Bo Ko

Ett boende inlägg.

---

 

Isigt utanför – och innanför – nummer 13.

Igår kväll, en lördagskväll, fick jag mejl från Uppsalahem. Det var ett år sen, nästan, som jag loggade in på mina sidor där. Nu undrade företaget om jag ville stå kvar i bostadskön. Det ville jag förstås, med tanke på hur saker och ting är. Samtidigt undrar jag i mitt stilla sinne vilket bostadsföretag som vill ha mig som hyresgäst. Ett tag till får jag a-kassa, men till min förvåning har jag inte, trots nästan åtta månaders arbete, fått nya dagar. Därför tickar tiden på rätt fort – jag påbörjade ju a-kassan redan den 1 augusti 2013. Usch, jag bara känner en stor oro när jag tänker på det hela, att jag faktiskt kan stå utan nån som helst ekonomisk ersättning – och det ganska snart.

För att stå kvar som bostadssökande hos Uppsalahem måste man alltså logga in på sina sidor. Det var intressant att se att jag har köat i 24 år i höst. Om enbart själva kötiden skulle ligga till grund för mig för att få en hyreslägenhet skulle det därför säkert inte vara några problem. Men hyrorna…

En del av mitt bibliotek i arbetsrummet.

Idag bor jag i en bostadsrätt på fyra rum. Lägenheten i kvadratmeter mätt är för övrigt nog mer närmare en trea. Det kan tyckas stort för en ensam person, men jag har ju min mamma hos mig då och då ganska långa perioder. Då är det skönt med ett gästrum. Jag gillar också att ha ett rum för mina böcker och min arbetsplats. Det känns inte lika jävligt att gå hemma arbetslös dagarna i ända om ett rum kan vara kontor/bibliotek.

Sen är det detta med hyran, eller månadsavgiften, som det heter när man har bostadsrätt. Jag skulle knappt få en tvårumslägenhet som hyres till den hyra/månadsavgift jag idag betalar för min fyra. Hyrorna är ju sanslösa! Jag kan inte låta bli att undra vem som har råd att bo överhuvudtaget… I mitt nuvarande hem ingår även elen än så länge i månadsavgiften. Skulle jag ta en hyreslägenhet måste jag betala elräkningar också.

Nej, jag ser ingen möjlighet att bo nån annanstans än här just nu. Tyvärr. Det var länge sen jag trivdes och jag vet ju att många önskar mig härifrån. Samtidigt finns det de som inte vill att jag ska flytta utan bo kvar för att jag – hör och häpna! – är en god, hjälpsam och pålitlig granne. Men det jag är väldigt ledsen över är att en konflikt har flyttats över från en före detta granne till en efterträdande granne. Det spelar ingen roll hur artig jag har varit, hur vänlig i min ton jag har varit eller hur mycket jag har tackat för ”samarbetet”  och ”förståelsen”- jag är den onda och elaka, dömd på förhand. Jag undrar om inte detta konfliktöverförande skulle klassas som förtal… Det är väldigt tråkigt och det tär och skapar mer olust än vad jag redan dras med.

En dag i somras såg jag ett drömboende på nätet. Det var en vinterbonad och fint renoverad sommarstuga om två rum och litet kök samt en ganska stor tomt. Jag hade gärna flyttat dit omgående om det hade varit möjligt. Nu får jag allt bita i det sura äpplet och bo-ko kvar i nummer 13 ett tag till… Jag har bott här i över 20 år nu.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Händelserika eftermiddagar

Ett tisdags-bra inlägg.

---

 

Förvånansvärt, faktiskt, men igår var det en bra tisdag! Det är inte alltför vanligt att tisdagar är just bra, nämligen. Av nån anledning brukar de vara dåliga. I mallen till mina inlägg här har jag som inledande rad

Ett tisdags-hatiskt inlägg

Det ändrar jag sen till det jag vill ska vara en ytterst kort sammanfattning av inlägget. Det var lustigt att få ändra hatiskt till bra… Men nån gång ska vara den första.

