Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘palla’

Ett inlägg om ett ämne som de flesta har åsikter om.


 

Barnhand håller vuxenhandTiggarna. Vi ser dem över-allt, vanligen utanför affärer. Där sitter de, ofta insvepta i sjalar och halsdukar. En pappersmugg med några mynt i som de sträcker fram mot oss när vi passerar. Ibland säger de ”please!”, ibland ”please money!” eller ”en krona, tack så mycket”. De har brunbrända ansikten – de sitter ju utomhus hela dagarna. Insjunkna kinder, lindrigt rena… Kanske en lukt runt omkring sig. Kvinnorna är i majoritet. Och detta är Ett Problem i Sverige 2014.

Många av oss har åsikter om tiggarna. Somliga tror att det är organiserade ligor som ligger bakom, andra anser att det är människor som inte vill jobba och som bara sitter och försöker sno åt sig pengar dagarna i ända. En del hävdar med bestämdhet att tiggarna minsann har senaste modellen mobiltelefoner och åker Merca.

Sen finns det människor som inte tänker så mycket utan agerar. De skänker några mynt eller kanske nåt ät- eller drickbart. Eller sätter sig ner bredvid tiggaren och pratar en stund.

Jag tycker att det är ett problem med tiggarna. Men exakt vad är problemet? Jag måste verkligen rannsaka mig själv. Och då kommer jag fram till att tiggarna… skaver. De skaver så in i helskotta i min värld där jag har mat bordet och bordet står under det tak jag har över mitt huvud. Grundtryggheten skaver tiggarna emot. Jag får så svårt att ta in. Kan inte möta deras blickar. Pallar inte att se… eländet. För även om jag personligen lever i en oviss tillvaro har jag än så länge nånstans att bo, jag har mat i kylskåpet och jag har lite pengar på mitt konto. Ganska ordnade förhållanden.

Så problemet – eller en del av det, i alla fall – ligger hos mig. Betraktaren. Eller den som inte orkar betrakta. Den som blundar, den som inte vill se.

Fast självklart är problemet större än så. Vem i hela friden, som är vid sina sinnens fulla bruk, kan tro att tiggarna sitter där frivilligt? Vem kan i sin vildaste fantasi få till det att de sitter och tigger för att tjäna pengar så att de kan köpa skitfina mobiler och bilar? Tänk efter lite, om du har såna funderingar. För finns det nån som vill förnedra sig så till det yttersta att den tigger för sitt uppehälle av andra människor?

Händer ovanpå varandraJa, tiggarna är ett problem. En del av problemet ligger hos mig och alla som ser på. Men problemet måste lösas av dem som har makten att förändra. Vi kan inte låta människor ha det på det här viset. Vi måste göra nånting. Vi måste förändra oss och samhället så att även den som tigger får ett drägligt liv. För detta liv tiggarna lever idag är förnedrande.

Jag tror inte att det hjälper att vi skänker några guldpengar i deras pappersmuggar. Det måste till andra insatser. Men vilka? Har du några tankar och idéer om detta? Skriv gärna några rader i en kommentar.

Rent rasistiska kommentarer publicerar jag emellertid inte. Sånt tar jag bestämt avstånd ifrån. Igår, till exempel, avföljde jag några stycken på Twitter som borde vara goda förebilder för de yngre generationerna, men som i mina ögon inte agerar eller uttalar sig på ett bra sätt. Alla har rätt till sin åsikt, men jag tänker varken följa eller understödja rasister och rasism.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hemma-inlägg.


 

Agnetha Fältskogs CD A

Agnetha och jag.

Jag har kommit hem. Jag har överlevt. Två trevliga kvinnor träffade jag. Mer om vårt möte kommer i ett lösenskyddat inlägg!

På gården, på framsidan, träffade jag H (en trevlig granne, för såna finns!). Det blev en lång pratstund och vad som avhandlades är privat. Men jag förstår ett och annat lite bättre.

Utanför porten träffade jag nästa trevliga granne, J, som promenerat hem från arbetet, en liten tur på cirka en mil. I hettan… Beundransvärt, men säkert skönt efter en jobbnatt. Personligen hade jag aldrig pallat, dock.

