Grått eller roligt?

Ett inlägg i vilket Tofflan har landat något, i alla fall.

---

 

Grått… I alla fall är glaset i busskuren vid Centralen i Uppsala det.

Att uppleva saker utanför hemmet är berikande och stimulerande. Sen nekar jag inte till att det är lite skönt att komma hem igen också – även om jag gärna hade stannat ett par dar till. Extra tomt kändes det eftersom Fästmön och jag skildes åt vid Centralen i Uppsala för att ta olika bussar hem. Men idag får jag

låna

henne ett par dygn igen, fast hon ska också göra andra saker än hänga med mig hela tiden när hon är här.

Lite grått är det ändå att komma hem när dagarna har varit fulla av intryck. Dessutom vaknade jag inte till nån blå himmel och sol idag, utan molniga, ljusgråa skyar. Redan en kvart över sex vaknade jag av ett herrans liv borta vid nåt soprum. Kommer verkligen sopgubbarna så tidigt? Det är märkligt, men det är faktiskt mer

livat

här där jag bor än på självaste Ringvägen i Stockholm, där jag bodde i helgen… En intern rapport avslöjade också att det varit stark rökutveckling bland folkmassorna här i söndags. Jag är glad att jag inte var här. Samtidigt är jag glad att nån annan än jag kan

se problemet.

Nu är bara frågan hur jag ska hantera det. Uppenbarligen är ju alla inte pratbara. Det är så många som blir stötta när en uttrycker att de utför störande handlingar och liknande. Jag kan också bli förbannad när nån näpser mig, men om förhållandet hade varit omvänt skulle jag åtminstone ha försökt skärpa till mig. Hur roligt är det att veta att man faktiskt stör andra människor? Det är väl bara [och här tänkte jag skriva ett namn] som gillar det? (Fyll i valfritt namn inom parentesen om du vill. Jag tänker ett specifikt namn och undrar hur somliga mår sen, när den här bloggens utrymme är fullt – vilket det är om tio procent. Vem ska då trakassseras och förföljas, tro?)

ICA:s jumbokräftor brukar jag gilla bäst.

I kväll ska jag försöka att duka på ballen*, för vi ska ha kräftskiva. Det är ett sätt att göra tillvaron lite rolig. Jag har ICA:s jumbokräftor framme på tining. Dessa kräftor har inte alltid varit bäst, men det är ändå dem jag har köpt genom åren.

Till skillnad från somliga har jag ju inte tillgång till nåt fiskevatten,

sa hon grinigt.

Det gäller att hitta saker att se fram emot, träffa människor som tillför nåt och göra roliga saker som helst inte kostar nånting. (Jisses, så bra jag har blivit på det senare!) Framöver ska jag bland annat träffa bloggbekantingen Ewa för bokbyte (vi vann böcker hos varandra!). Vidare ska det bli ett besök på den bästa arbetsplats jag har haft för att träffa före detta kollegor och titta på deras nya, fina lokaler. Visst är jag ledsen att jag inte är kvar där, men vikariat och projektanställningar tar ju slut, de sups inte bort, som vissa puckons partners-när-det-passar påstår, ivrigt påhejade av puckot själv och en och annan trollpacka.

Men att skratta är roligare än att gråta, det tycker väl alla? Igår läste jag en artikel om hur vi skrattar i sociala medier. Det är Fejan som har undersökt amerikaner och hur de garvar i cyberspace.

Så här blev utfallet:

1. ha ha (över 50 procent)
2. en emoji (cirka 30 procent)
3. he he (13 procent)

Fantasifullt språk? Eh..? Det är mer alarmerande att bara 15 procent e-skrattar i veckan, tycker jag.

Nån som fortfarande använder tygpåsar för att skratta?

Här på bloggen lägger jag ofta ut en smiley, vilket torde vara likvärt med emojis, som jag använder när jag är social och skrattar via mobilen. Men hur skrattar DU i sociala medier??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bilmek och personal shopper

Ett fruset inlägg med lite smuts under naglarna.

---

 

Regn och skräp på fönstret i gästrummet. Ja, det behöver putsas.

