Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: En påminnelse

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Avslutningssamtal #1

Ett avslutande inlägg.

---

 

Webben ligger nere? Närå, det finns de som har tagit över. Delvis.

På förmiddagen idag hade jag det första av två (?) avslutande samtal på jobbet. Dagens samtal skedde på mitt initiativ och med HR-chefen. Det var inget samtal jag precis hade längtat efter, men för min skull – och för andras – behövdes det. Tyckte jag. Som snart ska lämna byggnaden och dess webbplatser. En webbplats har nån redan tagit över, den andra… svävar. Eller sköts med nåns vänsterhand ett tag.

Det fanns inget syfte att hänga ut nån eller snacka skit om nån under dagens avslutningssamtal. Jag ville beskriva mina känslor, upplevelser… och farhågor. Från min förrförrförra arbetsplats hade jag med mig att jag inte ska föra nån annans talan – jag vet ju inte exakt hur nån annan känner. Idag förde jag bara min egen talan. Fast jag nämnde att jag var bekymrad över två personer. Det var allt.

Jag hoppas att HR-chefen fick nånting med sig, nånting att ta till sig. Jag vet att h*n fann några saker användbara (ja, jag borde kanske ha blivit konsult?). Andra saker var kanske lite mer osäkert vad h*n skulle göra med. Mitt förslag var att h*n skulle vara lite vaksam och lite extra observant med anledning av det jag sa. Agera först om det blev alldeles akut nödvändigt.

Det finns många som är duktiga och fina här.

För min del är det snart slut. Ingenting som sas idag ändrar nånting. Det var på sätt och vis skönt, för jag kände att jag kunde tala fritt ur hjärtat. Och bland annat säga att jag faktiskt tycker att man har behandlat en person rentav oför-skämt genom ett visst agerande. Men också att det finns många duktiga och fina människor som arbetar här på Kexfabriken eller i Besticklådan. Det är hos en del av dem jag har sökt och fått stöd och uppskattning när jag har mötts av det motsatta på närmare håll. Det var till exempel hos en av dem jag kunde gråta ut vid ett tillfälle. Det var hos en annan jag hämtade kraft när jag inte visste hur jag skulle orka ta mig hit dan därpå.

Men ingen kan nånsin hjälpa mig eller göra nåt för mig. Det måste jag göra själv. Varje dag är en kamp, inte bara mot förtretligheter i tillvaron utan mot mig själv och min kan-inte-klarar-inte-mentalitet. Jag lär aldrig bli nån perfekt människa. Jag är inte ens säker på om jag blir 53. Det enda jag – och alla andra människor – med säkerhet vet är att vi ska dö. Först då är min resa slut. Först då växer det mossa på mitt namn. Men innan dess ska jag göra mitt yttersta för att få ut mina ord i svart på vitt. Jag är nämligen inte den enda som är utan skuld och jag vill visa namnen på några till, från det förflutna. Det har jag lovat mig själv. Då kunde jag nämligen inte försvara mig för jag visste inte vad jag var anklagad för. Det vet jag fortfarande inte. Men jag kan ge min version av skeendet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 8: Höstlov och Februarilov

Ett hissande och dissande inlägg.

Alltså, vem älskar februari? Inte jag. Därför står februarilov för veckans dalar, medan höstlov står för veckans toppar. Den Tofflianska veckans, vill säga. Och det är ju inte svårare än så här:

Höstlov

• Klara är nominerad till Finest Awards 2014 (Och nu ser vi till att rösta VARJE dag så att hon vinner, eller hur?)
• Jobb-favoriten M (Den som jag kan ventilera med. TACK!)
• Tummen upp! (Tack för positiv återkoppling!)
• Mary Poppins (Ett kärt återseende från barndomen!)
• Min älskling (Anna rules.)
• Kanelbulle (Den slår semlan med hästlängder i min värld!)