På trappavsatsen uppe hos mig stånkade en svettig Lucille med sitt evighetsprojekt förrådet! Om nån timme kommer ett företag och hämtar en massa prylar. Sen ska förhoppningsvis inte fler av deras prylar ”ramla in” i mitt förråd. Men vis av erfarenheten vet jag, att kring jul… Nu gör det mig inget, fast när deras grejor liksom tar över kan jag bli liiite irriterad över att jag till exempel inte hittar lysknappen. Inte värre än jag kan säga till i såna fall, dock!

Och nu är jag hemma hos mig. Nu är det Agnetha på stereon i köket och jag och en mugg av kaffet jag inte kunde dricka upp i morse som gäller. Jag ska sammanfatta mina intryck av ett trevligt möte i det där utlovade, lösenskyddade inlägg.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett paraderande inlägg.


 

Lördagen var het. Det var otroligt mycket folk som hade samlats vid Mariatorget på Söder, utifrån vilket årets Prideparad skulle gå. Ett tag kändes det bara som totalt kaos. Men konstigt nog pallade jag folkmassorna. Det gick liksom inte an att få panik, det fanns ingenstans att vända sig om och gå till vid några tillfällen. Men så småningom hittade vi vår plats – bakom dj Katjas lastbil. Vi fick nog hörselskador på köpet för det var extremt hög musik. Ändå gick det några bastanta transor före oss och lite annat folk.

Vi klarade den långa marschen. Men fötter och ben var rätt slut. Och både Fästmön och jag hade svettats en hel del. Och svett oss – solen var allt annat än barmhärtig… Som vanligt blev det ett antiklimax att komma till Pride Park. Tänk bara om nån hade mött upp med regnbågsvattenflaskor eller NÅNTING. Men ingenting, alltså. Nåt för Stockholm Pride att tänka på inför kommande år, tycker jag. Och snacka om att varumärkesplacera sig för den som sponsrar dessa vattenflaskor…

Vi softade, tog en öl, käkade lite, träffade en och annan GAMMAL bekant i vimlet, såg några vi inte ville se, fikade – och sen tog vi en taxi till hotellet. Tanken var att fräscha till oss lite och sen gå och ta en drink i baren. Men se barpersonalen på Clarion Hotel Ringvägen är den mest otrevliga jag har träffat på! Man säger liksom inte vad som helst till hotellets gäster som ödmjukt frågar om man kan beställa vid bardisken eller invänta bordsservice. Man säger inte heller, som en av personalen gjorde en annan kväll:

Ja här kan du inte beställa nåt för vi har stängt.

Fy fan, jag ska skriva ett och annat i den sedvanliga enkäten från hotellet. Ruggigt dåligt! Men som tur är finns det andra ställen på Söder. Vi hamnade på Läckerbiten där vi tog en avslutande öl innan vi sussade i våra knarrande sängar.

  • Dagens krämpor: Onda fötter, utgjutelse på vaden, solbränna samt myggbett på armbågen
  • Dagens roligaste: Att träffa Gun från Dragarbrunn
  • Dagens parad: Lång och varm och högljudd
  • Dagens gratis: Ploppchoklad till Pridekaffet
  • Dagens mest pratsamma: Taxichaffisen
  • Dagens oförskämdaste: En man och en kvinna i barpersonalen på Clarion Hotel Ringvägen
  • Dagens godaste öl: Staropramen på Läckerbiten


Och här kommer några bilder från vår lördag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett klagoinlägg.


 

grillkol

Gör det svårt för mig att andas utan att det gör ont.

Du tror dig säkert veta att jag är helknäpp som sitter inomhus en sån här dag. Jaa, nu framåt kvällen sitter jag gärna på ballen*. När solen har sjunkit, vid 21-tiden, brukar det vara helt underbart att sitta här. Men grannarna grillar och två rykande grillar står precis under min balle. Det var bara att gå in och stänga balledörr** och fönstren i arbetsrummet respektive gästrummet. Jag vill liksom inte plinga på och vara gnäll-kärring IGEN. Det räcker med att jag plingade på fyra (4) gånger i tisdags för att be grannen sänka volymen på stereon. (Jag ringde på fyra signaler, för han hörde inte de tre första. Eller kanske var det fem, jag vet inte…)

cd

Manuell Kvinnuell överföring blir det.

