Beck: Sjukhusmorden

Ett inlägg om en film.

---

 

Söndagskväll och Bron är slut. Fasa! Jag blev hänvisad till miljonte reprisen av en Miss Marple-film. Eller Beck: Sjukhusmorden (2015). Jag valde TV4 och Beck, för det var väldigt länge sen. Och det förstår jag…

Filmen börjar ganska läskigt med att en kvinna rosslar och dör. Hon befinner sig på sjukhus och hennes son menar att hon har blivit mördad. Det ligger nämligen en tom morfinspruta intill henne. Martin Beck och Gunvald Larsson tar tag i fallet – precis som tidigare på lite olika sätt.

Det var några år sen jag såg en Beckfilm. Jag slutade titta när jag tyckte att de blev för lika och det var några år sen. Men inte mycket har förändrats mer än att Gunvald fått lite grått i håret och behöver läsglasögon. I övrigt var alla lika trista som förut. Beck får aldrig till det med kvinnor, Gunvald är gapig och gåpåig och Stänkaren är som han alltid har varit. Till och med Gunilla Nyroos är… trist – i vart fall hennes rollfigur.

Toffelomdömet blir lågt, men inte det lägsta. Filmen började i alla fall… trovärdigt…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ledig lördag – för somliga

Ett inlägg i vilket Tofflan fryser något, filosoferar över vilka förebilder föräldrar är och är lite allmänt nervös.

Det är kallt i Sverige. Jag tyckte att det lät bättre som öppningsmening än: Det är lite kyligt och ett par minusgrader idag. Däremot skiner solen. Den skiner totalt obarmhärtigt mot mina renputsade fönster. Fönstren ser nu inte bara flammiga ut – de är randiga och prickiga också. Bara så du vet. Och isiga. Men mina krukväxter mår bra, tack.

Fönstren är bland annat isiga – det flammiga, ränderna och prickarna får du inte se! – men palettbladet trivs bra i novembersolen.

Idag skulle jag INTE upp och städa. Vad händer? Jag hade glömt sätta iPhonen på ljudlöst och väcks av en signal om att jag har fått en kommentar på bloggen strax efter klockan sex. Och det var ingen rolig eller intressant kommentar ens utan spam som lyckats slinka igenom administrationsskorpionens klor. Ja, det stackars djuret måste ju sova nån gång det med, så det må vara hänt att ett och annat skräp når fram.

Jag lyckades somna om bara för att vakna förtton gånger av att nya grannarna skrek. Alltså, deras barn låter lite, men föräldrarna skriker typ jämt. Sista gången skrek jag tillbaks, för då hade jag fått nog. Jag fattar inte hur vissa vuxna funkar! En del föräldrar skiter i när deras barn skriker *pekar i en sydlig riktning* medan andra skriker ännu värre när barnen låter lite *pekar i västlig riktning* Finns det inga föräldrar som pratar i vanlig samtalston till sina barn? Inte konstigt att vissa barn är som de är – gapiga. Dessutom förstår jag verkligen inte varför man skaffar barn när man antingen skiter i dem eller skriker åt dem. Hur kul är det, liksom?

Mina två sista lediga dar har inletts. Sen väntar fem arbetsdagar och så två lediga. In i lunken. Det ska bli underbart och jag ser det verkligen inte som bara en lunk – jag längtar efter att få bidra med mina kunskaper och kompetenser, få en inkomst som jag gör skäl och rätt för. Inte nån ersättning från en försäkring jag har betalat till sen 1986 och som ger mig en tredjedel av min senaste lön.