Fasen så kallt det är idag! På förmiddagen har jag lekt bilmekaniker i garaget. Tanken var att köra ut bilen och stå på parkeringen, men det gick inte. Dessutom regnar det då och då. Jag fixade till en lackskada på höger bakskärm. Jag tvättade, avfettade, slipade, färgduttade och lackade (ja, inte hela bilen förstås, utan bara ett litet område). Förhoppningsvis fick jag bort rosten. Förhoppningsvis… Nån bild lägger jag inte ut, för då är det säkert nåt proffs som skrattar ihjäl sig. Du får kika på mitt gästrumsfönster i stället.

Jag konstaterade idag att det börjar bli jädrigt fullt på mitt CV. Nu kan jag ju lägga dit bilmekaniker – eller i vart fall lackerare. Och vännen Jerry, som nästan har lytt alla mina medicinska råd, tycker att jag borde lägga till doktor. Fast då krävs det lite diplom och examina som jag inte riktigt har. Själv spekulerar jag i om orsaken till att ingen arbetsgivare nappar när jag söker jobb hos dem helt enkelt är ett för digert CV. Kanske tror arbetsgivarna att jag vill ha en miljonlön..? Det vill jag inte, jag vill bara ha en lön som är lite högre än a-kassan, för a-kassan är ju inte nån inkomst.

Det finns andra nackdelar – förutom utebliven lön – med att gå arbetslös och skrota här hemma. Det går åt väldigt mycket mer kaffe och toapapper än när man jobbar. Därför var jag helt enkelt tvungen att hasa över till Tokerian för att inhandla lite förnödenheter. Jag hade lite pengar i plånboken och så tog jag ut lite eftersom det blev över på Anders peng till Office-paketet. Jag hoppas att Anders inte misstycker??! Nästa erfarenhet att sätta upp CV:t torde alltså vara personal shopper – jag handlar ju personligt, till mig själv.

Gränby, Centrum och Gamla Uppsala ligger inte åt samma håll i verkligheten. Desinformationsskylt, alltså!

Idag noterade jag en undangömd förbudsskylt på Tokerian. Det är faktiskt förbud mot att göra en massa saker inne i affären. Man får till exempel inte åka rullskridskor eller röka och man får faktiskt inte fota. Aj då! Jag erkänner brott direkt! Jag har ju fotat massor av feltextade skyltar, felplacerade varor, Loppans halsband (dock med tillstånd från Loppan själv) och lite annat smått och gott.

Men nu ska jag skärpa till mig och lägger i stället ut en bild jag tog på väg till Tokerian på en skylt som ger desinformation. Centrum, Gränby och Gamla Uppsala ligger nämligen inte åt samma håll i verkligheten.

Det blev premiär idag för min fodrade skinnjacka, den jag köpte när jag visste att jag hade fått jobb ett par, tre månader på senhösten förra året. Till den en snygg bandana, en födelsedagspresent från Fästmön som kom väl till pass i kylan. Själv är jag inte så snygg, som synes. Notera emellertid den snygga akvarellen föreställande Kiss och Bajs i bakgrunden. Det är en osignerad Arga Klara som jag fick till min 50-årsdag.

Höstrustad Toffla (tjockis-svart pil) i skinnjacka och bandana (röd pil). Kiss och Bajs vid orange pil.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rapport från en flodhäst eller Det är ju inte konstigt att man är tjock

Ett svullet inlägg.

---

 

Jag. Fast utan slips, dårå.

Från fredag och till och med igår har jag ägnat mig mycket åt nåt jag inte borde: jag har svullat. Om du nånsin hör mig gnälla över att jag är tjock, ta mig då i örat och säg:

Men det är ju inte konstigt såsom du fullkomligt vräker i dig onyttigheter!

I fredags hade vi ju Hattarna här på besök. Då fikade jag med både macka och mjuk kaka med grädde. Framåt kvällen åt vi grekisk middag. Vem var den enda som tog förrätt? Jajamens, som Bosse Jerrevång, brukade säga, det var jag, det. Jag! Som allt mer börjar likna en flodhäst.

I lördags var det ju lite synd om mig, för jag var ju ensam eftersom Fästmön jobbade. Vad stoppade jag i kakhålet då? Tja, det var glass på eftermiddagen och pizza till middag. Och på kvällen, när Anna hade kommit hem, blev det prästostbågar och schweizernöt.

