Säsongsstart: Shetland 3

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Det ska vara deckare/polisserier på fredagskvällar på TV, tycker jag. Så var det när jag var barn på stenåldern och så vill jag ha det när jag är vuxen. Frågesportsprogram i fejkade transportmiljöer intresserar mig inte ett dugg, till skillnad från ”alla andra” – i vart fall om en får döma av det som skrivs i sociala medier. Ja det skrivs så mycket att en behöver se programmet… Därför var min höjdpunkt igår kväll säsongsstarten av Shetland (tredje säsongen) klockan 22 i SvT 1 och därför skriver jag om programmet här och nu.

Kriminalkommissarie Jimmy Perez i Shetland spelas förträffligt bra av Douglas Henshall. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Shetland är baserad på Anne Cleeves böcker om polisen Jimmy Perez. (Anne Cleeves har för övrigt även skrivit böckerna om Vera Stanhope, böcker som också blivit TV-serie.) Det är faktiskt ett gäng böcker jag inte har läst. TV-serien, däremot, gillar jag mycket. Den utspelar sig i Skottland där både människor och miljöer känns lite… karga… I det första avsnittet av säsongens sex försvinner en ung kille från en färja. (Märkligt nog läser jag just nu en bok i vilken en ung kille också försvinner från en färja – fast till Gotland, inte Skottland! Det rimmar i alla fall.) Han har träffat en tjej på färjan och de tillbringar kvällen tillsammans. Men på morgonen, när tjejen vaknar, är killen försvunnen. Hon går till polisen när hon har stigit iland. Polisen har lite svårt att tro på henne – det enda hon vet om den försvunne är hans förnamn. Och i stället lägger polisen först fokus på att utreda hur en liten pojke fick i sig så mycket knark att han svävar mellan liv och död…

Toffelomdömet efter första avsnittet blir det högsta. Fredagskvällar med poliser och skummisar i Skottland gillas!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Wallander och Frans: Serier av olika slag

Ett litterärt inlägg om serier.

---

 

Endast 67 år gammal gick Henning Mankell bort idag. Vi är nog ganska många som känner till hans kriminalkommissarie Wallander, inte minst från TV. Men hur är det med böckerna? Jag inventerade mina hyllor med svenska deckare och fann att jag hade läst… två.

Den femte kvinnan och Brandvägg är de enda två Henning Mankell-böckerna jag har läst.

Då är det tur att en har goa vänner som Agneta som är en av dem som har fyllt på mina att läsa-högar det senaste året. I mars kom hon med två stora papperskassar med böcker och i den ena hittade jag… några Henning Mankell-böcker:

Steget efter, Innan frosten, Handen och Den orolige mannen har jag inte läst!

Nu kan jag alltså bättra på mitt Wallanderkunnande och även statistiken vad gäller författaren. Jag har väl varit lite… avvaktande och tyckt att Wallander har överexponerats i ”TVfilmsform”. Det ska bli spännande att se om hur jag uppfattar böckerna. Det känns lite tråkigt, bara, att jag inte gjorde det medan författaren levde…

I postboxen idag låg en annan serie-bok av delvis annan genre. Mohamed Omar har skrivit och Rickard Fornstedt har illustrerat den första serieboken om Professor Frans. Jag har ju tidigare läst och skrivit om Mohamed Omars böcker Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet samt Professor Frans och den siste Sturen. En kan alltså numera säga att professor Frans har blivit en serie – på två sätt. Fast eftersom jag själv jobbar nu för tiden vet jag inte riktigt när jag får tid över att läsa och recensera serie-Frans. Dessutom har mitt utrymme här på bloggen krympt till åtta procent. Men… jag ska försöka hinna med innan ”slutet”.

Professor Frans Necronomicon i Upsala låg i min postbox idag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fall för Vera

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Äntligen är det nåt bra att glo på på TV på fredagskvällar. Fast typat nog sänder TV4 Tyst vittne nästan samtidigt som SvT 1 sänder Ett fall för Vera. Jag spelade in båda serierna på DVD-hårddisken och kikade vid andra tillfällen. I lördags var ett sånt tillfälle, idag var ett annat – till Veras favör.

Joe och Vera jagar en mördare som har ihjäl unga människor. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

I den här första långfilmslånga delen av fyra består inledningsscenen av att kriminalkommissarien Vera Stanhope, med hjälp av en ung kollega, sprider sin fars aska i vattnet. Fadern har dött av ålder och naturliga orsaker, men Vera och hennes kollega kallas snart till en brottsplats där offret är en blott femtonårig yngling. Det verkar inte finnas några som helst skäl till varför han mördas. Snart sker ytterligare ett mord och Vera inser att fallen hänger samman på grund av mordsätt, mordplatsernas utseende och de brev båda offren har fått. Vera är en vresig typ och arbetsnarkoman, så ganska snart är hon mördaren på spåren. Slutet blir en ganska hetsig jakt för att finna mördaren innan h*n hinner ta livet av en tredje person. Mitt i jakten blir Veras kollega pappa för tredje gången också, för säkerhets skull.

