Mycket att tänka på, men…

Ett både tankfullt och snuskigt inlägg.

Idag har jag plötsligt fått lite mycket att tänka på. Det var nämligen inte bara kvinnan som sökte Berit som ringde. Det kom ett samtal från nån som tänker förorda mig som kandidat för intervju på ett jobb – ett jobb jag sökte så sent som i morse. Snacka om att självkänslan steg. Samtidigt vet jag att det är långt från en första kontakt till ett slutgiltigt kontrakt…

Tog en promenad på lite mer än tre kilometer och en halvtimme. Det regnade väldigt blött, så det nytvättade håret är nu fullt av vågor där det inte ska vara vågor. Ser komplett galen ut – som jag brukar, med andra ord.

På tal om ord funderade jag på nånting jag läste på förmiddagen, ungefär:

Äkta vänner är som diamanter, falska vänner finns det lika gott om som löv.

Ja, det är säkert inte korrekt återgivet. Eller också existerar det inte nåt sånt här talesätt. Skit samma, jag tyckte att det lät väldigt rätt i min öron. Därmed inte sagt att jag inte älskar löv, för det gör jag! Falska vänner, däremot, älskar jag förstås inte.

Falska vänner? Nja, vackra höstlöv.

På min vandring idag var det som sagt väldigt blött. Jag tog faktiskt bara två bilder, ville inte blöta ner iPhonen.

Den här bilden är till Cattis, FEM, Gunilla och alla andra snuskor på nätet. Här ser ni att jag talade sanning, minsann!

Snorrevägen finns i Uppsala, faktiskt väldigt nära där jag bor.

Nu ska jag skärpa till mig, för om en timme ska jag bli intervjuad av en journalist som ska skriva nåt seriöst i en veckotidning. Och nej. Det handlar inte om handarbeten eller recept, sånt som somliga snackar om på fikarasterna. Det handlar om mer allvarliga prylar som inte alls är särskilt roliga.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tisdagsturer

Ett inlägg om en tisdag i juni i Metropolen Byhålan.

Tisdagen har nu passerat och gått över i onsdag. Tänk, jag har redan varit här i fem dagar! Och på söndag bär det av hemåt igen. Men först ska jag förstås göra lite fler saker här.

Mamma hade extra ont idag efter måndagens promenader, så hon ville inte följa med ut mitt på dan. Jag traskade därför iväg i duggregnet ner till hamnen för att kolla vart Bok-Anna har tagit vägen. Det var inte så varmt idag och det blåste ganska kalla vindar från sjön.

Blåsten orsakade vågor.

Det är så märkligt, för det slog mig att så många åker till Stockholm för att söka sin anonymitet. Själv tar jag mig till Metropolen – inte en kotte känner igen mig här, nästan. Jo, ett par gamla klassisar, men det är bara FEM jag umgås med och hon är utomlands. Det är en ganska skön känsla, men samtidigt lite vemodigt. Ingen känner igen mig i min födelsestad. Jag kan komma på mig själv med att kolla in unga människor, för det var ju när jag var ung som jag bodde här. Bara det att alla vi som var unga då har blivit gamla nu. Jag ser inte längre mina gamla kompisar eller ens deras barn – utan deras barnbarn…

Mycket har förändrats här sen jag lämnade stan som 18-åring för att bosätta mig i södra England. En sak jag tyckte var jobbig förr i tiden är den så kallade

Motalablängen.

Den innebär att folk glor på dig – utan hämning men ilsket och/eller skvallrigt. Idag insåg jag att de unga inte har den blicken längre. Eller också är en tant som jag inte så intressant…

Brobygget tycks stå stilla, men jag fotar bron nästan varje dag i alla fall. Den har blivit en symbol för det nya i Metropolen, det som är så annorlunda – både positivt och negativt – mot när jag bodde här. Knark och våld har ökat, vilket står för det negativa. Nya människor från andra kulturer har flyttat hit, vilket för mig är det positiva.

Bron är en symbol för nya Metropolen.

Bok-Anna lyste med sin frånvaro i hamnen. Vart har hon tagit vägen? Finns hon inte alls här i bodarna med sina böcker och tidningar i sommar? Saknar!!!

I stället blev det ett besök på Motala Motormuseum. Det var en fantastisk upplevelse som du kan läsa om här! Jag tog många bilder också, men så klart att museet gör sig bäst IRL! Det blir även en kortare artikel till Uppsalanyheter.se. Jag vet inte när den publiceras.

