Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Nya mönster och gamla

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

He is still #1

Ett inlägg om bilar samt såväl läraktiga som missförstående människor. 

---

 

My #1!

Idag har jag kört en pigg flicka till jobbet. Det är hon på bilden i förra inlägget, Kia*. Det gick riktigt bra. Hon är kvick på att lyda min minsta vink, hon känns trygg och säker att föra fram och hon går på ännu mindre luft än Clark Kent**. Men ifall nån undrar är förstås Clark fortfarande nummer ett! Just nu får han emellertid stanna hemma och vila i garaget. Ändå tänker jag att det vore lite kul om bilar var människor. Kanske hade Clark och Kia kunnat bli ett par och jag Stålfarmor så småningom…

Jag har haft sån tur att jag får tid hos bildoktorn*** redan på onsdag. Och om jag infinner mig klockan sju på morgonen med Clark tar de in honom först och gör organtransplantationen**** medan jag väntar. På så vis behöver Kia bara åka med mig till jobbet i morgon också. I upphetsningen över detta insåg jag att jag glömde fråga en väsentlig sak: vad själva ingreppet inklusive delen kostar… Men det är smällar jag får ta. Bilen ska besiktigas den 23 maj och då måste den vara i toppskick.

Igår var den snudd på outhärdligt ond, ryggen.

Igår var det en riktig värkdag och att bilen pajade gjorde ju inte saken bättre. Jag åkte hem extra tidigt från Fästmön för att ta tablett och däcka, men av det blev intet förrän till kvällen. Dessutom blev jag tvungen att äta nåt också för att kunna ta tabletten. Magen värkte lite redan innan, antagligen av oro. Den blev inte bättre efter tabletten, men det blev inte outhärdligt. För igår var det ryggen som snudd på var outhärdligt ond. Jag värmde också min vetekudde och hade bakom ryggen i såväl TV-fåtölj som i sängen. Mitt i natten vaknade jag. Då hade tabletten antagligen slutat verka och blivit ersatt av värk. I morse kändes ryggen av. Men det var bara till att bita ihop och ge sig iväg. Jag skulle ju ha introduktion med ”min efterträdare”…

Kommunikation är svårt…

Det var en märklig känsla att introducera personen som fick tjänsten jag sökte. Men det är en väldigt trevlig person som har lätt för att fatta och som är lätt att jobba med. Till skillnad från… somliga. Jag vet inte vad det är, men idag känns det som om somliga bara missförstod mig – utom den nya personen… Det var nästan så jag undrade om det var med vilje.

Jag fick mitt eget anställningsavtal av chefen, så förutom att introducera jobbade jag med ett par av mina ”nya” uppgifter – intranätet och storskärmarna. Sen fick jag förstås greja lite med externwebben och sociala medier också. Men så blir det inte för alltid, för den nya personen ska ju ta över.

Rejält trött är jag i skrivande stund. Jag har nyss kommit hem och tagit rätt på en maskin tvätt som jag körde igår. Maskinen är igångsparkad på nytt. Det gäller att beta av. Mamma ska få ett samtal nu (vi telefonerade två gånger igår och hon är orolig för diverse), liksom vännen Rippe. Senare i kväll lär jag däcka framför Secrets & lies.

När bilen är fixad hoppas jag kunna fokusera lite mer på jobbsökeri. Och till helgen hoppas jag att jag orkar ställa ut balkongmöblerna och mattan samt tvätta och dammsuga bilen. Vi får se vad ryggen säger om detta… Men My Knight***** måste få sin armour shining så att han kan glänsa som den nummer ett han är för mig!..

*Kia = Rippes bilflicka
**Clark Kent = min lille bilman
***bildoktorn = bilverkstan
****organtransplantationen = utbyte av bildel
*****My Knight = Clark Kent (kärt barn har många namn, vet du väl!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I nöden prövas den, vännen…

Ett tacksamt inlägg.

---

 

Nu ska jag köra Kia ett tag.

Det sägs att vännen prövas i nöden. Personligen har jag inte märkt så mycket av det de senaste fem åren. De flesta som har kallat sig mina vänner har vänt mig ryggen. Jag har också vänt dem ryggen. Men idag visade det stora undantaget att jag hade fel. I min gnälliga nöd, kring ryggelände och bilhelvete, svarar vännen Rippe blixtsnabbt och erbjuder mig att låna bil. Låna Rippes bil medan min fixas till.