Igår var det fullt av action här, så jag hann inte med att ta nån surfrunda bland mina Kickor och Pluttar. Vi får se om det hinns med idag, för även denna dag står en del på agendan. Jag har suttit en bra stund vid datorn redan och sökt jobb och registrerat mig i en ny kandidatbank.

En annan sak som jag ofta känner som arbetslös är att eftermiddagarna kan vara rätt dryga. Jag brukar vara effektiv och göra saker så tidigt som möjligt på dan, till exempel skriva jobbansökningar. Så på eftermiddagen blir det plötsligt stilla och dött. ”Alla andra” jobbar – eller har semester – men jag, då? Som tur är har jag lyckats fylla mina dagar lagom mycket. För även om jag vill ha saker att göra är jag ändå lite trött efter att ha arbetat åtta månader utan mer än strödagar ledigt.

Igår eftermiddag hade jag först en dejt med min frissa. Håret hade växt som ogräs och det var en fröjd när hon satte igång trimmern! Därpå jagade jag rätt på Fästmön och Elias som var nere på stan. Fast medan de var på barn-avdelningen i en klädaffär hade jag förirrat mig till BH-sektionen av samma affär. Nä, jag är inte mycket för klädshopping… Det blev några ärenden innan vi tog fika på Landings på gågatan. Det var nog hundra år sen jag var där! Eller i alla fall några. Sist Anna och jag var där träffade vi Blondie, Birgitta Andersson, som skrev boken med samma namn. Jag minns att hon bjöd oss på var sin gigantisk räkmacka… Tyvärr tappade vi kontakten när Birgitta slutade blogga. Jag undrar vad hon gör idag…

Efter fikat tog vi oss till Uppsala stift där vi mötte flera familjemedlemmar. Elias fick följa med sin pappa hem och jag fick en påse med en leksak av hans pappa.

Anna och jag gick tillbaka till affärerna på gågatan. Nu skulle det provas badkläder och sommarkläder. Ja, jag skulle inte prova utan Anna. Jag satt tålmodigt utanför provhytten och försökte roa mig själv eller hämtade andra storlekar åt Anna. Belöningen blev en kall öl – denna gång med kolsyra och skum i kylt glas – och jordnötter på Villa Romanas uteservering.

Tyvärr innehåller menyn på Villa Romana inte nåt som vi direkt vill eller kan äta. Idag fortsatte vi därför till Tzatziki vid ån intill Upplandsmuseet. En kort stund fick vi köa för bord. Stället var fullt, men ändå var det inga långa väntetider. Mat och dryck var goda, fast

färskA bär

till desserten var ett skämt: Anna fick ett hallon och jag två. Kaffet som serverades var riktigt vidrigt, så det vill jag varna eventuella Tzatziki-gäster för!

Idag är det en lite mer mulen och sval dag. Vår intention är att åka till Himlen i eftermiddag och frakta trasiga saker och diverse till tippen.

I övrigt händer det saker i familjen som uppenbarligen, i dessa nyhetstorketider, fått uppmärksamhet i lokal media. Jag vill inte kommentera det här, även om jag har åsikter, men jag kan säga att det en ung person gör nåt väldigt modigt. Självklart håller jag tummarna för ett bra resultat. Tyvärr kan ju inte det som är gjort förändras. Men det kan ju bli kompensation av ett eller annat slag. Upprättelse.

Här kommer några bilder från gårdagen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fjorton dagar senare…

Varning! Läskig bild på operationsärr i slutet av inlägget!

Vid den här tiden för 14 dagar sen var det inte mycket liv i Tofflan. Men jag orkade i alla fall ta en enda bild, på mig själv med syrgas.

Inte mycket liv här.

Men nu har det gått 14 dar, som sagt. Idag hade jag gett mig fan på att klara inte bara en sak utan flera. Jag började med att riva ut sängkläderna för att bädda rent i morse. Sängen står visserligen fortfarande obäddad, men det är på gång.

Sängen ska bäddas med rena lakan.