Entusiastisk och glad gick jag tillbaka hem till mamma. Solen började nu bryta igenom molnen. Strålarna glittrade så härligt i vattnet.

Solglitter.

Jag fick med mig mamma och rollatorn ut i bilen. Första stoppet blev Lilla ICA där jag handlade lite åt mamma. Sen for vi till Ubbes bageri och konditori för att köpa kakor, men också för att fika, förstås! Den upplevelsen kommer i ett särskilt inlägg!

Klockan var bara 16 och vi hade ingen lust att åka hem. Tog därför en tur runt stan – såväl utanför som inne i själva centrum. Vi passerade Sluskarna, Motala Verkstad, Berggrens källare, hamnen, Stora torget, Varamon, Råssnäsbadet… Nostalgi…

Sen åkte vi hem och jag satte mig för att fixa lite med mina bilder samt började skriva ett inlägg och en artikel. Vid 18-tiden åt vi middag, som idag bestod av en liter jordgubbar och mjölk.

Underbar sommarmiddag, jordgubbar med mjölk.

Medan mamma tittade på Vrålet från Apberget, eller nånting ditåt, på TV skrev jag klart artikeln och la in din för publicering. Tänk att jag alltid får dåligt samvete för att jag skriver! Jag får det ofta gentemot Fästmön och jag får det nu gentemot mamma. Då blir jag nästan så där att jag försöker kompensera med nånting för att blidka. I kväll blev det därför jag som gjorde en ost- och vinfest medan mamma fick sitta och titta på sitt program. Det var inget stort besvär, men det dåliga samvetet gnaver så! Jag kan knappt föreställa mig hur kvinnliga författare som Moa Martinson och Virginia Woolf kände sig… De hade ju ändå barn och hem att ta hand om. Jag har inga barn och mitt hem försummar jag periodvis. Med detta vill jag dock inte påskina att jag är i närheten av dessa skrivande damers klass, verkligen inte!!!

Mamma tog tre droppar av rödvinet som pappa fick, men aldrig hann dricka innan han dog, i ett glas vatten; jag tog ett och ett halvt glas.

Mamma på ost- och vinfest.

Ostarna var en gräddig vitlök, en cambozola och en rom-russinost. Den senare kändes först väldigt söt i smaken och jag blev inte omedelbart förtjust. Det gick över, kan jag meddela!

Rom- och russinosten hade en tillvänjningstid.

Vi tittade på Morden i Midsomer och mamma tyckte att det var rörigt och komplicerat, jag njöt och försökte hänga med i replikerna och samtidigt försöka svara på mammas frågor. Efteråt stannade jag kvar framför TV:n för att se Bates Motel. Mamma pratade förstås när det var som mest spännande, men jag tror att jag kunde hänga med i vad som hände. Otäck och bra serie, det där!

När jag vaknar om några timmar ska vi leka mammas födelsedag. Egentligen fyller hon inte år förrän på torsdag i nästa vecka, men då är jag ju inte här och kan fira. Jag har med en stor kasse med paket och hoppas att nåt av innehållet blir godkänt. Ett paket fick mamma ju redan igår, det med den nya plånboken. Och den blev hon jätteglad för! I morgon kväll blir det sen middag på Motormuseet, ett samarrangemang med Hotell Nostalgi. Vi ska äta fisk, har vi bestämt oss för.

Livet är kort.

Read Full Post »

Avskildhet, ja…

Den här helgen har jag på sätt och vis valt avskildhet – på tal om just det… Jag är så där übertrött att jag varken kan sova eller vara alert. Gissar att min kropp bekämpar än det ena, än det andra.

I morse, nånstans mellan vakenhet och dvala, låg jag och kände/lyssnade till mina pulsslag, mitt hjärta medan jag försökte mota bort illamåendet. Det senare kommer i vågor, ofta helt oannonserat och utan att jag har ätit.

Mitt hjärta..?

