Ledig lördag – för somliga

Ett inlägg i vilket Tofflan fryser något, filosoferar över vilka förebilder föräldrar är och är lite allmänt nervös.

Det är kallt i Sverige. Jag tyckte att det lät bättre som öppningsmening än: Det är lite kyligt och ett par minusgrader idag. Däremot skiner solen. Den skiner totalt obarmhärtigt mot mina renputsade fönster. Fönstren ser nu inte bara flammiga ut – de är randiga och prickiga också. Bara så du vet. Och isiga. Men mina krukväxter mår bra, tack.

Fönstren är bland annat isiga – det flammiga, ränderna och prickarna får du inte se! – men palettbladet trivs bra i novembersolen.

Idag skulle jag INTE upp och städa. Vad händer? Jag hade glömt sätta iPhonen på ljudlöst och väcks av en signal om att jag har fått en kommentar på bloggen strax efter klockan sex. Och det var ingen rolig eller intressant kommentar ens utan spam som lyckats slinka igenom administrationsskorpionens klor. Ja, det stackars djuret måste ju sova nån gång det med, så det må vara hänt att ett och annat skräp når fram.

Jag lyckades somna om bara för att vakna förtton gånger av att nya grannarna skrek. Alltså, deras barn låter lite, men föräldrarna skriker typ jämt. Sista gången skrek jag tillbaks, för då hade jag fått nog. Jag fattar inte hur vissa vuxna funkar! En del föräldrar skiter i när deras barn skriker *pekar i en sydlig riktning* medan andra skriker ännu värre när barnen låter lite *pekar i västlig riktning* Finns det inga föräldrar som pratar i vanlig samtalston till sina barn? Inte konstigt att vissa barn är som de är – gapiga. Dessutom förstår jag verkligen inte varför man skaffar barn när man antingen skiter i dem eller skriker åt dem. Hur kul är det, liksom?

Mina två sista lediga dar har inletts. Sen väntar fem arbetsdagar och så två lediga. In i lunken. Det ska bli underbart och jag ser det verkligen inte som bara en lunk – jag längtar efter att få bidra med mina kunskaper och kompetenser, få en inkomst som jag gör skäl och rätt för. Inte nån ersättning från en försäkring jag har betalat till sen 1986 och som ger mig en tredjedel av min senaste lön.

Andra, däremot, har inte ledig lördag. Fästmön, som har ont lite här och var, ska jobba. Jag ska åka och hämta henne och Prinskorven om ett par timmar. Elias får hänga med mig den här helgen. Kanske inte världens roligaste för honom, men han brukar inte klaga utan vara så snäll. Jag hade tänkt att vi skulle tvätta bilen när vi har skjutsat Elias mamma till jobbet. Nu får vi se om minusgraderna sätter stopp för den planen eller inte. Lördagsgodis ska vi i vart fall inhandla på hemvägen! Tokerian har ett bra pris på lösviktsgodis. Dessvärre är det många med bajsiga fingrar som gräver där. Jag har inte riktigt hämtat mig från händelsen för snart ett år sen när jag blev jättesjuk – ett par dar före min operation…

Helgen blir annars lugn. Jag har massor att tvätt och har redan kört igång en maskin med tjockis-svart. Det är gott med sällskap, för då har jag inte så mycket tid att bli nervös. Men tänk… På måndag morgon ska jag infinna mig runt kvart över åtta på mitt nya jobb och delta i mitt första avdelningsmöte halv nio. Jag ska ju inte bara gå dubbelt med Per och få en ny chef som heter Johan – jag får ju nya arbetskamrater också… Per har enligt egen utsagor redan informerat arbetsplatsen om min ankomst via intranätet. Nu finns ingen återvändo… Och jag tycker att det är så spännande!

Vad händer i helgen hos dig??? Skriv gärna några rader och berätta! Du vet ju att jag är obotligt nyfiken!

Livet är kort.

