Plötsligt händer det

Ett plötsligt inlägg.

---

 

En Trisslott i Hoppets färg köpte jag idag.

På väg hem från Tokerian stånkade jag, varm och svettig. Men nu är busskortet laddat. Jag köpte en Trisslott också. En grön Trisslott. Grön är ju Hoppets färg – och min farmors namn, Nadja. Jag tänkte att har en inte tur på ett område, har en det kanske på ett annat. Och om en inte vågar prova får en aldrig veta.

Så mötte jag en bekant och blev ståendes för att prata hår en lång stund. Sen kom h*n på att h*n ju skulle äta lunch med sin son och han väntade. Jag har varken nån son att prata om eller luncha med så jag gick hem. Passerade garaget på vägen och tog in picknickfilten från bilen.

Tidning, bok, kallt vatten, penna och läsglasögon – vad mer behöver en?

Det blev en liten promenad för att hitta skugga under ett träd. Det blåste ganska bra, vilket medförde att jag hade en liten show. Att ensam försöka breda ut en filt på marken när det blåser kan se ganska komiskt ut. Jag är inte rolig, men jag är komisk i vissas ögon. En man gör narr av. Varsågod, jag bjuder på det!

Med filten på plats så småningom, nedtyngd till gräset med avtagna gympaskor, plockade jag fram tidning, recce-bok, penna, vatten och brillor. Vad mer behöver en? Bäst av allt – alltihop var gratis – utom läsglasögonen, som jag har köpt för tio kronor.

Det blåste kallt och molnen hopade sig, trots en envis sol.

Fast det klart… en kudde hade inte varit helt fel och nåt gott att smaska på. Jag försökte hitta en bra ställning för att läsa. Det gick sisådär.

På grannfilten en bra bit bort samtalade en kvartett människor. Vinden förde understundom med sig ett och annat lösryckt ord, men det var inte störande för min koncentration. Kvartettet gav upp filtsittandet efter ett tag. De ersattes av en liten pojke och en stor pojke man och deras boll. Inte fullt så ostörande när en läser.

 

Det började blåsa mera. Mörka moln närmade sig. Jorå, solen försökte nog vara envisast, men fy så kyligt det blev! Efter en knapp timmes sittning gav jag upp och packade ihop. Hade väl bara kommit runt hörnet så var den kvalmiga värmen där och av den kalla vinden – inte ett spår.

Instängt hemma. Tyst. Nån som rökte utanför. Jag förklarade mig via en sociala medier-kanal intresserad av ett besök hos min förrförra arbetsplats – jag saknar stället så! – och jag var välkommen. Datum och klockslag bokas först nästa vecka. Allt för att ha små energikarameller att sulta på i framtiden!

Så tog jag fram Trisslotten. Hoppets gröna lott. Den som det står

Plötsligt händer det

på allra överst. Ur besticklådan (!) i köket grävde jag fram min tur-skrapare, orange och grann till färgen. Jag skrapade och skrapade och skrapade, nio rutor och en extrachans. Om det hände nåt plötsligt? Tja, se själv på bilden nedan:

Det hände hela 90 kronor!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

The honourable woman

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår, tisdag, startade en ny brittisk thrillerserie på SvT1. Under totalt åtta avsnitt får vi följa Nessa Stein och hennes bror Ephra i The honourable woman. De inledande scenerna är mycket starka – Nessas och Ephras far mördas vid deras middagsbord på en restaurang. Blodet stänker och jag kan inte låta bli att undra om det här bara lär bli ytterligare ett enda frosseri i våld…

The honurable woman herself Nessa Stein spelas av duktiga Maggie Gyllenhaal. (Bilden är lånad från SvT Plays webbplats.)

