Vård och omsorg – i praktiken

Ett vårdande och omsorgsfullt inlägg.

---

 

När jag skulle ge mig iväg i morse höll jag på att komma försent – jag fick inte upp garageporten. För ganska länge sen backade nån in i den och åstadkom en buckla i dörren. Men också en skevhet som gör att jag måste sparka till dörren för att den ska stängas ordentligt. Nu har jag väl sparkat så många gånger att dörren snart blir helskev. Det är inte första gången den krånglar så här, men den här gången hade Blondin-Tofflan tur! Ett par garage bort stod en man och grejade med sin bil. Jag bad helt sonika om hjälp. Jorå, han tryckte på inifrån, men det tog sin lilla tid att få upp porten. Den satt fast rejält. Mannen rekommenderade att jag skulle testa lite 5.56 för att smörja upp metallen på ena sidan. Jag hann fram till mitt besök i vården med ett par minuters marginal…

Efter varje besök i vården försöker jag göra en meningsfull utflykt i verkligheten. Idag hade jag ett ärende, men tyvärr var jag försent ute. Som vanligt. Men jag gjorde ett fynd i min påse (plastkasse från Tokerian i stället för handväska – hur skulle det se ut om Tofflan kom med en handväska?!) som förde med sig en snabb träff med Fästmön mellan hennes buss och jobbet. Vi skrattade lite åt fyndet – påsen det låg i var dessutom full av hål! – men mest känns det skönt att vara ärlig.

Även idag är det en underbar vårdag med strålande sol och ljumma vindar. Jag skämdes för att Clark Kent* var en sån smutsgris att man nästan inte ville ta i honom – varken på utsidan eller insidan. Därför styrde vi kosan till St1 där Clark fick sig en välbehövlig dusch** till ett specialpris. Och som tack för det fick jag en kopp gott kaffe och en kanelbulle av Frendo! Jag torkade min lille man torr med sämskskinn och medan solen torkade resten intog jag min gratisfika. Det smakade extra bra i solskenet. Både bil och dess ägare fick lite vård och omsorg.

Kaffe och kanelbulle smakade extra bra idag – det var ju gratis och kunde dessutom intas utomhus.

 

Min skinande bilmans vänstra bakdel.

Efter besöket i vården, dejten med Anna och biltvätten tog jag sen inte 5.56 men ett liknande medel jag har, färgstiften och dammsugaren och gick ut till min parkeringsplats. Stod där och dammsög (el via motorvärmar-stolpen), putsade, polerade och duttade i både färg och lack. Nu skiner min bilman ikapp med solen! Själv är jag nöjd för att jag har gjort nånting meningsfullt idag. Då kan jag med gott samvete ägna lite tid åt De tysta innan jag värmer tomatsoppan jag fick av Anna till middag. Hittade en bit bröd i frysen som jag försöker tina med lite allmän vård och omsorg i mitt varma kök (förmiddagssol). Bröd och soppa smakar alltid bra, allra helst efter en dag som denna (utan att förklara mig närmare än det du får läsa ovan).

 

==> Slutligen vill jag påminna om den pågående tävlingen! Du som klickar här och skriver en kommentar är med i utlottningen av ett unikt armband. Och dragningen av en vinnare sker i morgon förmiddag, tisdagen den 10 mars! Så skynda, skynda!

*Clark Kent = min lille bilman
**dusch = biltvätt

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflisk vardag och lite helg

Ett inlägg om en tofflisk vardag, bara så där.

Direkt efter jobbet flög Tofflan och Clark Kent, det vill säga jag och bilen, till Clas Ohlson på Stormarknaden. Jag hade köpt en Braun Oral-B-tandborste där för ungefär tre månader sen och den hade redan börjat uppföra sig märkligt (de brukar göra det förr eller senare eftersom det naturligtvis finns en gräns för hur mycket man kan ladda ett batteri). Den ville knappt ladda och den liksom slirade när jag använde den. Luttrad konsument som jag är var jag beredd på att få argumentera mot

• Har du tappat den i golvet?
• Har du testat att ladda ur den helt och sen ladda den?
• Det kanske är nåt fel på din laddare?

Men jag slapp! Jag förklarade helt kort när tandborsten var köpt och hur den betedde sig. Killen gick efter en ny kartong, fast lite snålt var det allt att plocka ur det lilla borsthuvudet som alltid kommer med en ny tandborste… Hur som helst, jag fick visa kvitto och lämna namn och telefonnummer samt skriva på ett papper. Klart! Det hela tog tio minuter högst. Så där ska man bemöta en kund, tycker jag! För i det här fallet var det så uppenbart att varan inte höll måttet. Och kunde ville ju uppenbarligen inte ha pengarna tillbaka utan en ny tandborste. Suveränt skött! Andra affärskedjor borde åka till Clas Ohlson och lära sig ett och annat!