Jag har duschat och tvättat håret. Dagens första framgång var att jag orkade stå hela tiden. Pallen använde jag bara när jag skulle tvätta ben och fötter. Jag har smörjt in alla eksem och andra torra lemmar. Det verkar som om eksemen har dykt upp på alla de ställen där jag fick sprutor. Märkligt, eftersom en sån reaktion inte är nån känd biverkning, enligt FASS.

Pallen fick stå åt sidan idag. Jag stod själv!

Spelade lite Wordfeud på förmiddagen med Fästmön, bland andra. Men det var dåligt med koncentrationen för fokus låg på dagens stora utmaning: en promenad.

1. Promenadens mål: Tokerian.
2. Promenadens syfte: Lämna in Lotto och köpa TV-tidning.

Vägen till Tokerian kändes oändlig. Det var inte så farligt halt, men jag gick väldigt försiktigt. Och det gör ont att gå, till vänster om operationsärret.

Vägen till Tokerian kändes oändlig.

Men jag orkade och allt gick bra. Jag nådde mitt mål och jag kunde gå in och uträtta mina ärenden – minus TV-tidning, som var slut. En snäll tjej på Tokerian var inne i affären och tittade efter TV-tidning åt mig, för jag orkade knappt bara köa i kiosken utanför.

Tokerian – mitt mål för dagen.

På vägen tillbaka hälsade jag på två pigga hundflickor. Jag längtar mer och mer efter en hund som skulle kunna hålla mig sällskap under ensamma jular och vid andra tillfällen när ”alla andra” är så upptagna. Så kallade vänner behöver inte bry sig mer nu, jag har överlevt både operation och jul.

Vilken tur att det finns vänner utan förledet ”så kallade”… Särskilt tänker jag på FEM, Rippe, tant Raffa och White Lady. Om ni inte hade brytt er om…

Hemma utanför porten har istappen blivit ännu mer spetsig jämfört med igår. Jag skulle verkligen inte vilja ha den i nacken…

Den här vill jag inte ha i nacken…

Nu är jag trött, men stolt över mig själv. Stolt att jag klarade av det jag hade bestämt mig för att göra idag. Vägen tillbaka är längre än jag hade kunnat föreställa mig. Mycket längre. Så här ser ärret ut idag:

Dålig bild, men det är skitsvårt att fota sig själv på vissa ställen. Längst ner är en ganska stor sårskorpa, det är inget hål, alltså. 

Och kom ihåg att bilden visar ärret på utsidan. På insidan tar det också tid att läka, på många sätt och vis.

Livet är kort.

Read Full Post »

Avskildhet, ja…

Den här helgen har jag på sätt och vis valt avskildhet – på tal om just det… Jag är så där übertrött att jag varken kan sova eller vara alert. Gissar att min kropp bekämpar än det ena, än det andra.

I morse, nånstans mellan vakenhet och dvala, låg jag och kände/lyssnade till mina pulsslag, mitt hjärta medan jag försökte mota bort illamåendet. Det senare kommer i vågor, ofta helt oannonserat och utan att jag har ätit.

Mitt hjärta..?

När jag mår så här är jag bara tråkig att vara med. Förkyld och hängig, seg. Därför är jag med mig själv och Fästmön får en helg på egen hand med sina barn. (Därmed inte sagt att jag inte vill träffas, jag är en av de behövande som köar till Anna, just nu… Vill vara med henne jämt och hela tiden, samtidigt inte skrämma bort med min tråkighet, skröplighet…)

Ska försöka ta det lugnt idag – eller tja, det är inte svårt, jag orkar inte mycket. Det finns tvätt att ta reda på och tvätt att tvätta. Från himlen strålar solen på alla de vackra höstträden. Jag tänkte försöka ge mig ut till Tokerian och då ta omvägen över skogspartiet för att fota lite. Måste handla hem lite prylar i förebyggande syfte till måndag. Och testa hur mycket hälen pallar, den som har varit rätt OK i ett par, tre dar nu…

Mamma ska få ett samtal senare, men största delen av dan ska jag ägna åt att läsa, tror jag. Det är vad jag orkar just nu. Ungefär. Men kanske är frisk luft bra och gör mig piggare…

Vad ska du göra en dag som denna???

Livet är kort.

