Jag pinnar på… genom livet…

Ett påpinnande inlägg.

---

 

Det är alldeles sant det som står i rubriken. Jag pinnar på genom livet. Genom mitt liv. I de mest märkliga ställningar plöjer jag min bloggs texter och bilder. En del foton pinnar jag på Pinterest. (Du kan bara se om du har konto där, tror jag.) Det är ett tidskrävande jobb, men skönt att hålla på med nåt där man inte behöver tänka så mycket. Och där man kan ändra ställning – sitta, ligga, stå. Ligga är bäst.

Mina anslagstavlor på Pinterest handlar om böcker, natur, mig själv, mat, roliga saker, byggnader och diverse.

Jag pinnar från nån av mina datorer. Vid den ena kan jag sitta eller stå, den andra kan jag använda när jag ligger ner i bästefåtöljen.

Men det är inte bara bilder jag tittar på och sparar. Jag läser mina gamla texter. Vissa delar ska användas till min bok. Det är skönt att ha en digital dagbok där jag kan kolla fakta. Fast jag kollar förstås av med Fästmön också. Hon har ju varit med mig under den här resan. Senast idag frågade jag om jag hade mått illa på det här viset ett visst år, eller huruvida jag mådde illa på ett annat sätt då. Stackars Anna… Men koll har hon!

Onda lårkan i slutet av juli 2010. Jag minns…

Det har blivit så viktigt för mig att spara, komma ihåg, göra iordning. Man kan nästan tro att jag håller på med nån sorts bokslut över livet! När jag läser mina tidiga bloggtexter slås jag av hur många intressanta ämnen jag hittade och som jag skrev om! Idag blir det mest gnällinlägg om eländiga ryggar, taskiga magar, onda fötter och så vidare. Den enda åkomman jag gnällde om i början av bloggen är faktiskt tromboflebiten – den som kom och den som återvände. Sen blev det ju Aliengnället…

Men jag skriver inte just nu. Det kräver att jag sitter ner och det klarar jag inte. En varm dusch gjorde emellertid ryggen gott. Så gott att jag mötte upp Anna när hon slutade jobba och skjutsade henne först för att köpa mat och sen hem. Jag har ett sånt behov av hennes närhet just nu! Det sved att vända bilen hem till New Village igen. Skjutbanan, kanske dess nya namn är.

Det är si och så med aptiten. Jag fick i alla fall i mig frukost vid 15.30-tiden. Illamåendet är tillbaka och dessutom talar magen om för mig att jag inte kan äta mer eftersom den redan är full. Fast det är den inte.

I morgon är det måndag  och jag ska jobba. Det slog mig att förutom ordinarie jobb har jag visst köksvecka på jobbet dessutom. Hur jag nu ska kunna klara av att böja mig ner och fylla eller tömma diskmaskinen efter vuxna människor som man undrar har beträtt ett kök tidigare… (<== ironi)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att det ALLTID ska vara nåt

Ett gnällinlägg om tillvaron.

Det är ta mig tusan omöjligt. Det ska visst alltid var nåt eländes elände, kort sagt. Igår på lördagen fick jag

lite ont i ryggen.

Under kvällen och natten har det utvecklas till ett rejält jävla ryggskott. Det tog ett par timmar innan jag kunde röra mig utan att skrika idag.

Nej, jag är ingen tålmodig patient. Jag skriker när det gör ont och känns som att ryggen går av i elektriska spasmer, ungefär. Jag är förbannad och grinig och trött och besviken.

Det enda som är bra är att jag slipper sjukskriva mig nästa vecka – jag har ju semester. Igår kväll lyckades jag dessutom få ut hela materialet i den nyhet jag skulle ut med på jobbets externwebb. Det kändes bra. Jag är en envis jävel, nämligen, och att det inte funkade i fredags kväll skyller jag på att även datorn var fredagstrött.

Men det mesta av det jag tänkte göra går om intet. Skriva bok, till exempel. Jag klarar av att sitta vid datorn högst tio minuter åt gången. Det funkar inte att skriva färdigt min bok då! Dessutom skulle jag skämma bort Fästmön med hemlagad mat och allmän markservice. Ha! Jag kunde inte ens fixa frukost i morse. Det blev dock lite bättre så jag diskade faktiskt och bäddade, men sängen ser ju ut som om den är bäddad av en femåring.

Med solen på magen gör jag mina ryggövningar.

Jag vågar inte lägga mig på golvet även om det är just det, hårt underlag, jag längtar efter. I stället ligger jag då och då på gästsängen, som är lite hårdare än vanliga sängen, och gör övningar. Anna hade tre stycken som känns riktigt bra när jag gör dem – om jag ligger i rätt ställning, vill säga. Det svåraste är att trycka ner ryggen mot underlaget. Det är därför jag ligger med solen på magen, det vill säga en solkudde, som jag trycker ner kroppen med. Detta samtidigt som jag väser sammanbitet:

Slappna av! Det gör inte alls ont!

Och så gör det bara skitont.

Nu orkar jag inte sitta vid datorn längre. Anna är ute och promenerar, lyckliga hon. (Som väl säkert inte heller tycker att det är så roligt att jag skriker och stönar och inget orkar göra.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Orkar inte…

Ett typiskt gnällinlägg, med inriktning mot er som hånar mig för att jag inte orkar.

Nä, jag orkar inte. Jag orkar inte med allt brus, alla (o)ljud. Står inte ut. Det kallas för högkänslighet och det är inget jag fejkar.

Känner mig som gossen på bilden, fast lite större och levande.

Bloggen tar fortfarande hand om min overload, för människor litar jag inte på. De vänder kappan efter vinden alltför lätt. Eller väljer att missförstå.

Livet är kort. Jag orkar inte delta.

Read Full Post »

Söndagstrist

Ett gnällinlägg. Ett typiskt jävla gnällinlägg.

Ingen riktig sol på söndagen, men varmt. Vi var trötta och sega och dan var rätt trist. Det underlättar emellertid att vara två då.

Det finns en del irritationsmoment i och omkring hemmet i New Village just nu. Fästmön, till exempel, irriterar sig på ringarna till mina gardinomtag i sovrummet. Ringarna har nämligen vassa spetsar och hullingar… (Jag skaffade dem enbart för att hon skulle göra sig illa varje gång hon grejar med mina gardiner.)

Gardinerna i sovrummet.

Själv irriterar jag mig på hur folk runt omkring låter så mycket, så ofta och så högt. Särskilt på helgmorgnar. Det senaste är som bekant en studsmatta. Och alla vet väl att  studsmattor inte innebär tystnad..? Lite svårt att skriva och jobba när eländet står nedanför mitt arbetsrumsfönster… Det har levts rövare där ett antal gånger under söndagen. Tills regnet kom. Moahahahaahahaaaaa… Men igår var jag uppretad och irriterad än sen morgonen för jag blev som vanligt väckt av illvrål och klampande fötter. Man tror att man befinner sig på ett dagis, inte hemma i sovrummet en söndagsmorgon.

Det regnade så här i juni förra året – och igår kväll.

Ett annat irritationsmoment är de persienner som kom med de nya fönstren som sattes in i höstas. Hittills har tre vridpinnar gått sönder och en knopp som man virar snöret runt har lossnat. Ska det verkligen vara så dålig kvalitet på persienner som är ett halvår gamla, Dalkarlarna? Dessutom tycker jag att lamellerna inte sluter särskilt tätt. På kvällarna kan man se rätt in i lägenheten utifrån om lamporna är tända inomhus – jag har själv stått nedanför och tittat efter.

Nej, efter en trist och irritationsfylld dag lagade jag lite god mat. Under tiden svarade jag på en idiotisk enkät om mina alkoholvanor. Jag fann mig till sist svara på frågor om mina spritvanor – jag som bara dricker sprit typ fyra gånger om året: till påsk, Sista april, midsommar och jul. Ungefär. Det blev så rörigt med alla konstiga svarsalternativ att jag blev tvungen att… öppna en flaska vin till maten.

En flaska Cantina Zaccagnini (2010).

Vinet fick jag för ungefär ett år sen när jag fyllde 50 av den hjärtegoda L och några kollegor på fakulteten. Flaskan levererades i en fin tygpåse från Wien.

En vinpåse från Wien.

Det här vinet hade jag sparat till för att drickas vid nåt speciellt tillfälle. Söndagen den 19 maj 2013 passade perfekt. Det finns till och med några droppar kvar i flaskan, för här super vi inte utan njuter av alkohol.

Kvällen rundades av med lite mord och elände på Kanal 9, bland annat ett program där folk stalkade varandra. Synnerligen intressant!

Livet är kort.

Read Full Post »

Nedstämt, kalas, tjat… och förlovningsdag!

Jo jag var ju rätt nedstämd igår på seneftermiddagen när jag kom hem. De fyra akupunktursessionerna har inte gjort nån som helst nytta. Nån annan smärtlindring har jag inte fått. Husläkarmottagningen hade inte tid att ta emot mig tidigare i höstas när jag ringde utan hänvisade mig direkt till sjukgymnasten. Nu måste jag ringa mottagningen IGEN och stå med mössan i hand för att höra om jag kan få nånting som tar udden av den värsta smärtan. Närå, jag tänker visst inte springa nåt maraton, men jag vill kunna gå utan att det gör alltför ont, till exempel till närmaste lunchstället på jobbet eller Tokerian.

Tårarna sprutade medan jag skurade i våtutrymmena hemmavid. Det finns inget bättre än att skura och städa när nånting gör så ont att man gråter! Jag skrev ett riktigt gnällinlägg och se! Framåt aftonen hörde Mie av sig och erbjöd mig en kompis till min krycka! Vilka snälla människor det finns!

Jag satt och softade lite vid datorn när det plingade på dörren. Utanför stod Lucille (som egentligen heter nånting helt annat) med den felande dynan till min samling köksstolar. Mina stolar var nämligen på kalas i helgen – de brukar vara det ibland. Självklart var jag tvungen att fråga om kalaset. Det bar sig inte bättre än att Lucille kom in och slog sig ner och berättade hur gräsliga barn kan vara. (Som om jag inte visste det…) Stackars familj! Till och med storasyskonet reagerade på ljudnivån.

Jag ringde mamma för det var tre dar sen. Det blev tjat om julen IGEN och jag bröt nästan ihop. Det är bara snack om hur ensam hon är och blir, men jag blir väl också ensam i jul om jag är nyopererad? Inte orkar jag åka nånstans, jag vill väl bara ligga och ta det lugnt? Så berättade jag om hälen och att jag behöver två kryckor. Mamma förstår inte att jag nästan inte kan gå ibland. Hon liksom vill inte förstå, känns det som. Så jag sa att om hon ringer hit nån gång får hon låta många signaler gå fram eftersom jag inte kan springa efter telefonen.

Så la vi på och jag la telefonen ute i köket och satte mig i arbetsrummet igen. Naturligtvis ringde det. Det var… mamma igen. Som berättade om sina bananflugor och sin städtjejs tips och så vidare.

Men det har du ju redan berättat…

sa jag.

Har jag?

svarade hon.

Ja, det går ju inte att bli irriterad, men hälen är ond och när vi hade lagt på igen kom det några tårar igen. Inte för att det är synd om mig utan för att det gör så ont att gå.

TV-serien Stalker hade premiär igår kväll och jag måste säga att det var skrämmande att höra och se hur dessa förföljare beter sig. Påminner till viss del om somliga som förföljer mig på olika sätt. Jag är både rädd och förbannad, men det var skönt att få bekräftat att dessa människor är väldigt sjuka. Samtidigt är det inte roligt att ha galningar efter sig. Vem vet när spärrarna släpper..?

Idag är det Fästmöns och min förlovningsdag. Vi ska fira den i nästa vecka, men det klart att jag tänker och längtar! Och tycker att det är väldigt irriterande att jag har fått eksem av förlovningsringen…

 

Livet är kort.

Read Full Post »

Vidrigt, krämpor och nåt att se fram emot!

Lunchen var bara vidrig! Den bestod av en halv ICA-pizza, den halva som mamma inte åt upp den där kvällen köket i New Village serverade pizzan första gången. Den smakade typ ingenting och vissa delar var sega, andra knapriga som knäckebröd.

Uppvärmd sån här är ganska vidrig… 

Före lunchen lämnade jag ifrån mig webböversynen via mejl till fruarna Chef och Personen som fick Tjänsten. Jag kan inte hjälpa det, men lite trist känns det allt att inte få fortsätta att jobba med det hela och åtgärda bristerna. Samtidigt ska Personen som fick Tjänsten kanske ägna sig åt nånting annat än den affisch med kollegornas porträtt på – som har tagit väl en vecka i morgon..? – och att skandera i telefonen.  (Det är lite svårt att ägna sig åt skrivjobb när nån pratar andra saker precis bredvid.)