Andra, däremot, har inte ledig lördag. Fästmön, som har ont lite här och var, ska jobba. Jag ska åka och hämta henne och Prinskorven om ett par timmar. Elias får hänga med mig den här helgen. Kanske inte världens roligaste för honom, men han brukar inte klaga utan vara så snäll. Jag hade tänkt att vi skulle tvätta bilen när vi har skjutsat Elias mamma till jobbet. Nu får vi se om minusgraderna sätter stopp för den planen eller inte. Lördagsgodis ska vi i vart fall inhandla på hemvägen! Tokerian har ett bra pris på lösviktsgodis. Dessvärre är det många med bajsiga fingrar som gräver där. Jag har inte riktigt hämtat mig från händelsen för snart ett år sen när jag blev jättesjuk – ett par dar före min operation…

Helgen blir annars lugn. Jag har massor att tvätt och har redan kört igång en maskin med tjockis-svart. Det är gott med sällskap, för då har jag inte så mycket tid att bli nervös. Men tänk… På måndag morgon ska jag infinna mig runt kvart över åtta på mitt nya jobb och delta i mitt första avdelningsmöte halv nio. Jag ska ju inte bara gå dubbelt med Per och få en ny chef som heter Johan – jag får ju nya arbetskamrater också… Per har enligt egen utsagor redan informerat arbetsplatsen om min ankomst via intranätet. Nu finns ingen återvändo… Och jag tycker att det är så spännande!

Vad händer i helgen hos dig??? Skriv gärna några rader och berätta! Du vet ju att jag är obotligt nyfiken!

Livet är kort.

Read Full Post »

Så mycket sista gången…

Ett inlägg om att sluta.

Min dag började i ilska. Ilskan blev till ledsenhet, som blev till saklighet, som blev till glad över omtänksamhet. Sen vändes allt upp-och-ner några gånger. Jag hade ändå ganska bra koll på känslorna och när jag förklarade och berättade ”allt” för en förtrogen kändes det bättre.

Men det förändrar ingenting. Jag tömde mitt ena kontor. Tog ner Nemi-strippen som jag satte upp första dan på det kontoret – för att varna mina korridorgrannar…

Grannarna från helvetet. Typiskt Nemi att gilla.

På morgonen svettades jag ut min ilska genom att rensa, senare släppte jag ut den genom att prata. När lunchen kom var jag rätt tömd. Jag tog min bok och gick till Thaistället – inte för sista gången, men för en av de sista gångerna. Det blir avslutningslunch där för min del på onsdag. Då är det nämligen kycklingspett med stans bästa jordnötssås på menyn. Och nej. Det blir bara jag som går dit. Ensam. Med min bok. Jag vill ha det så.

Kyckling med röd curry var en av dagens idag och den gjorde mig inte mindre svettig.

Idag var det kyckling i röd curry och den var ganska het. Satt och retade mig på en karl som höll på att snora hela tiden vi åt, men mot slutet av måltiden började även min näsa fukta sig. Fast jag snorade inte, utan jag snöt mig diskret med ryggen mot andra gäster.

Annars var det lugnt på Thaistället och det är ett annat skäl till att jag gillar att äta där. De andra lunchställena på jobbet är väldigt sorliga. Men tyvärr… säg den lycka som varar… Det kom in en familj som tycktes styras av de två barnen, båda i cirka sex – sjuårsåldern. Det ena barnet frågade åtta gånger – jag räknade…

Mamma, är inte det här jättestarkt?

Först den åttonde gången svarade mamman:

Det får du fråga henne om!

Gissningsvis menade hon en av kvinnorna som stod bakom disken. Ja, inte konstigt att barn blir gapiga och tjatiga när föräldrarna tar åtta gånger på sig att svara…

På eftermiddagen jobbade jag faktiskt. När kollegan ber så snällt kan man ju inte straffa denn*. Så jag tittade på en text, visade lite bildhantering och hjälpte till med en sida på webben.

Sen skaffade jag mig fyra nya kontakter på LinkedIn – bara så där, hepp! Eller inte riktigt… Jag skickade ut en liten påminnelse till en del som inte har svarat.

Fästmön har haft det riktigt tufft på sitt håll idag på jobbet. Det är märkligt att det finns folk som gästspelar ett kort tag och tror att de kan och vet allt om en verksamhet… Och skäms alla som har delat saker som ni inte har sett helheten av! 

