Avskärmad

Åter igen var det en snäll en som förbarmade sig över en hungrig Toffla och agerade personlig assistent! Idag var det M som hängde med till Logen och bar lunchbrickan med räksallad åt mig. Och precis som igår fick jag trevligt lunchsällskap. Jag behövde ventilera lite framtid efter ett akutsamtal med prefekt 2. Intressant hur ett år kan krympa till först sex månader, sen tre. Nej, jag är uppenbarligen här för att lära mig att sluta vara så planerande! Det kändes i alla fall OK med tre månader. Jag har kollat upp ett jobb på ett annat ställe, ett jobb jag tänker söka med något bättre självförtroende än sist. Vidare har jag också kontrollerat att jag har en månads uppsägningstid här, inte två, som somliga trodde. Det underlättar när man söker jobb.

Direkt efter lunch var vi ett gäng som skulle samlas i entrén för att lära oss hur TV-skärmarna där fungerar och hur vi fyller dem med information. Det krånglade typ HELA TIDEN. Jag läste mejl, svarade påmejl, surfade, twittrade, fotade, ringde Slaktar-Pojken med mera. Tanken var att vi skulle sitta mellan 13 och 15. Klockan var 14.45 när saker och ting plötsligt fungerade. Det som antagligen sabbade det hela var en webbläsare… Man kan säga att vi var avskärmade.

Jag fotade konsten intill kursbordet.

Ingen fikarast alls idag, så jag tar en kvart och slänger ut det här inlägget. Inget kaffe = huvudvärk. Tror jag får började med en skvätt java när jag kommer hem, innan jag skurar. Jag lovade att skjutsa hem Fästmön från jobbet i kväll. Hon slutar inte förrän klockan 21 och jag vet att det är en viss liten kille som INTE kan somna innan mamma har kommit hem. Och ju förr desto bättre, eftersom det ju är skoldag i morgon. Jag ska också få lite papper som ska fyllas i, nånting som jag hoppas ger nån sysselsättning för nån. Att fylla i blanketter tar tid…

Jag har haft ett par tuffa nätter. Jag har varit trött och somnat tidigt, känt mig utmattad. Sen har jag vaknat vid två, halv tre-tiden och haft svårt att somna om. Inte så skönt när man ska upp klockan 6.10. Hoppas att jag orkar hålla mig vaken tills jag ska hämta Anna. Det får bli dusch i kallt vatten, tror jag. Hälen är OK i skrivande stund, så jag hoppas och tror att det går bra att stå i duschen. Jag vill mest spola bort gårdagen och den här dagen och försöka ta nya tag. Inte fortsätta vara avskärmad och deppo. Ta nya tag. Vara den där leksaksgubben som roar alla genom att den runda botten gör att han aldrig kan bli liggande.

Livet är kort.

Read Full Post »

Funktionshinder och fördomar

Ibland… eller nej, allt som oftast, är jag en otålig patient. Jag ser mig inte som sjuk, men när jag har ont och ont och ont och smärtan inte släpper kan jag bli lite… grinig. Onsdag – fredag i förra veckan var alien-gänget väldigt besvärligt och i helgen har hälen inte varit snäll. Men jag knaprar min medicin för hälen i lite mer än en vecka till (man ska bara korttidsbehandla med den här typen av läkemedel) och jag kryckar mig fram.

Mina kompisar.

En sak som jag har noterat är hur jag blir bemött. När jag ”bara” haltade lite och hade alien-gänget inuti (det syns ju inte utanpå så mycket), var det ingen som direkt brydde sig. Men sen när jag började med kryckor har folk blivit annorlunda i sitt bemötande. Det här är synnerligen tänkvärt eftersom jag en gång i tiden jobbade med personer med funktionshinder – både funktionshinder som syns och såna som inte syns. En del människor blir väldigt hjälpsamma. De öppnar dörrar, erbjuder sig att bära saker etc. De allra flesta frågar vad jag har gjort – även de som har sett mig halta omkring i över ett halvår… Det är som att kryckorna har gjort hälsporren synligare! (Den syns bara på röntgen.)

Och så finns det människor som totalt ignorerar mig. De som

inte ser eller hör

att jag kommer. De som slänger igen dörren mitt framför näsan. De som tränger sig förbi, före, nästan knuffar omkull mig. De som helt enkelt ser mig som luft…

Det är vid flera av dessa tillfällen jag önskar att nån av mina aliens skulle orsaka en störtblödning som verkligen syntes! I studiesyfte. För det vore intressant att observera folks beteende. Nån skulle säkert stanna och ringa efter ambulans, medan majoriteten skulle passera. Eller? Är det jag som är fördomsfull nu? Det tål att tänka på…

Jag mejlade för övrigt min läkarmottagning igår kväll för att få en telefontid med doktorn i veckan. Syftet är att få svar på röntgen. Men jag tror att det är som han säger: både en hälsporre (som syns på röntgen) och en inflammation i hälkudden (som inte syns på röntgen). Medicinen fungerar ganska bra för det mesta – helgen ett litet undantag, hoppas jag! – och jag vill gärna tro att det snart blir bättre så att jag kan släppa kryckorna och gå som vanligt igen. Det är liiite besvärligt att tvinga stackars Fästmön att bära allt jag handlar… Och ibland är vi ju inte tillsammans. Du får jag avstå från att handla. Ett annat problem är att äta lunch på jobbet. Det går inte. Jag har två armar och båda behövs till kryckorna. Nån tredje arm till att bära lunchbrickan har jag inte. Irriterande! Jag hoppas min lunchdejt i morgon kan tänka sig att bära åt mig…

I eftermiddag ska jag krycka ner till Undervisningshuset för att lyssna på när en doktorand försvarar sin licentiatavhandling. Jag skulle ha gått på en disputation i fredags, men fick ju avstå på grund av alien-gängets lilla partaj. Men idag ska ingenting stoppa mig, för det är min favorit som ska upp och jag måste vara där, helt enkelt! Problemet är att det är en bit att gå och det är halt idag… Jag slirade på väg till garaget ett par gånger och på vägen in från parkeringen till jobbet – på kryckorna, alltså. De har ju inte dubbar… Så gå försiktigt idag! Du vill inte gå på kryckor, jag lovar dig!

Livet är kort.

Read Full Post »