Read Full Post »

Överraskningar och gamla (o)vanor

Ett inlägg om att överraska sig själv – och sen falla tillbaka i gamla ovanor.

Ibland överraskar man sig själv. Idag överraskade jag mig själv genom att micra ostpaj och göra en sallad till. Grönsaker!!!

En överraskande nyttig tallrik.

Äta nyttigt är bra, men svårt. Och inte så roligt. Så jag föll strax tillbaka i gamla ovanor. Men vad gör man när Tokerian har extrapris på lösgodis – som jag bara har köpt två (2) gånger sen den förskräckliga magsjukan i december förra året… (Du vet, bajsiga fingrar bland smågodiset…)

Smått & gott hamnade i den här påsen.

Dessutom var jag inte ensam vid lösgodiset. På ena sidan en äldre dam och en mamma med två små barn, på andra sidan en pappa med en bebis… Som om sällskap skulle vara nåt argument för att köpa godis… 😳  Jag ska ju goffa det till Maria Wern på TV4 i kväll klockan 21!..

Livet är kort. Godis är gott!!!

Read Full Post »

Bara djävulstyg och aprilväder

Ja alltså rubriken låter hemsk, jag tror att jag gjorde ett misstag när jag skrev i det förra inlägget att vi inte hade fått nån snö. Jag fick inte bara ett straff utan flera. Det började redan i Förorten. Just som vi skulle åka iväg och storhandla… började det snöa. Snön var mer som hagel än snö, men när jag lite senare åkte hem till stan var det riktigt tunga flingor som föll. Fast tittar jag ut genom mitt fönster i skrivande stund har det slutat och solen försöker titta fram. Hört talas om aprilväder?

Att storhandla är aldrig kul, särskilt inte när varenda sekin måste räknas. Nu hade vi sån tur att vännen Agneta hade skänkt en kupong som gav tio procents rabatt. Det gjorde många kronor, det! TACK! (Jag är fullständigt medveten om att vi inte borde ha ätit ute igår, men vi har separata ekonomier och det räddar oss, på sätt och vis. Så nej, vi har ingen möjlighet att flytta ihop eller gifta oss.)

Trots att det är trist att handla kände jag mig flamsig som vanligt på ICA Solen, världens bästa ICA-affär. Jag började filosofera kring toapapper och av nån anledning hamnade jag bland bajspåsarna. Av märket Dogman. Dog man. Man dog av bajspåsarna..? Eller? Jaa, jag är väldigt barnslig.

Bajspåse Dogman. Dog man när man använde dem?

Men bajspåsar som man dog av var inte det enda läskiga i affären. Jag hittade trollöl också. Vem i hela friden vill köpa öl med ett sånt här hiskeligt troll på???

Trollöl. Vem vill köpa och dricka sånt som man uppenbarligen blir rätt hiskelig av?

Kanske är det samma som har gjort den där lustiga påskölen jag köpte, ölet som jag faktiskt inte drack ur i påskas.

Electric Nurse påsköl.

Nu slutar det roliga och det djävulusiska tar över. För när jag kom hem och startade stordatorn var den alldeles svart. Jag testade lite olika saker och till sist fick jag igång den. Den har nu gjort en virusscanning och beter sig ganska normalt, lite vanligt segt, så där. Men ärligt talat är den väl på väg att lägga av. Gissningsvis behöver jag därför inte bara köpa en ny mobil (min gamla går inte att telefonera med och jobbets måste jag ju lämna tillbaka) utan även en ny dator. Jag har visserligen min lilla dator, men den har ingen kapacitet och är i ganska risigt skick den också.

Tjolahopp, ny mobil och ny dator! Men frågan är… igår kväll tuggade jag på en kola. Jag köpte nämligen lite lördagsgodis, fast bara sånt med papper på. (Vill ju inte riskera att äta godis som nåns bajsiga fingrar har vidrört.) Jag vet att jag inte bör äta kolor, men det är ju så gott! Och naturligtvis kändes det som om en gammal lagning är på väg att paja. Jag har redan ett hål som behöver åtgärdas, förutom detta.

