Söndagsgodis

Ett gott inlägg.

---

 

Det är söndag. Jag är vuxen. Jag kan äta godis alla dar i veckan om jag vill. Naturligtvis borde jag inte. Men jag kan. Godis är gott. Att säga att jag älskar godis är inte nån lögn.

Choklad, förresten, lanserades som en hälsoprodukt när den kom till Sverige. Det lärde jag mig för länge sen under ett besök i Gamla Linköping där Cloetta hade (har?) ett litet museum. En av Cloettas – och Sveriges! – mest kända chokladbitar är Kexchoklad. Den är jättegod, tycker jag, men den är svår att äta utan att skräpa ner. Smulor överallt, du vet.

Eh… oj då… Det blev visst fel bild…

Om tre år fyller Kexchoklad 80 år. Den har förändrats en del genom åren. På 1970-talet, till exempel, kom nya smaker och storlekar. I mitten av 1970-talet fördubblades försäljningen av Kexchoklad. Reklamen för chokladen har gått från slalom (”Slalomåkare faller för läckra kex!”) till 1990-talets klassiska

Go’ och gla’, Kexchokla’!

En gång användes Kexchoklad till och med som muta. År 2004 hade en fånge vid anstalten i Västerås med sig för mycket mat tillbaka efter en permis. En ost och en låda Kexchoklad gjorde att pliten såg åt ett annat håll. Detta ledde senare till att pliten dömdes för mutbrott.

En annan klassiker är Ahlgrens bilar. Ofta när jag ger mig ut på långresa med Clark Kent* har jag med mig en påse bilar i handskfacket. När jag blir trött får jag en sockerkick utan att bli alltför törstig. Men vilka var Ahlgrens, ijenklien???

Ahlgrens bilar – alltid i min bil på långresa!

Bröderna Fredrik och Adolf Ahlgren startade företaget Ahlgrens i Gävle redan 1885. Från början gjorde de färg, tapeter, skokräm, parfym, tvättmedel och bläck. Men 1953 började de göra sina bilar. De hade tänkt göra nåt liknande marshmallows, men skumbitarna blev för små. Nån tyckte att bitarna såg ut som sportbilen Bugatti. Ahlgrens bilar var födda!

Originalbilarna var vita, röda och gröna. Kioskerna sålde dem i lösvikt – för ett öre styck. Det minns inte jag, fast… jag föddes ju lite senare än 1953. De vita bilarna har alltid varit mina favoriter. Smakerna varierar idag – det finns sura, salta, sursockrade med flera. Jag tycker att originalsmaken är bäst. Ahlgrens bilar har också gjorts i andra former än bilar, till exempel julgranar, rymdskepp, rattar, Volvo V70 med mera. Lustigt nog görs Ahlgrens bilar idag i Ljungsbro, där Cloetta finns. Oavsett hur, vad och var gäller fortfarande reklamen för Ahlgrens bilar:

Den är Sveriges mest köpta bil – det finns bara ett sätt att stoppa den – i munnen!

Hallonlakritsskalle är en favorit i min lösgodispåse.

En godisbit som alltid hamnar i påsen när jag köper lösgodis är hallonlakritsskallen. Den är en ganska ny godis jämfört med Kexchoklad och Ahlgrens bilar, bara 14 år. Den som är vegetarian kan inte äta hallonlakritsskalle, för den innehåller ett animaliskt färgämne. Så det är tur att det var ganska länge sen jag käkade rent vegetariskt. Förutom färg innehåller en skalle 46 kcal och 11 gram kolhydrater, men inget fett eller protein.

Hallonlakrits finns även som glögg och mineralvatten. Det låter däremot inte så gott, tycker jag. Förra året utsågs hallonlakritsskallen till Sveriges bästa lösgodis i Hemmakvälls idolgodis-tävling.

Så… vilket är DITT favoritgodis??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Tar du sportlov i veckan?

Den gångna veckan har det varit sportlov här i Uppsala. Den här veckan har ståkkhålmarna sportlov. Tofflan undrade om du tar sportlov.

Så här fördelade sig de 20 inkomna svaren:

60 procent (tolv personer) svarade: Nej, varför då? Jag är ju vuxen. Sportlov är för skolbarn. 

20 procent (fyra personer) svarade: Nej, jag har inte råd att ta ledigt och än mindre åka bort. 

10 procent (två personer) svarde: Ja alltså… Jag har tagit ledigt från jobbet, men sporta… Nja, det ska jag inte. 

5 procent ( en person) svarade: Jepp! Jag sticker till fjällen! 

5 procent ( en person) svarade: Jaa, jag ska ut och sporta varje dag!

