Bra på TV!

Ett berömmande inlägg.

---

 

Mormor och jag fotade av pappa. Mormor kunde vara en riktig hoppetossa har jag hört. Jag minns inte så mycket, hon gick bort så tidigt.

Det har faktiskt varit – och är! – en hel del bra på TV. Det glädjer mig lite att mina 519 kronor i kvartalet ändå går till nåt lite vettigt. Jag kan väl inte säga att jag har jublat över en massa reprisfilmer över julen och mellandagarna. Nä, det jag har jublat över mycket är dokumentärserien om Astrid Lindgren. Igår kväll såg vi det andra avsnittet och det tredje och sista går på nyårsdagen.

I de två första delarna om Astrid har det kommit fram flera saker som jag inte visste, bland annat om Astrids make och om en kvinna som var mycket förälskad i Astrid. Mamma sitter ju och tittar i min soffa och hon muttrar och hummar och har åsikter. Hon berättade bland annat att mormor sa att

Den där Astrid, ho könne inte gå som fölk – ho sprang å skötta jämt!

En riktig Pippi, med andra ord, konstaterar jag i mitt stilla sinne och ler för mig själv. Sen har jag hört andra säga om min mormor att hon minsann också var en hoppetossa. Och att mormor var väldigt bra på att prata mycket. Fast det man ska komma ihåg var att mormor och Astrid visserligen bodde grannar och gick i samma skolan, men det skilde fyra år på dem. Själv minns jag inte så mycket av min mormor. Hon gick bort ungefär sju år efter att bilden togs. På bilden är hon lika gammal som jag är nu. En sak minns jag i alla fall och det är mormors varma och trygga famn. Det syns väl också att jag trivs på bilden?

I kväll klockan 22 kommer en kontrast till Astrid. Då visas sjätte och sista delen av norska Ögonvittnet. Den serien har varit ruskigt bra! Spännande, otäck och framför allt väldigt realistisk. Nu får vi upplösningen klockan 22 och det ser jag fram emot.

Lite lustigt, förresten, att båda serierna har HBTQ-teman. Det visar ju att såna som jag har funnits både då och nu…

Ett sanningens ord i min fortune cookie i kväll.

I övrigt skrattar jag lite i skägget (ja, jag har ett och annat strå) åt somliga som anser att ett eget rum är det viktigaste i hela världen. Visserligen skrev Virginia Woolf en essä om det också, men det är ju 85 år sen. Virginia Wolf var dessutom en duktig författare och inte nån diversehandlare från Jordbro. Sen tänker jag på de hemlösa som inte önskar sig annat än tak över huvudena, det vill säga nånstans att sova inomhus. Allting är visst relativt. Jag kan knappast tro att det beror på viktighet. Det kanske handlar om att man, precis som barn gör, tjatar hål i huvudet tills man får det man vill. Och det är säkert väldigt skönt för alla inblandade, inte minst för dem som slipper höra tjatet… Kunglig blir man inte för det. Det krävs lite annat då.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bo Ko

Ett boende inlägg.

---

 

Isigt utanför – och innanför – nummer 13.

Igår kväll, en lördagskväll, fick jag mejl från Uppsalahem. Det var ett år sen, nästan, som jag loggade in på mina sidor där. Nu undrade företaget om jag ville stå kvar i bostadskön. Det ville jag förstås, med tanke på hur saker och ting är. Samtidigt undrar jag i mitt stilla sinne vilket bostadsföretag som vill ha mig som hyresgäst. Ett tag till får jag a-kassa, men till min förvåning har jag inte, trots nästan åtta månaders arbete, fått nya dagar. Därför tickar tiden på rätt fort – jag påbörjade ju a-kassan redan den 1 augusti 2013. Usch, jag bara känner en stor oro när jag tänker på det hela, att jag faktiskt kan stå utan nån som helst ekonomisk ersättning – och det ganska snart.

För att stå kvar som bostadssökande hos Uppsalahem måste man alltså logga in på sina sidor. Det var intressant att se att jag har köat i 24 år i höst. Om enbart själva kötiden skulle ligga till grund för mig för att få en hyreslägenhet skulle det därför säkert inte vara några problem. Men hyrorna…

En del av mitt bibliotek i arbetsrummet.

Idag bor jag i en bostadsrätt på fyra rum. Lägenheten i kvadratmeter mätt är för övrigt nog mer närmare en trea. Det kan tyckas stort för en ensam person, men jag har ju min mamma hos mig då och då ganska långa perioder. Då är det skönt med ett gästrum. Jag gillar också att ha ett rum för mina böcker och min arbetsplats. Det känns inte lika jävligt att gå hemma arbetslös dagarna i ända om ett rum kan vara kontor/bibliotek.

Sen är det detta med hyran, eller månadsavgiften, som det heter när man har bostadsrätt. Jag skulle knappt få en tvårumslägenhet som hyres till den hyra/månadsavgift jag idag betalar för min fyra. Hyrorna är ju sanslösa! Jag kan inte låta bli att undra vem som har råd att bo överhuvudtaget… I mitt nuvarande hem ingår även elen än så länge i månadsavgiften. Skulle jag ta en hyreslägenhet måste jag betala elräkningar också.

