Jag har så mycket som borde bli gjort…

Ett frustrerat inlägg.

---

 

En ny sån här?

Idag är det redan onsdag. Onsdag! Dagarna flyr och här finns jag och inget blir gjort. Det är så mycket som borde bli gjort, nämligen, men som inte blir det tack vare en viss kroppsdel. Jag försöker överleva dagarna med smärtan, den som kommer och går. Och som flyttar på sig! När jag vaknade igår hade jag ont i hela ryggen nedtill. Tidigare har jag haft ont på vänster sida om ryggraden. I morse vaknade jag av en knivskarp smärta nedtill till höger om ryggraden. Jag börjar tro att det är en ny liten alien som gäckar mig och förflyttar sig bara för att retas.

Dagarna bara går och inget händer. Det är tråkigt att ha ont, det är tråkigt att inte palla att göra nånting, knappt ens gå ut i det härliga aprilvädret. Det gäller att se till att jag har ärenden så att jag faktiskt tvättar mig, klär på mig och tvingar mig ut. Igår visste jag inte hur jag skulle ta mig hem från Tokerian för jag fick så ont. Men det gick. Dagens ärenden utanför hemmet gäller att posta ett brev och att inhandla middagsmat. Det ska jag väl klara av?

Toffelbenen längtar efter balkongsittningar.

På min balle* står möblerna fortfarande under presenningen. Mattan är ihoprullad och tronar som en tennsoldat i ett av hörnen i lägenhetsförrådet. Men jag orkar varken skyffla möbler eller matta till dessas rätta positioner på ballen. Bilen behöver tvättas och det skulle biltvätten klara av medan jag sitter i. Fast den behöver dammsugas inuti också och det klarar inte jag just nu. I badrummet svämmar tvättkorgen över med smutstvätt. Jag har i alla fall kört igång en liten maskin alldeles nyss. Måste beta av. Och lägga till strykhögen som redan finns i gästrummet.

Det finns de i min närhet som lider av svåra, kroniska och degenerativa sjukdomar. Jag fattar inte hur de står ut. Men en av dem sa en gång att h*n försöker bortse från det h*n inte klarar av och fokuserar på det h*n fortfarande fixar. Det blir så mycket mer positivt då. Önskar jag kunde göra detsamma… I stället för att få ångest över allt som inte blir gjort…

 

Kallskuret. (Bilden är från september 2011.)

Fästmön är så duktig och traskar till jobbet varje morgon. Jag tror att det tar henne ungefär 45 minuter. Hon vet att min rygg är som sämst på morgnarna och dessutom säger hon att hon gillar att gå i morgonsolen, så jag behöver inte skjutsa. Jag tycker att hon är duktig, jag, och försöker hitta andra sätt att vara behövd på. Som att fixa middag. Köket är inte min plats i hemmet, så du må tro att det är en utmaning! Igår blev jag så glad när jag kom på att vi kunde äta kallskuret med grönsaker, cole slaw och mimosasallad. Det var liksom bara att inhandla och ställa fram. Idag är det värre. Jag har inte en aning om vad jag ska servera…

Från mitt eget jobb har jag inte hört pip sen före påsk. Jag måste nog mejla till chefen, för det kom aldrig nån bekräftelse på att han tog emot det korrekta sjukintyget via e-post. Så länge han inte har registrerat det i det personaladministrativa systemet lär jag inte höra nåt från Försäkringskassan, tror jag. Ja, det är ju en ekonomisk fråga i allra högsta grad, detta att vara sjukskriven. Jag hade räknat med en sista, härlig aprillön. Får jag lön för en vecka, blir jag glad.

I kväll klockan 20 är det ett nytt avsnitt av När livet vänder. Det ska jag se, för det ger mig perspektiv på det jag kallar mitt lidande jämfört med andra som verkligen lider. Och som har kommit vidare. Jag har inte rört mig ur fläcken.