En ny sån här vispar numera runt i Toffelkäften!

Eftersom bensinmätaren började dra sig neråt for vi sen vidare för att tanka på Preem. Kvällens tredje stopp var på biltvätten på St1. Jag brukar åka till den på macken vid Mac Jack eftersom jag gillar att de har borstfri tvätt där. Jag är nog fortfarande lite chockad efter den gången jag skulle tvätta min förra bil, Fina Fiffi Ford, hos OK och borstjävlarna rev upp hela vänster kofångare… Men OK hade tydligen gått samma kurs i kundservice som personalen på Clas Ohlson. Jag fick ett bra bemötande och OK tog på sig hela skulden och betalade lagningen. Det enda trista var att bilen, precis som nu, skulle besiktigas dan efter. Och att verkstan hade ganska långa väntetider sen… Det var ganska länge jag åkte omkring med silvertejp runt kofångaren… Se där! Silvertejp är alldeles utmärkt för många saker, inte bara ögonbryn!.. (Fästmön fattar skämtet, det räcker!)

Högtryckstvätten fick göra sitt under tolv minuter, medan jag bläddrade igen Expressen, som jag var tvungen att köpa för att få dess TV-bilaga. Fy te rackarns, det var värsta skvallerreportagen! Betalar folk för att få läsa såna sensationslystna journalistiska alster??? Jag minns knappt vad det handlade om, men så klart Husby var uppslaget (det är ju för övrigt Expressens TV-bebis just nu, suck…), de upphittade kroppsdelarna, det kommande prinsessbröllopet, nånting om Zlatan och så Angelina Jolies tuttar. Två minuter blankt tog det att flukta igenom blaskan, sen satt jag och filosoferade över hur det kan komma sig att vattnet på bilrutorna rinner uppåt…

Min lille bilman Clark Kent!

Efter tvätten skulle min lille bilman torkas torr på plats och därefter poleras på parkeringsplatsen hemmavid. Jag noterade att en svart bil har strukit sig mot honom lite för hårt, men som tur var lyckades jag polera bort det! Det är emellertid fula skador på höger bak och jag försökte dutta i både färg och lack, men reporna är ju ändå där. Jag blir så jävla förbannad på folk som gör sånt där och som inte kan lämna en lapp eller nåt. Precis som om de tror att skadan inte ska synas eller att den ska försvinna av sig själv. Jag har ju ingen aning om när det här har hänt, så det är ju omöjligt för mig att efterforska den skyldige. Men det klart… Om jag ser en svart bil med silver på sin lack…

Runt halv sju var jag klar med bilen. Efter egen handtvätt och nagelklippning tog jag itu med sortera den rena och torra tvätten som hängde i badrummet. Delar av den har nu bildat en rejäl strykhög – bara för att jag inte tänkte hålla på och greja så mycket hemma i helgen utan mest slappa… Nåja, jag såg att det var ett vidrigt lager av damm i badrummet och i duschrummet/toan också, så dessa måste skuras. Sen tittade solen fram på kvällen och då såg jag ännu mera damm i resten av lägenheten. Bara att släpa fram snabeldrake och dammvippa i helgen, alltså.

Anna jobbar dagpass på lördag och söndag, så för den delen är det ju OK att städa. Men det har varit en urhektisk vecka och jag känner mig så överansträngd att jag har fått fysiska symtom. (Jag skrev om detta häromdan.) I morse vaknade jag med huvudvärk igen, så det var bara att peta i sig ett piller mot det också. Nånstans hade jag en liten tanke om att åka och försöka göra en författarintervju, men jag vet inte om jag orkar, helt enkelt.

På söndag är det Mors dag. Jag har skickat ett kort med innehåll till mamma som har kommit fram och så ringer jag förstås på söndag. Men hon är så sur just nu att jag inte har nån större lust. Ibland önskar jag att jag hade växt upp med en mamma som inte alltid satte sina egna intressen och sig själv i första rummet. Jag borde veta hur det är, ändå blir jag ledsen och sårad ibland. Som sist. Tur då att Anna är klok att ventilera med. Att få höra att jag inte ska ta åt mig, att jag gör mer än andra gör, att jag gör vad jag kan. Jag älskar min mamma, men…

Vid halvåtta-tiden igår kväll stack Anna nyckeln i låset hemma i New Village. Hon har varit ett par dagar och en natt på Morgonen med barnen, nu är hon min ett tag till. Stackars Anna, det är många som drar i henne.

Livet är kort.

Read Full Post »

Sovmorgon, skumt på Tokerian och en ren karl!