Caroline kommenterade:

Jag fyllde i det första ”Jepp! Jag sticker till fjällen” men det är inte riktigt sant… Jag var borta förra veckan, inte i fjällen men nära nog och av anledningen: skidåkning, korvgrillning, lite bira-pimpling. Dessutom åker jag tillbaka om några veckor igen och av samma anledning. Allt tack vare att jag lyckades pricka in alla storhelgsdagarna kring årsskiftet + mer ändå = komptid och lite extra i kassan 🙂 Det ÄR sportigt att pimpla bira på kvällarna och jag kallar det också sportlov!!

Tofflan kommenterade:

Caroline: Birapimpling är helt klart en sport! Men jag får passa på att jobba så länge som möjligt. Jag kan ju inte jobba in dagar så där som du kan och dessutom var jag ju sjukskriven runt storhelgerna. Och långledig. Så jag jobbar GÄRNA nu!

Tatiana kommenterade:

Fast vi åker v 10 .Upp till västerbotten . Jag ska åka slalom åtminstonde tre ggr . Längd vägrar jag att åka det får mannen syssla med .Då han åker längd så ska jag ligga och läsa, se på film, förbererda middagen, kork aupp vin mm. Inte helt fel 🙂

Stort TACK till dig som klickade ett svar och till Caroline och Tatiana som också kommenterade!

Jag hoppas du kollar in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten under rubriken Tofflan undrar.

Livet är kort.

Read Full Post »

Bildårar, tråkhelg och intranät

Så blev det kallt igen. I morse var det nästan fem minusgrader. Alla små och stora vattenpölar hade frusit till is. Läskigt halt utomhus, alltså. I alla fall här. Så var rädd om lårbenshalsar och handleder när du går ut idag.

Det var en helvetisk bilresa till jobbet idag. Det började redan innan jag skulle ut på gamla E4:an när en bil plötsligt svänger ut framför mig. Bilen kom från vänster och jag körde dessutom på huvudled. Det vill säga jag hade förkörsrätt enligt såväl högerreglen som regeln om huvudled. Nån som fick körkortet på postorder i den andra bilen??? Bilisten körde sen slalom mellan filerna när vi kom ut på stora vägen. Tutade och hade sig. OK om h*n hade varit på väg till sjukhus eller så, men det här var ren vansinneskörning. Jag var nära att ringa 112.

Nästa bildåre mötte jag när jag skulle svänga av från gamla E4:an. Ytterligare en person som inte klarar filkörning och som plötsligt svänger – framför mig, dårå – fast h*n inte körde i nån svängfil.

Dagens tredje bilgalning var egentligen flera bilar. Strax före Dofternas Bro är det trafikljus och tvåfiligt. Strax före bron blir de tu filerna en. Samtidigt höjs hastigheten till 70. Men det där har folk svårt för och gör de mest livsfarliga omkörningar – för att sen inse att filen plötsligt tar slut, varpå de måste svänga höger, direkt framför fronten på bilen i högerfilen, den fil som fortsätter. Att det ska vara så svårt att planera sin bilkörning, att titta liiite längre fram än näsan räcker. Själv har jag ju en gigantisk kran, så för min egen del räcker det näs(t)an att gå efter den…

Gigantisk kran leder mig rätt när jag kör bil?

Skämt åsido, en del är faktiskt livsfarliga i trafiken. Nu är det väl ingen större förlust om jag skulle omkomma. Jag vet till och med en och annan som skulle ha fest då (precis som somliga festade när pappa hade gått bort – en fest vi tvingades se på). Men en olycka kommer ju sällan ensam. Eller snarare, på morgonen är det rätt mycket bilar ute och ganska många bilköer. Faller i, faller alla, liksom. Smäller en så smäller flera, vill säga.

Men om den här dan började farligt borde den fortsätta i lugnare tecken. Igår blev jag emellertid kvar på jobbet lite längre. Plötsligt blev det massor att göra. Förmiddagens möte med prefekt 1 var bra, men gav inte mycket mer än att jag fick veta att man vill att jag fortsätter jobba där även efter påsk. Exakt hur mycket skulle funderas över. Det måste gå att kombinera med annat, helst. Om inte, får jag ta det jag får, stämpla i två och en halv månad och sen leva på mina besparingar. (Ja, som du förstår är de enorma efter långtidsarbetslöshet och sjukskrivning.) Tillvaron gungar igen, men jag har lärt mig att försöka gunga med i dess takt.

Jag hade tänkt höra med mamma om vill komma hit i påsk, men hon är så dålig just nu att det inte är nåt att ta upp. Det verkar som om hon – och de andra tanterna hon var på evenemang med i fredags – alla är däckade av influensan. Mamma, som har en kronisk sjukdom, blir förstås sjukast av alla då. Mina egna nattkramper i ben och fötter (två gånger i natt) känns lite futtiga, jämförelsevis.