Jag trodde att Anna skulle uppskatta att få bli hämtad och hemkörd och det gjorde hon. Men tack vare att hon inte behövde stressa blev hon kvar och fick ett sista-minuten-uppdrag som drog ut på tiden. Jag ringde hem till Prinskorven för att kolla så att han levde och inte hade svultit ihjäl.

På väg till Himlen svängde vi in till ICA Solen och där hittade jag en påse av nånting som jag tror att vi båda skulle behöva idag…

Choklad i vilken form som helst fungerar som terapi på mig.

Anna skulle ställa sig vid spisen och röra i grytorna direkt och jag åkte hem till mig och packade upp en massa arbetsmaterial som jag inte tänker lämna efter mig. Det är otroligt klibbigt och jag har öppnat flera fönster i lägenheten. Det märks inte.

Nu blir det nog middag, det vill säga jordgubbar och kanske ett par knäckemackor på ballen*. Jag ska läsa ut min bok och laddar sen för att se filmen Pojktanten i kväll på SvT2 klockan 22.15.

I morgon ska jag upp till femte våningen och sitta av min sista dag där. Det är bara hemskt att det ska bli den sista där.

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Eurovision Song Contest 2013. Semifinal 1

Ett inlägg där Tofflan skriver om den första semifinalen i Eurovision Song Contest 2013.

Nej, det blev ingen livebloggning från Tofflan i kväll heller. Jag har inte livebloggat en enda gång hittills kring Eurovision Song Contest 2013 och igår kväll blev det inget undantag, trots att det var semifinal. Jag la ut mina omdömen efteråt.

Den som ville följa en livebloggare som skriver om semifinalen kunde i stället göra det här.

Av gårdagskvällens 16 bidrag var det tio som går vidare till finalen nu på lördag. Nästa semifinal går på torsdag kväll. Klara till finalen är Frankrike, Italien, Tyskland, Spanien, Storbritannien och Sverige.

En otroligt snygg inledning, både grafiskt och musikaliskt. Teckenversionen av Euphoria var så vacker – och så passande denna Teckenspråkets dag! Sen kom Petra Mede iförd nån sorts fiskliknande outfit. Käft har hon, i alla fall. Nuff said!

Så här såg startfältet för semifinal 1 ut:

(Under respektive land, artist och låt finns mina omdömen.)

