Vill inte!.. Vill!?

I förra veckan ringde jag min läkarmottagning angående den onda hälen. Jag fick inte komma dit, för en av doktorerna var sjuk. Men jag fick numret till den sjukgymnastmottagning som man har avtal med. Jag ringde dit och har fått en tid – fast inte förrän i nästa vecka.

Vill inte ringa…

Och nu är det nästan på gränsen att jag måste ringa en gång till, för nu har ett nytt symtom dykt upp, i en annan kroppsdel. Jag har förstås som alltid surfat på nätet först. Jag gissar vad det är som bråkar, men jag orkar inte, vill inte ringa mottagningen IGEN! Jag köar för en operation sen över två månader tillbaka. Min rädsla är nu att saker och ting har förvärrats. Att min tanke att hela mig själv inte riktigt har räckt. Jag har inte tid att var sjuk nu, inte tid att må sämre.

Dessutom är det otroligt mycket som händer på jobbet. I morse hade jag ett samtal med prefekten på institution 2 och inom kort (vet inte när) ska jag byta kontor och flytta en trappa ner. Det är logiskt eftersom jag jobbar 80 procent åt institution 2 och bara 20 procent för institution 1, men det känns faktiskt lite svårt. Jag har suttit här sen den 1 februari och jag trivs väldigt bra med såväl rum som personerna runt omkring. Nu skils våra vägar inte åt mer än en våning. Men jag vet hur det blir, för en människa kan ju inte dela på sig. Så det är lite sorgligt mitt i all glädje över att jag åtminstone har jobb året ut. To be continued, kan man väl säga…

Jag ska flytta neråt endera dan.

Idag på lunchen såg jag A flera gånger – och A är enbart en källa till glädje! A spatserade fram och tillbaka och till slut frågade jag om h*n hade en bana, en motionsslinga eller nåt. A är nog en av de alldeles mest roliga människor jag vet – en sån människa som inte alltid vet att h*n är rolig! Underbart, fler såna, tack!

Livet är kort. 

Read Full Post »

Det funderar jag på…

Det är okristligt att börja jobba klockan sju en lördagsmorgon på vintern, när det är tio grader kallt. Men Min Älskling jobbar i vården och då är det på detta viset. Jag ramlade ur sängen och skjutsade henne. Tänkte ta mig en liten lur till när jag kom hem. Men se då blev det ett akut besök på toa med efterföljande sprayning – ja, då fattar du vad jag gjorde, va?! Denna sprayning orsakade ett smärre astmaanfall när jag hade återvänt till sköna sängen. Jag låt där och flämtade och stönade, men det var inte av vällust. Till sist kunde jag andas bättre, fast då tog hostan vid. Så i stället för att slumra låg jag och funderade.

Jag funderade först på fröken Flängört, vars före detta make som jag träffade häromdan. Fröken Flängört är bland annat känd för barnsliga utagerande med varukorg inne i livsmedelsbutik. Jag funderade och funderade och kom fram till att det verkligen var rätt beslut att dessa tu delade på sig. Den före detta maken ser helt strålande ut! Fröken Flängört själv har jag inte sett på ett par år, men hon figurerar i media då och då. Vid såna tillfällen känner jag alltid ett svagt illamående. För av nån anledning för hon mig att tänka på snaps. För mycket snaps… De senaste årens erfarenheter har lärt mig att den som anklagar andra för att ha alkoholproblem oftast har problem själv. Ungefär som att homofober faktiskt kan ha en dragning till människor av det egna könet. Ja, det är sant! Inte jämt, men då och då.

Mitt förhållande till alkoholen illustreras delvis i detta fulla vinskåp, med endast en tom plats.

Sen funderade jag lite till på varför folk skaffar barn. Barn som de aldrig visar värme gentemot, inte vad jag har noterat. (Man ser jag sånt bäst sommartid – nu på vintern häckar vi ju alla i våra iden.) Om man tittar på sitt barn med ett nollställt ansikte… Om man visar sån likgiltighet mot barnets försök till lek… Inte konstigt då att såväl små barn som lite större försöker på uppmärksamhet genom att skrika lungorna ur sig. Nej, somliga skulle inte få skaffa barn, så ser jag på saken. (Du ska veta att ett av barnen är världens sötaste!)

Idag står en del hushållsgöromål på agendan. Jag ska bädda rent och har börjat med att slänga de skitiga lakanen i tvättmaskinen och starta den. Vidare har jag dammsugit madrassen och knölat in kuddarna i frysen för att döda kvalster.

*PAUS FÖR ATT TA UT KUDDAR UR FRYSEN OCH STOPPA IN TÄCKEN*

Sen ska det förstås bäddas med rena lakan och jag har valt ut ett sniggt (Ja, jag har ju inga fula påslakansset…) mörkblått påslakansset i siden. Ja, inte sånt där glidigt siden, utan bomullssatin. Skönt att sova på och mellan!

Idag måste jag damma och dammsuga också. Det var en riktigt tjusig dammskulptur jag noterade under sängen. Tyvärr är dessa skulpturer mindre bra för mina – och Annas – luftrör, så den med flera ska bort. Men jag tror att jag börjar med att bädda och damma för att sen ta frukostrast.

Mamma ska få ett telefonsamtal lite senare och så ska jag förbereda lite mat till i kväll. Och jag tänker inte snåla på finvinerna utan plocka fram en flaska ur mitt välfyllda vinskåp till maten.

Anna slutar klockan 16 och då hämtar jag henne, förstås. Vi brukar stanna vid ICA Heidan för att inhandla lördagsgodis på vägen hem och idag är inget undantag. Fast medan Anna bara köper äckligt lördagsgodis till sig, köper jag gott lördagsgodis till mig.

Typiskt gott lördagsgodis, det vill säga mitt. Anna köper nämligen bara äckligt lördagsgodis till sig.

Det blir ingen urpremiär på teatern för min del i kväll. Jag vet inte vad som har hänt med den utlovade biljetten. Däremot vet jag att mammakusinen B har ont i ryggen och att Anna jobbar, så jag hade liksom inte haft nån att gå med i alla fall. ”Lisbeth” frågade mig ju för ett tag sen om vi skulle gå tillsammans, men eftersom jag trodde jag skulle gå med släkt & familj tackade jag nej.

I stället blir det TV-soffan och live-gnällande på bloggen kring Melodifestivalens tredje deltävling. Sitter du ensam och har tråkigt, så häng på och kommentera med mig via bloggen i kväll!

Det funderar jag på… Vad funderar du på???

Read Full Post »