Ett frustrerat inlägg.
En ny sån här?
Idag är det redan onsdag. Onsdag! Dagarna flyr och här finns jag och inget blir gjort. Det är så mycket som borde bli gjort, nämligen, men som inte blir det tack vare en viss kroppsdel. Jag försöker överleva dagarna med smärtan, den som kommer och går. Och som flyttar på sig! När jag vaknade igår hade jag ont i hela ryggen nedtill. Tidigare har jag haft ont på vänster sida om ryggraden. I morse vaknade jag av en knivskarp smärta nedtill till höger om ryggraden. Jag börjar tro att det är en ny liten alien som gäckar mig och förflyttar sig bara för att retas.
Dagarna bara går och inget händer. Det är tråkigt att ha ont, det är tråkigt att inte palla att göra nånting, knappt ens gå ut i det härliga aprilvädret. Det gäller att se till att jag har ärenden så att jag faktiskt tvättar mig, klär på mig och tvingar mig ut. Igår visste jag inte hur jag skulle ta mig hem från Tokerian för jag fick så ont. Men det gick. Dagens ärenden utanför hemmet gäller att posta ett brev och att inhandla middagsmat. Det ska jag väl klara av?
Toffelbenen längtar efter balkongsittningar.
På min balle* står möblerna fortfarande under presenningen. Mattan är ihoprullad och tronar som en tennsoldat i ett av hörnen i lägenhetsförrådet. Men jag orkar varken skyffla möbler eller matta till dessas rätta positioner på ballen. Bilen behöver tvättas och det skulle biltvätten klara av medan jag sitter i. Fast den behöver dammsugas inuti också och det klarar inte jag just nu. I badrummet svämmar tvättkorgen över med smutstvätt. Jag har i alla fall kört igång en liten maskin alldeles nyss. Måste beta av. Och lägga till strykhögen som redan finns i gästrummet.
Det finns de i min närhet som lider av svåra, kroniska och degenerativa sjukdomar. Jag fattar inte hur de står ut. Men en av dem sa en gång att h*n försöker bortse från det h*n inte klarar av och fokuserar på det h*n fortfarande fixar. Det blir så mycket mer positivt då. Önskar jag kunde göra detsamma… I stället för att få ångest över allt som inte blir gjort…
Kallskuret. (Bilden är från september 2011.)
Fästmön är så duktig och traskar till jobbet varje morgon. Jag tror att det tar henne ungefär 45 minuter. Hon vet att min rygg är som sämst på morgnarna och dessutom säger hon att hon gillar att gå i morgonsolen, så jag behöver inte skjutsa. Jag tycker att hon är duktig, jag, och försöker hitta andra sätt att vara behövd på. Som att fixa middag. Köket är inte min plats i hemmet, så du må tro att det är en utmaning! Igår blev jag så glad när jag kom på att vi kunde äta kallskuret med grönsaker, cole slaw och mimosasallad. Det var liksom bara att inhandla och ställa fram. Idag är det värre. Jag har inte en aning om vad jag ska servera…
Från mitt eget jobb har jag inte hört pip sen före påsk. Jag måste nog mejla till chefen, för det kom aldrig nån bekräftelse på att han tog emot det korrekta sjukintyget via e-post. Så länge han inte har registrerat det i det personaladministrativa systemet lär jag inte höra nåt från Försäkringskassan, tror jag. Ja, det är ju en ekonomisk fråga i allra högsta grad, detta att vara sjukskriven. Jag hade räknat med en sista, härlig aprillön. Får jag lön för en vecka, blir jag glad.
I kväll klockan 20 är det ett nytt avsnitt av När livet vänder. Det ska jag se, för det ger mig perspektiv på det jag kallar mitt lidande jämfört med andra som verkligen lider. Och som har kommit vidare. Jag har inte rört mig ur fläcken.
*balle = balkong
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 