Nästan 30 år passerar. Nessa, nyligen adlad, driver sin fars företag vidare. Inriktningen är kommunikation mellan Israel och Palestina och för detta bygger man fiber i tre etapper. I detta första avsnitt tillkännager Nessa vem som får uppdraget att bygga den tredje och sista delen. Företagaren som får jobbet är emellertid inte på plats. I stället hänger han i sin flaggstång. Allt pekar på självmord, men varför har då bara det efterlämnade självmordsbrevet den dödes fingeravtryck och inte kuvertet det ligger i? Katastrofen är ett faktum när ett barn kidnappas under konserten på kvällen. Nessa själv jagar kidnapparen och är på vippen att stryka med.

Den här serien får en rafflande start och jag dras snabbt in i handlingen. Det är spännande, det är politiskt och ja… det är ganska mycket blod och våld. Men det är bra. Jag tänker definitivt se de sju kommande avsnitten!

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu är det Agnetha och jag och en mugg kaffe

Ett hemma-inlägg.

---

 

Agnetha och jag.

Jag har kommit hem. Jag har överlevt. Två trevliga kvinnor träffade jag. Mer om vårt möte kommer i ett lösenskyddat inlägg!

På gården, på framsidan, träffade jag H (en trevlig granne, för såna finns!). Det blev en lång pratstund och vad som avhandlades är privat. Men jag förstår ett och annat lite bättre.

Utanför porten träffade jag nästa trevliga granne, J, som promenerat hem från arbetet, en liten tur på cirka en mil. I hettan… Beundransvärt, men säkert skönt efter en jobbnatt. Personligen hade jag aldrig pallat, dock.

På trappavsatsen uppe hos mig stånkade en svettig Lucille med sitt evighetsprojekt förrådet! Om nån timme kommer ett företag och hämtar en massa prylar. Sen ska förhoppningsvis inte fler av deras prylar ”ramla in” i mitt förråd. Men vis av erfarenheten vet jag, att kring jul… Nu gör det mig inget, fast när deras grejor liksom tar över kan jag bli liiite irriterad över att jag till exempel inte hittar lysknappen. Inte värre än jag kan säga till i såna fall, dock!

Och nu är jag hemma hos mig. Nu är det Agnetha på stereon i köket och jag och en mugg av kaffet jag inte kunde dricka upp i morse som gäller. Jag ska sammanfatta mina intryck av ett trevligt möte i det där utlovade, lösenskyddade inlägg.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kraft- och plastmän

Ett behandlat inlägg.

---

 

En kraftman – fast i plast.

Idag har jag mött kraftfulla män. Trodde att det skulle bli svårt att vakna kvart i sex efter dessa dagar i mer eller mindre ständig dvala. Jag vaknade fem i halv sex. Av ryggen. Men jag stod ut, för jag visste ju att jag skulle få hjälp idag hos Björn. Ryggen var emellertid riktigt besvärlig i morse. Jag kunde inte alls böja mig över handfatet och tvätta mig, så jag fick inleda med att hasa ner på köksgolvet och ligga där en 20 minuter. Jag har liksom svårt att hinna med sånt när jag ska iväg och jobba, men hela förra veckan gick jag upp en kvart tidigare bara för att få ryggen i hyfsat skick.

När jag väl hade lyckats tvätta och klä mig hann jag till och med sleva i mig lite yoghurt och en mugg kaffe. Dagens nästa etapp var bilverkstan. Sommardäcken låg ju redan i bilen tack vare Johan, så jag behövde bara köra bil sju kilometer. Ryggen var motvilligare än nånsin, men man utvecklar vissa tekniker för att klara vardagsrörelserna.

Att öppna garageporten är en sån rörelse. Jag liksom niger och ser ut som om jag har ett kvastskaft nerstucket i jeansen, får i nyckeln relativt snabbt, förhoppningsvis, låser upp och vrider runt handtaget. Antagligen ser jag urlöjlig ut när jag häver upp porten. Jag vet att jag stönar så där sexanspelande som vissa tennisspelare gör när de servar.

