Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘begravningsentreprenör’

Ett svullet inlägg.


 

Flodhäst

Jag. Fast utan slips, dårå.

Från fredag och till och med igår har jag ägnat mig mycket åt nåt jag inte borde: jag har svullat. Om du nånsin hör mig gnälla över att jag är tjock, ta mig då i örat och säg:

Men det är ju inte konstigt såsom du fullkomligt vräker i dig onyttigheter!

I fredags hade vi ju Hattarna här på besök. Då fikade jag med både macka och mjuk kaka med grädde. Framåt kvällen åt vi grekisk middag. Vem var den enda som tog förrätt? Jajamens, som Bosse Jerrevång, brukade säga, det var jag, det. Jag! Som allt mer börjar likna en flodhäst.

I lördags var det ju lite synd om mig, för jag var ju ensam eftersom Fästmön jobbade. Vad stoppade jag i kakhålet då? Tja, det var glass på eftermiddagen och pizza till middag. Och på kvällen, när Anna hade kommit hem, blev det prästostbågar och schweizernöt.

Söndagen ska ju vara vilodag. Fast inte från godsaker, enligt min livsstil. När Anna hade slutat arbeta for vi ut till Himlen och fikade med Storbarnen. Och då snackar vi inte var sin slät kopp kaffe utan kaffe med bulle och toscamazarin. Ja, en sån som jag vill ju inte riskera att fakta av… Därför tog jag också två salta godisar ur Annas burk.

Bulle kaka o kaffe

Söndagsfika med Storbarnen.


Innan vi landade
här hemma på kvällen stannade vi på Pizza Hut. Där åt vi panpizza – och förrätt. Jag telefonerade med mamma och satt en stund vid datorn på kvällen. Sen var det ju en miss Marple-film på Sjuan. Då åkte en burk chokladfudge fram och kexchoklad. Men schweizernöten (ja, det finns faktiskt en bit kvar, tro det eller ej!) orkade jag inte ens pilla på.

Idag borde jag SPÄKA mig. Jag sväller ut på alla håll och kanter och till och med mina favoritjeans, som är trasiga på ena låret (nej, det är knappast musklerna som har spräckt tyget…) och lite stretchiga, sitter åt. Inte har jag varit på Centralbadet och köpt simkort heller. Hälsporren har flyttat över från vänster fot till höger fot, så promenader är uteslutna. Gissningsvis får begravningsentreprenören såga ett stort hål vid ett av mina stora fönster när jag ska bäras ut för den sista vilan.

Det här går inte. Jag måste skärpa till mig! Hör nu att jag säger till mig själv på skarpen! Va? Vadå..?

Idag funderar vi på en lokal loppisutflykt. Anna är ledig, nämligen. Och på loppisar har de ofta inte så mycket man kan äta. Fast det beror ju på förstås om den här buken fortfarande får plats bakom Clark Kents* ratt…

På jobbsökerfronten är det väl enda stället jag ligger på minus. Bara en aktivitet i fredags, vilket gör två minus, och bara två sökta jobb idag, vilket ger ett minus. Mitt poängssystem är hårt, men det måste det vara. Tänk om jag kunde vara lika hård när det gäller onyttigheter…

Vad händer hos dig idag? Skriv gärna några rader och berätta när du får en stund över!


*Clark Kent = min lille superman till bil

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Nån mördar gamlingar i Staden. Nåns hund attackerar ett barn. Nån är sexuellt vidlyftig. Och några är experter på att norpa andras saker. Detta är ingredienserna i Björn Hellbergs Sankte Per, som jag lånat av Fästmön och just läst ut.

Spänning i Staden.


Det hela börjar med
att en begravningsentreprenör får ett märkligt telefonsamtal. Så småningom tar begravningsentreprenören kontakt med polisen Sten Wall. Och sen börjar nån mörda gamlingar.

Den här Sten Wall-deckaren är spännande. Det är visserligen ett antal historier på gång samtidigt och jag får inte alla att gå ihop ens i slutet. Men hösten ger en mörk och bra ram för dessa otäckheter.

