Anna är ute och promenerar, lyckliga hon. (Som väl säkert inte heller tycker att det är så roligt att jag skriker och stönar och inget orkar göra.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag böjer min nacke, men jag ler baske mig inte!

Ett grinigt inlägg.

Tisdagar är inga bra dagar. Det har de aldrig varit i min kalender. I natt sov jag jätteilla. Jag somnade och sov typ tre timmar, sen vaknade jag. Och slumrade och vaknade varannan timme. Fästmön sov visst lika illa. Det är inte tyst i huset ens på nätterna.

När jag låg vaken under vargtimmen – och de andra timmarna – cirkulerade tankarna förstås kring diverse små saker. En riktig småsak på jobbet låg jag och klurade på hur jag skulle lösa. Det hade jag inte behövt göra. Jag fick direktiv under dagen och har utfört det hela. Jag gör som jag blir tillsagd. Jag böjer min nacke. Men jag ler baske mig inte.

Min nacke är böjd precis som Maria Miesenbergers bronsskulptur. Vill du se skulpturen i sin helhet rekommenderar jag dig ett besök på Konsthall Märsta.

Tisdagens jobb har i övrigt löpt i kringelikrokar. Som vanligt. Faktum är att jag börjar njuta av att det är så… oberäkneligt… Oförutsägbart… Föränderligt… Fast jag skulle önska att det fanns rymd för mina idéer. Idag har jag i alla fall fått skriva och det gillar jag. Men det är svårt när det pratas i rummet. Jag tryckte in iPhonens lurar och slängde på nån radiokanal med sextiotalsmusik. Det gick bättre att författa då. Intervjun som föregick skrivandet var en trevlig pratstund med en engagerad trio konsumentmänniskor. När andra ställen drar ner på sånt har min arbetsgivare i stället ökat. Och det ger resultat i form av snabbare hjälp för den enskilde. Naturligtvis också mindre lidande – av olika slag. Sånt tycker jag är kanonbra!

Eftermiddagens sista möte börjar klockan 16. Det innebär att jag nog lär sitta över en stund i kväll. Det roar mig inte så särskilt eftersom det är sista hela kvällen som jag och Anna har tillsammans innan hon återvänder till Himlen för att vara mamma på heltid. Men förhoppningsvis är vi klara före arbetsdagens egentliga slut. Jag ska handla lite på hemvägen också. I kväll blir det korv av olika sorter med bröd till middag och jag är ansvarig. En typisk trist tisdagsmiddag. En dag när jag har böjt min nacke men vägrat att le. Jag ler inte på kommando.

Livet är kort.

Read Full Post »

Behöver vara ledig…

Ett inlägg författat av en som inte vill jobba idag.

Åter en solig och varm dag. Redan när jag sneglade på termometern i köket strax efter morgonens uppstigning klockan 6.10 ångrade jag att jag inte hade tagit ledigt idag.

Temperaturen utanför och inne i köket hemmavid i morse runt kvart över sex eller nåt.

Eller tagit och tagit… Dessa dumma, idiotiska – ur jobbsynpunkt! – röda dagar som infaller mitt i en arbetsvecka ställer till det! Några av oss följer kalendern och är lediga. Andra jobbar. Och några som jobbar skapar jobb åt dem som är lediga. Direkt när jag steg in på kontoret ringde telefonen. Då hade jag redan innan massor att göra som jag hade tänkt. Min planering föll. Prioritera. Planera om. Utföra. Publicera. HA! Min dator var lika trött som jag…

Trött dator.

Huvudvärken molar bakom pannan precis som igår. Jag dras med ett illamående som enkelt kan gå från lätt till medium. Men några timmar till ska jag väl fixa att vara här! Och jag har ju tagit en tablett.

Himlen är blå utanför. Inte många bilar på parkeringen i morse, men ganska många på institutionen som jobbar idag. Jag har i alla fall sett… sju personer plus mig själv. (Vi är runt 140 som sägs jobba här i vanliga fall…)

Lustig lykta på parkeringen mot blå himmel…

Sur och grinig, ont i huvudet, yr och illamående känner jag mig just nu. Men jag vet vad det handlar om: jag är trött och sliten och skulle behöva vara ledig. Semester är emellertid ett ord som inte existerar för mig just nu. Emellertid hoppas jag att ordet återinförs i min vokabulär nästa vecka då jag väntar besked på nånting intressant.