Min tro på människors godhet har fått sig en rejäl skjuts uppåt. Nu kan jag i lugn och ro ringa bilverkstan i morgon, försöka få en tid så snart som möjligt (fast inte i morgon, dårå). Till dess jag lämnar in Clark Kent* får jag låna Rippes bil. Den dagen jag lämnar Clark tar jag en lånebil över dan. Sen återförs Clark och Rippes bil i tur och ordning till sina respektive hem varpå jag tar taxi hem från Rippe. Det kostade 300 spänn idag, men det var det värt. Min rygg hade aldrig pallat att åka med UL.

Jag har ringt min snälla kollega och sagt att de inte behöver krångla och plocka upp mig i morgon bitti. Taxichauffören, som körde mig upp till Rippe, talade om för mig att jag var en trevlig kund, för att jag pratade med honom. Och jag bara pratade så där normalt som man gör, tycker jag. Det finns kunder som inte säger ett ord bara för att han råkar heta Mohammed… Jag sa att mina bästa kollegor och vänner är och har varit invandrare. Och det är så sant!

Nu ska jag ta en tablett och en varm dusch för att sedan däcka. Tusen, tusen tack till både Rippe och Y! Och till Mohammed, för att du körde mig och min onda rygg varligt och säkert upp till Rippe.

*Clark Kent = min sjuke lille bilman (är han sympatisjuk med mig, tro?)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det sätter sina spår…

Ett ämligt och lite ordlekande inlägg.

 

Spår…

Det sätter sina spår att ligga på topp. Förra veckan, när jag hade semester och skulle göra så mycket (söka jobb, skriva bok, fixa med bilen, städa osv) fick jag ju ryggskott. På lördagen före första semesterdagen på måndagen. Ja, jag var rätt sur och förbannad, men jag kunde inte göra så mycket mer än att faktiskt vila den veckan.

Nu har jag jobbat en vecka medan Fästmön blev däckad förra söndagen av en förkylning. Jag har kämpat emot i det längsta, men igår kväll kände jag att nånting var på gång. Det var inte bara den nya sträckningen i ryggen från onsdagen, det hände nåt i näsan också. Idag har jag blivit förkyld. Jaha. Det var ju liksom väntat, men ändå. Jag brukar kunna stå emot.

Jag är sjuk.

Om jag ska tänka positivt blev det bra för A, som jag hade lunchdejt med, att han inte dök upp – då hade han säkert legat däckad nästa helg. Ska jag tänka negativt innebär en förkylning nåt urjäkligt för mig. Eftersom jag är det så sällan brukar jag bli verkligen sjuk. Jag tror att det är minst tre år sen jag var just förkyld – om inte mer. Så jag åkte faktiskt hem hela 40 minuter före arbetsdagens slut idag och känner mig inte alls bra.

Totaldäckad är jag inte ännu, emellertid. Därför har jag passat på att deklarera, så slipper jag försöka med det i morgon ifall jag är riktigt urpen. Det tog hela 20 minuter att kolla de förtryckta uppgifterna. Allt var korrekt och jag ser fram emot en liten, men ändock en återbäring!

Tid för däckbyte har jag bokat, på tal om däckad, men jag kör fortfarande på mina dubbfria vinterdäck, vårvärmen till trots. På torsdag ska Clark Kent* få sommartofflorna på i alla fall. Hoppas ryggen klarar att bära däcken tur och retur förrådet, in i och ut ur bilen.

I morgon bär det av ut till Himlen. Risken finns att jag är skitsjuk, men Anna har lämnat väskor och en kasse här som jag behöver åka ut med. Dessutom har hon bara kunnat handla det nödvändigaste. Och en lite biltur ska jag försöka orka med.Så klart jag vill stanna till söndagen, men vi får se hur jag mår. Det jag tänker på just nu är att lägga mig ner raklång en stund. Däcka för idag. Jag har förberett MASSOR av saker på jobbet idag – ifall att. Detta trots att datorn stod still för ominstallation från klockan nio. Jobbade förstås lite före nio, men resten gjorde jag typ efter klockan 14, ungefär.

Det sätter sina spår att ligga på topp, som sagt. Just nu är det våta spår från näsan och neråt… UFF!

Ha en go helg och håll dig på benen!

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Klent och (jule)skum(t)

Ett inlägg om klenhet.

Nog för att jag vet att ångest kan däcka en, men idag är det riktigt läskigt och inte riktigt OK. Jag känner mig klen. Väldigt klen. Klen som i matt, darrig, kallsvettig och orkeslös. Två gånger idag har jag liksom bara däckat. Vill bara ligga ner. Känns om om jag är ett plan på väg att störta. Orkar inte ens sitta. Helt orkeslös. Det är verkligen inte likt mig!

Det känns som om jag ska störta.