Så nu är ju frågan vad jag ska lägga pengarna på – ska jag, som snart blir utan jobb och inkomst, lägga pengar på sånt som gör mig tillgänglig (mobil och dator) och som är ett måste om jag ska kunna söka jobb ELLER ska jag laga mina tänder (vem vill anställa nån som har en massa gluggar?)

Som grädde på moset vägrade min jobbets iPhone att skicka iMessage till Fästmön (som jag fick för lite av i helgen). Och ovanpå detta, sylten: min gigantiska finne i pannan sprack när jag duschade. Den var synnerligen blodfylld och det rann ner över ögat. Jag svimmade nästan, för det gör jag av blod.

Nu har jag inte tid att sitta här och skriva längre. Jag måste säkerhetskopiera alla mina jävla filer eftersom jag inte vet om datorn startar nästa gång.

Livet är kort. Ibland är det bara djävulstyg.

Read Full Post »

Lördagsdag

Ont i hälen. Det fick jag av allt traskande idag, men det är OK, det var en bra dag och det var skönt att vara ute – och inne i affärer.

Först gick vi och tittade på Ekebyprylar. Inte riktigt min grej, jag tycker att mycket Ekebykeramik är klumpig och rätt ful. Den här firren, till exempel. Vem kan tycka att den är fin? Och kolla prislappen…

En rätt ful fisk. Och 15 papp kostade den.

Nä, då var de här aporna lite sötare, men ändå ingenting som jag ville skulle följa med mig hem.

Apoj som kjamas.

Roligast var nog att det mitt bland alla Ekebyprylar och 70-talssaker fanns ett ställ med… Anna…

Anna mitt bland alla prylar.

Vi traskade vidare för att kolla läget på Vaksala torg, men där pågick ingen kommers vad vi kunde se. I stället hamnade på nån loppis i en källare med en skvalande fiskdamm precis utanför. Vi steppade upp till stan och Den Mest Älskade bjöd på kaffe och slabbigt upplagd cheesecake på Panini.

Blaskigt kaffe och slabbigt upplagd cheesecake… Nej, lite kompetensutveckling av personalen skulle inte skada.

På Panini var det ganska tomt på folk. Några barnfamiljer var där, men det var ganska stilla. Och inte är det väl så konstigt att kunderna uteblir när kaffet är som det är och den berömda cheesecaken serveras så slabbigt som på bilden… Nåja, kakan var GOD i alla fall, men den såg ju inte så aptitlig ut.

Desto mer folk var det uppe på stan. Vi gick i några affärer och hamnade till sist i nya Hemköp där vi köpte lördagsgodis. Och nej. Inget lösgodis där bajsiga fingrar varit och rivit utan choklad i oöppnade förpackningar. Samt lite tomater till kvällens middag. Det var de enda varor, förutom en tub CCS fotcrème, den bästa, som följde med mig hem.

Innan vi åkte hem besökte vi London. Jag har aldrig varit på Stationen och blev väl inte så där imponerad. Dåligt med bord, men rätt sköna barstolar med armstöd – fast för smala arslen, dock. Rätt mysig miljö och blandat klientel. Många glodde på oss, så vi såg väl lite aparta ut, eller nåt.

Flaskorna i London var i alla fall vackra. 

I taket hängde glas – och några konstiga små lampor.

Glas och lampor i taket.

Anna tog en tjeckisk öl (Staropramen), jag en lokal (Uppsala lager). Gott att sippa på och tiden gick snabbt.

Uppsala lager.

Bussresan hem gick bra. Anna ser på lite inspelningar på DVD:n, medan jag har skrivit detta. Och nu är det dags för matlagning. Den blir nog bättre av ett glas vin som jag just har tippat i mig. Ahhh… det är lördagskväll…

Livet är kort.