Februarilov

• Medias sätt att elda på och hänga ut (Det gör det lättare att bli utbytbar… I alla fall för somliga. Det existerar nämligen en skillnad mellan skit och pannkaka.)
• Helgförkylning (Jag var helt sjuk. Jag blev helt frisk på måndagen.)
• Människor som körs slut av andra på jobbet (Det är alltför vanligt.)
• Undertråd (Den är Djävulens påfund.)
• Svårare att få kontakt med doktorn (Jag vill fortsätta kunna mejla och få svar inom 24 timmar.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Hujeda mig vad har jag nu gjort… eller inte sagt?

Ett inlägg i vilket Tofflan undrar om hon verkligen alltid uppfattar och gör rätt saker…

Föredragningen jag själv hade igår eftermiddag har jag inte sagt så mycket mer om än att jag rörde folk på olika sätt. Jag fick inte just nån förberedelsetid att tala om, men jag snodde ändå ihop lite anteckningar till nån sorts pratmanus. Inne i möteslokalen gick jag ifrån manus helt och pratade fritt.

Att kritisera är aldrig populärt, men jag tyckte att jag valde ett ganska ofarligt ämne, hanteringen av en viss kommunikationskanal. Dessutom var jag noga med att poängtera att det var ett generellt problem. Igår blev en person vid mötet upprörd, idag fick jag veta att en annan person vid mötesbordet kände sig kritiserad. Men hur ska man kunna lyfta upp och diskutera problem om man inte får använda exempel ur levande livet? Jag hängde verkligen inte ut enskilda personer, utan en grupp, för övrigt. Och så klart en och annan som råkar ingå i den gruppen tog åt sig.

Jag blev lämnad med ett frågetecken före lunch.

Det som lämnade mig som ett frågetecken och som gjorde att jag valde att gå iväg och luncha ensam med min bok på gång för att sortera tankarna idag, var emellertid nånting annat. En person som deltog i mötet och som jag gillar att jobba ihop med hjälpte mig med ett litet datorproblem på förmiddagen. Vi började då prata om mötet också. Jag fick veta att gruppen inte är säker på vad för sorts hjälp den vill ha, vilken typ av kommunikatör man vill ha. Kanske vill man ha nån som inte tar fram kommunikationsplaner utan skriver populärvetenskapliga texter, till exempel. I mitt stilla sinne började jag fundera på om jag fått rätt inbjudan till mötet. För i min inbjudan står ungefär så här (något skyddat för att inte hänga ut nån person eller enhet):

[vid] förra [mötet] diskuterade vi hur vi vill arbeta med kommunikation, både internt och externt. Vi diskuterade då bl.a. den kommunikationsplan som du har gjort för XY. Jag vill nu adjungera dig till tisdagens möte (ca. kl. 13.10) för att berätta om XY:s kommunikationsplan och vilka syften den fyller. […] 

Det står inte

Kom hit och presentera dig och din kompetens, berätta vad du kan erbjuda oss.

Nu har jag jobbat på just den arbetsplatsen i snart ett år och man kan ju tycka att man borde ha hunnit ta reda på och sett mina kompetenser under den här tiden. Men jag anser att jag främst har jobbat, på just denna arbetsplats, som webbredaktör och webbmaster för externwebb och internwebb inklusive byggnationen av en helt ny intern webbplats. På min andra arbetsplats har jag jobbat mera brett. Visst blir det mycket webb också – webb och intranät är ju viktiga och vanliga kanaler för kommunikation idag – men jag har också jobbat med andra saker. Typ strategiskt och operativt i en tämligen skön och lagom blandning. Och bland annat har jag skrivit nyheter och pressmeddelanden i populärvetenskaplig stil…

Så… var det i själva verket så att jag skulle ha fläkt ut mig igår och rapat upp alla mina kompetenser, särskilt mina kompetenser som skribent? Fattade jag fel när jag trodde att jag skulle beskriva ett projekt för en uppdragsgivare, vad det projektet har gett och om ett liknande projekt kan vara något att driva hos min andra uppdragsgivare?