På eftermiddagen slocknade jag ovanpå sängen i en kvart. Vaknade sen av plonk/pling/swish från mobilen. Jag måste lära mig att sätta den på ljudlöst när jag behöver vila! Det var nån vänlig själ som ville tipsa om jobb, ett jobb jag förstås redan hade sett annonsen på. Att tipsa mig om utlysta tjänster är lite grann som att ge mig böcker utan att kolla vad som står på min läslista – jag har i nio och ett halvt fall sett annonsen och läst boken… Men det är välmening och jag kan ju inte bli arg.

Eftersom jag ändå vaknade messade jag Fästmön för att höra om hon och Prinskorven, som har varit med henne på jobbet idag, ville ha skjuts hem. Det ville de. Vädret har varit hur konstigt som helst idag. Rätt som det är är det soligt och varmt, en stund senare kolsvart och ösregn. Just i eftermiddags kom det flera riktiga skyfall.

Vi stannade till vid ICA Solen. Jag ville köpa prästostbågar till kvällen, för jag tänkte dricka öl och bli full i kväll för att dränka mina arbetslöshetssorger. Nu är det tveksamt om det blir så eftersom jag inte mår särskilt bra. Men det kom in nya pengar på ICA-kortet igår så jag passade i alla fall på att köpa ett kilo ICA:s jumbokräftor. Bäst, tycker jag!

ICAs jumbokräftor är bäst, tycker jag.

När jag hade släppt av Anna och Elias i Himlen började jag känna mig så där klen och svag igen. Jag åkte hem, körde in i garaget och gick sen från garaget och in. Det var som att gå i Lustiga huset. Allting gungade och marken kändes mjuk, som att gå på en gigantisk kudde. Riktigt obehagligt!

Jag satte mig ner, provade att dricka vatten, la mig ner. Inget hjälpte. Kanske nåt ätbart? Jag hade ju liksom bara ätit en skål fil med yoghurt tidigt i morse och en liten påse juleskum, med bäst-före-datum i mars, till lunch…

En påse juleskum med bäst-före-datum i mars i år blev min lunch idag.

Nej jag vet. Det är inte mycket bevänt med min kosthållning. Så som jag lever lär jag dö rätt så snart. Eller få diabetes typ 2. Hjärtinfarkt. Men jag orkar inte ta tag i det just nu. Jag orkar inte. Jag kokade i alla fall tre kalkonwienerkorvar och åt tillsammans med bröd och en klick räksallad samt ett par glas mjölk. Nu mår jag marginellt bättre.

Idag kom en kallelse till mammografi om ett par veckor. Tänkte skita i att gå dit, jag vill ju ändå inte leva. Men så kom jag på att jag ju har frikort så då kan jag väl ändå gå. Får se det som en utflykt den dan, lite KBT-träning i att lämna min trygga (nåja…) borg, det vill säga hemmet. Och så är det ju det här att jag bör vara konsekvent! Jag ska inte stå och hytta med pekfingret och säga åt andra att de ska gå och få tuttarna fotade – och sen skita i att göra det själv! Nej. Därför har jag lagt in mammografin i min kalender! OCH en påminnelse dan innan!

Nu måste jag vila en liten stund till innan jag försöker komma ihåg vad jag ska packa. Ja, för vi åker ju in till Stockholm Pride i morgon för att beblanda oss med heteros. Det tycks nämligen vara mest heteros där, som det ser ut på Twitter och i media. Lite tröttsamt, tycker jag. Jag menar, det finns ändå så många evenemang i vanliga fall som vänder sig mer eller mindre exklusivt till heteros. Efter packningen ska jag se om jag äntligen får kontakt med en vän per mobil. Vi har försökt och misslyckats nå varandra var sin gång idag. Mutti har jag pratat med redan. Check, check.

Och… ja just det… Nån dator följer inte med till Pride, vilket innebär bloggtystnad framöver.

Livet är kort. Och jag är lite klen.

Read Full Post »

Medikamenter, skoproblem och en stång

Nä fy te rackarns! Igår mådde jag inte bra alls. Jag inser att jag nog skulle ha varit hemma från jobbet hela veckan och vilat. Då kanske infektionen hade försvunnit och jag hade fått hämta lite krafter efter måndagens övning. Hostan blev tuff igår, så jag stannade till vid apoteket på vägen hem för att handla nåt slemlösande som jag kan ta på dagtid. Till natten har jag tack och lov cocillana. Eftersom det är morfin i det kan jag bara ta till natten. Men jisses så jag däckar av den! Den slemlösande hostmedicinen är bebisaktig och smaksatt med arom av körsbär och choklad, såg jag när jag kom hem. Blä! Men faktum är, att redan efter två huttar (en igår eftermiddag, en i morse) har slemmet blivit mindre segt. Slemlösande på dagen, hostdämpande till natten, har jag lärt mig. Och det är ju rätt logiskt.

När jag ändå var på apoteket hämtade jag ut tre mediciner också. Fast läkaren, som jag aldrig har träffat, hade skrivit ut fel styrka (för svag) på magtabletterna och dessutom bara ett uttag. Panik! Om dessa tar slut fungerar jag inte i vardagen, då bara kräks jag! Men jag mejlade mottagningen igen, som svar på deras svar på mitt första mejl – så att de skulle se att jag inte hade skrivit fel utan att läkaren hade gjort fel. Och nån timma senare kom det svar från sköterskan med en ursäkt och ett löfte om ett nytt e-recept i morgon. Skönt, då slipper jag oroa mig! Och jag kan fortsätta vara nöjd patient hos mottagningen!

Igår kväll skulle jag ju städa, men jag orkade bara skura badrummet och duschrummet/toan. Sen var jag helt slut. Pratade med mamma en stund och kollade på det sista avsnittet av Dallas som jag hade spelat in på DVD:n i onsdags eftersom jag skulle skjutsa Fästmön då. Det var säsongsavslutning på Dallas och som vanligt blev det en cliffhanger på slutet. Men det blev alldeles för många intriger och försoningar (påminner delvis om mitt eget liv…) i detta avsnitt, så troligen lär jag inte följa serien när den startar igen. Det blev helt enkelt lite för mycket som manusförfattaren hade slängt in i detta säsongsavslutande avsnitt.

Det börjar gå mot kallare tider. Jag har haft vånda över skoproblemet, eftersom de enda skor som känns bra för hälen är mina tunna, näthåliga gympadojor. Idag var det minusgrader för första gången som jag noterade det. Hela -2,2 grader. Jag slet fram mina svarta Reebok som jag använde hela förra hösten och nästan hela vintern. Innersulan gick inte att ta ut, så jag fick spänna ut skosnörena ordentligt och knö i inläggen. Det känns ganska trångt i skorna, men om jag går lite i dem kanske jag töjer ut dem. Tyvärr kan jag inte ha dem inomhus på jobbet – de är helt enkelt för täta och varma. Därför blir det sandaler med endast små inlägg när jag jobbar. Inte alls optimalt för hälen, så jag får försöka sitta stilla så mycket jag bara kan.

Frostigt i morse.

I kväll kommer Anna och jag har planerat en fredagsmiddag bestående av räkor, aioli, rostat bröd och vitt vin. Måste bara inhandla räkorna på vägen hem. På lördag ska vi ut på presentjakt, det är ju nån i familjen som blir myndig på måndag. Min present är nog klar, men det kanske blir lite kompletteringar. Vidare ska jag försöka inhandla en ny duschslang och -munstycke med tillhörande stång. Fastighetsskötaren, som jag pratade med häromdagen och som var den som spolade mina rör efter översvämningen, hade inget duschmunstycke som låg och skräpade. Däremot kunde han tänka sig att hjälpa mig montera ett. Det vore ju bra. Jag köpte ett nytt munstycke med slang i somras, men skiten passade inte – i stångens hållare! Och i duschrummet vill jag kunna stå och duscha med duschmunstycket i en stång på väggen.

På tisdag ska Clark Kent* till doktorn på hälsoundersökning** och dessutom på sina vintertofflor*** på. Jag måste ju tänka lite framåt, snart kanske jag inte får lyfta däck, nämligen. Inte ens en liter mjölk, har jag hört. Gissa om jag kommer att bli gaaalen av leeeda?! Men vi är inte där än. Det har inte ens gått en vecka sen måndagens övning och det återstår cirka fyra veckor tills jag får veta om det är bu eller bä. Bu eller bä…

Men idag är det fredag och då får man aldrig några dåliga besked – från vården. Jag lever i ovisshet och oro och det tär. Jag försöker tänka positivt, vilket är svårt just nu, för den som jag kunde vända mig till med dessa frågor finns inte kvar här på jorden. Och DET är bara så hemskt och sorgligt! Men det är inte värst för min del – jag tänker på familjen som har drabbats av denna förlust. Vi måste emellertid gå vidare, alla, även om vi vissa dar tvivlar på att vi kan och orkar…

*Clark Kent = min lille bilman
**till doktorn på hälsoundersökning = bilservice hos verkstan
***vintertofflor = dubbfria vinterdäck

Livet är kort.

Read Full Post »