När jag mår så här är jag bara tråkig att vara med. Förkyld och hängig, seg. Därför är jag med mig själv och Fästmön får en helg på egen hand med sina barn. (Därmed inte sagt att jag inte vill träffas, jag är en av de behövande som köar till Anna, just nu… Vill vara med henne jämt och hela tiden, samtidigt inte skrämma bort med min tråkighet, skröplighet…)

Ska försöka ta det lugnt idag – eller tja, det är inte svårt, jag orkar inte mycket. Det finns tvätt att ta reda på och tvätt att tvätta. Från himlen strålar solen på alla de vackra höstträden. Jag tänkte försöka ge mig ut till Tokerian och då ta omvägen över skogspartiet för att fota lite. Måste handla hem lite prylar i förebyggande syfte till måndag. Och testa hur mycket hälen pallar, den som har varit rätt OK i ett par, tre dar nu…

Mamma ska få ett samtal senare, men största delen av dan ska jag ägna åt att läsa, tror jag. Det är vad jag orkar just nu. Ungefär. Men kanske är frisk luft bra och gör mig piggare…

Vad ska du göra en dag som denna???

Livet är kort.

Read Full Post »

Transgender änder, vatten och grönt

En promenad ner till vattnet frampå kvällen fick mig att fundera över änder. Transgender änder. För jag har fått för mig att änder periodvis byter kön… Kolla den här andmannen, till exempel. Han är på väg att få kvinnliga färger.

Transgender änder, denna MTF???

                                                                                                                                                            Vattnet är så underbart, men ljuset var om möjligt ännu sämre i kväll.

Kvällsvatten.

                                                                                                                                                              Jag strosade längs promenaden. Ett äldre par hade kört upp sin bil på gångbanan och fällt ut var sin vilstol. Där halvlåg de vid vattnet och tog en lur.

Ett hemligt, lite mystiskt ställe vid vattnet.

                                                                                                                                                          Grönskan var på sina håll enorm. Det finns inget annat ord!..

Grööönt är skööönt…

                                                                                                                                                               Lika ensam som anden var jag på min promenad. Mamma föredrog TV-fåtöljen och det där gräsliga sångprogrammet som varenda svensk utom jag tycks glo på… Det är bara plågsamt att lyssna på folk som inte kan sjunga och irriteras över varför en skåning är programledare för ett Ståkkhålmsprogram…

Lika ensam som anden är jag. Två transgender änder och jag i kväll…

                                                                                                                                                                   Jag hittade en vrå. En vrå dit den som är ensam kan gå. En som jag.

En vrå vid vattnet för den som är ensam.

                                                                                                                                                               En motorbåt for fram och tillbaka över vattnet och skapade vågor. Nån som var uttråkad? Jag stirrade ner i vattnet – och såg inte min spegelbild men ända ner till botten. Det var inte i den här sjön min pappa drunknade. Då hade jag aldrig förlåtit den.

Det var inte den här sjön som tog min pappa. Tur för den, för jag hade aldrig förlåtit den.

                                                                                                                                                                       Varmt och klibbigt i kväll, inte en droppe regn, inte en åskknall. Jag sitter och väntar på Morden i Midsomer. Veckans höjdpunkt. Till dess njuter jag av anblicken av denna otroliga färgklick som jag hittade bredvid min bil.

Färgklick vid bilen.

Read Full Post »

Vill inte, jag vill…

Ligger/sitter i sängen under den härliga takfläkten. Har ingen lust att gå upp. Jag vill inte. Känner att jag börjar ta slut. Utanför hör jag barn som kinkar. Den här värmen måste vara jättejobbig för deras små kroppar! Och att som förälder orka roa ett barn som inte mår bra i värmen…

Idag blir det ett besök i stan. Mamma fick en timma hos min frissa så jag ska skjutsa henne dit till klockan 14. Sen åker jag hem en sväng innan jag hämtar henne en timma senare. Så får vi se hur mycket vi pallar att gå på stan. Dan ska avslutas med Kinabuffé.

Det känns jobbigt att inte kunna planera lite längre än näsan räcker – och knappt det. Det gör mig orolig. Jag vill ha ett normalt liv som alla andra. Det här tänker jag på under takfläkten när termometern utanför sovrumsfönstret visar över 30 grader, redan. Jag vill åka till den där stranden, lägga mig i vattenbrynet och låta vågorna skölja över mig och bort mig så att jag blir ett minne.

Här vill jag bli ett minne.