I övrigt har det varit en händelserik eftermiddag här i lägenheten. Det har kämpats från olika håll med filöverföring sen cirka 14-tiden. Många mejl och telefonsamtal – och ändå funkar inte teknikens under. Nu har nog samtliga av oss gett upp. I stället är det uppgjort att en DVD-skiva cyklas över med fru A. Och jag får äran att bjuda fru A på glass. (Note to self: kolla så att det verkligen finns glass i frysen, så att jag inte lurades…)

Mellan varven har jag läst ut och recenserat en bok samt läst ut en annan bok. Jag mådde inte så bra av den senare och den första var lite för svart. De flesta andra har höjt en av böckerna till skyarna. Jag gav den lågt betyg. Pallar inte med såna där historier där människor bara är omöjliga tillsammans. De kommer liksom ingen vart och det tar en evig tid i boken (ett år, drygt) att komma fram till detta.

Och så har jag fått två spännande samtal som jag hoppas kan leda till nånting. (Nä, som vanligt inget permanent utan tidsbegränsat.) Men i alla fall. Jag ska på intervju senare i månaden. Det var först idag jag insåg att vi alla ser olika på hur vi ska tolka orden

bråttom 

och

snart

Droppen som fick ångestbägaren att rinna över var sen när mamma ringde och skrek

Min rollator har gått sönder!

Hur ska jag kunna laga den när jag sitter 30 mil från henne..? (<== retorisk fråga; jag vet ju inte ens om jag kan laga den överhuvudtaget.)

Nu är det snart dags för Morden i Midsomer Det är sommarens andra del av serien. Jag hoppas att jag står ut med att sitta med stängd balledörr och glo. För Morden i Midsomer är sommar för mig – om så i en het lägenhet.

I morgon måste jag packa och så vill jag skjutsa hem Fästmön från jobbet också. Vad kan det bli för väder, tro? Och har jag vattnat? NEJ! Bara där jag vaktar lägenhet…


*ballen = balkongen

**balledörr = balkongdörr

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett blött och trött inlägg. Och ett inlägg om ingenting.


 

Uppdaterat: Senaste nytt via lokalblaskan är att det inte heller på måndag den 10 juni går några tåg mellan Uppsala och Stockholm.

 

Droppar på blad

Några droppar förevigade på väg till garaget i morse.

Redan igår började det regna. Det fortsatte i natt och på morgonen. Jag älskar regn. Det tilltalar min själ, min sinnesstämning. Men så klart jag kan gilla sol också! Fast den ger mig gärna eksem. Det gör inte regnet. Det bara faller. Eller vräker ner. Till tröst. Det är nån som gråter mer än jag. (Vilken tröst, vilken logik!)

Jag är så trött, så trött. Kan det vara så att jag trots allt inte fyllde 52 härom månaden utan 102? Och i morgon måste jag kliva upp en halvtimme tidigare än idag. Hur ska det gå? Clark Kent* ska till bildoktorn och jag följer med honom dit för att lämna honom över dan och hämta en lånebil. Det råder nämligen fortfarande tågelände här. På Radio Upplands webbplats läste jag nyss:

Tidigast på måndag kan tågtrafiken mellan Uppsala och Stockholm gå som vanligt igen och mellan torsdag och söndag kommer inga tåg kunna gå på sträckan alls. […]

Det är tur att man inte har planerat nån tågutflykt till Kungliga Hufvudstaden i helgen. Eller att jag ska jobba. I morgon (torsdag) har jag ju lånebil. Jag förstår att människor jobbar som tusan med att få tågen att rulla som de ska igen. Samtidigt har jag svårt att förstå varför det tar sån tid att få ordning på saker och ting. Och varför ansvariga mest tycks informera via media och inte elektroniskt. Eller via sociala medier. Det vore ju ursnabbt! Det är många resande som har smarta telefoner, you know…

I kväll händer ingenting i mitt liv. Jag ska försöka läsa ut Doktor Sömn och sen försöka få lite sömn så jag pallar den tidigarelagda uppstigningen. Igår inhandlade jag mammas och min första gemensamma Trisslott – i stället för att vi tvingas registrera vårt Lottospelande. På lotten blev det heller ingenting.