Read Full Post »

Vill inte!.. Vill!?

I förra veckan ringde jag min läkarmottagning angående den onda hälen. Jag fick inte komma dit, för en av doktorerna var sjuk. Men jag fick numret till den sjukgymnastmottagning som man har avtal med. Jag ringde dit och har fått en tid – fast inte förrän i nästa vecka.

Vill inte ringa…

Och nu är det nästan på gränsen att jag måste ringa en gång till, för nu har ett nytt symtom dykt upp, i en annan kroppsdel. Jag har förstås som alltid surfat på nätet först. Jag gissar vad det är som bråkar, men jag orkar inte, vill inte ringa mottagningen IGEN! Jag köar för en operation sen över två månader tillbaka. Min rädsla är nu att saker och ting har förvärrats. Att min tanke att hela mig själv inte riktigt har räckt. Jag har inte tid att var sjuk nu, inte tid att må sämre.

Dessutom är det otroligt mycket som händer på jobbet. I morse hade jag ett samtal med prefekten på institution 2 och inom kort (vet inte när) ska jag byta kontor och flytta en trappa ner. Det är logiskt eftersom jag jobbar 80 procent åt institution 2 och bara 20 procent för institution 1, men det känns faktiskt lite svårt. Jag har suttit här sen den 1 februari och jag trivs väldigt bra med såväl rum som personerna runt omkring. Nu skils våra vägar inte åt mer än en våning. Men jag vet hur det blir, för en människa kan ju inte dela på sig. Så det är lite sorgligt mitt i all glädje över att jag åtminstone har jobb året ut. To be continued, kan man väl säga…

Jag ska flytta neråt endera dan.

Idag på lunchen såg jag A flera gånger – och A är enbart en källa till glädje! A spatserade fram och tillbaka och till slut frågade jag om h*n hade en bana, en motionsslinga eller nåt. A är nog en av de alldeles mest roliga människor jag vet – en sån människa som inte alltid vet att h*n är rolig! Underbart, fler såna, tack!

Livet är kort. 

Read Full Post »

Kö för rutten penis

Varning för snusk!!!

Danskarna är ett lustigt folk. Inte nog med att de pratar obegripligt och tillverkar ost som luktar bajs, de gör obegripliga saker också. Till exempel att i tusental köa för att kika på en blomma som luktar ruttet och heter penis, ungefär.

En dansk som luktar. (Bilden är lånad från DN:s hemsida och fotograf är Jacob Ehrbahn, Scanpix.)

Det är i Botanisk Have i Köpenhamn som det finns en ensam blomma som  slog ut klockan 19 på midsommarafton. Blomman stinker ruttet kött och heter Amorphophallus titanum på latin. För dig som inte vet vad det betyder kan jag avslöja att är ungefär ”jättestor deformerad penis”. Det är första gången blomman blommar i Danmark. Trädgårdsmästaren Rasmus N. Kloster (!) har tagit hand om blomman i nio år.  Och redan idag vissnar den. Så synd…

Read Full Post »

Sovmorgon, skumt på Tokerian och en ren karl!

Äntligen sovmorgon!!! Hur kan man längta så? Jag kan i alla fall! Och Fästmön! Ändå låg vi inte halva dan eftersom Anna började jobba klockan tolv. Tyvärr ända till klockan 21 i kväll… 😦

Lördag means godis! Därför blev första stoppet på väg till Annas jobb Tokerian. Eller nja, vi hade lite andra ärenden där också, bland annat till apoteket. Hur som helst, godis blev det! Och tro nu inte för en sekund att jag tänker ge bort en enda bit till nån utspökad unge som ringer på dörren! Nä! För jag ska sätta på mig värsta masken och skrämma skiten ur dem allihopa! I wish… Tyvärr har jag ingen mask, men en del – läs: jag – är så jävla fula ändå att det går bra att skrämma skiten ur snorungar utan mask. Talangful(l)t!

Talangfull var däremot inte den person bland Tokerians personal som hade fyllt på lösgodiset. Snarare fantasifull. Eller vad sägs om dessa skumma skumbananer?