Söndagen ska ju vara vilodag. Fast inte från godsaker, enligt min livsstil. När Anna hade slutat arbeta for vi ut till Himlen och fikade med Storbarnen. Och då snackar vi inte var sin slät kopp kaffe utan kaffe med bulle och toscamazarin. Ja, en sån som jag vill ju inte riskera att fakta av… Därför tog jag också två salta godisar ur Annas burk.

Söndagsfika med Storbarnen.

Innan vi landade här hemma på kvällen stannade vi på Pizza Hut. Där åt vi panpizza – och förrätt. Jag telefonerade med mamma och satt en stund vid datorn på kvällen. Sen var det ju en miss Marple-film på Sjuan. Då åkte en burk chokladfudge fram och kexchoklad. Men schweizernöten (ja, det finns faktiskt en bit kvar, tro det eller ej!) orkade jag inte ens pilla på.

Idag borde jag SPÄKA mig. Jag sväller ut på alla håll och kanter och till och med mina favoritjeans, som är trasiga på ena låret (nej, det är knappast musklerna som har spräckt tyget…) och lite stretchiga, sitter åt. Inte har jag varit på Centralbadet och köpt simkort heller. Hälsporren har flyttat över från vänster fot till höger fot, så promenader är uteslutna. Gissningsvis får begravningsentreprenören såga ett stort hål vid ett av mina stora fönster när jag ska bäras ut för den sista vilan.

Det här går inte. Jag måste skärpa till mig! Hör nu att jag säger till mig själv på skarpen! Va? Vadå..?

Idag funderar vi på en lokal loppisutflykt. Anna är ledig, nämligen. Och på loppisar har de ofta inte så mycket man kan äta. Fast det beror ju på förstås om den här buken fortfarande får plats bakom Clark Kents* ratt…

På jobbsökerfronten är det väl enda stället jag ligger på minus. Bara en aktivitet i fredags, vilket gör två minus, och bara två sökta jobb idag, vilket ger ett minus. Mitt poängssystem är hårt, men det måste det vara. Tänk om jag kunde vara lika hård när det gäller onyttigheter…

Vad händer hos dig idag? Skriv gärna några rader och berätta när du får en stund över!

*Clark Kent = min lille superman till bil

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mycket att tänka på, men…

Ett både tankfullt och snuskigt inlägg.

Idag har jag plötsligt fått lite mycket att tänka på. Det var nämligen inte bara kvinnan som sökte Berit som ringde. Det kom ett samtal från nån som tänker förorda mig som kandidat för intervju på ett jobb – ett jobb jag sökte så sent som i morse. Snacka om att självkänslan steg. Samtidigt vet jag att det är långt från en första kontakt till ett slutgiltigt kontrakt…

Tog en promenad på lite mer än tre kilometer och en halvtimme. Det regnade väldigt blött, så det nytvättade håret är nu fullt av vågor där det inte ska vara vågor. Ser komplett galen ut – som jag brukar, med andra ord.

På tal om ord funderade jag på nånting jag läste på förmiddagen, ungefär:

Äkta vänner är som diamanter, falska vänner finns det lika gott om som löv.

Ja, det är säkert inte korrekt återgivet. Eller också existerar det inte nåt sånt här talesätt. Skit samma, jag tyckte att det lät väldigt rätt i min öron. Därmed inte sagt att jag inte älskar löv, för det gör jag! Falska vänner, däremot, älskar jag förstås inte.

Falska vänner? Nja, vackra höstlöv.

På min vandring idag var det som sagt väldigt blött. Jag tog faktiskt bara två bilder, ville inte blöta ner iPhonen.

Den här bilden är till Cattis, FEM, Gunilla och alla andra snuskor på nätet. Här ser ni att jag talade sanning, minsann!

Snorrevägen finns i Uppsala, faktiskt väldigt nära där jag bor.

Nu ska jag skärpa till mig, för om en timme ska jag bli intervjuad av en journalist som ska skriva nåt seriöst i en veckotidning. Och nej. Det handlar inte om handarbeten eller recept, sånt som somliga snackar om på fikarasterna. Det handlar om mer allvarliga prylar som inte alls är särskilt roliga.

Livet är kort.

Read Full Post »

Bajs och bibblan

Tänk att här försöker ena halvan av mig vara lite seriös och berätta om en mini-föreläsning av en författare – och så skriver jag bajs redan i rubriken. Ja, sån är jag! Jag växer visst aldrig ifrån kiss- och bajshumorn. Så nu tar vi den först innan jag skärper till mig.

Tanken var att jag skulle uträtta några ärenden på stan innan jag gick haltade till bibblan. Men jag hade ingen framgång på de ställen där jag gjorde mina försök, så jag slank in på Designtorget. Allting, nästan, är skitdyrt där och jag skulle aldrig köpa nånting (tror jag…), men det är kul att titta. För naturligtvis såg jag nånting fantastiskt som jag genast blev sugen på (men avstod, på grund av priset). Skulle du ha kunnat låta bli att köpa detta??? Svara ärligt!

Bajsspelet, ett måste i varje kiss- och bajshumorists hem, eller hur?

Klockan 18 skulle Anna Ehn börja berätta om sin nya bok, som jag har skrivit om här, på Stadsbiblioteket. Tio över fem traskade jag in där och strosade runt bland studenter och gamla tanter. Hittade författarscenen och installerade mig i ett intilliggande rum från vilket man skulle höra föredraget. Passade på att läsa lite annan litteratur medan jag väntade…

Annan litteratur än Annas bok.

Så där. Nu ska jag bli seriös…

Huvudpersonen i min bok skriver sig fram till vissa insikter i sin dagbok.

Det avslöjade Anna Ehn när hon på onsdagskvällen berättade om sin nya bok, Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd. Scenen var Stadsbiblioteket och publiken bestod av för ett gäng tanter, en ungdom samt ett par män. Och så undertecknad, delvis dold i ett angränsande rum.

Bakom en man med otroligt hårig baksida (fascinerande!) häckade jag, av randiga och rutiga skäl. Jag ville inte umgås med personer för vilka jag var luft sist – på en begravning, dessutom. Min sorg var inte mindre än er! 

Anna Ehn tog till orda och presenterade sig själv först innan hon berättade hur hon hade skrivit boken. Den bok som nu finns i handeln att köpa och som väl är den åttonde versionen av hennes manus.

Annas bok.

Med behaglig röst berättade Anna att hon försökt skriva boken och samtidigt arbeta som journalist och vara tvåbarnsmamma. Det funkade inte riktigt. Som tur var hade hon möjlighet att ta tjänstledigt och då blev det resultat. För det var också då hon bestämde sig för att skriva i tredje person, inte första.

Bokens miljö är ett konfirmationsläger. Skälet till det var att författaren då kunde eliminera datorer och mobiler (nästan, i alla fall). För det är i den handskrivna dagboken, som sagt, som bokens huvudperson Sara kommer fram till vissa saker. Dagboken var för övrigt inte med i Annas första versioner.

Hur kan man lyckas med en ungdomsroman när man är vuxen? Anna gjorde förstås det självklara och lät ett gäng niondeklassare läsa manus innan tryck. Betyget de gav henne var gott – det vill säga inget negativt förutom om språket. En och annan hade synpunkter på att Anna inte hade använt stor bokstav i början på vissa meningar…

Anna pratade och läste några sidor ur sin bok under 20 minuter och därefter fick publiken ställa frågor. Detta var ett alldeles utmärkt sätt för mig att göra nåt vettigt en onsdagskväll – och inte bara glo på Dallas som börjar klockan 21…

Och som den där största jordgubben på gräddtårtan var det nån som ropade på mig när jag gick till bilen för att åka hem – en fackpamp som satt och softade med en öl och sin M! Tänk att hon kände igen mig, vi som aldrig träffats förr!

Tyvärr fick jag mota bort lite ont i bröstet när jag kom hem med att skura badrummet och duschrummet-skithuset-toan. Nu har jag rejält ont i hälen och jag är lite hungrig. Det får nog bli ett par knäckemackor, trots att jag inte skulle svälta ihjäl om jag inte åt nåt alls i kväll. Men så får det bli! Är man ett fetto så är man och då ska man inte göra avkall.

Livet är kort.

Read Full Post »