1. Österrike: Natalia Kelly: Shine
   Inte så tokig början! Men det här är förstås ingen vinnarlåt, det är det inte. Man Natalia Kelly kan sjunga i alla fall, hon är rätt najs att se på. Fast hon stod lite väl stilla på scenen.
2. Estland: Birgit: Et uus saaks alguse
   Vissa språk gör sig bättre i musikalisk form, andra mindre bra. Det här var dessutom en rätt seg låt som aldrig kom igång. Och Birgit stod i nattsärken och sjöng. Bra röst, dock.
3. Slovenien: Hannah:  Straight into love
   Efter Petra Mede i fiskdräkt kom Hannah i nån sorts fågeldräkt. Bra tryck i låten bitvis, men hon sjöng rätt falskt och gapigt.
4. Kroatien: Klapa s Mora: Mižerja
   Dags för Balkanballad, skönsång, men nej tack. Jag somnar.
5. Danmark: Emmelie de Forest: Only teardrops
   Barfotaflickan och trumslagarpojkarna. Jag fattar inte riktigt hur den här låten kan vara favorittippad. Den går säkert vidare, men jag tycker att den är tråkig. Hon sjunger ju samma sak om och om igen i låten.
6. Ryssland: Dina Garipova: What if
   Ytterligare en ballad, en flicka och… månar??? Bra låt, fast lite långsam, dårå, och pekoraltext.
7. Ukraina: Zlata Ognevich: Gravity
   Ballad igen! Flicka igen. Jätte kånkade på flicka. Flicka kan sjunga. Flicka i fint fodral, men snävt. Lite bra sväng i den här, men tjejen svängde inte mycket.
8. Nederländerna: Anouk: Birds
   Mera lugnt! Vilka sömnpiller det var i kväll!
9. Montenegro: Who see: Igranka
   Men hallå! Rymdrap. Nej tack!
10. Litauen: Andrius Pojavis: Something
    Men varför valde han att sjunga på engelska? Dålig engelska! Falsksång. Och tics, bar mage, visar kalsongresår. Nej usch, bort!
11. Vitryssland: Alyona Lanskaya: Solayoh
    Tempo!! Äntligen ville jag dansa. Fast vad hade dansarna på scenen på sig för trasor? Och låten påminner mycket om en Nanne Grönwall-låt…
12. Moldavien: Aliona Moon: O mie
    Jisses! Nu flyttades fokus nästan från frisyren till klänningen. Sången liksom glömde man som tittare och lyssnare bort…
13. Irland: Ryan Dolan: Only love survives
    Skinn såg bara svettigt ut. En gapig låt som inte liksom kom igång. Som nåt jag har hört förut.
14. Cypern: Despina Olympio: An me thimase
    Låttiteln betyder ”Om du minns mig”. Frågan är om vi gör det. Yet another ballad… Men den här gillar jag! Melodiöst och mjukt. Romantiskt. Så ja. Jag minns dig!
15. Belgien: Roberto Bellarosa: Love kills
    Svart. Ögonbryn igen. Stillastående. Det hände liksom ingenting. Mer än att de två hopporna på scenen for omkring och irriterade.
16. Serbien: Moje 3: Ljubav je svuda
    Men vad hade de på sig? Fruktansvärt. Som cupcakes – fast inte ett dugg söta, bara konstiga! Jag missade nästan låten helt bara för det. Den var rätt OK.

De sex låtar jag absolut inte ville höra på lördag är Estland, Kroatien, Montenegro, Litauen, Moldavien och Serbien. (Får jag bara säga sex?)

De tio låtar som gick vidare till finalen blev: Moldavien, Litauen, Irland, Estland, (men vaffan…  tre av mina sex låtar som jag inte ville höra..!), Vitryssland, Danmark, Ryssland, Belgien, Ukraina och Nederländerna.

Det var det hele. Och vad tyckte vi om allt runt omkring då? Jorå, Petra Mede var rätt nedtonad, tack och lov, men hon artikulerar så käften går ur led. SÅ mycket behöver hon inte ta i! Men det var kul med den historiska återblicken, trots att PM flamsade in där också. Norrskensnumret före röstningen var… annorlunda. Ett tag såg det ut som en gigantisk tårta eller pizza som det sprang folk på. Lynda Woodruff svamlade på nån avart av cockney. Men hon är i alla fall rolig.

Livet är kort. Men är det en schlager?

Read Full Post »

Pride lördag: Det mesta av dan

Vi grundade med en rejäl frukost. Det gör man när man bor på hotell. Man äter. Frukost. Man äter mycket till frukost. Onaturligt mycket. Dagen var jättevarm, så trots mina principer valde jag klädsel tjockis-svart linne till överkroppen. Detta fick till följd att axlar och nacke nu är synnerligen osniggt rosa. Och svider som fan.

Fästmön var smart och hade med sig sin boa som skyddade axlarna. Värmde lite också. Söt var hon i alla fall.

Söt!

I Humlegården strålade vi samman med Gunilla. Det är alltså hon som gillar att ventilera sina brallor, ta män i skrevet och dricka ur blomvaser.

Vi fick vänta länge innan paraden kom igång. Jag passade på att fota lite, förstås.

Den här damen hade först promenerat till Humlegården från Söder. Och nu skulle hon gå paraden… Tufft och modigt!

Till och med trista elskåp var Pridesmyckat dagen till ära.

Pride!