Äntligen sovmorgon!!! Hur kan man längta så? Jag kan i alla fall! Och Fästmön! Ändå låg vi inte halva dan eftersom Anna började jobba klockan tolv. Tyvärr ända till klockan 21 i kväll… 😦

Lördag means godis! Därför blev första stoppet på väg till Annas jobb Tokerian. Eller nja, vi hade lite andra ärenden där också, bland annat till apoteket. Hur som helst, godis blev det! Och tro nu inte för en sekund att jag tänker ge bort en enda bit till nån utspökad unge som ringer på dörren! Nä! För jag ska sätta på mig värsta masken och skrämma skiten ur dem allihopa! I wish… Tyvärr har jag ingen mask, men en del – läs: jag – är så jävla fula ändå att det går bra att skrämma skiten ur snorungar utan mask. Talangful(l)t!

Talangfull var däremot inte den person bland Tokerians personal som hade fyllt på lösgodiset. Snarare fantasifull. Eller vad sägs om dessa skumma skumbananer?

Skumma skumbananer som mer ser ut som colabåtar i mina ögon.

                                                                                                                                                      Skumbananerna var inte det enda som var skumt.

De syrliga skumshotsen såg mer ut som salta sillar, tycker jag.

                                                                                                                                                                   Ja, den som hade fyllt på godiset kunde nog inte läsa och var säkert färgblind också. Salmiakgodis brukar väl för det mesta vara svarta eller möjligen kamouflagegröna?

Ser mer ut som bilar i vit choklad, men jag kan ju ha fel..?

                                                                                                                                                                 Tur att inte Frida var med, för de sura colanapparna visade sig vara nånting helt annat. Det hade gjort henne grymt besviken.

Ser inga som helst sura colanappar, men däremot röda Ferraribilar.

                                                                                                                                                              Nej, många rätt var det inte idag!.. Tyvärr kunde jag inte fota alla tokerier för folk som var där med sina snoriga och gapiga ungar började blänga som f*n på mig. En sista bild:

Såna här kallas väl ändå inte salta rullar utan kolor???

                                                                                                                                                                Jag suckade och stönade och ojade mig och fotade tills min tejpade mobilkamera (ja, jag har inte fått tummen ur än och bytt!) gav upp en suck och började pipa att batteriet var tomt. Till alla snorungars föräldrars lättnad.

En familj höll på att göra mig fullkomligt galen. Mamman drog varuvagnen, pappan vagnen med en skrikande lillasyster och omkring ekipagen kretsade Daniel*, cirka fyra år. Denne Daniel var ta mig f*n överallt – och helst i vägen för min varukorg. Jag vet inte hur många gånger jag faktiskt oavsiktligt – ja, det är sant! – drämde korgen i huvet på honom – i värsta fru P… nej visst nej, hon har ju bytt namn sen hon gjort sin exman tjänsten att skilja sig från honom, fru Flängört-stil.

Till råga på allt hamnade familjen före mig i utcheckningskassan. Mamman, mager och eländig, skickade kassörskan att hämta ett reklamblad – för att därur klippa en rabattkupong på typ fem spänn!.. (Vid det här laget hade Anna sprungit ut för att köpa lunchsallad i kiosken och klockan sprang iväg närmare tolv än den nånsin hade varit hittills under dan…) Jag säger då det…

Vi hann emellertid till Annas jobb. Jag fortsatte därefter till biltvätten St1, hur det nu uttalas. Skit samma, de som jobbar där är alltid jättetrevliga, men de flesta kunder kan inte köa – varken i affären eller till biltvätten, trots skyltar. (Jag börjar bli riktigt orolig för läskunskaperna hos folk i gemen!) Ingen kö till tvätten idag, emellertid, bara i affären där en hungrig unge avkrävde sin stressade mamma en korvj***l trots att mamman skulle vara nånstans klockan tolv. (Vid det här laget hade klockan passerat tolv, så gissningsvis var mammans framförhållning inte den bästa heller.)

Clark Kent** blev jätteren och fin och jag gnuggade honom torr efteråt med mjukt trassel. Hemma i New Village fick han en invärtes genomgång med dammsugaren. Nu är han så vacker – se själv:

Min vackra bilman!

                                                                                                                                                            Hemma igen kan jag meddela att jag är otroligt sugen på godiset i bunken, men jag försöker intala mig att familjen Galning hade varit på Tokerian före oss och grävt med sina bajsiga fingrar bland godiset (de gjorde ju det en gång när vi var där och försökte handla) – bara för att kunna låta bli att ta mig ett smakprov eller två.

I stället är det dags att slå en signal till mamma och sen traska över till H med ett par klädespersedlar jag har utlovat, men som har legat i sina platspåsar här sen i somras. Ibland är jag inte snabb, mitt efternamn till trots…

Resten av eftermiddagen ska jag ägna åt att läsa ut min bok, om jag hinner. I kväll sen blir det säsongsstart av Downton Abbey klockan 21.30 på SvT1. Det ska jag inte missa!

                                                                                                                                                     *Daniel heter nånting helt annat. 
**Clark Kent = min vackra bilman

Read Full Post »