Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘öppna dörrar’

Ett inlägg av en som har arbetat hårt idag.


 

Det tar på krafterna att skriva bok. Att skriva självbiografiskt bok. Att öppna dörrar som har varit stängda ett tag. Dörrar till det som har varit. Tunga dörrar att öppna. En dag kanske jag får lust att berätta hur jag planerar det hela och hur jag går tillväga. Men just nu är jag bara trött och urlakad. Jag arbetade i fyra timmar idag. Hårt. Och inte vet jag om det lönar sig. Men det ger mig något att göra i väntan på..?

Varuvagn och lådor på Willys

Lådor överallt. Men var fanns extrapriserna?

Det magonda och huvudvärken finns kvar, men efter förmiddagens sedvanliga jobbsökeri – med full poängs utdelning! – skuttade jag över till Tokerian för att proviantera. Idag rusade jag som en blind höna, kändes det som, allt medan jag jagade extrapriser. Och överallt i min väg stod det vagnar med lådor, vagnar utan lådor, pallar…

Två kassar släpade jag hem. Jag hittade lax till bra pris och den stoppade jag i frysen. En bit kycklingkorv inhandlades också. Alltid bra att ha om matlusten och matlagningslusten återvänder. Fil, mjölk och… plötsligt hade jag handlat för 200 kronor. Dagens fynd blev emellertid tre middagar för 3:90 styck. Nu blev du allt lite imponerad, eller?

Under frukosten telefonerade jag med Fästmön. Jag hoppas att vi kan träffas i morgon. Jag kanske kan fördela om dygnets timmar lite så att jag förlägger mitt skrivande senare. Det är inte bra för mig att isolera mig och rådda i det förflutna hela tiden. Det gör så ont att röra i vissa saker. Ibland kan jag inte riktigt förstå att jag fortfarande sitter här. Men jag måste få vara en stund i nuet också.

Jag har även hunnit med en klargörande mejlväxling. Jag har läst, lyssnat med ögonen och jag har talat med det skrivna ordet. Kommunikation är svårt. Hört det förut?

En skål med fil och müsli samt ett glas Pro Viva och några muggar kaffe har jag fått i mig idag. Det är dags att laga mat. Tack, Anders, för tipset!

Nudlar med champinjonsmak

Dagens middag blir nudlar med champinjonsmak, förstärkta med en näve frysta grönsaker.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland… eller nej, allt som oftast, är jag en otålig patient. Jag ser mig inte som sjuk, men när jag har ont och ont och ont och smärtan inte släpper kan jag bli lite… grinig. Onsdag – fredag i förra veckan var alien-gänget väldigt besvärligt och i helgen har hälen inte varit snäll. Men jag knaprar min medicin för hälen i lite mer än en vecka till (man ska bara korttidsbehandla med den här typen av läkemedel) och jag kryckar mig fram.

Mina kompisar.


En sak som jag har noterat
är hur jag blir bemött. När jag ”bara” haltade lite och hade alien-gänget inuti (det syns ju inte utanpå så mycket), var det ingen som direkt brydde sig. Men sen när jag började med kryckor har folk blivit annorlunda i sitt bemötande. Det här är synnerligen tänkvärt eftersom jag en gång i tiden jobbade med personer med funktionshinder – både funktionshinder som syns och såna som inte syns. En del människor blir väldigt hjälpsamma. De öppnar dörrar, erbjuder sig att bära saker etc. De allra flesta frågar vad jag har gjort – även de som har sett mig halta omkring i över ett halvår… Det är som att kryckorna har gjort hälsporren synligare! (Den syns bara på röntgen.)

Och så finns det människor som totalt ignorerar mig. De som

inte ser eller hör

att jag kommer. De som slänger igen dörren mitt framför näsan. De som tränger sig förbi, före, nästan knuffar omkull mig. De som helt enkelt ser mig som luft…

Det är vid flera av dessa tillfällen jag önskar att nån av mina aliens skulle orsaka en störtblödning som verkligen syntes! I studiesyfte. För det vore intressant att observera folks beteende. Nån skulle säkert stanna och ringa efter ambulans, medan majoriteten skulle passera. Eller? Är det jag som är fördomsfull nu? Det tål att tänka på…

Jag mejlade för övrigt min läkarmottagning igår kväll för att få en telefontid med doktorn i veckan. Syftet är att få svar på röntgen. Men jag tror att det är som han säger: både en hälsporre (som syns på röntgen) och en inflammation i hälkudden (som inte syns på röntgen). Medicinen fungerar ganska bra för det mesta – helgen ett litet undantag, hoppas jag! – och jag vill gärna tro att det snart blir bättre så att jag kan släppa kryckorna och gå som vanligt igen. Det är liiite besvärligt att tvinga stackars Fästmön att bära allt jag handlar… Och ibland är vi ju inte tillsammans. Du får jag avstå från att handla. Ett annat problem är att äta lunch på jobbet. Det går inte. Jag har två armar och båda behövs till kryckorna. Nån tredje arm till att bära lunchbrickan har jag inte. Irriterande! Jag hoppas min lunchdejt i morgon kan tänka sig att bära åt mig…

I eftermiddag ska jag krycka ner till Undervisningshuset för att lyssna på när en doktorand försvarar sin licentiatavhandling. Jag skulle ha gått på en disputation i fredags, men fick ju avstå på grund av alien-gängets lilla partaj. Men idag ska ingenting stoppa mig, för det är min favorit som ska upp och jag måste vara där, helt enkelt! Problemet är att det är en bit att gå och det är halt idag… Jag slirade på väg till garaget ett par gånger och på vägen in från parkeringen till jobbet – på kryckorna, alltså. De har ju inte dubbar… Så gå försiktigt idag! Du vill inte gå på kryckor, jag lovar dig!


Livet är kort.

Read Full Post »