Ett soligt inlägg.
Uppdaterat inlägg: En sak som jag faktiskt ville säga med det här inlägget och som inte riktigt framkommer är hur mycket jag gillar att jobba i stan där jag bor. Pendling kan vara OK, men jag vill göra ett bra jobb lokalt, på nåt sätt. Göra nåt ”här”, inte på nåt annat ställe. Märkligt, för jag jobbar ju på en myndighet som inte enbart ger service lolakt utan även nationellt… Men sån är min känsla.
Superstarkt lysande måne fotade jag natten till måndag.
Natten till måndag skulle vi ju få uppleva en superblodmåne. Jorå, jag tittade ut genom vädringsfönstret i sovrummet innan jag hoppade ner under täcket. Månen var verkligen super – stark. Många påverkas av fullmåne och får svårt att sova. Jag känner inte av nåt särskilt. Men jag tyckte att månen var häftigt lysande. Tyvärr fångar inte mobilkameran den häftigheten…
Jorå, jag somnade som en sten. Sen vaknade jag. I vargtimmen. Som ganska jävla vanligt. Ibland tar jag till olika knep för att kunna somna om snabbt, men nu var jag ju nyfiken på om månen hade blivit blodröd. Jag skenade runt till lägenhetens alla fönster. Utan en tråd på kroppen gläppade jag på persiennerna. Men nä. Jag såg ingen blodröd måne – jag såg ingen måne alls. Antagligen var den åt det enda håll jag inte har nåt fönster eller bakom de få träd som står kvar mellan Österleden och nya E4:an…
Nä, i stället gladdes jag på måndagseftermiddagen, när jag kom hem från jobbet, åt att det fortfarande var ljust och solen lyste supergul. Vilken lycka! Jag är borta hela dan och jobbar. Och när jag har slutat för dan är det ännu dag – och supersolgult!
Supersolgult!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 