Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘uppskatta’

Ett inlägg om en bok.


 

Vredens dagEn halv tegelsten landade för ett tag sen i min postbox. Det var Magnus Alkarps första thriller Vredens dag (blanda inte ihop den med Tegenfalks Vredens tid eller John Steinbecks Vredens druvor!!!). Boken är så ny att den ännu inte hade kommit ut i handeln när jag läste den. Med första recensionsdag den 5 september var det otroligt svårt att låta bli att publicera en recension för tidigt av boken. Men så fick det bli. Det här inlägget är alltså tidsinställt för publicering nästan tre veckor i förväg. Stort TACK till Historiska Media för recensionsexemplaret!

Boken utspelar sig 1973, men även 1944. Historien bakåt i tiden för handlingen framåt. Sakta men säkert får läsaren svar på de frågor som uppstår. I början av augusti 1973, samma år som Norrmalmstorgsdramat och Gustaf VI Adolfs sista sjukdom och död, kidnappas Simon Krezenzky i Stockholm. Han förs till en stuga där han hålls som gisslan och förhörs. Fast understundom känns det mer som om Simon förhör sina fångvaktare.

Magnus Alkarp har tidigare skrivit skönlitterära verk med historisk touch. Den här thrillern är inget undantag. Det är inte nån snäll historia, emellertid, utan en synnerligen grym. Vredens dag är dagen utan plats i almanackan och boken handlar om det krig som aldrig tog slut.

Det tar ett tag för mig att koppla ihop alla trådar som författaren lägger ut. Tidigt blir jag orolig för att han inte ska ro detta i hamn, den gode Alkarp. Men det gör han! Han överlistar till och med mig. Nästan. En sak klurar jag ut i förväg. En. Slutet blir – tack och lov! – en överraskning. För det är så en riktigt bra deckare/thriller ska vara. Jag, som läsare, ska kämpa med att komma på hur saker och ting hänger ihop, men inte lyckas. Så sedd genom mina läsglasögon är detta ett mästerverk i genren.

Nåt negativt då? Nåt måste jag ju hitta att peta i. Det skulle vara de understundom väldigt långa meningarna. Jag tror att den på sidan 135 är den längsta – 59 ord. Trots detta klarar jag av att läsa meningen och begripa den – skiljetecknen är nämligen helt korrekt utsatta.

Jag gillar den här boken! Jag uppskattar författarens skämtsamma glimt i ögat mitt i allt allvar. Som när han skriver på titelbladet att detta visserligen är en roman, men att berättelsen i sig inte behöver vara fiktiv. Och förtjust fnissar jag åt de gökande arkeologerna på sidan 254. En hel del Uppsalareferenser är det också i boken och det tycker jag som bor här är roligt. Nån bor i studentkorridor, Gamla Uppsala poppar upp, några träffas på Ofvandahls (fast det heter inte kafé Ofvandahls, det heter Ofvandahls Café och Hovkonditori) etc. Men allra roligast är nog de slängar Sjukstugan i Backen får på sidan 346. Där framkommer att en av personerna i boken jobbar som AT-läkare på Sjukstugan, varpå en annan karaktär säger:

Typisk dum brud, […] Hon tjänar det dubbla i USA. […]

Men frågan är om läkare verkligen var så underbetalda 1973, som resten av vårdpersonalen alltid har varit… [Min åsikt!]

Toffelomdömet blir det högsta. Den här boken har det mesta som intresserar mig: en historisk vinkling, spänning och en viss typ av he he he-humor.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


OBS! Onsdagen den 9 september klockan 18 på Studentbokhandeln i Uppsala är det release för Magnus Alkarps bok Vredens dag. Alla är välkomna!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Deckarnas svenska landskapEn bok om deckarförfattare och hur dessa använder landskap och natur i sina böcker… När boken Deckarnas svenska landskap: Från Skåne till Lappland kom ut förra året hamnade den högt på min önskelista. Jag läser mycket deckare och fascineras av pusslandet och bevissamlandet fram till upplösningen i dessa böcker. Men också av skildringarna av det som är både mitt i handlingen och runt omkring, som karaktärer och miljöer. Kerstin Bergman har varit redaktör för boken och har tillsammans med ett antal skribenter – litteraturvetare och journalister – fått ihop ett kapitel om varje landskap. Tack vare ett förmånligt namnsdagserbjudande (!) från CDon kunde jag köpa den här boken i början av månaden!