Jag gillar Vera omgående! Hon påminner mycket om Frost och kanske är det därför serierna heter likadant på svenska, Ett fall för… – det är bara namnen som är utbytta. Lite fantasilöst, tycker jag, som däremot uppskattar Frosts engelska titel, A touch of Frost. Fast namnet på den engelska serien med Vera Stanhope heter å andra sidan kort och gott bara Vera där.

Annorlunda är hon, Vera. Hon är rund, troligen äldre än jag och väldigt bitsk i tonen. Vera är sitt jobb och utan det är hon en väldigt ensam människa. Kollegan Joe är nästan som en son för henne, men hon har väldigt svårt att visa känslor. Första delen är en bra blandning av spännande polisarbete och privatliv – där arbetet kommer i första hand.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mördaren ljuger inte ensam

Alltså jag älskar Maria Langs böcker! Framför allt de tidiga. Och i kväll drog jag med mig Fästmön för att se den första filmatiseringen av Maria Langs första bok Mördaren ljuger inte ensam.

Nej, mördaren var inte den end* som ljög.

Det är midsommar och den unga Puck hamnar inte i Shakespeares drama utan i ett annat. Puck blir nämligen utbjuden till en ö för att fira helgen tillsammans med Ejnar och hans kompisar. Ejnar och Puck är lite småförälskade. Heta känslor tycks det finnas gott om bland alla i hela gänget. På midsommarnatten visar det sig att än den andra har varit ihop med än den tredje och den fjärde har varit med den första och… Dessutom dyker två objudna gäster upp. Och inte en enda av dem talar sanning. När Puck senare hittar en av dem strypt och båten visar sig vara obrukbar inser hon och Ejnar att de är fast på ön utan möjlighet att ta sig därifrån. Men först har emellertid Ejnar lyckats få dit som kompis kriminalkommissarien Christer Wijk.

Det är på väg att bli 1950-tal. (Boken om ut 1949.) Det har filmmakarna gjort stor affär av. Hela filmen blir överbelastad av femtiotalsprylar, möbler, kläder. Kort sagt: det blir för mycket. Dessutom röks det. Hela tiden.

Är den här filmen bra då? Tja, den är ju, trots alla mord (ja, det sker fler än ett) inte då läskig, utan snarare lite söt. Ett litet HBTQ-tema finns med, vilket ju är rätt häftigt med tanke på att boken skrevs för så länge sen.

Jag ger den lite högre betyg än medel – det är ju trots allt en Maria Lang.

Livet är kort.

Read Full Post »

Janusstenen

Dags för Bones fast på engelska igen! Jag stängde pärmarna till Elly Griffiths bok Janusstenen igår kväll, den andra boken i deckarserien om arkeologen Ruth Galloway och kriminalkommissarie Harry Nelson.

Spänning bland ben i Norfolk igen.

                                                                                                                                                           Den här gången hittas ett skelett vid en utgrävning, ett skelett som är begravet i en vägg. Strax hittas ytterligare ett skelett, denna gång av ett barn, på en byggarbetsplats. Ruth och Harry jobbar med fallet. För att det handlar om mord är ingen tvekan – huvudet saknas… Ruth är slöare och fetare än sist, beroende på att hon är gravid. Det är den gifte Harry som är pappan, men han vet varken om att Ruth är gravid eller att han är pappa till barnet.

Som sist, i Flickan under jorden, är det här en spännande och rolig deckare. Extra intressant läsning blir det i och med att Elly Griffiths blandar in arkeologi och gamla trosföreställningar. Det ger tyngd. Att hon sen dessutom skildrar personerna ungefär som varande lika mänskliga som romerska gudar (!) gör inte att böckerna blir ytliga, snarare tvärtom.

Högsta betyg!

Read Full Post »

Vyssan lull

En filippinsk kvinna och hennes två små barn har blivit avrättade i sin lägenhet på söder i Stockholm. Det är upptakten i Carin Gerhardsens tredje bok i Hammarbyserien, Vyssan lull.

En bok om skuld.

                                                                                                                                                          De tre morden på kvinnan och hennes barn tycks oförklarlig. Det finns inga spår efter mördaren. Var är barnens far? Och hur hade kvinnan, som städade svart, råd att i en fin lägenhet på söder? När den rättrådige (!) kriminalkommissarien Sjöberg börjar nysta i fallet – och i sin egen historia – finner han att alltihop handlar om skuld.

Carin Gerhardsen gör mig inte besviken! Varken första gången eller denna tredje gång jag läser en bok i hennes Hammarbyserie. Det här är riktigt spännande polisromaner. Genom boken dras man in i skeendet så att man riktigt känner vilken kamp mot tiden som försiggår mellan pocketpärmarna. En bladvändare – det finns inget bättre ord! Ändå inte riktigt högsta betyg. Men snart, så…

Read Full Post »