*balle = balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Onsdagso-roligheter

Rubriken anspelar på att livet är så himla o-roligt just nu – att jag nog snart sätter mig ner och asgarvar. Det kan liksom knappt bli värre. Livet är lika ljust som på insidan av en bajspåse. Jo, det kan det! Jag kan bli utsparkad till en parkbänk och Anna kan få nog av mig. DET är värre. Men annars… Tja, att skratta är bättre än att gråta, så…

Livet är lika ljust som inuti en bajspåse just nu.

                                                                                                                                                           O-roligt är det också på kyrkokansliet i här i Uppsala. I morse basunerade pensionärsradion Radio Uppland ut att en tredje chef får sluta. Emellertid inte på grund av de trakasserier h*n varit anklagad för eller för nåt brottsligt utan för att h*n betett sig kränkande (rent allmänt då, undrar man..?) och inte varit nån bra ledare. Det är alltså helt OK beteende men ändå får man sparken??? Det känns inte riktigt riktigt…  Får jag gissa så återvänder personen ifråga till ett ställe i stan där man inte är lika petig med hur chefer får bete sig mot sina medarbetare. Men det är en kvalificerad gissning. Här är kyrkokansliets pressmeddelande som gick ut idag. Av detta framgår att inget brottsligt har uppdagats. Men med den texten tolkar jag det som att det inte är brottsligt att kränka medarbetare. Vad är det då? Snällt? Mänskligt? Eller bara småelakt? Tillräckligt för att man inte får vara kvar på jobbet i alla fall. Men det är konstigt att kränkande av medarbetare ENBART är brottsligt om det skulle vara sexuellt. Det finns ju ganska många sätt att kränka underlydande på… Men tydligen är det inte brottsligt. Inte brottsligt.

Idag på rolighetsagendan står att slå in två julklappar. Vidare ska jag traska över till Tokerian för sedvanligt onsdagsärende samt uppdraget att posta ett brev till Anna. Det är fint att ha meningsfulla saker att göra om dagarna och att gå till Tokerian piggar ju alltid upp. Förutom sedvanligt onsdagsinköp ska jag där också inhandla choklad, Choklad, CHOKLAD – så då kanske du kan gissa vad jag upptäckte för trevligt i morse? BAH!

Nu blir det kaffe och lokalblaska!

Read Full Post »

Saknad och att sila hjärnan med intryck…

I morse såg jag en talgoxe utanför köksfönstret. Av nån anledning tänker jag alltid på min pappa då. Ibland inbillar jag mig att han har blivit en talgoxe i sitt nästa liv. Att han inte alls är död. Att han har fortsatt leva. Som talgoxe. Pappa tyckte mycket om småfåglar. Han, som annars inte var särskilt händig, knåpade ihop en matställning av sinnrik konstruktion som han monterade utanför köksfönstret i huset på R-gatan. Där satt han sen med en fågelbok och antecknade sina fågelobservationer.

Den här talgoxen, för övrigt, den dyker alltid upp med goda tecken. Ibland har den också dykt upp när man behövt tröst som bäst. Just idag känner jag sån saknad efter pappa. Jag skulle ha velat dela så mycket av händelserna, tankarna, orden etc med honom just idag. Men jag tror att den lilla talgoxen var han och att han har uppfattat skeendet!

Mamma, pappa och jag hade alltid en favoriträtt som vi lagade på lördagarna. Ofta blev det spaghetti med lök och köttfärs. Idag kändes det helt rätt att sno ihop den gamla favoriträtten – även om köttfärsen förstås var utbytt mot kycklingfärs.

Det ska vara ketchup och vitlökssalt på och mjölk i glaset. Tyvärr får jag dras med den blaskiga lättsockrade Heinz-ketchupen (därav den ljusblå ramen på etiketten) – det ska vara VANLIG Heinz-ketchup – , men snart är den slut. Notera för övrigt det fina bokmärket, signerat Milo Lilja, en julklapp från Mest Älskade Annan.

                                                                                                                                                              När jag kom hem ringde jag i tur och ordning Anna och sen mamma. Tredje person att vilja veta hur allt gått var vännen Jerry och han fick en kortrapport per sms. Jag ägnade sen en stund åt att fylla i en blankett och så gick jag ut i höstsolen för att posta brevet till Säkerhetspolisen.

