Supersolgul

Ett soligt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: En sak som jag faktiskt ville säga med det här inlägget och som inte riktigt framkommer är hur mycket jag gillar att jobba i stan där jag bor. Pendling kan vara OK, men jag vill göra ett bra jobb lokalt, på nåt sätt. Göra nåt ”här”, inte på nåt annat ställe. Märkligt, för jag jobbar ju på en myndighet som inte enbart ger service lolakt utan även nationellt… Men sån är min känsla.

 

Superstarkt lysande måne fotade jag natten till måndag.

Natten till måndag skulle vi ju få uppleva en superblodmåne. Jorå, jag tittade ut genom vädringsfönstret i sovrummet innan jag hoppade ner under täcket. Månen var verkligen super – stark. Många påverkas av fullmåne och får svårt att sova. Jag känner inte av nåt särskilt. Men jag tyckte att månen var häftigt lysande. Tyvärr fångar inte mobilkameran den häftigheten…

Jorå, jag somnade som en sten. Sen vaknade jag. I vargtimmen. Som ganska jävla vanligt. Ibland tar jag till olika knep för att kunna somna om snabbt, men nu var jag ju nyfiken på om månen hade blivit blodröd. Jag skenade runt till lägenhetens alla fönster. Utan en tråd på kroppen gläppade jag på persiennerna. Men nä. Jag såg ingen blodröd måne – jag såg ingen måne alls. Antagligen var den åt det enda håll jag inte har nåt fönster eller bakom de få träd som står kvar mellan Österleden och nya E4:an…

Nä, i stället gladdes jag på måndagseftermiddagen, när jag kom hem från jobbet, åt att det fortfarande var ljust och solen lyste supergul. Vilken lycka! Jag är borta hela dan och jobbar. Och när jag har slutat för dan är det ännu dag – och supersolgult!

Supersolgult!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag böjer min nacke, men jag ler baske mig inte!

Ett grinigt inlägg.

Tisdagar är inga bra dagar. Det har de aldrig varit i min kalender. I natt sov jag jätteilla. Jag somnade och sov typ tre timmar, sen vaknade jag. Och slumrade och vaknade varannan timme. Fästmön sov visst lika illa. Det är inte tyst i huset ens på nätterna.

När jag låg vaken under vargtimmen – och de andra timmarna – cirkulerade tankarna förstås kring diverse små saker. En riktig småsak på jobbet låg jag och klurade på hur jag skulle lösa. Det hade jag inte behövt göra. Jag fick direktiv under dagen och har utfört det hela. Jag gör som jag blir tillsagd. Jag böjer min nacke. Men jag ler baske mig inte.

Min nacke är böjd precis som Maria Miesenbergers bronsskulptur. Vill du se skulpturen i sin helhet rekommenderar jag dig ett besök på Konsthall Märsta.

Tisdagens jobb har i övrigt löpt i kringelikrokar. Som vanligt. Faktum är att jag börjar njuta av att det är så… oberäkneligt… Oförutsägbart… Föränderligt… Fast jag skulle önska att det fanns rymd för mina idéer. Idag har jag i alla fall fått skriva och det gillar jag. Men det är svårt när det pratas i rummet. Jag tryckte in iPhonens lurar och slängde på nån radiokanal med sextiotalsmusik. Det gick bättre att författa då. Intervjun som föregick skrivandet var en trevlig pratstund med en engagerad trio konsumentmänniskor. När andra ställen drar ner på sånt har min arbetsgivare i stället ökat. Och det ger resultat i form av snabbare hjälp för den enskilde. Naturligtvis också mindre lidande – av olika slag. Sånt tycker jag är kanonbra!

Eftermiddagens sista möte börjar klockan 16. Det innebär att jag nog lär sitta över en stund i kväll. Det roar mig inte så särskilt eftersom det är sista hela kvällen som jag och Anna har tillsammans innan hon återvänder till Himlen för att vara mamma på heltid. Men förhoppningsvis är vi klara före arbetsdagens egentliga slut. Jag ska handla lite på hemvägen också. I kväll blir det korv av olika sorter med bröd till middag och jag är ansvarig. En typisk trist tisdagsmiddag. En dag när jag har böjt min nacke men vägrat att le. Jag ler inte på kommando.

Livet är kort.

Read Full Post »