Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.

Det tycks pågå en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)

Ytterligare en person på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…

Livet är kort.

Read Full Post »

Saker till livs – och källor till irritation

Jajaförstodväldetjag! Att jag skulle få skitont i hälen igen! Nåja, en hel morgon, fram till klockan nio, fick jag minnas hur det var att inte ha ont. Att inte känna det som om en kniv körs rakt upp i hälen. SÅURSÄKTAMIGSÅJÄVLAMYCKETOMJAGINTEÄRSPRUDLANDEGLAD OCHUNDERHÅLLANDESOMFAN!!!

Dan har passerat ändå och jag har fått en del gjort idag som jag är nöjd över. Förmiddagens möte var bra och intressant och det är verkligen givande att jobba tillsammans med människor som är både kompetenta och utvecklingsbara. Jag hann också med att ge den snabbaste kursen nånsin i det webbverktyg universitetet använder. Gjorde skäl för mitt efternamn, som så många har SKOJAT om. (Det slutade vara roligt efter tredje gången, typ.)

Eftermiddagen ägnade jag åt att fingranska diverse förslag. Jag hade en del synpunkter, men överlag var arbetet gott utfört.

Därpå inföll Dagens Bästa: jag skulle passera vännen Rippe på jobbet innan jag åkte hem för att hämta det godaste på julbordet – en kålrotslåda. En FINSK kålrotslåda. Äkta. Inget tjafs. Men Rippe påstod att rotfrukterna inte blivit tillräckligt mosade. Kanske Rippe skulle ha hyrt in en ilsken Toffla för detta ändamål? Nåja, denna Toffla tror säkert att lådan är minst lika god som förra årets och dessutom har jag 26 tänder att tugga med.

Rippes kålrotslåda 2012.

Det är snöblandat skit i luften. På vissa ställen som att köra i mjölk. Rätt tunn mjölk, det vill säga blå, men ändå. Gräsmattan börjar bli vit. Temperaturen sjunker. Gissar att jag får vara rädd om lårbenshalsen när jag ska traska ut till garaget för att åka och hämta hem Fästmön i kväll.

Jag har rafsat ihop fyra soppåsar som står i hallen och väntar på att Nån ska bära ut dem i soprummet. Soppåsen med plastförpackningar har jag öppnat och förslutit fyra (4) gånger för att jag bara hittar mer sopor. Krukväxterna har fått vatten och jag överväger att sätta mig vid köksbordet och äta knäckemackor med ost och kalkon på, till det riktig mjölk, det vill säga röd,  och min bok på gång. (En bok som John Sjögren nog skulle klassa som en B-deckare, eftersom han minsann kräver klass på litteraturen han läser. Lille vän, jag har litteraturvetenskap som huvudämne i min examen och jag har fått tämligen gott om Classy Literature mig till livs i min dar…)

Livet är kort.

Read Full Post »

Gnäll, grinigt värre och superlativistisk irritation

Nää… Det är inte konstigt att lokalblaskans John Sjögren – och jag! – är skitgriniga. Så här såg det ut igår morse genom mitt köksfönster:

Novembermörkt och -blött.

Och så här såg det ut på samma ställe igår kväll:

Novembermörkt och -blött.

Det här inlägget skulle bli ett riktigt gnällinlägg med fokus på Mig Själv, som alltid – det är ju min blogg! Men jag kan inte låta bli att lägga till några rader om sagde John Sjögren. I dagens lokalblaska ondgör han sig över kvaliteten på de böcker som säljs i dagligvaruhandeln.

De har inte nån högre litterär klass!

anser han.

Gnällspik!

tänker jag. Och är GLAD över att jag kan hitta ett och annat i pocketväg som jag faktiskt vill köpa med mig hem från Tokerian eller nån av ICA-affärerna där jag köper min mjölk, mitt bröd och min Bregott med havssalt. För hellre pocketböcker än nåt av dessa glansiga magasin om mode, smink, kläder, jättebröllop, shopping, jul eller nåt annat YTLIGT!