Högt betyg!

 

Read Full Post »

Det har blivit dags att återkomma till hustrun. Första gången jag kontaktade henne i egenskap av begravningsentreprenör var det för min avlidna arvtants skull. Jag ville att tant skulle återbördas till fosterlandets jord. H ombesörjde allt mycket tillfredsställande, varpå jag deklarerade, med blicken borrad djup in i hennes ögon, att jag snart skulle återkomma. Det kanske låter som en märklig sak att säga, men H reagerade inte nämnvärt – förutom att jag såg ett blink av nyfikenhet i hennes ögon.

Och återkom gjorde jag. Tyvärr fick jag offra några oskyldiga för den goda sakens skull, men det var nödvändigt. Jag såg hur hon började glöda i min närhet och när hon insåg att de döda jag överlämnade i hennes vård i själva verket tagits av daga av mig personligen blev hennes blick alldeles svart. Hon var verkligen ljuvlig i sin passion. Och hur hon så att säga ”använde” de döda när jag lämnat dem, försökte jag att inte bry mig om. Jag insåg snart att jag hade H precis där jag ville ha henne.

En kväll när jag som vanligt gjort mig ett ärende till begravningsbyrån, låtsades jag åka därifrån efter att vi sagt farväl. I själva verket dröjde jag mig kvar i lokaliteterna, som jag ju haft möjlighet att lära känna mycket väl efter alla mina besök.

När jag såg hur hon skred till verket, var det inga som helst problem att föreviga det hela med min utomordentliga lilla kamera. Naturligtvis spelade kameran även in ljud. Och även om jag vämjdes av den akt hon utförde, grinade jag förnöjt inombords vid tanken på D:s reaktion.

Naturligtvis var D ende mottagare av filmen tillsammans med ett brev innehållande korta och enkla instruktioner för hur han skulle förfara härnäst. Som jag njöt vid tanken! Och den gjorde det möjligt för mig att inte se det fasansfulla som pågick framför mina ögon, det jag filmade. Jag blundade – trots att mina ögon var vidöppna och seende.

Read Full Post »

Hustruns yrkesval hade ofta förvånat mig. Inte så att jag reflekterade var och varannan dag över det, men i jämförelse med den i sammanhanget mera lättsinnige Mannen…

Hon hade fött honom två barn efter att det ofödda barnet runnit ut ur henne en torsdagsmorgon som en livlös blodklump. Sen hade hon gjort karriär och avancerat till chef. Mannen ville naturligtvis inte vara sämre och eftersom han äger en otrolig förmåga att dupera sin omgivning klättrade han på stegen raskare än hustrun.

Hustrun drabbades av en djup och svår depression. Var det barnet, det ofödda eller var det känslan av underlägsenhet? I vart fall var det hela mycket tragiskt. Det gick så långt att hon fick en diagnos som Mannen kraftfullt bestred. Men efter medicinens verkan noterade såväl omgivning som Mannen en förbättring och han lät det hela bero. Till den dagen hustrun stolt deklarerade att hon ville bli begravningsentreprenör.

Jag betraktade skuggan som låg stilla och orörlig ovanpå sängen. Även han hade klivit snabbt genom sitt yrkesliv, men jag visste att det handlade om hårt arbete. Hårt arbete och definitivt ingen rädsla för att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och hugga i. Och yrkesstoltheten… Jag minns den så väl, hans yrkesstolthet… Men det klart att man såg på honom med en del oblida och avundsjuka ögon. Jantelagen finns överallt, bakom hörn och bland dem man tror vara ens vänner.

Om några veckor, ja, kanske dagar, skulle det bli dags för mig att kontakta… en begravningsentreprenör… Och vem skulle jag då välja om inte… Det var bara några saker jag måste åtgärda först och jag tänkte ta dem i tur och ordning för att effekten skulle bli den bästa. Problemet var att sanden i timglaset hade börjat rinna… Tid var inte nåt jag längre hade gott om… Jag beslutade att nedteckna en plan.

 

Read Full Post »