Köra bil går ganska bra. De går till och med hyfsat att ta sig i och ur bilen. Jag har nämligen en ganska hög bil. På bilverkstan hade de dessutom bra stolar och jag kunde vänta medan de skiftade hjulen, det skulle bara ta och det tog bara en halvtimme.

Därför hann jag hem emellan. Och hur jag fick in däcken i kallförrådet vet jag inte. Jag lät ännu värre än när jag öppnar garageporten, jag knuffade, rullade, stånkade, nästan skrek. Runt omkring mig duttade vaktis och plockade upp skräp på marken. Nej, du ska inte tro att h*n för ett ögonblick erbjöd sig att hjälpa mig. Och jag bad inte om nån jävla hjälp heller. Kan själv. Envis som synden.

Nästan omgående blev det dags att åka in till ett av stans gamla sjukhus och träffa Björn, en livs levande naprapat. Jag har aldrig varit hos en naprapat förut. Men jisses, han var både stark och bra. Jag berättade min rygghistoria och han undersökte lite. Jag fick testa att göra vissa rörelser. Björn konstaterade att jag är rejält sned.

Sen fick jag klä av mig… Du-du-du-du-duuuuuu… (hör du strippmusiken?) Jag känner mig nämligen så otroligt snygg med min putmage, mina tromboflebitmärkta ben och ryggen som buktar. (<== ironi!!!) Men upp på britsen skulle jag och jag klarade mig nästan själv. Som jag skrev tidigare i inlägget utvecklar man vissa tekniker. På mage på britsen fortsatte Björn att undersöka, men också att behandla. Det gjorde… väldigt ont. Men efteråt gjorde det väldigt gott. En halvtimme går fort när man har roligt (nåja…), så jag har fått nya tider nästa vecka. Mottagningen har kvällsöppet, vilket är bra eftersom jag måste jobba, men en tid är på torsdag eftermiddag. Skärtorsdag. Jag har tidigare frågat chefen om ledigt då och inte fått nåt mer besked än att han måste kolla med de andra. Nu måste jag i alla fall till naprapaten. För det här var riktigt, riktigt bra.

Pronaxen och naproxen. Jag börjar med den vänstra och slutar med den högra.

Antiinflammatorisk medicin i tablettform tyckte Björn definitivt att jag skulle införskaffa. För ryggen är rejält inflammerad och musklerna runt om det onda är mycket påverkade. I sämst skick är rumpmusklerna, faktiskt. Och mina återkommande sträckningar beror självklart på att jag försöker kompensera och motverka det onda i ryggraden.

Eftersom jag ju knappast får en läkartid inom rimlig framtid (det är ju påsk och så) stannade jag vid apoteket på hemvägen för att köpa Naproxen 250 mg. Den är receptfri. Och jag har i mina gömmor hemma rester (efter en behandling av hälsporre) av dess kompis Pronaxen 500 mg. Så många rester att jag kan äta en kraftigare tablett två gånger om dan från och med idag och till och med söndag. Sen kör jag den mildare. Om ryggen därefter inte är bra, efter två veckors tablettmissbruk medicinering samt naprapatbesök, då blir det doktorn som gäller.

Och nej. Jag har det inte värst.  Jag har antagligen ett ryggskott, en inflammation, som går att behandla och som går över om ytterligare ett par veckor (det är tredje veckan nu). Det finns de som har ont jämt. De som aldrig får en frisk rygg. Såna som Klara, den arga. När jag tänker på henne inser jag hur otroligt stark hon är. Men också vad hon måste plågas. Varje dag och mycket mer än jag, dessutom livet ut. Jag är glad att Försäkringskassan äntligen har beslutat om att hon ska få sjukersättning.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

El(d)fel..?

Alltså jag börjar mer och mer få straff för det jag bloggar om. (Det suger ibland, jag erkänner.) De allra flesta är ju så raka att de tar det

face to face

medan andra barnslar sig. Hur landet ligger med Fortum vet jag inte riktigt. Det gladde mig att jag fick en kommentar från dem till mitt inlägg. Där menade man att jag på nåt sätt lämnat mina personuppgifter i nåt sammanhang, vilket jag förstås bestrider – just därför att jag inte vill att säljare ska ringa på mina telefoner. Hur som helst skulle jag mejla dem mitt telefonnummer och så skulle de tala om för mig varifrån de har fått uppgiften och dessutom skulle de anteckna att jag inte vill ha säljarsamtal från dem igen. Jag skriver som jag brukar…

To be continued…

Men frågan är om inte Fortum har sällat sig till gruppen som straffar mig. Sent igår kväll – EFTER att jag hade lyckats vippa ut en burk med chips på vardagsrumsmattan och fick dammsuga klockan 22 – pajade nämligen taklampan på toa. Och på toa måste man liksom ha en lampa, det räcker inte med att tindra med ögonen i mörkret om man ska pricka rätt med diverse, så att säga. Så jag släpade in röda trappstegen, klev stånkande upp (pallen knakade betänkligt under tyngden av min enorma kroppshydda) och bytte glödlampa. Fine! Trodde jag… Nästa gång jag gick på toa började lampan blinka…

Skit! Glödlampen är glapp!

tänkte jag och kånkade för andra gången in röda trappstegen. För andra gången knakade den betänkligt under mitt feta jag.

När jag gick på toa nästa gång – och nu var det verkligen mitt i natten – blinkade lamphelveten till och sa sen…

POFF!

För tredje jävla gången släpade jag in röda trappstegen. Och för tredje förbannade gången knakade den under fläskberget. Men den höll. En andra glödlampa är nu iskruvad och vi får se hur länge den håller. Om den pajar igen är jag nästan säker på att det är Fortum som straffar mig… SKOJAR!!!

Nu är lampan på toa inte det enda som har pajat. Tidigare i kväll var min mus – ja, min datormus och ingen annan mus! – trött och ville inte röra på sig. Slut på batteri, förstås. Tur att jag hade ett i reserv!

Tur hade för övrigt både jag och somliga som ENVISAS med att laga mat utomhus på kolgrillar – precis nedanför mitt fönster. För det slog ut stora eldslågor som slickade ett träd. Tycker att det är ansvarslöst att grilla på det sättet. Vi har en fin grillplats i föreningen, varför man inte kan hålla sig där utan måste förpesta luften för dem runt omkring och till råga på allt leka pyroman, det begriper inte jag.

Nu ska jag gå och glo på TV, sista avsnittet av Kommissarie Thorne. Kanske blir jag inte snällare av det, men jag håller ju käften med mina åsikter en stund då i alla fall. Märkligt, förresten, hur folk som säger sig inte vilja veta av mig ändå är så fruktansvärt intresserade av vad jag tycker. Lek i egen sandlåda, vet jag!

Slutligen, ett stor KRAM till vännen jag telefonerade med nästan en timme idag på seneftermiddagen! Det gör mig ont att livet ska vara så hårt mot en del, medan andra tycks glida omkring, mest framåt, på ett bananskal, trots att man beter sig hur som helst, med betoning på illa…

Livet är kort.

Read Full Post »

Alter egon and such…

Kärt barn har många namn, men alter egon har bara en del! Själv är jag ju som bekant Ulrika när jag är privat och Tofflan när jag är här och bloggar. Elakt. För bara så du vet är den däringa Ulräääka (skånskt uttal) en riktig mes!

Ett av Annas alter egon, Nunnan, ser ut lite som denna donna…

Men internt har Fästmön och jag många alter egon. Ett favorit-dito som jag har som är Annas är Nunnan. Jag skrattar så jag kissar på mig – nästan – varje gång Anna blir Nunnan. Tyvärr är Nunnan synnerligen ortodox för det är totalt fotoförbud. Men jag lovar dig att Nunnan är

a sight for sore eyes…

Ibland har vi manliga alter egon också. Annas manliga heter Sören Snigg och min heter Christer, uttalas Chreeesteeeeeerhhh… med släpig röst och stön på slutet. Det är Christer som brukar ringa och stånka i luren ibland till Sören Snigg. Christer är den där snuskiga typen som luktar svett och visar brevlådan. Och det är ju synnerligen passande, eftersom ett annat av mina alter egen är Brööövlådan…

En vanlig gul brevlåda.

Det finns säkert flera alter egon i familjen, men dessa tre är de mest aktuella. Nu vill jag förstås veta hur det är med dig! Har DU några alter egon och vilka då, i såna fall???

Read Full Post »

Intressanta möten, nya människor

Framåt halv tolv tuffade Clark Kent* och jag in till stan för att leta parkering. Jag bestämde mig för att stå på Sjukstugan i Backens besöksparkering bara för att bevisa för mig själv att jag är starkare än… HP-sås? Chilisås? Tabasco? Välj själv! Men det var ärligt talat skitdumt! Det kostade mig 25 spänn i timmen, vilket jag tycker är hutlöst! Så jag pyntade alltså 110 kronor för att få parkera en eftermiddag. Om jag hade varit patient skulle jag ha blivit skitförbannad! För det är ju inte säkert att man pallar att gå, cykla eller åka buss när man är sjuk… Nu betalade jag och såg glad ut eftersom jag inte var patient. Det fanns gott om lediga platser…

Slängde iväg ett sms till Fatou innan jag åkte och hon kunde komma ifrån för en fikalunch på Fågelsången! Tyvärr var det inte väder för utesittning – dagens väder bestod av blandning av sol, regn och hagel. Vi fick helt enkelt sitta inne i en stimmig lokal. Idag kände jag för att unna mig rejält. Därför bestod min lunch av en gigantisk och supergod räkmacka med kaffe till samt en havreboll med pärlsocker till dessert. Fatou joinade mig när jag var halvvägs in i räkmackan med en bricka full av… grädd-prylar… Jag tänker inte lägga upp nån bild här, för då blir du bara avundsjuk. I stället får du se en bild på en liten present som jag fick av Fatou. Så, varsågod:

Nivea pure & sensitive ska jag testa!

Stärkt av en näringsrik lunch – man blir för övrigt smart av fisk och jag åt ju räkor (skaldjur, en sorts fisk?) – och ett som alltid trevligt samtal med Fatou, stånkade jag mig uppför slottsbacken till Södra tornet. Jaa, stånka var ordet… Jag trodde att jag skulle få hjärtinfarkt och dö på kuppen för det är verkligen uppförsbacke. Men tyvärr, belackare, jag överlevde även denna prövning – trots snudd på andnings- och hjärtstopp, bultande huvudvärk och lingonvecka!

Messade lite med Fästmön och fick veta att hon var inoljad och masserad och hal som en ål. Det oroade mig något, men vad jag förstår planerar hon inte att lämna mig utan dyker upp här i morgon.

På Södra tornet träffade jag den alltid lika välkomnande personalen (dock inte min fyrbenta vän!). Men syftet var inte att socialisera med dem utan att delta i ett seminarium om destinationsmarknadsföring på internet, bland annat. En solbränd kvinna med ett bländvitt leende inledde med att berätta om hur Resia undersöker, med Sifos hjälp, vissa trender. Den halvtimman kändes minst intressant eftersom ämnet varken berör mig som yrkesmänniska eller privatperson.

Däremot blev det fart under galoscherna när Jonas och Mark – eller nej… Mark heter i detta sammanhang faktiskt Jonas och Jonas heter Johan… – pratade om Destination Åland respektive gamification. Det var intressant att höra om hur Destination Åland använder Fejan för marknadsföring – och hur – samt att få en prisjämförelse mellan olika kanaler för marknadsföring, traditionella som nyare. Gamificationdelen handlade om hur man använder tävlingar, topplistor och belöningar som sätt att fånga människors – och presumtiva kunders – intressen. Mycket intressanta och tänkvärda föredrag!