Om jag lyssnar på regndropparna som faller hör jag i alla fall mer än… ingenting…


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett saltat inlägg.


 

salta grodor

Salta grodor stod inte på handlingslappen, men följde med hem ändå.

I kväll efter jobbet blev jag tvungen att vara lite huslig. Först skulle jag handla och fylla på kylen eftersom jag väntar besök i helgen av min kära. Att handla på Tokerian är inget jag direkt estimerar nuförtiden. Det är mest ett nödvändigt ont. Jag brukar hasta genom butiken. Detta får till följd att jag ibland plockar ner saker i kassen/korgen/vagnen som inte står på handlingslappen. I kväll blev det… en påse salta grodor. Man kan förstås även se de salta grodorna som en muta till mig själv för att jag ska palla shoppingturen…

Väl hemma insåg jag att nånting stank i köket. Det var inte nån död, salt groda utan en soppåsarna. Däruti låg plast som i för ett tag sen omslutit en död firre. Nåt dött var det, med andra ord. Ja, need I say more? Du kan säkert föreställa dig lukten. Därför fick husmor ta en tur till soprummet också. Men inte förrän hon lagat till sig en kallekonkörv med chipotlekryddning och överbliven potatissallad samt sparkat igång en maskin tjockis-svart tvätt.

Lite skrivjobb på det och sen… hade jag tänkt hälla ner mig i bästefåtöljen och glo på dumburken. Bara det att det är absolut noll och intet jag vill glo på i kväll. I morgon, däremot, är det säsongsavslutning av När livet vänder klockan 20 på SvT2. Det tänker jag definitivt inte missa!!! Jag blev lite ledsen igår när jag telefonerade med mamma (två gånger, för övrigt), för hon hade inte vågat titta på serien – hon trodde att den var deprimerande rakt igenom.

Men det är i morgon, det… I kväll får jag nog roa mig med att hänga tvätt, äta salta grodor och läsa om mord bland litteraturvetare. Och faktum är att det är ganska OK det också.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litet må-bra-inlägg. Efter ett tag.


 

Den här dan började inte så bra. Jag blev så besviken på människor, jag tycker att en del bara är elaka mot andra. Utstuderat elaka. Ställer utsatta grupper mot varandra i stället för att försöka se saker och ting från två håll. Men det är ju så att man inte kan älska alla. Uppenbarligen kan somliga inte heller hålla sig från låga kommentarer som

Hur kommer det sig att man hyllar en man i klänning med skägg i ansiktet, när kvinnor tvingas raka sig i ansiktet/under armarna/på benen?

Ja, jag kan säga att jag tappade förtroendet helt för vissa människor och andra ”gjorde jag slut med”. Att ha olika åsikter måste vara OK, men att försöka spela ut utsatta mot varandra är inte OK. Tycker jag. Sen får du tycka vad du vill. Naturligtvis handlar det om Conchita Wurst. Conchita Wurst, som jag skrev om i morse och som enligt mig är en värdig vinnare av Eurovision Song Contest 2014 därför (och nu citerar jag mig själv)

[…] att låten är skitbra, framträdandet likaså och rösten fantastisk. […]

Självklart tycker jag också att det är häftigt att Conchita Wurst vann efter allt det motstånd hon mött. Allt skit hon har fått ta. Ja, jag skrev hon. En del tycker ju att det är så viktigt att könsbestämma människor. Conchita Wurst är en hon precis lika mycket som Babsan är en hon. När Lars-Åke Wilhelmsson är Lars-Åke är han en man. När Thomas Neuwirth är Thomas är han en man.