Många var väldigt uppklädda.

Rött är sött.

En del ekipage var väldigt enkla…

World of chocolate!

Vårt favoritmuseum var med i paraden!

Fotografiska i paraden.

De glada gossarna i Gaykören sjöng inte, men dansade fram.

Glada Gaykören dansade fram.

Tyckte du att det såg glest ut? Tja, jag kan meddela att det tjocknade till ordentligt. Faktum är att vi var 50 000 som gick…

Vi noterade en enda läskig incident med en kille som hade lite för bråttom och som snavade och slog sig på käften. Såg jävligt ont ut…

Tjockt i paraden…

Vi hoppade ur nära slutet och stack iväg in på en tvärgata på Söder för att äta och dricka. Det var då Somliga hinkade ur en blomvas.

Den berömda blomvasen.

Själv skötte jag mig och åt lite mat, lax och pommes, samt drack en ljuvligt kall starköl.

Jag var så hungrig att jag till och med åt upp morötterna.

Därpå skildes våra vägar. Den törstiga bloggerskan från Dalarna hade nåt ärende inne i stan igen och vi linkade till Tanto för att vara med om avslutningsgalan.

Men avslutningsgalan på Tanto skilde sig inte mycket från resten av kvällarna. Den var så trist. SÅ trist! Det kändes som om den hade mina Iorstrumpor över hela sig.

Artisteriet på Pride tycktes hela tiden ha mina Iorstrumpor på sig. Varje kväll. Mina Iorstrumpor fick jag för övrigt från en före detta vän som tycks ha vänt mig ryggen numera efter att jag avslöjade hur lite jag hade att leva på tidigare. Ibland förstår jag mig inte på människor.

Den enda gången det glimmade till rejält var när proffsiga Lena Ph kom på scenen. Då gungade varenda Tanto-besökare, jag lovar!!! TACK, Lena!!!

Nä, man fick sannerligen roa sig med annat. Men först blev det lite allvarligt när vi mindes alla dem som inte längre finns med oss och kören sjöng Ovan regnbågen (Over the rainbow). Så kom en kort regnskur och sen… kom regnbågen fram… Det var magiskt…

Regnbågen kom fram.

Jag kände inte igen särskilt många av artisterna och låtarna. Och de som jag kände igen var bara gapiga och tråkiga. Nej, då hade jag roligare åt vår egna kommentatorer, de två herrarna på bilden. De hängde vid vårt bord och om jag inte har fel var det Gunilla som lockade dit dem. Hon är ju, som bekant, svag för herrar. Gunilla hade nämligen anslutit sig till oss igen.

Anna, Gunilla och våra egna personliga kommentatorer.

Min fot gjorde vid det här laget så ont att jag bävade för att gå på toa eller köpa öl. Samtidigt var jag rädd att sitta alltför stilla och bli stel, så jag VILLE röra på mig.

Tog några nattbilder och lekte med mobilkameran, som nu alltså inte längre är tejpad eftersom jag har hittat reservdelar till den (på förekommen anledning berättar jag detta, för nån ny mobil har jag inte köpt).

Nattexistens på Pride.

Känner du igen denna här???

En älskad silhuett.

När det är mörkt behövs strålkastare. Den var gul.

Gul strålkastare.

Vi slängde en sista bläng på scenen och gick sen och köpte remmar. Och jag köpte vistelsens enda bok, Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Eld. Den var 40 spänn dyrare i Hallongrottans tält än hos Bokus på nätet, men nån gång måste man ju gynna andra bokhandlare. Till min sorg hade de inte Sara Lövestams senaste bok, Tillbaka till henne. Enligt författaren själv hade de fåtal exemplar som Hallongrottan tagit med till försäljning efter Sara Lövestams framträdande tagit slut direkt.

Pridenatt. Tillbaka nästa år? Den som lever får se.