Hemma i New Village igen sitter jag nu och knackar ner dagens intryck. Men nu är det dags att lyfta från kontorsstolen och hantera ett annat verktyg än datorn, nämligen denna:

Datorn släpps till förmån för detta verktyg. Notera till höger i bakgrunden en Paradisask som jag fick till jul. En ask som avslöjar att lingonen har trillat in, tröttsamt nog.

*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Förtretliga Tomtar

Att Tofflan den senaste tiden har råkat ut för vissa Förtretliga Tomtar utanför hemmet har väl inte undgått så många (särskilt inte dem som har lösenord). Men i afton blev det dags att ta en kamp även på hemmaplan: jag tvättar en maskin rött, det vill säga en massa juldukar, och jag har påbörjat  av-julmöblandet*. Det som återstår nu är granen, som åker ut på fredag eller lördag, samt stakar och stjärnor i fönstren. Och så ett antal Förtretliga Tomtar. Garanterat.

Ett par typexempel på förtretliga tomtar.

Du kanske inte vet vad Förtretliga Tomtar på hemmaplanen innebär? Jo, i tidernas begynnelse ägde jag inte så mycket julpynt – till en dag när nån vänlig själ skänkte mig en låda garntomtar. Dessa garntomtar hänger fortfarande med! Varje gång jag julmöblar** kommer garntomtarna fram. Jag ställer, lägger, hänger, petar in dem typ överallt.  Därför transformeras garntomtarna till Förtretliga Tomtar efter själva av-julmöblandet. Det är nämligen alltid så att ett antal inte upphittas under själva bortplockandet utan dyker upp först när jag har baxat ut lådan med julpynt i förrådet och stånkande och stönande äntligen fått upp skiten den på en hylla över mitt huvud. Det är inte så väldans roligt då när det dyker upp Förtretliga Tomtar då och då, tomtar som ska stoppas i den förbaskades tunga lådaset lådan som då måste lyftas ner och lyftas upp igen. Aj aj, för mina utslitna axlar, typ.

I år har jag försökt vara listig. Jag har av-julmöblat en del i kväll och ska ta granen om några dar. Till dess har jag säkert hittat ett antal Förtretliga Tomtar. Men se jullådan står kvar inne i lägenhet eftersom ju granen inte är strippad än! HA! Där lurade jag er allt, Förtretliga Tomtar!

*av-julmöbla = ta bort julpynt
**julmöbla = julpynta

Read Full Post »

En student

Dagen som började i panik och regn, avslutades med blommor, presenter, champagne, hyllningar med mera. Allt avlöpte bra – förutom kvällsfesten, som jag i skrivande stund inte vet nåt om. Jag hoppas att dagen blir ett ljust minne för Linn – en tjej med ett alldeles lysande avgångsbetyg, för övrigt. Stort GRATTIS till dig! Du har jobbat hårt och du är så värd alla MVG:n!

Efter att ha hämtat Elias i skolan och i all hast klätt om honom hos pappa Jerry där vi också hämtade Frida tuffade vi in till stan i en gnisslande och stånkande Clark Kent*. Vi fick cirkla en lång stund innan vi hittade parkeringsplats, så det var tur att vi hade gott om tid på oss.

På gågatan strålade vi samman med pappa Jerry och mormor och Lasse.

Anna var plakatbärare, Jerry blomsterpojke, mormor, Lasse och Elias förväntansfulla. Personen till vänster i bild är troligen en linslus som ville vara med på bild, hunden till höger likaså.

                                                                                                                                                                 In i det sista hade det varit oklart var själva utstpringet skulle ske. Lokalblaskan hade helt fel uppgift, så det är tur att vi kollade grundkällorna. Det verkade inte UNT ha gjort.

Här har morfar anslutit och nu börjar det tjockna till på gågatan. Somliga ser bistra och/eller nervösa ut, medan andra fortfarande är glada.