Resten av eftermiddagen har jag ägnat åt att sila hjärnan med dagens intryck. Att laga mat är ingen favoritsysselsättning, men nu har jag bestämt mig att jag ska försöka göra det eftersom jag behöver äta bra. Aptiten är tillbaka och nu gäller det bara att inte falla i godisfällan igen. Den klarar jag mig utan!

Men i kväll blir det lite svårt att inte falla i ovan nämnda fälla. Klockan 20 ska jag bänka mig framför SvT1 och tittade på höstens första Sommarpratarprogram. Och jag har godis kvar från i lördags… Medverkande i programmet är bland andra Annika Östberg och Eva Gabrielsson. Med flera. Det blir totalt sex program i höst och i kommande program dyker det upp spännande sommarpratare som Lill Lindfors, Monika Fagerholm, Birgitta Stenberg, Rikard Wolff och många andra. Återkommer förstås med en rapport om premiärprogrammet – på en blogg nära dig!

PS Jag är medveten om att man i vanliga fall säger/skriver ”sila PÅ intryck”. Men jag silar MED. Låter intrycken sila hjärnan så att det intressanta stannar kvar och bearbetas, medan det mindre intressanta och kanske irrelevanta silas bort. Det är liksom inte de nya intrycken som silas utan hjärnan. Ungefär som man gör en virussökning av datorn… 😉

Read Full Post »

Uj uj… undan…

Ja undan går det väl inte precis här, men lite uj uj bättre är det i vart fall idag. Även om det i denna stund snurrar rejält i skallen och jag mår illa… Har nyss varit över till Tokerian – var tvungen till det. Dels hade jag inte varit förutseende nog att se till att ha nåt lämpligt till middag och dels behövde jag posta ett brev. Middagen blev soppa – jag har köpt tomat och thai – nu är det bara att välja till kvällen. Men det lär dröja, för det var väl typ nån timme sen innan jag fick i mig frukosten…

En sån här blev det…

…och en sån här.

                                                                                                                                                          Brevet var en jobbansökan! Det är så ovanligt numera att man ska posta ansökningar. Lite rädd blev jag, med tanke på att bläcket i min skrivare håller på att ta slut och jag  KANSKE har bläck hemma som passar. Om inte, måste jag åka till Stormarknaden och inhandla och blotta tanken på Stormarknaden gör mig än yrare i bollen…

För övrigt plitade jag ner en jobbansökan till. Detta gjorde mig givetvis totalt slut, men jag har ju en viss erfarenhet så detta går ganska snabbt numera. Men tänk om det kunde ge nåt resultat också… Jag är en fena på att skriva ansökningar som gör att ANDRA får jobb, men när det gäller mig själv är jag visst inte lika kompetent. Eller vad det nu handlar om…

På hemvägen från Tokerian mötte jag A, som jag försökte konversera, stödd mot en betongkruka med blommor. Folk är väldigt snälla och välmenande, men jag har för lite ork för socialt umgänge nu. Det innebär att nästan allt jag orkar skriva, till exempel, hamnar på bloggen. Ändå svarade jag på två mejl på förmiddagen, artig som jag är, till två vänner – en gammal och en ny. Jag skriver inte så långt, jag orkar inte. Orkar knappt läsa mejl heller. Men jag är glad att ni bryr er. Bli inte ledsna bara om jag dröjer med att svara – och läsa… Jag måste dra ner på kraven för tillfället och tillåta mig att gå på sparlåga. Detta innebär också att jag inte kan leka taxi som förr till mina nära och kära, trots att jag skulle vilja. Men bara det att ta sig ut till garaget är… som att kliva uppför ett berg. Jag blir så jäkla andfådd, låter som värsta 100-åringen…

Så här pigg vill jag bli!

                                                                                                                                                            Fick just sms från darlingen att hon överlevt besöket på företagshälsovården och nu är på språng till nästa möte – ett tandläkarbesök med Den Lille Mannen*.

Själv ska jag slänga mig raklång på gästsängen, för nu är Tofflan uj uj… slut.

                                                                                                                                                           *Den Lille Mannen = Elias

Read Full Post »