En som behöver vara ledig.

AC:n i huset verkar fungera som den ska nu och det känns bra. Jag har en extra tunn tischa på mig idag. Min kollega E, som har kontoret mitt emot i korridoren, kallar den för min

akademiska t-shirt.

Det är Fred Perry-loggan hon tycker ser akademisk ut. Så då passar jag in rätt bra här idag, med andra ord.

Akademisk look.

E tipsade för övrigt om ett intressant jobb som jag tänkte söka. Hon är väldigt bra på att se lediga jobb som jag missar. Önskar bara att alla timmar jag la ner på att författa ansökningar kunde ge nån annan utdelning än ordet

Nej.

Modstulen? Jag? En aning… Det är först när man har sett mig jobba som man uppskattar mig, har jag insett. Vad är det för fel på mina ansökningar då??? Jag ska ju vara Skrivandets expert, så kommunikatör jag är. Men jag sållas bort direkt, känns det som.

Till kvällen lovar jag att vara på bättre humör. Jag ser fram emot att Prinskorven kommer till mig. Vi brukar gilla att göra saker tillsammans – allt från att sitta vid datorerna till att göra utflykter. Och äta glass. Måste nog utöka glasskontot lite till helgen…

Fästmön har anlänt på semesterorten med Fritzlan. Känns tryggt att veta, flygturer kan vara lite läskiga. Saknar redan… Det känns som om vi aldrig får tillräckligt med tid för varandra.

Vad händer hos dig då, nu när det snart är helg igen???

Livet är kort.

Read Full Post »

Creative Commons – nånting för andra än Nordiska museet?

Ett inlägg i vilket Tofflan beskriver sina intryck av dagens lunch-webinar inom #ssmw.

Säsongens sista #ssmw gick av stapeln på lunchen idag. Det var inte smart av mig att glömma fixa packed lunch. Jag kände mig både trött och grinig när jag lyssnade till Kajsa Hartig och Jonas Hedberg från Nordiska museet berätta om hur de använder Creative Commons. Kajsa Hartig pratade fort, Jonas Hedberg alldeles för långsamt, men trots det sätter jag upp museet på Att-besöka-i-sommar-listan!

För den som inte är invigd i mysteriet Creative Commons, CC, kan jag meddela att jag kände mig än mer förvirrad efteråt. Eller som arrangören Bengt Littorin uttryckte det:

Jag är förvirrad fast nu på en högre nivå, efter dagens #SSMW om CC.

Nordiska museet har gett sig i kast med ett hästjobb. Sannerligen! Med tanke på att man har sex miljoner fotografiska verk/bilder i sin samling som ska klassificeras och symbolmärkas efter hur de får användas… CC går nämligen ut på att tillåta spridning av eget material, såsom bilder. Eller verk. FOTON! En vinst med CC-licens är förstås att det gör Kulturarvet mer synligt och tillgängligt, framför allt.

Men detta med fotografier är ju, som bekant, inte enkelt. När det gäller upphovsrätt, till exempel skiljer man på verk och bild. Rättigheterna att använda ett foto beror på hur man klassar det. Antingen får man använda fotot 70 år efter fotografens död eller 50 år efter… Nej, det här fastnade inte i min hjärna! Sorry! 

Det här är ett foto jag har tagit i Gamla Uppsala. I bakgrunden skymtar Gamla Uppsala kyrka. Jag kan inte avgöra om detta foto är ett verk eller en bild. 

Det diskussionen på chatten snöade in på var vad som klassas som kommersiell användare. Det du och jag menar med kommersiell (= i syfte att skapa vinst) är inte vad CC menar. En kommersiell användare får, som du kanske anar, betala för att använda ett foto.

Mina funderingar före webinaret var förstås huruvida detta var av intresse för min arbetsplats att ansluta sig till. Jag gick in i webinaret med ganska blank inställning. Jag gick ut ur webinaret med en massa tankar och oklarheter snurrande. Nej, det här var inte bra. Nästa gång måste jag komma ihåg att ta med lunchen!

Tills vidare fortsätter jag nog privat på redan inslagen bana: jag använder mina egna bilder och friköpta bilder. Eller verk. Hur man nu ser på saken.