För övrigt tycker jag att var och en bestämmer själv om man vill raka sin egen kropp eller inte. Personligen har jag aldrig rakat vare sig ansikte eller ben. Armhålorna rakar jag när det blir för varmt med hår där. Och det är inte ens säkert att det blir en gång om året. Skit samma, det är verkligen upp till var och en!

Sen blir jag ledsen för att det buades åt Rysslands artister. Ja, du kanske tycker att det är motsägelsefullt. Jag tycker att det var dålig stil. Bara för att man inte gillar landets president behöver man inte bua åt två ryska tjejer. En av mina kompisar är för övrigt från Ryssland. Jag skäms inför min kompis. H*n bor naturligtvis i Sverige och inte i sitt hemland av vissa skäl. Men att bua åt min kompis skulle jag aldrig göra. Att säga att kompisens hemland är skit skulle jag inte heller göra. Detta trots att min pappa, född i Finland, verkligen avskydde ryssar som han ansåg förföljde finnarna. Men även pappa var motsägelsefull. Ett av hans förnamn var nämligen Adolf, men han hade en engelsk farmor…

Godis

Gott umgänge med Anna och barnen idag.

Jag har umgåtts med min Fästmö en stund idag och det var nog det som behövdes för att mitt humör skulle bytas från fruktansvärt till gott. Alla barnena utom ett var hemma och även dem var det gott att träffa. Minstingen hade nästan pallat att se hela musiktävlingen igår. Nästan. Men så snart det stod klart att Conchita skulle vinna kröp han till kojs.

Nåt annat som har gjort mig gott idag är att ryggen har varit snudd på smärtfri. Idag på förmiddagen kunde jag för första gången på två månader böja mig ner i duschen och tvätta fötterna. Jag har under åtta veckors tid fått luta mig mot en duschvägg och lyft upp benen med ena handen och tvättat med den andra. Jag känner mig nästan normal!

I morgon är det arbetsdag. Jag ska avsluta min kväll med Bletchley circle, en spännande fiktiv serie om kvinnor som gjorde vettiga saker. Själv lever jag i verkligheten och gör inte fullt så mycket vettigt.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tacksamt inlägg.


 

Rippes Kia

Nu ska jag köra Kia ett tag.

Det sägs att vännen prövas i nöden. Personligen har jag inte märkt så mycket av det de senaste fem åren. De flesta som har kallat sig mina vänner har vänt mig ryggen. Jag har också vänt dem ryggen. Men idag visade det stora undantaget att jag hade fel. I min gnälliga nöd, kring ryggelände och bilhelvete, svarar vännen Rippe blixtsnabbt och erbjuder mig att låna bil. Låna Rippes bil medan min fixas till.

Min tro på människors godhet har fått sig en rejäl skjuts uppåt. Nu kan jag i lugn och ro ringa bilverkstan i morgon, försöka få en tid så snart som möjligt (fast inte i morgon, dårå). Till dess jag lämnar in Clark Kent* får jag låna Rippes bil. Den dagen jag lämnar Clark tar jag en lånebil över dan. Sen återförs Clark och Rippes bil i tur och ordning till sina respektive hem varpå jag tar taxi hem från Rippe. Det kostade 300 spänn idag, men det var det värt. Min rygg hade aldrig pallat att åka med UL.

Jag har ringt min snälla kollega och sagt att de inte behöver krångla och plocka upp mig i morgon bitti. Taxichauffören, som körde mig upp till Rippe, talade om för mig att jag var en trevlig kund, för att jag pratade med honom. Och jag bara pratade så där normalt som man gör, tycker jag. Det finns kunder som inte säger ett ord bara för att han råkar heta Mohammed… Jag sa att mina bästa kollegor och vänner är och har varit invandrare. Och det är så sant!

Nu ska jag ta en tablett och en varm dusch för att sedan däcka. Tusen, tusen tack till både Rippe och Y! Och till Mohammed, för att du körde mig och min onda rygg varligt och säkert upp till Rippe.


*Clark Kent = min sjuke lille bilman (är han sympatisjuk med mig, tro?)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om slutet av en födelsedag.