                                                                                                                                                                   Jerry hade inhandlat rosor till vår student. Man kan säga att han är vår egen blomsterpojke. Och han var mycket stolt över sin dotter, visst syns det på bilden?

En stolt fader med plakat.

                                                                                                                                                                   Men sötast var nog den här blomsterpojken!

Sötaste blomsterpojken!

                                                                                                                                                                   Men så äntligen kom vår student! Mormor var en av dem som kramades först.

Mormor och Linn, två glada tjejer.

                                                                                                                                                               Om Linn hade varit orolig för att INTE få saker hängda runt sin hals, blev hon nu lugn. Eller snarare, det blev lite för mycket, så vi fick ta med oss några grejor hem. Det var blommor, gosedjur, champagne och en studentmössebrosch. Lätt att bli trött i nacken, med andra ord…

Mycket runt halsen.

                                                                                                                                                                    Inte kan man ta miste på stoltheten hos det här föräldraparet som lyser ikapp med sin dotter?

Stolta päron** med sin studentska!

                                                                                                                                                                             Anna var spindeln i dagens nät. Hon räckte till för oss alla och fixade och donade med det mesta kring dagen. Inte konstigt att hon ser lite sammanbiten ut på den här bilden, för nu skulle vi strax hem och fixa maten. Skulle den räcka? FASA om den inte gjorde det!

Ska maten räcka?

                                                                                                                                                                På väg ner mot bilen på vars flak vår studentska skulle kuska runt ett par timmar blev hon infångad av en kamera och en mikrofonförsedd man från TV4 Uppland. Här kan du se inslaget och det är Linn som är i slutet. Kikar du noga på filmen kan du också upptäcka några linslöss i bakgrunden – Tofflan, Anna, Frida och Elias. Jerry var smart nog att ställa sig på andra sidan kameran.

Intervjuad!

                                                                                                                                                                 Efter mediaframträdandet gick vi ner till Gamla Torget där lastbilarna väntade på sin last nybakade studenter. Det blev några varv runt stan i solen som nu hade ersatt regnet. Gissningsvis var inte många strupar torra, trots budskapet på SPE:s bil…

”Mamma jag är inte full, jag är bara glad. Jag har vaskat allt…”

                                                                                                                                                            Medan Jerry och Frida gick och tog nåt ätbart samt hämtade grejor på jobbet åkte Anna, Elias och jag hem för att förbereda studentmiddagen. Runt 16-tiden började det droppa in folk – vänner, moster, faster, kusiner. Bara Studentskan själv lyste med sin frånvaro.  Men till sist kom hem, hemförd av snälla mormor och Lasse.

Det bjöds god mat – kallskuret fläskkött och rostbiff till köttätarna, örtmarinerad kallskuren kalkon till mig, potatisgratäng, sallad, baguette, ost, kex, druvor… Ja vi var nog bortåt en 20 personer som åt och drack (alkoholfritt).

I en paus blev det presentöppning. Det var ett berg med paket. Linn fick så fina saker, bland annat glas av olika slag, en karaff, pengar, skor, berlocker, presentkort, ett resekit, en karamellskål och jag vet inte allt…

Presentöppning!

                                                                                                                                                                   Så rundade vi av firandet med kaffe och en fantastiskt god tårta som mormor hade gjort. Jag hoppas att Linn är nöjd med sin dag och att kvällen som följde efterpå blev toppenkul. Anna och jag kollapsade i sofforna runt 21-tiden efter all röjning och fick äntligen lägga upp fötterna en stund och glo på Anna Travis. Därpå nattade vi oss, eftersom min kära fästmö skulle upp klockan sex för att vara på jobbet mellan sju och 16 idag. Härligt… Jag vet två som var jättetrötta i morse… Och två som är jätteglada att det dröjer några år innan det är dags för nästa student. För även om det är en häftig dag, studentdagen, tar det på krafterna att få allt att klaffa.

Grattis till examen!

 

*Clark Kent = min lille bil
**päron = föräldrar

Read Full Post »