#ssmw-serien drivs av Bengt Littorin, som när han inte jobbar med detta arbetar vid Naturvårdsverket, bloggar som Havspappan kallad på bloggen eller twittrar under samma nick. Webinarerna är kostnadsfria och hålls över lunchen. Du sitter vid din dator och lyssnar på olika föreläsare som talar om diverse ämnen runt sociala medier. (Du kan också se dem i efterhand här!) Via en chatt har du möjlighet att ställa frågor eller kommentera. Jag har följt webinarer sen hösten 2011 och det är oftast väldigt inspirerande föreläsningar. Dagens var alltså ett undantag. Jag ser därför med tillförsikt och spänning fram emot höstens serie!

Livet är kort.

Read Full Post »

The Tofflan Rap

Hela det här inlägget är baserat på verkliga citat. Men vilka som är källorna till citaten vet bara de själva och jag. Och källor får som bekant inte efterforskas i vissa sammanhang, så… Luta dig bara tillbaka och njut! Eller sjung med – valfri melodi – alla kan sjunga, sägs det ju – till och med getterna i duett med Whitney Houston sist i inlägget!..

Du har skrivit så saaaaaanslööööst maaaaaassa skit. Om mig. Om mig om mig om mig. På din blogg ogg ogg ogg ogg. Spotta på! Spotta på! SPOTTA PÅ!

Nej, du får inte skriva om det och det och inte heller det och det och DET! Stackars din familj, stahahahackars din Annannannna! Spotta på! Spotta på!

Och inte får du fota vad som helst, även om det är ett dammigt däck. Nej, nej, nej! Du får inte prata med, prata med, praHAHAHAaaaaata med! Hälsa? Nej inte ens det. Får du. Bara på mig. På mig, på mig, på MIG!

– Meh meh meh, HÄLSA får du! Hä hä hä HÄLSA får du! 

(Här är till och med jag förvirrad…)

Du fick en en en en UPPskattande kommentar rar rar. UPPskattande kommentar!

Det vohohore HIMLA trevligt att träffas! Jag gillar din blogg, gi gi gi gillar din blogg och ditt sätt att skriva.

Du har ingen skuld uld uld. Nehej, ingen enda skuhuhuhuld! Du har varit en fantastisk vän, en fanTAStisk vän än än ÄN idag är du en vän, fanTAStisk vän. FAN-TAS-TISK!

– Meh meh meh , HÄLSA får du! Hä hä hä HÄLSA får du!

(Några snälla också.)

Vi hade redan slutat gihihilla dig gihihihihilla dig giHIHIHIlla dig. 

Du kommer aldrig aldrig aldrig få jobbet. Nej, nej, nej, aldrig aldrig aldrig. ALDRIG! 

Du är världens fulaste. Världens fulaste. Världens fuHUHUHUlaste! Spotta på, spotta på! Blogg ogg ogg ogg ogg…

– Meh meh meh, HÄLSA får du! Hä hä hä HÄLSA får du!

(Hur man slår ner nån med ord… Och det är inte mina ord.)

Du är en fin vän, en fantastisk partner och en god människa. FiHIHIHIn vänänänän. Än en vän. Fanannantasstissssssk pappapartner och go go gooooooo människa. En människa. Go go go GOD!

Jag bryr mig om dig. OM dig. OM! Omomomom OOOOOM dig! Du är älskad, älskad, ÄLSKAD och DET är få förunnnnnnnnnat! Unn unn unnat…

Du är minst av allt dum i hövve. Minst av allt. Mi mi mi miiiinst av allt.

– Meh meh meh, HÄLSA får du! Hä hä hä HÄLSA får du!

(Lite mer pepp.)

Ingen av oss, ingen av oss, I-I-I-INGEN av oss är betjänt av att fo fo fortsätta. Fo fo foooortsätta. Nej nej nej! 

Ingen ingen INGEN mera lust att hö hö HÖra av mig. Nej nej nej! Blogg ogg ogg ogg ogg…

Efter så många år… Baaaktala. Baktala. Baktala la la la la la.

– Meh meh meh, HÄLSA får du! Hä hä hä HÄLSA får du!

(Dags för lite mer nertryckeri.)

Tack. Tack tack. Tack tack tack för din om om om om OMtanke. Hoppe hoppe hoppas det går bra med din ope ope operation. Kram! K-K-K Kram!