 

Kväll på S:t Olofsgatan

I natt jag drömde, något som…

Egentligen var det inte min natt det här inlägget skulle handla om, utan gårdags-kvällen. Men det var en sån fantastiskt märklig dröm jag hade att jag inte bara så där kan låta den passera. Jag drömde nämligen att jag hade blivit tvångsförflyttad – av Arbetsförmedlingen – till Umeå. Och där skulle jag studera vid universitetet. Oklart vad jag skulle studera. I drömmen sprang jag (<== ja, jag vet! Det där med jag och springa låter otroligt, men det var ju en dröm) mest omkring – och letade efter godis (<== mer likt verkligheten). Och sov. Sen vaknade jag och fann att både rygg och mage är riktigt snälla mot mig idag. En underbar känsla som jag njuter av – så länge den nu varar. Men just nu. Njuter. Jag. Tack.

Nemea reserva

Nemea reserva 2009

Det var lite oklart in i det sista huruvida jag skulle palla att dinera på lokal igår kväll. Även Fästmön var jättetrött och inte heller kurant. Men bord var bokat ända uppe på Akropolis höjder. Och vi hade tur: bussen gick från dörr till dörr, så gott, som. Min kondis är urusel och när smärtan slår till kan jag få förlamande ont och behöver bara lägga mig ner tvärt. Allt gick emellertid bra. Äldsta bonusdottern hade tipsat om att jag skulle dricka vin, och det lyssnade jag på. Kanske var det rätt medicin för kvällen..?

Anna på Akropolis

Anna på Akropolis. I bakgrunden råkade paret som käkat blängsylta komma med på bilden. Asch då!..

På Akropolis var det fullsmockat med folk, så det var verkligen tur att jag hade bokat bord! Vi fick sitta i vår sedvanliga lilla hörna, ganska lugn sådan, tack och lov. Men först trodde vi att vi hade kommit till Dårhuset numero uno. Eftersom man inte bara kliver rakt in och sätter sig på en välbesökt restaurang utan inväntar personal, blev vi ståendes innanför entrén en stund. Och där blev vi uttittade av nån som hade käkat rejält med blängsylta. Jisses, vek inte ens undan med blicken när vi mötte den, något förvånade. För så klart man/vi undrar varför nån bara utstuderat glor på en/oss. Typ hela tiden. När vi sen satte oss fortsatte gloendet, då även på andra. Så då var det väl inget speciellt med oss, helt enkelt. Skönt, vi är nog ganska normala, nämligen (tro det eller ej).

En liten kopp grekiskt kaffe

En liten kopp grekiskt kaffe avrundade måltiden. Kaffet var som tjära.

Det var jobbigt för ryggen att sitta stilla under en trerättersmiddag, särskilt som det var ganska trångt. Men det gick bra, jag snurrade lite i stolen. Magen skötte sig finfint. Jag åt långsamt, njöt och glufsade faktiskt inte i mig allting utan lämnade. En liten dockkopp grekiskt kaffe, som tjära, fick runda av måltiden. Med tanke på att jag levt på flytande i ett par dygn var detta helt rätt. Magen krampade bara lite och först när vi kom hem. Men det var ungefär som för att låta mig veta dess existens.

Bussresan hem gick bra även om jag förundras över att vissa män/killar bara måste sitta med benen brett isär. För oss bredarslade tanter innebär det att vi får sitta på sätets kant. Inte så skönt och definitivt inte värt det hutlösa pris UL tar för resan. 

män med benen isär

Det borde vara straffbart att sitta med benen brett isär.


En fin kväll avslutade en fin födelsedag.
Jag fick så många fina presenter av Anna och mamma och jag hade min nya röda bandero på mig på kvällen. Men kvällen höll på att börja med sju års olycka när Anna utövade kast med liten spegel inne på toa. Nu blev det varken stopp i toaletten eller nåt annat elände, bara en yttepytte buckla på sophinken där inne. En buckla att skratta åt under kommande dar. Lite som den buckla – eller bula, heter det – som Den Nyfikna Annapannan fick när den lutade sig lite för nära handtaget till ett av köksfönstren i morse… Men det är en helt annan historia…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett frustrerat inlägg.