Och idag på förmiddagen gjorde jag nånting som kanske kan klassas som Jordens Misstag även om jag ventilerade per sms med en person som är hyfsat insatt i vissa saker och ting innan jag agerade. Samtidigt agerade jag för att bevisa både för mig själv och andra att jag duger, det var inte en handling i desperation. Det var en handling av nån som känner sig redo att passera små människor utan att bry sig om deras armfäktande men med ett genuint visat intresse för en sak.

Livet är kort.

Read Full Post »

Konflikt? Skilj på person och prestation!

Idag läste jag en tänkvärd krönika i Proffice nyhetsbrev Dagens Möjligheter, med rubriken Skilj på person och prestation. Det är Elaine Breske Hirscher som skriver om hur viktigt det är att respektera andras åsikter, men också vikten av att hantera en konflikt under uppsegling privat, med den det berör.

Elaine Breske Hirscher menar att det ibland kan vara svårt att respektera andras rätt till åsikter. Vr och en har rätt till sin åsikt och det går ju faktiskt inte att säga till nån med avvikande åsikt att den har fel. Personen har helt enkelt en annan åsikt än man själv. Att komma överens om att man tycker olika i en fråga är inte alltid så lätt. Ofta blir det personangrepp i stället för att man diskuterar sakfrågan. I stället för att tala MED varandra talar man OM varandra – och då hamnar man kanske nånstans mitt emellan två sanningar, enligt Elaine Breske Hirscher.

Men i en konflikt är det viktigt att komma ihåg att skilja på person och prestation. Och dessutom, enligt Elaine Breske Hirscher:

[…] inse att konflikten är en gemensam konflikt att lösa och den skall i första hand alltid lösas av de som är inblandade i konflikten. […]

Sen kommer det riktigt väsentliga, enligt mig (du kanske är av en annan åsikt?), i Elaine Breske Hirschers krönika:

[…] Den som först börjar blanda in andra genom att gå runt och pådyvla sin sanning till andra bidrar tyvärr bara till att fördjupa konflikten samtidigt som hon eller han förringar sig själv. Det säger alltid mer om den som far med osanning än den som osanningen handlar om. Lätt att glömma bort i sin iver att skaffa sig medhåll. Tyvärr är det ett effektivt sätt att skapa än större konflikter som blir allt svårare att lösa, även om det går. […]

Vidare menar Elaine Breske Hirscher att

[…] Om du reagerar extremt dramatiskt beror det oftast på att motparten förmedlar sanningar som du känner med dig är sanna men som du har svårt att erkänna för sanna och i stället för att erkänna att det faktiskt är så, att det ligger något i det som sägs, slår du bakut och blir aggressiv, hotfull och döv för vad som faktiskt sägs och målar upp en fantasibild av verkligheten som till viss del är sann men som till stor del är falsk. […]

Oj oj, nu blev det mycket att tänka på här… Jag kan känna att jag slår bakut när jag upplever mig trängd. Ibland försöker jag ta reda på att jag verkligen har uppfattat saker och ting på korrekt sätt och mina frågor har då upplevts av somliga som sårande. I själva verket handlar det om att jag är trög.

Sen delar jag inte helt och hållet Elaine Breske Hirschers åsikt att man blir aggressiv och hotfull när man inser att motparens sanningar är sanna. Däremot vet jag att jag kan upplevas som påstridig och grinig när jag inte lyckas förmedla det jag menar, när mottagaren inte uppfattar min information/åsikt korrekt. Det omvända, alltså. Sånt är ju generellt sett ganska frustrerande, tycker jag!

Jag vet att en del personer ibland känner sig utpekade av mig här på bloggen. Först och främst har jag inte för vana att hänga ut nån – längre. Det gjorde jag på sätt och vis först, när jag började blogga, även om jag aldrig angav några namn. Det jag egentligen gör är att jag samlar ett antal intryck och sen skriver jag om det här, ofta generellt. Det blir ett sätt att ventilera mina egna tankar och funderingar utan att nån pekas ut. Det kan ju vara flera personer som har avvikande åsikter än jag i en fråga, eller flera personer vars agerande jag inte riktigt begriper eller uppskattar. Men jag jobbar ständigt på att bli bättre att prata med berörd person, inte kontakta en tredje person. Då kan man i alla fall komma fram till att vi har olika åsikter i en fråga… Därmed inte sagt att konflikter och hantering av olika åsikter är nånting lätt…

Vad har du för åsikter om olika åsikter och konflikthantering???