Att det mördas otroligt många människor litterärt sett på Gotland kände jag till sen tidigare. Men det mördas även ganska bra fiktivt i resten av Sverige också. I den här boken presenteras olika författare som representant för var sitt landskap och hur de har använt landskapet i sina böcker. Samtliga texter är välskrivna, om än tämligen torra! Tänk, den här boken hade kunnat göras hur spännande som helst! Ett större antal bilder som komplement hade till exempel på ett enkelt sätt förstärkt texterna och lyft fram dem. Nu blir det understundom rätt… trist och tråkigt.

Samtidigt får jag en del aha-upplevelser och naturligtvis många lästips. Det slår mig också hur många författare som har lämnat sina hembygder – men återvänt till dem i sina böcker! Alla var ju inte som Maria Lang som var sitt Nora/Skoga trogen genom hela livet tack vare dubbel bosättning under de yrkesverksamma åren i Stockholm! Kapitlet om henne läste jag för övrigt först. Full av intryck från trippen till Nora blev jag ganska besviken. Kanske mest för att kapitelförfattaren refererar till en mordvandring hon gjorde där för tre år sen. Det känns som lite gammal skåpmat. När det gäller Maria Lang finns det ju massor att ösa ur och systersonen Ove Hoffner, som 70+ i ålder ju fortfarande leder mordvandringarna, är naturligtvis en av de främsta källorna.

I övrigt gillar jag formen på boken, som är inbunden i danskt band med flikar på omslagets pärmar. Pappret är behagligt lätt gultonat, vilket mina ögon uppskattar.

Trots min något kritiska hållning ovan ger jag ändå den här boken högt betyg. Den håller vad rubriken lovar. Men den kunde ha gjort så mycket mer!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om livets goda.


 

Åska på väderappen

Åska på väderappen. Blixten var till och med rörlig på skärmen.

Det var en rätt trist torsdag. Jag sov lite för lite i natt, fast det var av trevliga anledningar mest. Men den här dan var bara så grå när jag vaknade… Väderappen talade om för mig att vi hade ett hejdundrande åskväder nånstans mitt på dan. Det hade vi INTE. Det mullrade lite yttepytte, så jag drog ur alla kablar och stängde ner maskineriet innan jag gick på lunch – fem steg utanför min ytterdörr.

En av de goda grannarna, Lucille, ringde på förmiddagen och bjöd över mig på borsjtj. Fy te rackarns så gott! Min mamma gjorde ljuvlig borsjtj när jag var ung, men lilla mamma lagar ju ingen mat längre. Att få sätta sig vid ett bord och äta hemlagad mat är därför nånting jag uppskattar otroligt mycket idag. Och då pratar jag inte om min egen mat, förstås. Den är ju mera som nåt nödvändigt ont. För gott är det sällan…

Borsjtj

Lucilles borsjtj med kokt ägg och gräddfil.


Under två timmar 
pratade vi om ”allt”. Däremellan åt vi Lucilles underbara borsjtj och drack kaffe ur hennes mammas vackra koppar. Jag fick höra en del av historien bakom porslinet. Såna minnen ska man spara.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Goda nyheter fick jag också mig till livs – F har fått jobb hos den bästa arbetsgivaren jag nånsin har haft! Det glädjer mig enormt mitt i mitt eget jobbsökeri.

Vår lunch avslutades nånstans mitt på eftermiddagen. Vi for då till CityGross där Lucille köpte en massa ”huvuden” och firrar av olika slag och jag köpte lax och saltgurka till bra pris.

Melon väger

Lucille väger ett av sina ”huvuden”.


Så har den här dan gått.
Den blev en av månadens bättre, en dag när rastlösheten höll sig på avstånd, när jag träffade människor, pratade och socialiserade. Det är fint att ha god vänskap på nära håll när den inte blir för påträngande. Det har aldrig Lucilles och min varit. Men vi har alltid väldigt roligt när vi ses, trots att vi pratar om allvarliga ting.

