Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘brottsplats’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Äntligen är det nåt bra att glo på på TV på fredagskvällar. Fast typat nog sänder TV4 Tyst vittne nästan samtidigt som SvT 1 sänder Ett fall för Vera. Jag spelade in båda serierna på DVD-hårddisken och kikade vid andra tillfällen. I lördags var ett sånt tillfälle, idag var ett annat – till Veras favör.

Joe och Vera

Joe och Vera jagar en mördare som har ihjäl unga människor. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


I den här första långfilmslånga delen
av fyra består inledningsscenen av att kriminalkommissarien Vera Stanhope, med hjälp av en ung kollega, sprider sin fars aska i vattnet. Fadern har dött av ålder och naturliga orsaker, men Vera och hennes kollega kallas snart till en brottsplats där offret är en blott femtonårig yngling. Det verkar inte finnas några som helst skäl till varför han mördas. Snart sker ytterligare ett mord och Vera inser att fallen hänger samman på grund av mordsätt, mordplatsernas utseende och de brev båda offren har fått. Vera är en vresig typ och arbetsnarkoman, så ganska snart är hon mördaren på spåren. Slutet blir en ganska hetsig jakt för att finna mördaren innan h*n hinner ta livet av en tredje person. Mitt i jakten blir Veras kollega pappa för tredje gången också, för säkerhets skull.

Jag gillar Vera omgående! Hon påminner mycket om Frost och kanske är det därför serierna heter likadant på svenska, Ett fall för… – det är bara namnen som är utbytta. Lite fantasilöst, tycker jag, som däremot uppskattar Frosts engelska titel, A touch of Frost. Fast namnet på den engelska serien med Vera Stanhope heter å andra sidan kort och gott bara Vera där.

Annorlunda är hon, Vera. Hon är rund, troligen äldre än jag och väldigt bitsk i tonen. Vera är sitt jobb och utan det är hon en väldigt ensam människa. Kollegan Joe är nästan som en son för henne, men hon har väldigt svårt att visa känslor. Första delen är en bra blandning av spännande polisarbete och privatliv – där arbetet kommer i första hand.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördareFör lite mer två år sen trodde jag att jag skulle dö. Jag köpte julklappsböcker långt i förväg till mina nära och kära. Till yngsta bonusdottern köpte jag Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare. Så här i efterhand undrar jag vad jag tänkte när jag köpte just den boken till en tonåring… Jag tror inte hon har läst den, men det har jag, för jag lånade den häromdan.

Thomas Quick, numera återigen Sture Bergwall, har dömts för åtta mord. Men han har erkänt typ 25 mord till, erkännanden som han aldrig dömts för, dock. Hur kommer det sig att en journalist som Hannes Råstam börjar nysta i det hela? Jag vet inte. Det enda jag kan se när jag läser hans bok är att han var en noggrann, detaljernas man. Bara det att han har läst hela utredningsmaterialet två gånger är… snudd på ofattbart. Materialet är nämligen synnerligen omfattande.

Steg för steg monterar Hannes Råstam ner den så kallade bevisningen och Thomas Quicks erkännanden. Det framkommer att han vid vissa mord bevisligen varit nån annanstans, bland annat på sin egen konfirmation… Det blir synnerligen tydligt av bland annat filmer från vallningar på brottsplatserna att Thomas Quick är fullpumpad med starka mediciner. Han kan knappt gå, än mindre prata och säkerligen minst av allt, tänka klart. Men han döms och han blir kvar i rättspsykiatrisk vård, med fortsatt medicinering och terapi.

Jag betvivlar inte att Thomas Quick är sjuk. Han har begått övergrepp mot andra människor. Kanske har han också mördat. I vart fall har han gjort andra människor illa på ett eller annat sätt. Att han inte har begått de mord han dömts för. Det visar Hannes Råstam här. Det är en skrämmande historia om en sjuk man, starkt drogberoende, som får uppmärksamhet av terapeuter, poliser och journalister och som helt uppenbart är en mytoman.

Detta är en stark bok. Visst är den bitvis seg med alla referat från vallningar och förhörsprotokoll. Men det är onekligen ett riktigt gediget jobb Hannes Råstam har gjort. Nu återstår bara i mitt huvud två frågor:

  1. Vilka är de riktiga mördarna?
  2. Varför köpte jag den här boken till min yngsta bonusdotter?

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om första delen av en TV-film.


Jag gillar Anna Janssons böcker
om gotländska polisen Maria Wern. Men det blir inte alltid bra när böcker filmatiseras. Inte ens för TV. I kväll visade TV4 första delen av Maria Wern: Svart fjäril. Och vad tyckte Åsikts-Tofflan om den???

Maria Wern

Maria Wern. Eller Eva Rööse, dårå, som spelar Maria Wern i TV-filmerna.


Maria Wern: Svart fjäril
är baserad på boken med samma namn, men också på boken Pojke försvunnen. Jag har läst båda, men jag läser ju ganska många böcker, så jag minns inte handlingarna.