                                                                                                                                                           Och mitt i resonemanget kommer jag på att jag borde städa, för det ser ut som ett bombnedslag här. Dammet ligger tumstjockt överallt och i sovrummet möts man av stora dammråttor. Det är takfläktens fel, mest, men jag har inte städat här på… Jag vet inte hur lång tid. Och av nån anledning ger det mig dåligt samvete…

Och Fästmön kommer ju hit på söndag kväll när det ser ut så här…

Nej, nu går jag upp! Jag GER upp! Det är ingen idé att ligga här och grubbla…

Read Full Post »

Från knöl till bula – och lite annat

Ja nu är det dags för lite självömkan* igen! Så hoppa över den som inte orkar! Idag ska det handla om krämpor. Den uppmärksamme noterade att jag återupptog mina promenader igår. Dessa trippar ut i verkligheten ger mig frisk luft, sol på näsan, motion – och skavsår. Igår traskade jag i mina väl ingångna sandaler. Trots det fick jag ett sår på höger fotknöl. Denna måste nu plåstras om så att jag kan ge mig ut på nya äventyr idag.

Under de tidiga morgontimmarna idag låg jag i sängen och lät smärtvågorna i magen skölja över mig. Jag var helt avslappnad och försökte tänka mig att jag låg i vatten och njöt av vågorna. Magen har varit rent förfärlig de senaste dagarna! Inte nog med att den har blivit enorm – det visade Fästmöns foto från igår – den är ond också. Jorå, visst är jag tjock, men magen svullnar rejält när jag äter. Och så dessa vågor av smärta som jag nu försöker lära mig att möta – och mota. Tänker morfars optimistiska ord

Det går över om hundra år!

För smärtan går över. Jag vet det och jag är inte rädd för den eller för vad den har med sig.

Här låtsas jag att jag ligger vid strandkanten och låter Vätterns vågor skölja över mig.

                                                                                                                                                             Igår blev det klart att jag ska delta i en begravning när jag åker ner till mamma och Metropolen Byhålan nästa vecka. Begravningar är aldrig roliga tillställningar, men jag vill göra det därför att personen som har gått bort var en del av min barn- och ungdom – och blev åter en del av livet på senare tid när h*n hjälpte min mamma med skjutsningar kors och tvärs. Naturligtvis är det även för att visa min respekt mot personen och familjen, samtidigt som det blir att återuppväcka minnena från snart fyra år sen. Och då snackar jag inte om festen som grannarna hade nedanför utan om det farväl jag tog av min pappa. Min stora, starka pappa som drunknade.

Pappa som 20-åring.

                                                                                                                                                          Solen lyser även idag, men himlen var inte lika klar i morse. Trots det gissar jag på samma hetta som igår. Jag klarade den bra, brukar annars ha svårt för det. Fick till och med lite färg, så även dagens promenad utförs i lättare klädsel.

Såna här på mitten.

                                                                                                                                                         Idag står annars inte så mycket på agendan. Jag ska slå in ett paket till min mamma och jag ska åka till Stormarknaden och handla, för där tycks ICA Kvantum vara det enda ställe som säljer vanlig, hederlig saltgurka! Och så behöver jag inhandla lite middagsmat också. Vad 17 ska man hitta på ytterligare en varm dag?

Anna jobbar till 16 varje vardag från igår och fyra veckor framåt. Idag ska hon på en behandling inne i stan klockan 17, så jag gissar att vi inte äter förrän efter den. Hennes första dag på vikariatet hade gått bra, men mycket kändes ovant och snurrigt och vissa praktiska saker fungerade inte som de borde. Men duktig är hon, min kicka!

Vill slutligen påminna om 100 000-fikat i morgon klockan 11, mötesplats Åhléns i Uppsala, Stora torget-sidan. Du som läser min blogg är varmt välkommen! Vi går i samlad tropp till stans bästa fik – var och betalar emellertid för sig själv. Kom igen! Det blir roligt att ses i verkliga livet också!

                                                                                                                                                            * Jag har fått veta att nån tycker att jag ägnar mig åt självömkan här på bloggen. Tyvärr har denna person inte sagt det till mig direkt eller skrivit det i en kommentar, men det sved. Jag ägnar mig åt så mycket självömkan jag vill – på min egen blogg. Dessutom har denna person klagat över mina ämnesval och min humor. Då frågar jag mig: Varför läser h*n min blogg? För håll med om att om man tycker så illa om det nån skriver då besöker man väl inte den bloggen runt sju gånger per dygn, med start tidig morgon? Eller? Detta har medfört att jag till viss del känner mig hämmad i det jag skriver. Kanske det var syftet? (Av nån anledning tänker jag på personens BARN som säkert också hämmats på liknande sätt av sin förälder. Fyyyyy…)

Read Full Post »