Ett blött och trött inlägg. Och ett inlägg om ingenting.

Några droppar förevigade på väg till garaget i morse.
Redan igår började det regna. Det fortsatte i natt och på morgonen. Jag älskar regn. Det tilltalar min själ, min sinnesstämning. Men så klart jag kan gilla sol också! Fast den ger mig gärna eksem. Det gör inte regnet. Det bara faller. Eller vräker ner. Till tröst. Det är nån som gråter mer än jag. (Vilken tröst, vilken logik!)
Jag är så trött, så trött. Kan det vara så att jag trots allt inte fyllde 52 härom månaden utan 102? Och i morgon måste jag kliva upp en halvtimme tidigare än idag. Hur ska det gå? Clark Kent* ska till bildoktorn och jag följer med honom dit för att lämna honom över dan och hämta en lånebil. Det råder nämligen fortfarande tågelände här. På Radio Upplands webbplats läste jag nyss:
Tidigast på måndag kan tågtrafiken mellan Uppsala och Stockholm gå som vanligt igen och mellan torsdag och söndag kommer inga tåg kunna gå på sträckan alls. […]
Det är tur att man inte har planerat nån tågutflykt till Kungliga Hufvudstaden i helgen. Eller att jag ska jobba. I morgon (torsdag) har jag ju lånebil. Jag förstår att människor jobbar som tusan med att få tågen att rulla som de ska igen. Samtidigt har jag svårt att förstå varför det tar sån tid att få ordning på saker och ting. Och varför ansvariga mest tycks informera via media och inte elektroniskt. Eller via sociala medier. Det vore ju ursnabbt! Det är många resande som har smarta telefoner, you know…
I kväll händer ingenting i mitt liv. Jag ska försöka läsa ut Doktor Sömn och sen försöka få lite sömn så jag pallar den tidigarelagda uppstigningen. Igår inhandlade jag mammas och min första gemensamma Trisslott – i stället för att vi tvingas registrera vårt Lottospelande. På lotten blev det heller ingenting.
Om jag lyssnar på regndropparna som faller hör jag i alla fall mer än… ingenting…
*Clark Kent = min lille bilman
Livet är kort.