Idag ska ben och fötter ut och traska på lunchen. Jag har en lunchdejt med U, vars avdelning jag tidigare hörde till organisatoriskt. U är en riktig pärla, vi har många gemensamma nämnare och det klickade direkt – när vi träffades utan avdelningen! Ibland är det ju så att man inte ser skogen för alla träden.. Jag är glad att vi fick kontakt!

Helgen blir lite av en tråkhelg. Jag måste städa och tvätta – hallen är full av grus och tvättkorgen full av smutstvätt. Igår hittade jag dessutom stora lerklumpar i hallen efter ventilationsmännen. Inte satte de upp ett av donen ordentligt heller. Det sitter uppochner och det sitter inte fast. Om det ramlar ut och har sönder spishällen blir jag… mindre glad. Enligt Fästmön, som var hemma när de kom, pratade en av de två mest i mobilen, medan den andre verkade vara nån typ av senior lärling.

Anna jobbar från och med idag och till och med söndag, så i kväll blir det kanske ost och kex och vin när hon kommer hem. Jag är lite sugen på att gå på Antik-slöjd-hälso-mässan i Fyrishov nån av dagarna, men det vore roligare att göra med sällskap. NÅN INTRESSERAD???

Jag borde också åka och köpa mig en ny tandborste. Sen 1990-talet kör jag med uppladdningsbar tandborste och det har gått åt några såna genom åren. Men det är det värt, för jag får alltid så mycket beröm av såväl tandläkare som tandhygienist. Min nuvarande börjar bli ganska kass och borde ersättas.

Nu börjar dan utanför ljusna. Det kanske är dags att hämta in lite java så jag kan fortsätta hålla ögonen öppna när jag sitter och lägger ut saker på intranät, vilket jag ska ägna mig åt mest idag.

En snigg orange kopp grönt, kanske?

På tal om intranät tycker jag nog att lokalblaskan var rätt jobbig i morse. Både i ledare och i en artikel inne i tidningen skryter man över att man når så många fler läsare än förra året. Hur intressant är det för oss läsare att läsa? Ungefär lika instressant som du tyckte att mitt statistikinlägg igår var(som jag dessvärre måste lägga ut varje månad). Och tillbaka till intranät, för det är där jag tycker den typen av nyheter platsar, inte i varken ledare eller artikel inne i tidningen. Möjligen en notis. Min prenumeration går ut i början av mars och då är det

Tack och hej, leverpastej!

för min del!

Det är fredag idag, min vän! Vad har du för helgplaner??? (Vad min ovän har för planer struntar jag i.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Med livet nätt och jämnt i behåll – och lettisk ostkaka

Alltså jag börjar allvarligt undra om det är ett kontrakt ute på mig. Ett kontrakt att ha ihjäl mig. På vägen hem från jobbet är det alltid nån idiot som gör nåt vansinnigt i trafiken. Idag var det en galning som körde en blå firmabil från Wikmans elektriska som körde slalom – och in rätt framför Clark Kents* nos. Näru, det företaget tänker jag varna

alla

för just nu. Det ligger inte bra till i min bok av förorättelser. (Heter det så i plural?)

Och uppe på Tycho Hedéns väg var bilköerna kilometerlånga och det var i princip tvärstopp. Inte svårt att gissa varför – det hade naturligtvis smällt nånstans. Nåt pucko hade väl glömt att blinka, gjort nån halsbrytande omkörning eller helt enkelt inte hållit avstånd. Man tänker att även om man inte är rädd om andras liv i trafiken borde man kanske vara det om sitt eget. Eller åtminstone sin bil…

Som vanligt körde en massa bilar omkring enögda också. Just den här säsongen gör det ju inte så mycket, men när en strålkastare är trasig, brukar den andra lysa starkt och bländande. När jag var på besiktningen pratade besiktningsmannen och jag just om detta och jag undrade om glödlamporna hade blivit sämre eller om folk bara var lata som inte byter det som är trasigt. Men besiktningsmannen svarade att det är så mycket elektronik som drar ur lamporna i nya bilar. Lamporna går stup i ett. Själv var jag till verkstan och lät byta en strålkastare för första gången i våras. Nej, för att jag har liksom inte aparmar med gripklo i änden, trots att jag är så ful. På verkstan, däremot, har de bra verktyg för lampbyten…

Jag lyckades i alla fall ta mig helskinnad till Stormarknaden där jag inhandlade en platta malt och vinkade till en mobiltelefonerande GH, en kollega från förr i tiden. Det är så märkligt, för jag såg GH så sent som i morse, på cykel. Innan dess är det många år sen sist.