 

alien

En ny sån här?

Idag är det redan onsdag. Onsdag! Dagarna flyr och här finns jag och inget blir gjort. Det är så mycket som borde bli gjort, nämligen, men som inte blir det tack vare en viss kroppsdel. Jag försöker överleva dagarna med smärtan, den som kommer och går. Och som flyttar på sig! När jag vaknade igår hade jag ont i hela ryggen nedtill. Tidigare har jag haft ont på vänster sida om ryggraden. I morse vaknade jag av en knivskarp smärta nedtill till höger om ryggraden. Jag börjar tro att det är en ny liten alien som gäckar mig och förflyttar sig bara för att retas.

Dagarna bara går och inget händer. Det är tråkigt att ha ont, det är tråkigt att inte palla att göra nånting, knappt ens gå ut i det härliga aprilvädret. Det gäller att se till att jag har ärenden så att jag faktiskt tvättar mig, klär på mig och tvingar mig ut. Igår visste jag inte hur jag skulle ta mig hem från Tokerian för jag fick så ont. Men det gick. Dagens ärenden utanför hemmet gäller att posta ett brev och att inhandla middagsmat. Det ska jag väl klara av?

Toffelfötter på balkongräcket

Toffelbenen längtar efter balkongsittningar.

På min balle* står möblerna fortfarande under presenningen. Mattan är ihoprullad och tronar som en tennsoldat i ett av hörnen i lägenhetsförrådet. Men jag orkar varken skyffla möbler eller matta till dessas rätta positioner på ballen. Bilen behöver tvättas och det skulle biltvätten klara av medan jag sitter i. Fast den behöver dammsugas inuti också och det klarar inte jag just nu. I badrummet svämmar tvättkorgen över med smutstvätt. Jag har i alla fall kört igång en liten maskin alldeles nyss. Måste beta av. Och lägga till strykhögen som redan finns i gästrummet.

Det finns de i min närhet som lider av svåra, kroniska och degenerativa sjukdomar. Jag fattar inte hur de står ut. Men en av dem sa en gång att h*n försöker bortse från det h*n inte klarar av och fokuserar på det h*n fortfarande fixar. Det blir så mycket mer positivt då. Önskar jag kunde göra detsamma… I stället för att få ångest över allt som inte blir gjort…

 

kalkonpastrami mimosa grön paprika körsbärstomater

Kallskuret. (Bilden är från september 2011.)

Fästmön är så duktig och traskar till jobbet varje morgon. Jag tror att det tar henne ungefär 45 minuter. Hon vet att min rygg är som sämst på morgnarna och dessutom säger hon att hon gillar att gå i morgonsolen, så jag behöver inte skjutsa. Jag tycker att hon är duktig, jag, och försöker hitta andra sätt att vara behövd på. Som att fixa middag. Köket är inte min plats i hemmet, så du må tro att det är en utmaning! Igår blev jag så glad när jag kom på att vi kunde äta kallskuret med grönsaker, cole slaw och mimosasallad. Det var liksom bara att inhandla och ställa fram. Idag är det värre. Jag har inte en aning om vad jag ska servera…

Från mitt eget jobb har jag inte hört pip sen före påsk. Jag måste nog mejla till chefen, för det kom aldrig nån bekräftelse på att han tog emot det korrekta sjukintyget via e-post. Så länge han inte har registrerat det i det personaladministrativa systemet lär jag inte höra nåt från Försäkringskassan, tror jag. Ja, det är ju en ekonomisk fråga i allra högsta grad, detta att vara sjukskriven. Jag hade räknat med en sista, härlig aprillön. Får jag lön för en vecka, blir jag glad.

I kväll klockan 20 är det ett nytt avsnitt av När livet vänder. Det ska jag se, för det ger mig perspektiv på det jag kallar mitt lidande jämfört med andra som verkligen lider. Och som har kommit vidare. Jag har inte rört mig ur fläcken.


*balle = balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »