Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hjälpsamma’

Ibland… eller nej, allt som oftast, är jag en otålig patient. Jag ser mig inte som sjuk, men när jag har ont och ont och ont och smärtan inte släpper kan jag bli lite… grinig. Onsdag – fredag i förra veckan var alien-gänget väldigt besvärligt och i helgen har hälen inte varit snäll. Men jag knaprar min medicin för hälen i lite mer än en vecka till (man ska bara korttidsbehandla med den här typen av läkemedel) och jag kryckar mig fram.

Mina kompisar.


En sak som jag har noterat
är hur jag blir bemött. När jag ”bara” haltade lite och hade alien-gänget inuti (det syns ju inte utanpå så mycket), var det ingen som direkt brydde sig. Men sen när jag började med kryckor har folk blivit annorlunda i sitt bemötande. Det här är synnerligen tänkvärt eftersom jag en gång i tiden jobbade med personer med funktionshinder – både funktionshinder som syns och såna som inte syns. En del människor blir väldigt hjälpsamma. De öppnar dörrar, erbjuder sig att bära saker etc. De allra flesta frågar vad jag har gjort – även de som har sett mig halta omkring i över ett halvår… Det är som att kryckorna har gjort hälsporren synligare! (Den syns bara på röntgen.)

Och så finns det människor som totalt ignorerar mig. De som

inte ser eller hör

att jag kommer. De som slänger igen dörren mitt framför näsan. De som tränger sig förbi, före, nästan knuffar omkull mig. De som helt enkelt ser mig som luft…

Det är vid flera av dessa tillfällen jag önskar att nån av mina aliens skulle orsaka en störtblödning som verkligen syntes! I studiesyfte. För det vore intressant att observera folks beteende. Nån skulle säkert stanna och ringa efter ambulans, medan majoriteten skulle passera. Eller? Är det jag som är fördomsfull nu? Det tål att tänka på…

Jag mejlade för övrigt min läkarmottagning igår kväll för att få en telefontid med doktorn i veckan. Syftet är att få svar på röntgen. Men jag tror att det är som han säger: både en hälsporre (som syns på röntgen) och en inflammation i hälkudden (som inte syns på röntgen). Medicinen fungerar ganska bra för det mesta – helgen ett litet undantag, hoppas jag! – och jag vill gärna tro att det snart blir bättre så att jag kan släppa kryckorna och gå som vanligt igen. Det är liiite besvärligt att tvinga stackars Fästmön att bära allt jag handlar… Och ibland är vi ju inte tillsammans. Du får jag avstå från att handla. Ett annat problem är att äta lunch på jobbet. Det går inte. Jag har två armar och båda behövs till kryckorna. Nån tredje arm till att bära lunchbrickan har jag inte. Irriterande! Jag hoppas min lunchdejt i morgon kan tänka sig att bära åt mig…

I eftermiddag ska jag krycka ner till Undervisningshuset för att lyssna på när en doktorand försvarar sin licentiatavhandling. Jag skulle ha gått på en disputation i fredags, men fick ju avstå på grund av alien-gängets lilla partaj. Men idag ska ingenting stoppa mig, för det är min favorit som ska upp och jag måste vara där, helt enkelt! Problemet är att det är en bit att gå och det är halt idag… Jag slirade på väg till garaget ett par gånger och på vägen in från parkeringen till jobbet – på kryckorna, alltså. De har ju inte dubbar… Så gå försiktigt idag! Du vill inte gå på kryckor, jag lovar dig!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jorå, nog jobbade jag idag och lite fånerier blev det också. Efter trekvarts ringande kom jag fram till Sjukstugan i Backen och koordinatorn där så att jag kunde ställa hälften av mina frågor inför måndagen. Hälften bara? Ja, det är ju så att korttidsminnet påverkas när mina värden vänder neråt och det har de tydligen gjort nu. Men i alla fall kom jag ihåg att hämta min Ajfån också. Passande nog är den tjockis-svart.

En tjockis-svart.


Nu lär det bli knepigt
att använda två mobiler och frågan är om jag gör det. Knappast i längden. Tills vidare vågar jag inte säga upp mitt privata abonnemang, men det blir kanske så senare. Att ha två mobiler funkar ju i alla fall inte. I kväll och i morgon ska jag lägga in kontakter i nya mobilen och om du hör till dem jag lägger in kanske det kommer ett sms framöver (troligen inte i kväll). Grejen är att jag har en tjänstemobil och jag kan INTE social-messa hur mycket som helst. (Om inte du har en Ajfån också, vill säga, för då messar vi ju gratis till varandra!)

Det är lite kul med Ajfånar för jag är verkligen ett fån när det gäller såna. Kan inte ett skit. Ändå lyckades jag skapa ett Apple-konto och ladda ner några användbara appar med mera. Men sen är folk så himla hjälpsamma. Nål-Janne lärde mig till exempel att jag skulle stänga av program då och då och hur jag skulle bära mig åt. Påslagna program drar nämligen batteri.

Hälen har varit ganska OK idag, men jag pep inombords av smärta när Janne satte vissa av nålarna. Nej, det som har varit jobbigast idag är illamåendet som inte vill släppa. Jag har varit nära att kräkas flera gånger. Nån lunch blev det inte idag heller – igår var väl veckans undantag med vännen Rippe, den enda lunchen – men jag kan inte äta när jag mår illa.

Fästmön och jag försökte vara flera kockar vid spisen i kväll, med sisådär resultat. (Det blev bättre när jag gick därifrån.) Jag kunde äta lite färsk pasta med tomatsås och Anna var så söt och både diskade och gick ut med sopor medan jag duschade. Ingen översvämning!

Nu har vi faktiskt kaffe och kanelbullar på gång. Får hoppas att det stannar i min mage. Har DU ätit några kanelbullar idag???


Livet är kort.

Read Full Post »