Men sen dämpar jag mig lite och inser att John Sjögren nog har drabbats av ett allmänt inre mörker, för när jag vänder blad bitchar han om en ny bok om Bruce Springsteen… Ja ja, det här novembermörkret gör saker med oss…

Själv blev jag mega-irriterad på Bloggportalen igår. Jag fick ett andra mejl från dem att jag är tvungen att klistra in ett Javaskript i den här bloggens fot för att de ska kunna mäta min besöksstatistik på ett, enligt Bloggportalen, korrekt sätt. Bara det att jag inte kan lägga in nåt Javaskript eftersom jag kör en gratisvariant av en WordPress-blogg. Detta innebär att jag, som ligger ganska högt på flera av Bloggtoppens listor, snart faller bort. Nu skiter jag egentligen i det, listor som listor… Men… nån korrekt besöksstatistik kan ju inte dessa listor ge om ett stort antal bloggare UTESTÄNGS – av tekniska skäl. I stället för att försöka hitta en lösning som omfattar ALLA bloggare (som vill, förstås!), hänvisar Bloggportalen till att Google Analytics, Tailsweep och Twingly också använder Javaskript. Ja och??? Så klart att Google Analytics använder javaskript, för under dem finns ju alla B-bloggar. Och Twingly och Bloggportalen har ju gemensam ägare nu. Tailweep vet jag inte vad det är.

Vidare irriterar jag mig på att få ett påminnelsemejl om detta. I mejlet finns en länk – Påmminelse: Lägg till ny Bloggportalenknapp – att klicka på (nej, det är inte jag som har stavat fel, det är nån på Bloggportalen). På sidan hittar man sen instruktioner, men fortfarande ingenting om att den som bloggar för WordPress.com inte kan använda Bloggportalens statistikmätare!!! (Detta var ju som sagt ett påminnelsemejl och jag har kollat upp detta tidigare.)

När jag söker mig till Bloggportalen för att logga in hittar jag inte kontaktuppgifter nånstans. Vad är det för skit??? Kontaktuppgifter är liksom basic på en webbplats!!! Då twittrar jag om min irritation och får hopplösa svar som det ovan om att Google Analytics, Tailsweep och Twingly minsann kräver Javaskript och att man på Bloggportalen hoppas att WordPress ändrar sig. WordPress… Knappast troligt att ett stort USA-baserat företag som WordPress ändrar sig för att anpassa sig efter svenska Bloggportalen… Eller konkurrenten Google…

Så… ta Bloggportalens listor och Twinglys rankning med en stor skopa salt framöver – de omfattar nämligen inte alla bloggare som vill vara med. Och för mig blir de då den här typen av statistik och rankning totalt värdelösa. Totalt.

Och så, för att runda av detta irriterande gnäll-inlägg, som pricken över i, en annons med en fruktansvärd särskrivning. Fruktansvärd!

Glas skål… Jo tjena! Att inte lokalblaskan, som uppenbarligen samarbetar med affären i annonsen, påpekade misstaget och rättade till det…

Efter all denna irritation kan väl den här dan bara bli bättre? Snöblandat regn föll över mig och Clark Kent* i morse och det lägger förstås ytterligare sten på bördan. Men ändå! Jag ska på ett, förhoppningsvis roligt möte nu på förmiddagen och, bäst av allt, jag har inte alls ont i hälen den här morgonen. Inte alls! Tjolahopp!

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 10 juli 2012

Första meningen i John Sjögrens krönika med rubriken Med smak för livets beska i dagens lokalblaska:

Att tv-programmet Solens mat, ni vet det där programmet där Bo Hagström med hjälp av sina ovanligt sensibla smaklökar och sin dunmjuka skånska guidar tittaren genom den italienska landsbygdens alla kulinariska njutningar, att det programmet trots sin egentligen väldigt höga nivå av närmast exkluderande nördighet ändå kommit att tilltala en sådan stor skara tittare, har, tror jag, väldigt lite med själva maten att göra. […]

Maj gadd! Snälla lokalblaskan, när ska ni använda skribenter som är skribenter? Vem orkar läsa sjumilameningar?

Read Full Post »