Skumma skumbananer som mer ser ut som colabåtar i mina ögon.

                                                                                                                                                      Skumbananerna var inte det enda som var skumt.

De syrliga skumshotsen såg mer ut som salta sillar, tycker jag.

                                                                                                                                                                   Ja, den som hade fyllt på godiset kunde nog inte läsa och var säkert färgblind också. Salmiakgodis brukar väl för det mesta vara svarta eller möjligen kamouflagegröna?

Ser mer ut som bilar i vit choklad, men jag kan ju ha fel..?

                                                                                                                                                                 Tur att inte Frida var med, för de sura colanapparna visade sig vara nånting helt annat. Det hade gjort henne grymt besviken.

Ser inga som helst sura colanappar, men däremot röda Ferraribilar.

                                                                                                                                                              Nej, många rätt var det inte idag!.. Tyvärr kunde jag inte fota alla tokerier för folk som var där med sina snoriga och gapiga ungar började blänga som f*n på mig. En sista bild:

Såna här kallas väl ändå inte salta rullar utan kolor???

                                                                                                                                                                Jag suckade och stönade och ojade mig och fotade tills min tejpade mobilkamera (ja, jag har inte fått tummen ur än och bytt!) gav upp en suck och började pipa att batteriet var tomt. Till alla snorungars föräldrars lättnad.

En familj höll på att göra mig fullkomligt galen. Mamman drog varuvagnen, pappan vagnen med en skrikande lillasyster och omkring ekipagen kretsade Daniel*, cirka fyra år. Denne Daniel var ta mig f*n överallt – och helst i vägen för min varukorg. Jag vet inte hur många gånger jag faktiskt oavsiktligt – ja, det är sant! – drämde korgen i huvet på honom – i värsta fru P… nej visst nej, hon har ju bytt namn sen hon gjort sin exman tjänsten att skilja sig från honom, fru Flängört-stil.

Till råga på allt hamnade familjen före mig i utcheckningskassan. Mamman, mager och eländig, skickade kassörskan att hämta ett reklamblad – för att därur klippa en rabattkupong på typ fem spänn!.. (Vid det här laget hade Anna sprungit ut för att köpa lunchsallad i kiosken och klockan sprang iväg närmare tolv än den nånsin hade varit hittills under dan…) Jag säger då det…

Vi hann emellertid till Annas jobb. Jag fortsatte därefter till biltvätten St1, hur det nu uttalas. Skit samma, de som jobbar där är alltid jättetrevliga, men de flesta kunder kan inte köa – varken i affären eller till biltvätten, trots skyltar. (Jag börjar bli riktigt orolig för läskunskaperna hos folk i gemen!) Ingen kö till tvätten idag, emellertid, bara i affären där en hungrig unge avkrävde sin stressade mamma en korvj***l trots att mamman skulle vara nånstans klockan tolv. (Vid det här laget hade klockan passerat tolv, så gissningsvis var mammans framförhållning inte den bästa heller.)

Clark Kent** blev jätteren och fin och jag gnuggade honom torr efteråt med mjukt trassel. Hemma i New Village fick han en invärtes genomgång med dammsugaren. Nu är han så vacker – se själv:

Min vackra bilman!

                                                                                                                                                            Hemma igen kan jag meddela att jag är otroligt sugen på godiset i bunken, men jag försöker intala mig att familjen Galning hade varit på Tokerian före oss och grävt med sina bajsiga fingrar bland godiset (de gjorde ju det en gång när vi var där och försökte handla) – bara för att kunna låta bli att ta mig ett smakprov eller två.

I stället är det dags att slå en signal till mamma och sen traska över till H med ett par klädespersedlar jag har utlovat, men som har legat i sina platspåsar här sen i somras. Ibland är jag inte snabb, mitt efternamn till trots…

Resten av eftermiddagen ska jag ägna åt att läsa ut min bok, om jag hinner. I kväll sen blir det säsongsstart av Downton Abbey klockan 21.30 på SvT1. Det ska jag inte missa!

                                                                                                                                                     *Daniel heter nånting helt annat. 
**Clark Kent = min vackra bilman

Read Full Post »