Det blir en lättare middag för min del i kväll, kycklingchorizo med bröd. Recensionsboken pockar på min uppmärksamhet och jag ska ge den ett par timmar innan jag belönar mig med Cucumber och Banana klockan 22 på SvT1. I morgon kanske jag ska städa, bädda rent, tvätta… Men just nu njuter jag av den goda maten, pratet och vänskapen jag fick ta del av idag. Tack för detta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Äntligen är det nåt bra att glo på på TV på fredagskvällar. Fast typat nog sänder TV4 Tyst vittne nästan samtidigt som SvT 1 sänder Ett fall för Vera. Jag spelade in båda serierna på DVD-hårddisken och kikade vid andra tillfällen. I lördags var ett sånt tillfälle, idag var ett annat – till Veras favör.

Joe och Vera

Joe och Vera jagar en mördare som har ihjäl unga människor. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


I den här första långfilmslånga delen
av fyra består inledningsscenen av att kriminalkommissarien Vera Stanhope, med hjälp av en ung kollega, sprider sin fars aska i vattnet. Fadern har dött av ålder och naturliga orsaker, men Vera och hennes kollega kallas snart till en brottsplats där offret är en blott femtonårig yngling. Det verkar inte finnas några som helst skäl till varför han mördas. Snart sker ytterligare ett mord och Vera inser att fallen hänger samman på grund av mordsätt, mordplatsernas utseende och de brev båda offren har fått. Vera är en vresig typ och arbetsnarkoman, så ganska snart är hon mördaren på spåren. Slutet blir en ganska hetsig jakt för att finna mördaren innan h*n hinner ta livet av en tredje person. Mitt i jakten blir Veras kollega pappa för tredje gången också, för säkerhets skull.

Jag gillar Vera omgående! Hon påminner mycket om Frost och kanske är det därför serierna heter likadant på svenska, Ett fall för… – det är bara namnen som är utbytta. Lite fantasilöst, tycker jag, som däremot uppskattar Frosts engelska titel, A touch of Frost. Fast namnet på den engelska serien med Vera Stanhope heter å andra sidan kort och gott bara Vera där.

Annorlunda är hon, Vera. Hon är rund, troligen äldre än jag och väldigt bitsk i tonen. Vera är sitt jobb och utan det är hon en väldigt ensam människa. Kollegan Joe är nästan som en son för henne, men hon har väldigt svårt att visa känslor. Första delen är en bra blandning av spännande polisarbete och privatliv – där arbetet kommer i första hand.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nöjt, men lite gnälligt inlägg.


 

Tanken var att sitta en stund och läsa min bok på gång efter avslutad teori (adminstration mega) och praktik (tvätt och städning). Men så råkade blicken falla på den lilla kökssoffans gavlar. Maj gadd, de var på väg isär!

Kökssoffa gavel

Gavalarna på båda sidor höll på att glida isär. Eftersom jag inte är nån bläckfisk kunde jag inte fota i det kritiska ögonblicket, därav denna efter-bild.


Ur snickarens förråd, 
det kombinerade linneskåpet och verktygsskåpet, framtogs en hammare. Ur sypuffen en stuvbit att lägga mot träet så det inte skulle skadas. Sen slog jag på. Och vad hände? Det blev värre! Gavlarna gled ännu mer isär och botten på soffan trillade ur. Till hälften. Det är i såna här lägen man önskar att man hade fler händer och armar än två. Typ bläckfisk. Därför stretchade jag allt jag kunde och lyckades med ena axelns hjälp och ett närstående bord få bort sakerna som legat under sofflocket. Ja, har man förvaringsutrymmen ska dessa utnyttjas för saker, eller hur? (<== retorisk fråga).

Skivan, som utgjorde botten, lyckades jag få ur med en hand. Därefter kunde jag börja trycka ihop, banka och skruva lite med en sexkantsnyckel. Det svåraste var att få botten på plats igen, eftersom jag både var tvungen att balansera sofflocket på högeraxeln och använda händerna till att försöka skjuta skivan på plats. Lätt var det inte, eftersom axelbalanseringen krävde en viss… stabilitet och inget juckande.