Dagens filmdel börjar nästan så gott som genast med ett mord med en plastpåse och en explosion. Ytterligare mord och explosioner följer. Polisen tror att mördaren vill dölja eventuella spår genom att spränga brottsplatserna i luften. Hela tre människor tas av daga i afton. Eftersom modii operandii är lika – trots att ett av morden sker i Jönköping – försöker polisen hitta nån gemensam nämnare. Vid slutet av kvällens program var ingen sån upphittad. Däremot syntes ”fel” person besöka en begravning…

Fortsättning följer i morgon. Men detta första avsnitt får högt betyg, för spännade var det!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Äntligen hittade jag TV4:s sida om Tyst vittne! Serien hade säsongspremiär i kväll. Totalt blir det sex avsnitt den här gången.

Harry och Nikki och i mitten polisen Connie. 


Tre döda kroppar hittas på en gård
– en bränd, en misshandlad och knivmördad och en liten pojke, kvävd. DNA knyter en kvinnlig seriemördare till brottsplatsen. Samtidigt har en god vän till Leo begått självmord. Vännen Lizzie, också en professor inom rättspatologi, har enligt Leo blivit illa åtgången i en rättegång av just de poliser som utreder de tre morden på gården. Känslorna dallrar…

Brittisk kriminalare när den är som bäst! Just Tyst vittne är bland det bästa i genren!

Read Full Post »

Bänkade mig för att se långfredagens Babel om påskekrim. Ett och annat tips förväntade jag mig.

Veckans dokudiktare var Mari Jungstedt. Suck! Att hon säljer sig till sånt här trams…

Första gäst i studion var Leif GW Persson. En person som inte bara har ägnat sig åt att skriva kriminalromaner. Debutromanen Grisfesten var ett sätt att bearbeta den arbetslöshet som följde efter att ha bekräftat att en minister varit på bordell… Idag jobbar han på TV och är dessutom professor. Den döende detektiven är hans senaste roman.


Professorns senaste roman. 

                                                                                                                                                        Leif GW Persson är väldigt jobbig att lyssna till, men han har mycket intressant att säga. Bland annat när han talar om romanen som hämnd och ventil. *nickar igenkännande* Därför gäller det att stå ut. Svårare är det att stå ut med programledarens tramserier. ORKA!

Nästa inslag handlade om mordets och mördandets roll och betydelse i deckarromanerna genom tiderna.  Kan deckarläsning rent av vara ett sätt för oss att lära oss umgås med döden??? Två damer hade parkerat sig i studion, Åsa Nilsonne och Kristina Ohlsson, båda deckarförfattare, Åsa Nilsonne dessutom läkare, för att diskutera mord, mordredskap och själva mördandet. I litteraturen, alltså. Leif GW Persson menade att morden i litteraturen har blivit allt blodigare, till skillnad från verkligheten. Kristina Ohlsson, också otroligt jobbig att lyssna till (jag är väldigt ljudkänslig), menade att detta nog är ett sätt att konkurrera som författare. Åsa Nilsonne talade med mycket behaglig röst och framförde åsikten att det inte alltid blir trovärdiga mord i litteraturen för att författarna är lite slarviga.

True crime, genren att skriva om riktiga brott, var nästa programinslag. Författaren Wensley Clarkson guidade oss till en verklig brottsplats i London. En äkta true crime-bok bör, enligt Wensley Clarkson, innehålla en verkligt intressant brottsling och en privat historia – alltså inte enbart en historia om brottet – utan också om livet utanför brottet.

Jo Nesbø handlade nästa reportage om. Denne norske författare som bland annat har varit börsmäklare. Nu blir det mest hårdkokta deckare. Intervjun var rätt tråkig, tyckte jag.

                                                                                                                                                 Veckans boktips var trovärdiga brottsskildringar:
Kristina Ohlsson: Där tvivlet gror av Thomas H Cook
Åsa Nilsonne kunde inte hitta nån trovärdig brottsskildring, så hon tog inte med sig nån bok.
Leif GW Persson tipsade i stället om två böcker, skrivna av två bröder: Den magiska cirkeln av Anders Sundelin och Fallet Thurneman av Arne Sundelin

Read Full Post »

Dags för veckans höjning – Gull – respektive sänkning – Gul. Inte svårare än så!

Here it goes:

Gull

  • Att få blogga i Skrivrummet (vilken ära och så roligt!)
  • Alla snälla (som kommenterade mina gästbloggerier)
  • Fästmön (som stod ut med mitt frånvarande jag under gästbloggsveckan)
  • Vintervit choklad (ersätter Marabou Polka i min chokladtopp!)
  • Att mamma beviljades riksfärdtjänst till jul så hon kan komma hit och hälsa på (i tre veckor, ba…)

                                                                                                                                                      Gul

  • Folk som inte fattar när man markerar stopp!
  • ”Jahapp! Vad ska jag göra nu då?-känslan”
  • Novembergrått (det går ju inte att fota!)
  • Varför återvänder förbrytaren till brottsplatsen???
  • Alla som säger att de ska ringa – och som inte ringer

Read Full Post »