Om om om du behöver hjälp, hjä hjä hjä hjälp – hojta bara till, ba ba bara till. Till Till Till!

Du är en sann vän. En SANN vän. En sannnananannnan vän!

– Meh meh meh, HÄLSA får du! Hä hä hä HÄLSA får du!

(Snällt skrivet.)

Skaffa dig ett eee he he eget liv och spy inte ga ha ha ha galla över andraha ha haaaas. Blogg ogg ogg ogg ogg

Det är egentligen dig det är synd om, spela ha ha har martyr och off off OFFER

Grinigg nigg nigg, bi hi hi hi hitter, total brist på medmänsklighet het hetero

Och detta har jag SKRIVIGT själv, SKRIVIGT själv, SKRIII-VIGT själv, själv, själv!

– Meh meh meh, HÄLSA får du! Hä hä hä HÄLSA får du!

(Sån är jag!)

Saknar dig redan innan nan naaaaaan jag har ååååkt jag har åkt ÅKT

Du är finast, nast fin fiiin finast

Jag älskar DIG DIG DIG! DIG DIG DIG!! 

– Meh meh meh, HÄLSA får du! Hä hä hä HÄLSA får du!

(Vissa ord finns alltid kvar)

Livet är kort.

Read Full Post »

De faller som käglor…

Det verkar som om det är många sjukdomsfall på gång! När jag telefonerade med mamma igår kväll var det astman som var svårast och med den andningen. Samma som jag hade det jobbigt med efter operationen… Hon har i alla fall fått och fyllt i blanketten för riksfärdtjänst till mig i påsk och idag ska den postas. Sen får vi se hur det blir. Min häl klarar inte långkörningar, så nån resa neråt landet för min del är inget alternativ. Sen vet jag att det finns folk som har åsikter om det, men jag ber er vänligen men bestämt att hålla dem för er själva när ni inte har tillräckliga fakta. Igår hade jag dessutom ont i musklerna som antagligen delades vid operationen – idag känns det helt OK. Det är nog så att ont krut = Tofflan inte förgås så lätt. För att jag är ond och elak får jag höra så ofta från vissa håll att jag vissa stunder tror på det själv. Vilken tur då att familjen, släkten, mina kollegor och en del av mina vänner tycker att jag är snäll och omtänksam, i alla fall! Och det är ju dessa som räknas!

Fästmön är riktigt rasslig och igår låg hon mest och vilade och läste. Det är väl bara att låta det hela ha sin gång, men det är förstås jobbigt och tråkigt. Igår kväll kom mejl från prefekten på institution 2 att vi måste ställa in förmiddagens möte – på grund av sjukdom. Detta misstänkte jag nästan. Tidigare hade det kommit ett annat mejl, från den hjärtegoda L, där hon bokade av vår lunch – på grund av sjukdom. Och så i morse, strax efter klockan sex, kom sms från Johan att även han var dålig. Så, som sagt, det är väl bara Det Onda Krutet som står på benen – trots att ena hälen fortfarande, efter snart ett år, gör ont. Den är bättre men fortfarande ond.

Gårdagens höjdpunkt var bokpaketen från Bokus! Men först ska jag klaga lite: Det ena fick jag åka och hämta på ICA Heidan, det andra kom i postboxen. Lite idiotiskt att de inte kan samköra ens beställningar. Dessutom var det stora paketet portofritt, medan det lilla, som innehöll en bok jag haft på bevakning, kostade tio kronor i porto. Dåligt, Bokus! Innehållet i paketen var jag emellertid mycket nöjd med! Sammanlagt blev det sju böcker till mig och Anna – tre inbundna och fyra pocketar – för runt 500 kronor!

Mina böcker! 

Vi åt kycklingkorv med bröd och räksallad till middag. Såna middagar blir det när jag lagar maten! Jag tvagade mig därefter, synnerligen behövligt. Betalade ett par räkningar, ringde mamma och spelade Wordfeud med Anna. Anna är helt hopplös, hon vinner hela tiden! Jag blir grinigare och grinigare. Lite TV blev det också, Veckans brott. Leffe var så rolig och sa så många saker som jag hade velat citera, men jag hann inte med att anteckna. Tur att Niklas Svensson på en av kvällsblaskorna är en sån flyfingrad twittrare!

Mitt viktiga möte idag om avstämning och om framtiden blev alltså inställt. Jag hade det på känn. Nu väntar ytterligare dagar i ovisshet. Om jag bara finge ett besked åt nåt håll så jag kunde rätta mig efter det! Jag tar nog de erbjudna 20 procenten på institution 1 – i alla fall under de dagar jag kan komplettera upp till heltid med a-kassa. En dags jobb per vecka… Det lär kännas konstigt…

Halkar nog ner på ett stormöte i huset på förmiddagen. Företagets framtida organisation kan jag väl säga att jag struntar i om jag inte får jobba kvar, men det bjuds på kaffe och macka. Ja, så närig är jag!

I övrigt har jag en del jobb för institution 2 idag, där jag i skrivande stund inväntar underlag, bland annat, samt rapport angående ett rapportprojekt. Och så ska jag fortsätta bygga på Husets webbplats… Det fylls på!..

Vad händer hos dig idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Konflikt? Skilj på person och prestation!

Idag läste jag en tänkvärd krönika i Proffice nyhetsbrev Dagens Möjligheter, med rubriken Skilj på person och prestation. Det är Elaine Breske Hirscher som skriver om hur viktigt det är att respektera andras åsikter, men också vikten av att hantera en konflikt under uppsegling privat, med den det berör.

Elaine Breske Hirscher menar att det ibland kan vara svårt att respektera andras rätt till åsikter. Vr och en har rätt till sin åsikt och det går ju faktiskt inte att säga till nån med avvikande åsikt att den har fel. Personen har helt enkelt en annan åsikt än man själv. Att komma överens om att man tycker olika i en fråga är inte alltid så lätt. Ofta blir det personangrepp i stället för att man diskuterar sakfrågan. I stället för att tala MED varandra talar man OM varandra – och då hamnar man kanske nånstans mitt emellan två sanningar, enligt Elaine Breske Hirscher.

Men i en konflikt är det viktigt att komma ihåg att skilja på person och prestation. Och dessutom, enligt Elaine Breske Hirscher:

[…] inse att konflikten är en gemensam konflikt att lösa och den skall i första hand alltid lösas av de som är inblandade i konflikten. […]

Sen kommer det riktigt väsentliga, enligt mig (du kanske är av en annan åsikt?), i Elaine Breske Hirschers krönika:

[…] Den som först börjar blanda in andra genom att gå runt och pådyvla sin sanning till andra bidrar tyvärr bara till att fördjupa konflikten samtidigt som hon eller han förringar sig själv. Det säger alltid mer om den som far med osanning än den som osanningen handlar om. Lätt att glömma bort i sin iver att skaffa sig medhåll. Tyvärr är det ett effektivt sätt att skapa än större konflikter som blir allt svårare att lösa, även om det går. […]

Vidare menar Elaine Breske Hirscher att

[…] Om du reagerar extremt dramatiskt beror det oftast på att motparten förmedlar sanningar som du känner med dig är sanna men som du har svårt att erkänna för sanna och i stället för att erkänna att det faktiskt är så, att det ligger något i det som sägs, slår du bakut och blir aggressiv, hotfull och döv för vad som faktiskt sägs och målar upp en fantasibild av verkligheten som till viss del är sann men som till stor del är falsk. […]

Oj oj, nu blev det mycket att tänka på här… Jag kan känna att jag slår bakut när jag upplever mig trängd. Ibland försöker jag ta reda på att jag verkligen har uppfattat saker och ting på korrekt sätt och mina frågor har då upplevts av somliga som sårande. I själva verket handlar det om att jag är trög.

Sen delar jag inte helt och hållet Elaine Breske Hirschers åsikt att man blir aggressiv och hotfull när man inser att motparens sanningar är sanna. Däremot vet jag att jag kan upplevas som påstridig och grinig när jag inte lyckas förmedla det jag menar, när mottagaren inte uppfattar min information/åsikt korrekt. Det omvända, alltså. Sånt är ju generellt sett ganska frustrerande, tycker jag!

Jag vet att en del personer ibland känner sig utpekade av mig här på bloggen. Först och främst har jag inte för vana att hänga ut nån – längre. Det gjorde jag på sätt och vis först, när jag började blogga, även om jag aldrig angav några namn. Det jag egentligen gör är att jag samlar ett antal intryck och sen skriver jag om det här, ofta generellt. Det blir ett sätt att ventilera mina egna tankar och funderingar utan att nån pekas ut. Det kan ju vara flera personer som har avvikande åsikter än jag i en fråga, eller flera personer vars agerande jag inte riktigt begriper eller uppskattar. Men jag jobbar ständigt på att bli bättre att prata med berörd person, inte kontakta en tredje person. Då kan man i alla fall komma fram till att vi har olika åsikter i en fråga… Därmed inte sagt att konflikter och hantering av olika åsikter är nånting lätt…

Vad har du för åsikter om olika åsikter och konflikthantering???

Livet är kort. Det är definitivt inte lätt.

Read Full Post »

iPhone 4S – fån eller smartphone?

Igår var det två månader sen jag blev med iPhone som tjänstemobil, här på bloggen ofta kallad Ajfån. Men vad tycker jag nu då? Är jag nöjd, till och med glatt överraskad? Eller är jag missnöjd och grinig?

iPhone 4S svart – en sån har jag som tjänstemobil.

Det jag gillar allt mer med iPhonen är apparna. Jag har insett att de verkligen kan vara användbara, nyttiga – och ganska underhållande. Det finns dessutom många bra gratis-appar. Bra!

När det gäller apparna måste man emellertid ha i åtanke att dessa finns i cyberspace och alltså kostar surftid att använda. För många ingår en viss mängd gratis surfande, så även för mig. Men vad som är bra är att jag har snäll familj och vänner som när jag är på besök låter mig åka snålskjuts på deras trådlösa nätverk. Då kostar det ingenting att använda appar som Wordfeud. Bra! Familj och vänner, alltså!

En riktigt kass app är Kartor. Två gånger har jag provat att använda den på resor – båda gångerna dirigerade den mig helt fel. Dåligt!

En negativ sak med iPhonen generellt är den korta tiden batteriet håller laddningen. Nu är jag van vid att ladda min mobil var och varannan dag, men med iPhonen är batteritiden smått löjligt. Så fort jag petar på den sjunker batterinivån en procent. Man skulle ha trott att Apple hade hittat nån bra lösning med ett batteri som håller laddningstiden lite längre, men icke. Dåligt!

Kameran då? Den var jag ju väldigt sugen på! Tja, med kameran kan man ta jättebra ögonblicksbilder – i bra ljus. Bilder i dåligt ljus blir skitdåliga. Jag har svårt att få närbilder riktigt skarpa. Bilderna blir tunga och stora, men optiken lämnar mycket att önska. Nej, jag är besviken på kameran. Men fem år gamla Nokias Karl Zeiss-optik står i särklass mot den nya iPhonens optik. Dåligt!

Mejl – det är fantastiskt bra att kunna läsa jobbmejl på iPhonen! Kontakter och kalender delar min iPhone och datorn. Kontakter, e-post och kalender är synkade, så där är alltid aktuella uppgifter både på datorn och i iPhonen. Bra! Mina privata mejl läser jag via iPhonens webbläsare. Lite mindre bra att jag inte kan få nån signal när jag får privata mejl, men det är ju faktiskt en tjänstemobil.

Apparna för bloggen och Twitter är suveränt bra! Jag ser – och hör! – när jag får kommentarer och tweets och kan svara om jag så önskar. Bra! Lite mindre bra är att Twitter-appen hänger sig ganska ofta. Och då menar jag tvärhänger sig så att jag får starta om hela iPhonen. Dåligt!

Klockan har flera suveräna funktioner. Bland annat kan jag ställa in en väckarklocka för vardagar när jag ska jobba och därför måste kliva upp vid samma klockslag. Då behöver jag inte ställa larmet varje dag – det går att ställa in vilka dagar det ska gå på. Bra!

Sms mellan iPhones är gratis via så kallade iMessages. Jag messar mycket och ofta och gillar detta. Bra! Tyvärr messar jag därför inte personer som har andra mobiler än iPhone alltför ofta – det kostar ju.

Utseendet har jag inga större synpunkter på. Jag har en svart iPhone för att jag gillar svart. Bra! Displayen är av glas och måste skyddas med en skyddsfilm. Displayen är känslig för repor. Det känns lite… sårbart. Det finns väl inte nån som inte har tappat sin mobil nån gång, eller? Dåligt! Bakstycket, däremot, har jag ett bra skydd till. Bra! Men varför finns det inte lika bra skydd för displayen??? Dåligt!

När jag räknar samman ovanstående får iPhone 4S åtta stycken Bra! och sex stycken Dåligt! Det ger den ett toffelbetyg strax över medel, typ.

Livet är kort.

Read Full Post »

Gnäll, grinigt värre och superlativistisk irritation

Nää… Det är inte konstigt att lokalblaskans John Sjögren – och jag! – är skitgriniga. Så här såg det ut igår morse genom mitt köksfönster:

Novembermörkt och -blött.

Och så här såg det ut på samma ställe igår kväll:

Novembermörkt och -blött.

Det här inlägget skulle bli ett riktigt gnällinlägg med fokus på Mig Själv, som alltid – det är ju min blogg! Men jag kan inte låta bli att lägga till några rader om sagde John Sjögren. I dagens lokalblaska ondgör han sig över kvaliteten på de böcker som säljs i dagligvaruhandeln.

De har inte nån högre litterär klass!

anser han.

Gnällspik!

tänker jag. Och är GLAD över att jag kan hitta ett och annat i pocketväg som jag faktiskt vill köpa med mig hem från Tokerian eller nån av ICA-affärerna där jag köper min mjölk, mitt bröd och min Bregott med havssalt. För hellre pocketböcker än nåt av dessa glansiga magasin om mode, smink, kläder, jättebröllop, shopping, jul eller nåt annat YTLIGT!

Men sen dämpar jag mig lite och inser att John Sjögren nog har drabbats av ett allmänt inre mörker, för när jag vänder blad bitchar han om en ny bok om Bruce Springsteen… Ja ja, det här novembermörkret gör saker med oss…

Själv blev jag mega-irriterad på Bloggportalen igår. Jag fick ett andra mejl från dem att jag är tvungen att klistra in ett Javaskript i den här bloggens fot för att de ska kunna mäta min besöksstatistik på ett, enligt Bloggportalen, korrekt sätt. Bara det att jag inte kan lägga in nåt Javaskript eftersom jag kör en gratisvariant av en WordPress-blogg. Detta innebär att jag, som ligger ganska högt på flera av Bloggtoppens listor, snart faller bort. Nu skiter jag egentligen i det, listor som listor… Men… nån korrekt besöksstatistik kan ju inte dessa listor ge om ett stort antal bloggare UTESTÄNGS – av tekniska skäl. I stället för att försöka hitta en lösning som omfattar ALLA bloggare (som vill, förstås!), hänvisar Bloggportalen till att Google Analytics, Tailsweep och Twingly också använder Javaskript. Ja och??? Så klart att Google Analytics använder javaskript, för under dem finns ju alla B-bloggar. Och Twingly och Bloggportalen har ju gemensam ägare nu. Tailweep vet jag inte vad det är.

Vidare irriterar jag mig på att få ett påminnelsemejl om detta. I mejlet finns en länk – Påmminelse: Lägg till ny Bloggportalenknapp – att klicka på (nej, det är inte jag som har stavat fel, det är nån på Bloggportalen). På sidan hittar man sen instruktioner, men fortfarande ingenting om att den som bloggar för WordPress.com inte kan använda Bloggportalens statistikmätare!!! (Detta var ju som sagt ett påminnelsemejl och jag har kollat upp detta tidigare.)

När jag söker mig till Bloggportalen för att logga in hittar jag inte kontaktuppgifter nånstans. Vad är det för skit??? Kontaktuppgifter är liksom basic på en webbplats!!! Då twittrar jag om min irritation och får hopplösa svar som det ovan om att Google Analytics, Tailsweep och Twingly minsann kräver Javaskript och att man på Bloggportalen hoppas att WordPress ändrar sig. WordPress… Knappast troligt att ett stort USA-baserat företag som WordPress ändrar sig för att anpassa sig efter svenska Bloggportalen… Eller konkurrenten Google…

Så… ta Bloggportalens listor och Twinglys rankning med en stor skopa salt framöver – de omfattar nämligen inte alla bloggare som vill vara med. Och för mig blir de då den här typen av statistik och rankning totalt värdelösa. Totalt.