Livet är kort. Det är definitivt inte lätt.

Read Full Post »

Felparkerare hängs ut

Fnissade lite när jag läste i Dagens Nyheter om nån som tröttnade på felparkerare. Det var en nättidning  i Moskva som skapade en app, Parking Douche, med vilken man kan hänga ut såna som inte kan parkera vettigt.

Och kolla så fiffigt appen funkar:

Man tar en bild på bilen med mobilen. Appen identifierar bilen genom att kolla registreringsnummer, färg och modell. Sedan skickas bilden ut på diverse annonssidor som kan visas på datorer i närheten. Det är gps:en i mobilen som i kombination med IP-nummer begränsar spridningen geografiskt.

Kanske nåt man skulle göra med husvagnslägret hemma på gården..? Nu har de stått i ett hörn av, vid det här laget, före detta gräsmattan i över en månad…

Husvagnslägret på baksidan.

Read Full Post »

Kritisk polisbloggare får tillbaka jobbet

Uppdaterat: Jag hittade ett par intressanta länkar som berör ämnet. Här en om att inlägg på sociala medier kan ge dig sparken samt en om att det är vanligt att skriva privat på Facebook på arbetstid.

Arbetsdomstolen har ogiltigförklarat avskedandet av en polis i Malmö. Polisen hade bloggat om sitt jobb, sina kollegor och om brottsoffer.

Polisen hade bloggat på ett negativt sätt om jobbet och kvinnliga kollegor. Han var den första i Sverige att få sparken för detta. Men efter ett överklagande har nu Arbetsdomstolen ställt sig på mannens sida och menar att han har yttrandefrihet. Rikspolisstyrelsen, däremot, menar att den bloggande polisen har skadat polisens anseende och att allmänhetens förtroende har minskat. Staten får nu betala rättegångskostnaderna samt 125 000 kronor i skadestånd till polisen.

Farbror Blå får skadestånd.

                                                                                                                                                                                                                                            Mannens blogg hette Radiobilspolisen när han skickades utomlands för ett uppdrag. Han bloggade i jagform och kallade sig Farbror Blå – icke att förväxla med den jag benämner Farbror Blå på den här bloggen!!! Polisen hävdade att han skrev om påhittade händelser och skrönor inom polisen.

Men så fick läsarna veta att han arbetade som aktiv polis. Och ledningen fick veta hans identitet. Mannen kallades hem från sitt utlandsuppdrag och fick veta att han hade avskedats – via sin morgontidning. Inte helt… smidigt, om jag får tycka.

Mannen har arbetat som polis i Skåne sen 1992. När han fick det officiella beskedet om avsked blev han sjukskriven. Det är därför han får 125 000 kronor som ska ersätta hans inkomstbortfall.

Frågan är vad som händer nu. Kan mannen gå tillbaka till sin arbetsplats? Kan han gå tillbaka till sitt jobb som polis överhuvudtaget? Och blev förtroendet för polisen skadat i och med bloggerierna?

Jag tycker att man ska iaktta ett ganska stort mått av försiktighet när man bloggar om sitt arbete. Man ska definitivt inte hänga ut personer man kommer i kontakt med via jobbet, personer som är kunder, klienter, patienter, misstänkta för brott, brottssoffer etc. Att beskriva en händelse eller ett brott där man har kommit fram till en lösning eller en dom tycker jag är mer tillåtet, men även här bör man ibland vara försiktigt med att hänga ut drabbade personer med namn. Man kan lika gott använda alias, anser jag.

 

Read Full Post »