Read Full Post »

Ledig lördag

Idag är vi lediga. Samtidigt. Och vi är rätt friska – förutom min onda häl och Fästmöns onda axlar och nacke (plus den kroniska sjukdom hon har. Eh… är vi friska, egentligen..?) Hur som helst, rätt friska är vi. Vad ska vi fylla dan med då?

För det första vaknade vi till en urtrist dag. Det är visserligen varmare, bara fem minusgrader, men himlen är grå och det snöar lätt. Vart tog solen vägen som har hållit sig framme både torsdag och fredag? Borta!

Vi inledde med frukost där jag glömde sätta timern på Annas frukostägg. Fast hon gillar ju sina kokta ägg GRÖNA, så hon blev inte arg. Jag fick trycka i henne mat, hon var lite ovillig, men blodsockret var lågt och då ska man inte lita på Anna, bara tvinga henne att äta übersöt marmelad lemon curd och sånt.

Tidningsläsningen gick idag till så att jag läste först, medan Anna åt. Därpå insåg hon att hon inte såg ut genom sina fingerflottiga brillor, så dessa rengjordes. Då hade jag redan läst hela lokalblaskan. För det gick fort, som vanligt. Jag irriterade mig på att nån dels tycker att turkos är en färg, dels uttalar sig i blaskan om att den är favoritfärgen! Turkos är ingen jävla färg utan en nyans och dessutom en jävligt ful nyans!  BORT!

Va? Favoritfärg? Turkos är en nyans, en jävligt ful nyans.

När Anna hade putsat sina brillor hittade hon minsann såväl korrekturfel som syftningsfel. Jag missade allt, jag var väl så turkos-upprörd… Vi lägger inte ut alla här, men ett exempel är detta:

Visst kan man börja en mening med ”Men…” Men i det här fallet skulle det nog ha stått Man…

Ja, ja. Vi håller nu på att samla oss och diskutera vad vi ska göra med denna lediga lördag. Först stundar ett besök på Tokerian där vi ska inhandla lördagsgodis – fritt från bajsiga fingrar – mjölk, pålägg och några ingredienser till söndagsmiddagen. Söndagsmiddagen ska bli en torskrätt från Mathems-kassarna. Bara det att jag gav vissa ingredienser helt till Anna för hennes två rätter i stället för att, till exempel, dela på en parmesanost och en chilifrukt. Det kändes lite snålt.

Därpå tänker vi oss in till stan. Vi ska inte handla nånting mer än nån middagsmat till idag (i färdigt skick). Vi ska bara gå och glo. Kanske ta en fika hos min vän Greken på Storken.

Till kvällen tantar vi till oss och glor på sista avsnittet av Stjärnorna på Slottet, klockan 20 på SvT1. Lite senare är det en fransk-tysk film på SvT2, Jag har älskat dig så länge, som låter intressant. Järnladyn sparar vi kanske till i morgon. Eller nån annan dag/kväll.

I morgon fortsätter våra äventyr med att jag ska försöka få tag i ett tyg till min kökssoffa samt en rullgardin till sovrummet. Spännande värre! Men det viktiga är att vi får vara tillsammans, Anna och jag. Det är prio ett! Så idag blir det kanske inte några mängder av blogginlägg, till exempel. Jag är upptagen med att vara med min kära!

I’m busy today.

Vad händer hos dig idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite hjälp på traven

Igår var det ju som bekant lördag. Missade du det? Hur kunde du?! På lördagar är det ju lördagsgodis som gäller. Precis likaväl som det finns måndagssnask, tisdagsgotta, onsdagssnarre etc.) Jag och Fästmön köpte var sin bunke Karamellkungens. Min bunke var som vanligt fetare än Annas. Dessutom innehöll den bara gott godis. Anna köper nästan bara äckligt godis.

En bunke gott godis.

Det var ett tag sen jag kom på att det faktiskt är smartare att köpa bunkar i stället för påsar. Påsar rymmer nämligen hur mycket som helst. Det gör inte bunkar eftersom

The lid is the limit.

