Ett gott inlägg.
Det är söndag. Jag är vuxen. Jag kan äta godis alla dar i veckan om jag vill. Naturligtvis borde jag inte. Men jag kan. Godis är gott. Att säga att jag älskar godis är inte nån lögn.
Choklad, förresten, lanserades som en hälsoprodukt när den kom till Sverige. Det lärde jag mig för länge sen under ett besök i Gamla Linköping där Cloetta hade (har?) ett litet museum. En av Cloettas – och Sveriges! – mest kända chokladbitar är Kexchoklad. Den är jättegod, tycker jag, men den är svår att äta utan att skräpa ner. Smulor överallt, du vet.
Eh… oj då… Det blev visst fel bild…
Om tre år fyller Kexchoklad 80 år. Den har förändrats en del genom åren. På 1970-talet, till exempel, kom nya smaker och storlekar. I mitten av 1970-talet fördubblades försäljningen av Kexchoklad. Reklamen för chokladen har gått från slalom (”Slalomåkare faller för läckra kex!”) till 1990-talets klassiska
Go’ och gla’, Kexchokla’!
En gång användes Kexchoklad till och med som muta. År 2004 hade en fånge vid anstalten i Västerås med sig för mycket mat tillbaka efter en permis. En ost och en låda Kexchoklad gjorde att pliten såg åt ett annat håll. Detta ledde senare till att pliten dömdes för mutbrott.
En annan klassiker är Ahlgrens bilar. Ofta när jag ger mig ut på långresa med Clark Kent* har jag med mig en påse bilar i handskfacket. När jag blir trött får jag en sockerkick utan att bli alltför törstig. Men vilka var Ahlgrens, ijenklien???
Ahlgrens bilar – alltid i min bil på långresa!
Bröderna Fredrik och Adolf Ahlgren startade företaget Ahlgrens i Gävle redan 1885. Från början gjorde de färg, tapeter, skokräm, parfym, tvättmedel och bläck. Men 1953 började de göra sina bilar. De hade tänkt göra nåt liknande marshmallows, men skumbitarna blev för små. Nån tyckte att bitarna såg ut som sportbilen Bugatti. Ahlgrens bilar var födda!
Originalbilarna var vita, röda och gröna. Kioskerna sålde dem i lösvikt – för ett öre styck. Det minns inte jag, fast… jag föddes ju lite senare än 1953. De vita bilarna har alltid varit mina favoriter. Smakerna varierar idag – det finns sura, salta, sursockrade med flera. Jag tycker att originalsmaken är bäst. Ahlgrens bilar har också gjorts i andra former än bilar, till exempel julgranar, rymdskepp, rattar, Volvo V70 med mera. Lustigt nog görs Ahlgrens bilar idag i Ljungsbro, där Cloetta finns. Oavsett hur, vad och var gäller fortfarande reklamen för Ahlgrens bilar:
Den är Sveriges mest köpta bil – det finns bara ett sätt att stoppa den – i munnen!
Hallonlakritsskalle är en favorit i min lösgodispåse.
En godisbit som alltid hamnar i påsen när jag köper lösgodis är hallonlakritsskallen. Den är en ganska ny godis jämfört med Kexchoklad och Ahlgrens bilar, bara 14 år. Den som är vegetarian kan inte äta hallonlakritsskalle, för den innehåller ett animaliskt färgämne. Så det är tur att det var ganska länge sen jag käkade rent vegetariskt. Förutom färg innehåller en skalle 46 kcal och 11 gram kolhydrater, men inget fett eller protein.
Hallonlakrits finns även som glögg och mineralvatten. Det låter däremot inte så gott, tycker jag. Förra året utsågs hallonlakritsskallen till Sveriges bästa lösgodis i Hemmakvälls idolgodis-tävling.
Så… vilket är DITT favoritgodis??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!
*Clark Kent = min lille bilman
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Mitt favoritgodis är just hallonlakritsskallen. Fast inte den sega varianten, utan den skummiga. Den är lättare att äta och tänderna ryker inte lika lätt när man tar en tugga. Turkisk peppar är en annan favorit. Originalet ska det vara. Det finns visst olika styrkor och smaker på den också nu. Sen tycker jag om choklad. Ren Marabouchoklad. Stora Kinapuffar är gott. Den röda påsen.
Sofias hembakade Snickerskaka är inte dum den heller. Den gör hon åt mig till jul, sötnosen.
Guud, vilken gottegris jag är!! Har alltid varit.
Hallonlakritsskallen, den sega, köper jag alltid när jag köper lösgodis. Sen gillar jag turkisk peppar, men också vanlig mjölkchoklad. Fast just nu har jag tillfälligt snöat in på Maraboues Gräddnougat… TUR att den ”bara” finns i 100grams-kakor och inte större…
Jag är också en gottegris, verkligen… 😮
Hallon-lakrits är gott i alla former – även som glass!!
Och så älskar jag lakritsfudge, vaniljpraliner, rosa/blå sura flaskor, skumsvampar (rosa/vita), blåbärsbomber och de rosa bomberna, ferraribilar, salta sillar, peps-kulor…
Godisgris? Jag?? Jovars… 😉 Men så skulle jag behöva gå ner en fem-tio kilo också
Jag har faktiskt aldrig testat sån glass, men nu blir jag lite nyfikis på den.
Vaniljpraliner är mums, men se sura saker gillar jag ju inte. Helst ska det ju vara lyxsockerbitar och orange sega råttor, som DU ju vet! ;-I
Fem – tio kilo? Jag konstaterade idag att jag skulle behöva gå ner 30. Minst. 😦
hallonlakritsskallen gillar jag också, men tycker den borde göras i ett mindre format, är ju lite krångliga att äta.
På en krog i våran stad finns en drink som heter hallon/lakritsskalle, har bara smuttat på en men var faktiskt ganska god 🙂
Jaa, jag håller med om att hallonlakritsskallarna är i största laget, en får ha stor käft för att de ska få plats. 😮
Nyfiken på både glass och drink nu. 😛