Hur det blir nästa år med Pride är det bara den som lever som får se. En del av oss kanske från ovan regnbågen. Who knows what tomorrow brings…

Idag kom vi hem till Uppsala och New Village vid 13.30-tiden. Jag packade upp, vattnade mina krukväxter (alla hade överlevt utan blomvakt!) och ringde mor. Sen tog vi en tur till Gamlis där min älskling bjöd på kaffe, macka och kaka.

Mackorna var så tjocka i omkrets att Anna nästan inte fick in sin i käften.

Suveränt goda Briemackor med gott om grönt i. Salamin gav jag till Anna.

Suveränt god Brie-macka.

Vi tog en tur ut till Himlen och även där hade krukväxterna överlevt. Anna packade om lite grejor i en mindre väska och innan vi återvände till NewVillage stannade vi på ICA Solen för att köpa middag till i morgon – ingredienser till Västerbottenpaj och ett kilo kräftor… För vi går nämligen in i vår fjärde och sista semestervecka i morgon och det vill vi fira på detta sätt!

I kväll orkar ingen av oss laga mat, så det blir utgång till Restaurang Maestro som ska ha grillkvällar nu på sommaren. Underbart att bara få sätta sig till bords igen och bli serverad! Men jag tar kryckan med i kväll, för nu börjar min häl ta alldeles slut. Vad gäller övriga krämpor är jag förvånad och överraskad – på ett positivt sätt. Kroppen är en märklig sak…

Livet är kort.

Read Full Post »

Sovmorgon, skumt på Tokerian och en ren karl!

Äntligen sovmorgon!!! Hur kan man längta så? Jag kan i alla fall! Och Fästmön! Ändå låg vi inte halva dan eftersom Anna började jobba klockan tolv. Tyvärr ända till klockan 21 i kväll… 😦

Lördag means godis! Därför blev första stoppet på väg till Annas jobb Tokerian. Eller nja, vi hade lite andra ärenden där också, bland annat till apoteket. Hur som helst, godis blev det! Och tro nu inte för en sekund att jag tänker ge bort en enda bit till nån utspökad unge som ringer på dörren! Nä! För jag ska sätta på mig värsta masken och skrämma skiten ur dem allihopa! I wish… Tyvärr har jag ingen mask, men en del – läs: jag – är så jävla fula ändå att det går bra att skrämma skiten ur snorungar utan mask. Talangful(l)t!

Talangfull var däremot inte den person bland Tokerians personal som hade fyllt på lösgodiset. Snarare fantasifull. Eller vad sägs om dessa skumma skumbananer?

Skumma skumbananer som mer ser ut som colabåtar i mina ögon.

                                                                                                                                                      Skumbananerna var inte det enda som var skumt.

De syrliga skumshotsen såg mer ut som salta sillar, tycker jag.

                                                                                                                                                                   Ja, den som hade fyllt på godiset kunde nog inte läsa och var säkert färgblind också. Salmiakgodis brukar väl för det mesta vara svarta eller möjligen kamouflagegröna?

Ser mer ut som bilar i vit choklad, men jag kan ju ha fel..?

                                                                                                                                                                 Tur att inte Frida var med, för de sura colanapparna visade sig vara nånting helt annat. Det hade gjort henne grymt besviken.

Ser inga som helst sura colanappar, men däremot röda Ferraribilar.

                                                                                                                                                              Nej, många rätt var det inte idag!.. Tyvärr kunde jag inte fota alla tokerier för folk som var där med sina snoriga och gapiga ungar började blänga som f*n på mig. En sista bild:

Såna här kallas väl ändå inte salta rullar utan kolor???

                                                                                                                                                                Jag suckade och stönade och ojade mig och fotade tills min tejpade mobilkamera (ja, jag har inte fått tummen ur än och bytt!) gav upp en suck och började pipa att batteriet var tomt. Till alla snorungars föräldrars lättnad.