Ungefär. Men först igår kväll började jag titta närmare på bunken och la upp ett riktigt flatgarv (ja, jag är ju flata, följaktligen skrattar jag som en sån när jag skrattar) när jag läste:

Så fantasifullt…

På andra sidan stod det – och då med texten i turkos – USCH! – :

Ännu mer… fantasifullt.

Nej, jag tänkte jag skulle hjälpa Karamellkungen. Vad sägs om…

Många har bajsiga fingrar när de gräver i godisbehållarna.
Det är därför du alltid får diarré.
Alltid.

Eller vänta… denna då:

Jag lockar dig trots att du är vuxlig.
Du har ingen karaktär.
Skit i bantningen!

Har du kanske nån annan slogan som kan vara till hjälp på traven för Karamellkungen???

Livet är kort. Men godis är gott!

Read Full Post »

Dimmigt…

Dimmigt… Ja, det var det i morse och minusgrader där till när jag skjutsade Fästmön till jobbet strax före klockan sju. Så sen åkte jag hem och la mig i varma, goa sängen igen – och sov till klockan var närmare tio… Sovmorgon är skönt, no doubt about it!

Så här dimmigt var det häromdan…

                                                                                                                                                            Jag skulle ju städa idag – och det gjorde jag också – men hela dan blev seg och jag kände att jag inte orkade stressa utan också ville ta det lugnt.

Mamma fick ett telefonsamtal vid tolvtiden. Då hade jag städat klart, men jag var ännu inte duschad och ren i håret. Frukost blev det först klockan 13…

Anna slutade klockan 14 och jag var hela fyra minuter sen! Fick kompensera det med att köpa lördagsgodis på ICA Heidan (där jag tror att folk inte har lika bajsiga fingrar när de gräver i lösgodisburkarna). Vi passade på att inhandla något litet till Annas pappa, dit vi ska i morgon eftermiddag.

Nu slappar vi lite med kaffe och godis; Anna gjorde äggmacka av det kokta ägget jag hade sparat till henne. Halv fem åker vi ner på stan för att köpa biobiljetter och äta kinamat. Jag hoppas verkligen jag får lön i slutet på månaden… Hur som helst, i veckan kom mitt anställningsbevis och jag blev så glad att jag nästan ville rama in det och sätta upp det! Men det är ju bara på två månader och känslan om jag inte får Tjänsten… Tja, need I say more?

Dimman har nu återvänt och lagt sig som en fuktig filt över oss. Jag har svurit över en port och öppnat en port åt en närboende, jag har erbjudit personer från mitt förra liv att låna en plats, jag har talat med nån som jag idag ser på med nya ögon. När jag vågar möta demonerna visar sig de allra flesta inte alls vara några demoner.

Read Full Post »

Sovmorgon, skumt på Tokerian och en ren karl!

Äntligen sovmorgon!!! Hur kan man längta så? Jag kan i alla fall! Och Fästmön! Ändå låg vi inte halva dan eftersom Anna började jobba klockan tolv. Tyvärr ända till klockan 21 i kväll… 😦

Lördag means godis! Därför blev första stoppet på väg till Annas jobb Tokerian. Eller nja, vi hade lite andra ärenden där också, bland annat till apoteket. Hur som helst, godis blev det! Och tro nu inte för en sekund att jag tänker ge bort en enda bit till nån utspökad unge som ringer på dörren! Nä! För jag ska sätta på mig värsta masken och skrämma skiten ur dem allihopa! I wish… Tyvärr har jag ingen mask, men en del – läs: jag – är så jävla fula ändå att det går bra att skrämma skiten ur snorungar utan mask. Talangful(l)t!

Talangfull var däremot inte den person bland Tokerians personal som hade fyllt på lösgodiset. Snarare fantasifull. Eller vad sägs om dessa skumma skumbananer?

Skumma skumbananer som mer ser ut som colabåtar i mina ögon.

                                                                                                                                                      Skumbananerna var inte det enda som var skumt.