Jag är lite orolig för Fästmön som jobbar på trots en ond fot. Men som hon messade på lunchen hjälper det föga att vara hemma eftersom hon ju måste promenera med Elias till skolan varje vardag ändå. Och det är när hon belastar foten som det gör ont. När vi ändå är inne på krämpor håller jag en tumme för vännen Jerry nu klockan 13 och hans akuta tandläkarbesök. Jag har lovat honom att det känns bättre bara tandläkaren får göra sitt! (Så nu hoppas jag att tandläkaren är riktigt duktig och snäll!)

En glad nyhet måste jag försöka få med i detta gnällinlägg och det är att Bokus har messat att Fragment är inlämnad till posten. Det var en riktigt finfin julklapp av vännen Rippe och nåt att se fram emot den här veckan!

Jag är fortfarande trött och vill helst åka hem. Men jag ska försöka hålla ut och jobba med forskartexterna. Även om jag är trött är jag en envis so-and-so. I morgon kväll räknar jag emellertid att få lite extra krafter när jag ska delta i en distansövning klockan 19. Det ska bli riktigt spännande!

Read Full Post »

Kvitter

I natt vaknade jag av fåglarnas kvitter. Det var nästan så att jag trodde att jag befann mig i en film eller drömde, men jag var verkligen klarvaken. Mörkret var tungt i sovrummet och Fästmön snarkade lätt, men där ute kvittrade fåglarna. Kanske för att trösta, kanske för att inge hopp. Jag låg väl vaken ett par timmar, vilket tyvärr känns i huvudet idag. Det är tungt, mycket tungt. Men jag överlever väl det också.

Snart ska jag till mamma och Vättern och lyssna på de här fåglarna. De kvittrar liksom inte lika skönt som dem jag hörde i natt…

                                                                                                                                                           På väg in till mitt hem släppte jag av Elias vid skolan. Hemma hos mig var det dött som vanligt.

Jag inledde dagen med att ringa Arbetsförmedlingens kundtjänst, nåt jag enligt min handlingsplan ska göra varannan månad. Det blev inte ett timslångt samtal den här gången, men väl ett lika bra samtal med Göran i Hälsingland. Ja, för de som arbetar vid kundtjänst sitter lite här och var i Sverige. På kundtjänst har de mer tid att lyssna än förmedlare och vägledare. De kommer med goda och konkreta råd och tips – för det är deras jobb – när jag i min förtvivlan som vanligt börjar böla och säga att framtiden bara ser svart ut. Dessa människor är verkligen enastående! Eftersom en del av dem har varit i liknande situation som jag är mitt förtroende totalt. De vet verkligen vad det handlar om att försöka leva ett så normalt liv man kan utan att ha ett jobb och att försöka leva på a-kassa. Det senare går inte. Och nu när bilen behöver fixas vet jag inte var jag ska trolla fram pengarna. Jo, jag har en reservkassa i kontanter. Pengar som skulle gå till en månads utgifter om alla andra pengar är slut. Jag får ta av dessa nu.

En lite positiv grej i sammanhanget var ändå mejlet från Blogvertiser. Jag har skrivit en del inlägg åt olika företag via Blogvertiser mot betalning i ungefär ett år. Och nu har Blogvertiser höjt min prislapp! Så lite är jag visst värd mitt uppe i alla andra känslor av värdelöshet… Eller min blogg är värd. För den är ganska välbesökt.

Ibland har jag svårt att förstå hur människor vill/orkar komma tillbaka hit och läsa om mitt lilla liv. Det har blivit många gnällinlägg på sista tiden, men det har jag all rätt till eftersom det är min blogg. Det jag har svårt att ta är att en del tror sig ha all rätt i världen att komma med oombedda och för mig konstiga råd. Man läser här och tror sig känna till allt om mig, men bloggen är bara en del av mig och här står verkligen inte allt. Om jag behöver råd så vet jag varifrån och från vem jag hämtar dem. Ge mig hellre en kram, för det behöver jag mer just nu.

Idag ser det ut att bli en strålande fin dag, med klarblå himmel. Jag hoppas att jag slipper gråta mer idag och att jag får kvittra lite jag också. Det skulle jag sååå behöva!

Gamlis en dag förra året när himlen var lika blå som idag.

Read Full Post »