En familj höll på att göra mig fullkomligt galen. Mamman drog varuvagnen, pappan vagnen med en skrikande lillasyster och omkring ekipagen kretsade Daniel*, cirka fyra år. Denne Daniel var ta mig f*n överallt – och helst i vägen för min varukorg. Jag vet inte hur många gånger jag faktiskt oavsiktligt – ja, det är sant! – drämde korgen i huvet på honom – i värsta fru P… nej visst nej, hon har ju bytt namn sen hon gjort sin exman tjänsten att skilja sig från honom, fru Flängört-stil.

Till råga på allt hamnade familjen före mig i utcheckningskassan. Mamman, mager och eländig, skickade kassörskan att hämta ett reklamblad – för att därur klippa en rabattkupong på typ fem spänn!.. (Vid det här laget hade Anna sprungit ut för att köpa lunchsallad i kiosken och klockan sprang iväg närmare tolv än den nånsin hade varit hittills under dan…) Jag säger då det…

Vi hann emellertid till Annas jobb. Jag fortsatte därefter till biltvätten St1, hur det nu uttalas. Skit samma, de som jobbar där är alltid jättetrevliga, men de flesta kunder kan inte köa – varken i affären eller till biltvätten, trots skyltar. (Jag börjar bli riktigt orolig för läskunskaperna hos folk i gemen!) Ingen kö till tvätten idag, emellertid, bara i affären där en hungrig unge avkrävde sin stressade mamma en korvj***l trots att mamman skulle vara nånstans klockan tolv. (Vid det här laget hade klockan passerat tolv, så gissningsvis var mammans framförhållning inte den bästa heller.)

Clark Kent** blev jätteren och fin och jag gnuggade honom torr efteråt med mjukt trassel. Hemma i New Village fick han en invärtes genomgång med dammsugaren. Nu är han så vacker – se själv:

Min vackra bilman!

                                                                                                                                                            Hemma igen kan jag meddela att jag är otroligt sugen på godiset i bunken, men jag försöker intala mig att familjen Galning hade varit på Tokerian före oss och grävt med sina bajsiga fingrar bland godiset (de gjorde ju det en gång när vi var där och försökte handla) – bara för att kunna låta bli att ta mig ett smakprov eller två.

I stället är det dags att slå en signal till mamma och sen traska över till H med ett par klädespersedlar jag har utlovat, men som har legat i sina platspåsar här sen i somras. Ibland är jag inte snabb, mitt efternamn till trots…

Resten av eftermiddagen ska jag ägna åt att läsa ut min bok, om jag hinner. I kväll sen blir det säsongsstart av Downton Abbey klockan 21.30 på SvT1. Det ska jag inte missa!

                                                                                                                                                     *Daniel heter nånting helt annat. 
**Clark Kent = min vackra bilman

Read Full Post »

Vecka 33: Glad lax och Surströmming

Dags för veckans höjning (glad lax) respektive sänkning (surströmming). Det är inte svårare än så här:

Glad lax

• Världens bästa frissa M (som gör mig fin i håret och som gav mig en bok)
• Kräftor (Äntligen är det dags!)
• Allt eller inget (en mycket läsvärd bok!)
• Kyss mig (en mycket sevärd film!)’
• Fästmön (som jag bara vill vara med jämt och gärna åka på semester med)

                                                                                                                                               Surströmming

• En sprucken vindruta (roligare kunde man ju ha det för de 1 500 spännen…)
• SKTF:s a-kassa (ni ger lite till de fattiga – och sen tar ni tillbaka en del)
• Sport (man kan ju tro att livet är slut bara för att basketdomare kommer för sen till en match – på grund av vägarbete. Åk i tid, liksom!)
• Gapiga och skrikiga ungar (gå i skolan eller nåt!)
• Proffsskribenter som får betalt trots att de inte ens kan stava (Man undrar hur många faktafel det är också…)
• Debatten om vem som ska betala insulinpumpar (självklart ska patienten slippa det – det tillhör ju livsviktiga hjälpmedel!)

Read Full Post »