De syrliga skumshotsen såg mer ut som salta sillar, tycker jag.

                                                                                                                                                                   Ja, den som hade fyllt på godiset kunde nog inte läsa och var säkert färgblind också. Salmiakgodis brukar väl för det mesta vara svarta eller möjligen kamouflagegröna?

Ser mer ut som bilar i vit choklad, men jag kan ju ha fel..?

                                                                                                                                                                 Tur att inte Frida var med, för de sura colanapparna visade sig vara nånting helt annat. Det hade gjort henne grymt besviken.

Ser inga som helst sura colanappar, men däremot röda Ferraribilar.

                                                                                                                                                              Nej, många rätt var det inte idag!.. Tyvärr kunde jag inte fota alla tokerier för folk som var där med sina snoriga och gapiga ungar började blänga som f*n på mig. En sista bild:

Såna här kallas väl ändå inte salta rullar utan kolor???

                                                                                                                                                                Jag suckade och stönade och ojade mig och fotade tills min tejpade mobilkamera (ja, jag har inte fått tummen ur än och bytt!) gav upp en suck och började pipa att batteriet var tomt. Till alla snorungars föräldrars lättnad.

En familj höll på att göra mig fullkomligt galen. Mamman drog varuvagnen, pappan vagnen med en skrikande lillasyster och omkring ekipagen kretsade Daniel*, cirka fyra år. Denne Daniel var ta mig f*n överallt – och helst i vägen för min varukorg. Jag vet inte hur många gånger jag faktiskt oavsiktligt – ja, det är sant! – drämde korgen i huvet på honom – i värsta fru P… nej visst nej, hon har ju bytt namn sen hon gjort sin exman tjänsten att skilja sig från honom, fru Flängört-stil.

Till råga på allt hamnade familjen före mig i utcheckningskassan. Mamman, mager och eländig, skickade kassörskan att hämta ett reklamblad – för att därur klippa en rabattkupong på typ fem spänn!.. (Vid det här laget hade Anna sprungit ut för att köpa lunchsallad i kiosken och klockan sprang iväg närmare tolv än den nånsin hade varit hittills under dan…) Jag säger då det…

Vi hann emellertid till Annas jobb. Jag fortsatte därefter till biltvätten St1, hur det nu uttalas. Skit samma, de som jobbar där är alltid jättetrevliga, men de flesta kunder kan inte köa – varken i affären eller till biltvätten, trots skyltar. (Jag börjar bli riktigt orolig för läskunskaperna hos folk i gemen!) Ingen kö till tvätten idag, emellertid, bara i affären där en hungrig unge avkrävde sin stressade mamma en korvj***l trots att mamman skulle vara nånstans klockan tolv. (Vid det här laget hade klockan passerat tolv, så gissningsvis var mammans framförhållning inte den bästa heller.)

Clark Kent** blev jätteren och fin och jag gnuggade honom torr efteråt med mjukt trassel. Hemma i New Village fick han en invärtes genomgång med dammsugaren. Nu är han så vacker – se själv:

Min vackra bilman!

                                                                                                                                                            Hemma igen kan jag meddela att jag är otroligt sugen på godiset i bunken, men jag försöker intala mig att familjen Galning hade varit på Tokerian före oss och grävt med sina bajsiga fingrar bland godiset (de gjorde ju det en gång när vi var där och försökte handla) – bara för att kunna låta bli att ta mig ett smakprov eller två.

I stället är det dags att slå en signal till mamma och sen traska över till H med ett par klädespersedlar jag har utlovat, men som har legat i sina platspåsar här sen i somras. Ibland är jag inte snabb, mitt efternamn till trots…

Resten av eftermiddagen ska jag ägna åt att läsa ut min bok, om jag hinner. I kväll sen blir det säsongsstart av Downton Abbey klockan 21.30 på SvT1. Det ska jag inte missa!

                                                                                                                                                     *Daniel heter nånting helt annat. 
**Clark Kent = min vackra bilman

Read Full Post »