Nej, jag ser ingen möjlighet att bo nån annanstans än här just nu. Tyvärr. Det var länge sen jag trivdes och jag vet ju att många önskar mig härifrån. Samtidigt finns det de som inte vill att jag ska flytta utan bo kvar för att jag – hör och häpna! – är en god, hjälpsam och pålitlig granne. Men det jag är väldigt ledsen över är att en konflikt har flyttats över från en före detta granne till en efterträdande granne. Det spelar ingen roll hur artig jag har varit, hur vänlig i min ton jag har varit eller hur mycket jag har tackat för ”samarbetet”  och ”förståelsen”- jag är den onda och elaka, dömd på förhand. Jag undrar om inte detta konfliktöverförande skulle klassas som förtal… Det är väldigt tråkigt och det tär och skapar mer olust än vad jag redan dras med.

En dag i somras såg jag ett drömboende på nätet. Det var en vinterbonad och fint renoverad sommarstuga om två rum och litet kök samt en ganska stor tomt. Jag hade gärna flyttat dit omgående om det hade varit möjligt. Nu får jag allt bita i det sura äpplet och bo-ko kvar i nummer 13 ett tag till… Jag har bott här i över 20 år nu.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hujeda mig vad har jag nu gjort… eller inte sagt?

Ett inlägg i vilket Tofflan undrar om hon verkligen alltid uppfattar och gör rätt saker…

Föredragningen jag själv hade igår eftermiddag har jag inte sagt så mycket mer om än att jag rörde folk på olika sätt. Jag fick inte just nån förberedelsetid att tala om, men jag snodde ändå ihop lite anteckningar till nån sorts pratmanus. Inne i möteslokalen gick jag ifrån manus helt och pratade fritt.

Att kritisera är aldrig populärt, men jag tyckte att jag valde ett ganska ofarligt ämne, hanteringen av en viss kommunikationskanal. Dessutom var jag noga med att poängtera att det var ett generellt problem. Igår blev en person vid mötet upprörd, idag fick jag veta att en annan person vid mötesbordet kände sig kritiserad. Men hur ska man kunna lyfta upp och diskutera problem om man inte får använda exempel ur levande livet? Jag hängde verkligen inte ut enskilda personer, utan en grupp, för övrigt. Och så klart en och annan som råkar ingå i den gruppen tog åt sig.

Jag blev lämnad med ett frågetecken före lunch.

Det som lämnade mig som ett frågetecken och som gjorde att jag valde att gå iväg och luncha ensam med min bok på gång för att sortera tankarna idag, var emellertid nånting annat. En person som deltog i mötet och som jag gillar att jobba ihop med hjälpte mig med ett litet datorproblem på förmiddagen. Vi började då prata om mötet också. Jag fick veta att gruppen inte är säker på vad för sorts hjälp den vill ha, vilken typ av kommunikatör man vill ha. Kanske vill man ha nån som inte tar fram kommunikationsplaner utan skriver populärvetenskapliga texter, till exempel. I mitt stilla sinne började jag fundera på om jag fått rätt inbjudan till mötet. För i min inbjudan står ungefär så här (något skyddat för att inte hänga ut nån person eller enhet):

[vid] förra [mötet] diskuterade vi hur vi vill arbeta med kommunikation, både internt och externt. Vi diskuterade då bl.a. den kommunikationsplan som du har gjort för XY. Jag vill nu adjungera dig till tisdagens möte (ca. kl. 13.10) för att berätta om XY:s kommunikationsplan och vilka syften den fyller. […] 

Det står inte

Kom hit och presentera dig och din kompetens, berätta vad du kan erbjuda oss.

Nu har jag jobbat på just den arbetsplatsen i snart ett år och man kan ju tycka att man borde ha hunnit ta reda på och sett mina kompetenser under den här tiden. Men jag anser att jag främst har jobbat, på just denna arbetsplats, som webbredaktör och webbmaster för externwebb och internwebb inklusive byggnationen av en helt ny intern webbplats. På min andra arbetsplats har jag jobbat mera brett. Visst blir det mycket webb också – webb och intranät är ju viktiga och vanliga kanaler för kommunikation idag – men jag har också jobbat med andra saker. Typ strategiskt och operativt i en tämligen skön och lagom blandning. Och bland annat har jag skrivit nyheter och pressmeddelanden i populärvetenskaplig stil…

Så… var det i själva verket så att jag skulle ha fläkt ut mig igår och rapat upp alla mina kompetenser, särskilt mina kompetenser som skribent? Fattade jag fel när jag trodde att jag skulle beskriva ett projekt för en uppdragsgivare, vad det projektet har gett och om ett liknande projekt kan vara något att driva hos min andra uppdragsgivare?

Och idag på förmiddagen gjorde jag nånting som kanske kan klassas som Jordens Misstag även om jag ventilerade per sms med en person som är hyfsat insatt i vissa saker och ting innan jag agerade. Samtidigt agerade jag för att bevisa både för mig själv och andra att jag duger, det var inte en handling i desperation. Det var en handling av nån som känner sig redo att passera små människor utan att bry sig om deras armfäktande men med ett genuint visat intresse för en sak.

Livet är kort.

Read Full Post »