Hemma i New Village möttes jag av brädor i trapphuset. Jorå, om det inte är ungar som skriker så väggarna vibrerar så är det folk som renoverar. Just den här familjen har renoverat i typ åtta månader. Man undrar om de bygger ett helt nytt hus i lägenheten eller vad.

Men jag har snälla och normala människor omkring mig också. Igår kväll plingade Lucille, som Fästmön kallar henne (Lucille heter nånting heeelt annat), på för att låna en kopp socker. Jag gav henne visserligen det, men var väldigt stressad eftersom jag var

strängt upptagen

med nåt

mycket viktigt

(en Alfapetmatch på nätet med Anna). I kväll när jag just hade torkat mig och smort in fötterna efter en dusch ringde det på dörren igen. Jag tänkte först skita i att öppna, men så beslutade jag mig för att kolla i ögat vem det var. Det ringde nämligen två gånger, så det verkade angeläget. Jag svepte om mig handduken och halkade ut i tofflorna i hallen. Det var Lucille som bjöd mig två bitar lettisk ostkaka till frukost!!!

Lettisk ostkaka à la Lucille.

Lucille är inte alls lettiska, men kakan är det. Och den ska jag visst äta till frukost i morgon! Jag ska ju sen passera labbet och lämna prov på väg till jobbet och då kan man få vänta. Bäst att vara mätt och nöjd då.

Jag har bäddat rent och tvättat och hängt en maskin tvätt. Kvällen till ära – och för att jag ska lämna prov i morgon – har jag ätit tre (3) knäckemackor med LEVERpastej (snacka om kvasi-vegetarian!..) och smörgåsgurka till middag. Jag firar att jag överlevde den fruktansvärda hemfärden, ingenting annat, typ…

*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Bröd som kartong, guldpaket och skrik och gap – som vanligt

I morse när jag satt och tuggade och tuggade på mitt uräckliga bröd drömde jag om det jag skulle äta till middag i kväll: två härligt, rostade mackor med vallmofrön på kanten… Ja fy te rackarns så äckligt det där rågbrödet med pumpa från ICA är! Det är som att tugga på kartong, torrt och j**ligt och smakar som mörk choklad. Nej, fy, det köper jag inte igen.

Så blev det då kväll efter en ganska bra dag på ”jobbet” och medan jag satt och knaprade på de rostade brödskivorna hemma nu i afton summerade jag dan i huvudet:

Forskarsidorna börjar ta form ordentligt nu! Och hela 2 x 14 är klara för en sista granskning! (Det är totalt 2 x 36.) Carl säger att det är oväntat bra och det känns ju fint. I morgon bitti ska jag fota ett av projekten, så jag får lite sovmorgon eftersom jag har stämt träff med herr Professor först klockan nio. Ingen idé att åka ut till ”jobbet” först då.

Magen har inte varit bra idag, men jag skyller på det där otäcka kartong-brödet från morgonen! Lunchen blev ICAs vegetariska lasagne och den är i alla fall jättgod. Den serverar jag mig till lunch en gång i veckan.

På vägen hem stannade jag till för att inhandla något litet till en person som har varit väldigt snäll mot mig och som gjort underverk med mitt självförtroende. Tyvärr skiljs våra vägar åt på fredag, men ett litet tack vill jag skicka med. Och visst är väl paketet vackert, i alla fall?

Ett guldpaket!

                                                                                                                                                                    Det var lååånga bilköer hem och inte blev de kortare av att två brandbilar ryckte ut och försökte åka slalom mellan alla bilister som bara ville hem från jobbet. Jag försökte vara smart och göra en avstickare genom ett annat område, men där var köerna om möjligt ännu värre…

Stannade till vid Tokerian för att inhandla TV-tidningen och den har jag nu läst och markerat veckans TV-program i. Mamma ringde när jag tuggade på den sista biten ljuvligt rostbröd, men hon orkade egentligen inte prata. (Hmm… varför ringer man då?) Själv försökte jag ringa Hortellskan utan framgång. Gissar att hon inte direkt joggade fram till telefonen med sin goa tå.

Har kört en maskin med jeans – ett nytt par och ett gammalt par med ganska stora hål i. De sistnämnda är såna där som är bra att ha. Du vet, såna där som man sparar ifall att – och nästan aldrig använder. (Hålen är nämligen gigantiska.)

En unge har nu gapat och skrikit i en halvtimma. Funderar över föräldrarnas hörsel när jag känner mig jättestörd, jag som inte befinner mig i samma lägenhet. Tröttsamt att höra på är det ändå. Mycket…

Kvällens höjdpunkt blir Desperate Housewives och jag hoppas att jag hinner prata med Fästmön i telefonen innan. Saknar!!!

Read Full Post »