Och så, för att runda av detta irriterande gnäll-inlägg, som pricken över i, en annons med en fruktansvärd särskrivning. Fruktansvärd!

Glas skål… Jo tjena! Att inte lokalblaskan, som uppenbarligen samarbetar med affären i annonsen, påpekade misstaget och rättade till det…

Efter all denna irritation kan väl den här dan bara bli bättre? Snöblandat regn föll över mig och Clark Kent* i morse och det lägger förstås ytterligare sten på bördan. Men ändå! Jag ska på ett, förhoppningsvis roligt möte nu på förmiddagen och, bäst av allt, jag har inte alls ont i hälen den här morgonen. Inte alls! Tjolahopp!

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Funktionshinder och fördomar

Ibland… eller nej, allt som oftast, är jag en otålig patient. Jag ser mig inte som sjuk, men när jag har ont och ont och ont och smärtan inte släpper kan jag bli lite… grinig. Onsdag – fredag i förra veckan var alien-gänget väldigt besvärligt och i helgen har hälen inte varit snäll. Men jag knaprar min medicin för hälen i lite mer än en vecka till (man ska bara korttidsbehandla med den här typen av läkemedel) och jag kryckar mig fram.

Mina kompisar.

En sak som jag har noterat är hur jag blir bemött. När jag ”bara” haltade lite och hade alien-gänget inuti (det syns ju inte utanpå så mycket), var det ingen som direkt brydde sig. Men sen när jag började med kryckor har folk blivit annorlunda i sitt bemötande. Det här är synnerligen tänkvärt eftersom jag en gång i tiden jobbade med personer med funktionshinder – både funktionshinder som syns och såna som inte syns. En del människor blir väldigt hjälpsamma. De öppnar dörrar, erbjuder sig att bära saker etc. De allra flesta frågar vad jag har gjort – även de som har sett mig halta omkring i över ett halvår… Det är som att kryckorna har gjort hälsporren synligare! (Den syns bara på röntgen.)

Och så finns det människor som totalt ignorerar mig. De som

inte ser eller hör

att jag kommer. De som slänger igen dörren mitt framför näsan. De som tränger sig förbi, före, nästan knuffar omkull mig. De som helt enkelt ser mig som luft…

Det är vid flera av dessa tillfällen jag önskar att nån av mina aliens skulle orsaka en störtblödning som verkligen syntes! I studiesyfte. För det vore intressant att observera folks beteende. Nån skulle säkert stanna och ringa efter ambulans, medan majoriteten skulle passera. Eller? Är det jag som är fördomsfull nu? Det tål att tänka på…

Jag mejlade för övrigt min läkarmottagning igår kväll för att få en telefontid med doktorn i veckan. Syftet är att få svar på röntgen. Men jag tror att det är som han säger: både en hälsporre (som syns på röntgen) och en inflammation i hälkudden (som inte syns på röntgen). Medicinen fungerar ganska bra för det mesta – helgen ett litet undantag, hoppas jag! – och jag vill gärna tro att det snart blir bättre så att jag kan släppa kryckorna och gå som vanligt igen. Det är liiite besvärligt att tvinga stackars Fästmön att bära allt jag handlar… Och ibland är vi ju inte tillsammans. Du får jag avstå från att handla. Ett annat problem är att äta lunch på jobbet. Det går inte. Jag har två armar och båda behövs till kryckorna. Nån tredje arm till att bära lunchbrickan har jag inte. Irriterande! Jag hoppas min lunchdejt i morgon kan tänka sig att bära åt mig…

I eftermiddag ska jag krycka ner till Undervisningshuset för att lyssna på när en doktorand försvarar sin licentiatavhandling. Jag skulle ha gått på en disputation i fredags, men fick ju avstå på grund av alien-gängets lilla partaj. Men idag ska ingenting stoppa mig, för det är min favorit som ska upp och jag måste vara där, helt enkelt! Problemet är att det är en bit att gå och det är halt idag… Jag slirade på väg till garaget ett par gånger och på vägen in från parkeringen till jobbet – på kryckorna, alltså. De har ju inte dubbar… Så gå försiktigt idag! Du vill inte gå på kryckor, jag lovar dig!

Livet är kort.

Read Full Post »