Svetten rann när jag äntligen la sista handen vid eländet. Den här typen av jobb gillar inte min rygg, så jag skulle uppskatta en go ryggmassage nu. Nehej, inte det… Nä, då får jag väl trava runt som en fällkniv ett par dar tills jag kan räta på ryggen igen. Kanske sova på min älskade kökssoffa i natt, hårt och bra för ryggen. Förhoppningsvis håller den ihop – tills gavlarna glider isär nästa gång. Då hoppas jag att min särbo är här!.. Till dess får jag lägga till snickare och bläckfisk på mitt CV. Och nä. Nån lästimma blev det inte.

Kökssoffa

Älskade, dumma kökssoffa! Varför är jag alltid ensam när du glider isär?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vänskap och kärlek.


 

Påse från Ofvandahls

De gigantiska mackorna levererades från Ofvandahls Hovkonditori.

Hur många goa vänner har du som tar med sig berget till Mohammed? Det vill säga, tar med sig egen förning samt förning till värdinnan när de kommer på besök? Jag har i alla fall en sån vän, A. Igår var det bestämt att hon skulle dyka upp efter jobbet. Med mackor. Det enda jag skulle ordna var kaffe. Både A och mackor dök upp tidigare än avtalet, men blev självklart insläppta. Kaffet hade precis runnit igenom perkolatorn. Så vi slog oss ner i köket och mumsade och pratade och sörplade kaffe. Och smulade, för min del. Inte en smula blev det efter A. Jag tar det som att hon har större käft än jag. För se stor käft var nämligen ett måste när man skulle äta dessa gigantiska bröd med smarrig fyllning. Vi hade både lite träningsvärk efteråt, tror jag. Men det behöver inte bara bero på mackornas storlek, det kan mycket väl bero på att vi pratade så mycket.

A och jag är före detta kollegor. Vi lärde känna varandra i början av 1990-talet när jag kom till A:s avdelning för att bygga upp en del av verksamheten som inte fanns – organiserad informationsverksamhet. Så småningom skildes våra vägar när jag fick jobb på annat ställe. Definitivt gick vägarna isär när A lämnade Organisationen. Sen gick det några år och så träffades vi igen, först via cyberspace, sen IRL. Och så upptäckte i alla fall jag (jag tror att detsamma gäller för A!..) att vi hade väldigt trevligt när vi sågs.

Blött löv med droppar på marken

Livet kan komma emellan. 

Det blir glest mellan gångerna vi ses ibland. Livet kommer emellan. Jag beundrar A som jag upplever är stark och kapabel att ta tag i inte bara det praktiska utan sorger på ett vettigt sätt. Dessutom uppskattar jag att hon delar med sig och att hon orkar lyssna på mina, i sammanhanget, småsaker. Och så får jag vara med på ett litet hörn och dela hennes glädje över att nyligen ha blivit dubbelmormor.

Idag får jag nästa besök. Fästmön dimper ner och det ska bli gott att få sällskap i helgen även om hon ska jobba ganska mycket. Det är en hel del som oroar och gnaver inuti just nu. Svar och besked jag inte får, därför att ansvariga inte är tillgängliga eller har tid för en sån som mig. Det är tungt. Om jag tänker på det hela tiden skulle jag inte vilja leva en minut till. Därför får jag fösa bort tankarna, eftersom jag själv inte kan göra nåt åt saken mer än det jag redan gör. Och sen begraver jag mig en bok och låtsas vara en av karaktärerna. Det funkar sisådär. (Just nu är jag en kvinnlig fotograf med ett rörigt kärleksliv.)

Och nu undrar jag förstås om DU har en sån go vän som A??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar! Då blir jag glad.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett citerande inlägg.


 

När människor gör ont gör böcker gott. Just nu flyr jag in i Linda Olssons I skymningen sjunger koltrasten, en bok som jag tror FEM skulle uppskatta särskilt mycket.

Citat om böcker ur I skymningen sjunger koltrasten

 

I skrivande stund känner jag mig som Elisabeth, Elias OCH Otto.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »