Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd’

Tänk att här försöker ena halvan av mig vara lite seriös och berätta om en mini-föreläsning av en författare – och så skriver jag bajs redan i rubriken. Ja, sån är jag! Jag växer visst aldrig ifrån kiss- och bajshumorn. Så nu tar vi den först innan jag skärper till mig.

Tanken var att jag skulle uträtta några ärenden på stan innan jag gick haltade till bibblan. Men jag hade ingen framgång på de ställen där jag gjorde mina försök, så jag slank in på Designtorget. Allting, nästan, är skitdyrt där och jag skulle aldrig köpa nånting (tror jag…), men det är kul att titta. För naturligtvis såg jag nånting fantastiskt som jag genast blev sugen på (men avstod, på grund av priset). Skulle du ha kunnat låta bli att köpa detta??? Svara ärligt!

Bajsspelet, ett måste i varje kiss- och bajshumorists hem, eller hur?


Klockan 18 skulle
Anna Ehn börja berätta om sin nya bok, som jag har skrivit om här, på Stadsbiblioteket. Tio över fem traskade jag in där och strosade runt bland studenter och gamla tanter. Hittade författarscenen och installerade mig i ett intilliggande rum från vilket man skulle höra föredraget. Passade på att läsa lite annan litteratur medan jag väntade…

Annan litteratur än Annas bok.


Så där.
Nu ska jag bli seriös…

Huvudpersonen i min bok skriver sig fram till vissa insikter i sin dagbok.

Det avslöjade Anna Ehn när hon på onsdagskvällen berättade om sin nya bok, Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd. Scenen var Stadsbiblioteket och publiken bestod av för ett gäng tanter, en ungdom samt ett par män. Och så undertecknad, delvis dold i ett angränsande rum.

Bakom en man med otroligt hårig baksida (fascinerande!) häckade jag, av randiga och rutiga skäl. Jag ville inte umgås med personer för vilka jag var luft sist – på en begravning, dessutom. Min sorg var inte mindre än er! 

Anna Ehn tog till orda och presenterade sig själv först innan hon berättade hur hon hade skrivit boken. Den bok som nu finns i handeln att köpa och som väl är den åttonde versionen av hennes manus.

Annas bok.


Med behaglig röst
berättade Anna att hon försökt skriva boken och samtidigt arbeta som journalist och vara tvåbarnsmamma. Det funkade inte riktigt. Som tur var hade hon möjlighet att ta tjänstledigt och då blev det resultat. För det var också då hon bestämde sig för att skriva i tredje person, inte första.

Bokens miljö är ett konfirmationsläger. Skälet till det var att författaren då kunde eliminera datorer och mobiler (nästan, i alla fall). För det är i den handskrivna dagboken, som sagt, som bokens huvudperson Sara kommer fram till vissa saker. Dagboken var för övrigt inte med i Annas första versioner.

Hur kan man lyckas med en ungdomsroman när man är vuxen? Anna gjorde förstås det självklara och lät ett gäng niondeklassare läsa manus innan tryck. Betyget de gav henne var gott – det vill säga inget negativt förutom om språket. En och annan hade synpunkter på att Anna inte hade använt stor bokstav i början på vissa meningar…

Anna pratade och läste några sidor ur sin bok under 20 minuter och därefter fick publiken ställa frågor. Detta var ett alldeles utmärkt sätt för mig att göra nåt vettigt en onsdagskväll – och inte bara glo på Dallas som börjar klockan 21…

Och som den där största jordgubben på gräddtårtan var det nån som ropade på mig när jag gick till bilen för att åka hem – en fackpamp som satt och softade med en öl och sin M! Tänk att hon kände igen mig, vi som aldrig träffats förr!

Tyvärr fick jag mota bort lite ont i bröstet när jag kom hem med att skura badrummet och duschrummet-skithuset-toan. Nu har jag rejält ont i hälen och jag är lite hungrig. Det får nog bli ett par knäckemackor, trots att jag inte skulle svälta ihjäl om jag inte åt nåt alls i kväll. Men så får det bli! Är man ett fetto så är man och då ska man inte göra avkall.


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

I morse vaknade jag med klåda i ena örat och magont klockan 6.10. Jag kan tänka mig roligare sätt att vakna på en lördagsmorgon när man är ledig, men min lilla (nåja…) kropp ville väl härmed demonstrera att den har makten, inte mina mentala krafter. Så jag gick upp en stund, tog medicin, läste lite och jag sen för att göra ett försök att åtminstone slumra eller vila en stund till. Jag somnade. Som en sten. Drömde om konstiga saker och både mamma och pappa var med i drömmen, pappa iförd jeans och tuffa boots, nåt jag aldrig fick se honom i!

Runt tiotiden vaknade jag sen nästa gång – utan magvärk, men med en huvudvärk som fick mig att undra var jag var igår kväll, egentligen. (Jag var hemma och jag drack en starköl.) Dessutom hade jag clownfrisyr, det vill säga platt uppe på huvudet och yvigt vid sidorna. Fy så fult!

Ful frisyr. Notera rynkan mellan ögonbrynen som aviserar att jag har ont i huvudet.


Enda fördelen med att ha ont i huvudet,
förresten, är ju att man då vet, att man överhuvud(!)taget har ett huvud. Och det kan ju vara bra att känna till.

Jag rev ur lakanen ur sängen och tryckte på en maskin tvätt när jag hade tagit lite mer medicin. Förväntansfull stack jag ut armen genom ytterdörren och greppade lokalblaskan från dess hållare. Den var tjock. OTROLIGT tjock! Ja, inte min arm eller hållaren, utan tidningen, alltså. Och det var ju inte så konstigt med tanke på att den innehöll två bostadsbilagor och en reklambilaga. Resten var tämligen magert… Men jag tänker ändå kommentera tre saker som det skrivs om idag:

  1. direktörer
  2. en ny bok
  3. noppor på  kläderna.

Det första av dessa har jag redan kommenterat kort i ett inlägg, det andra har jag skrivit om i ett helt inlägg och det tredje tror jag inte att jag har nämnt nånsin.

Direktörer, ja… Det vimlar av dem på Sjukstugan i Backen, så jag förstår om pengarna inte räcker till varken vård eller vårdpersonal. I stället för att fundera över detta faktum har man i stället bytt ut direktören som varit ansvarig för pengarna mot en annan direktör, en kvinna mot en man, för övrigt. Ja, för nu är ju högsta hönset i Sjukstugan en tupp igen och såna måste ju, som bekant tuppa sig. Den före detta direktören fick besked om detta före sommaren, men som vanligt har hon inte fått veta varför. För den organisationen petar nämligen folk – på alla nivåer – tämligen godtyckligt och utan att ge några som helst skäl till varför. Det kan, i vissa fall, handla enbart om personkemi, vilket har lett till att synnerligen kompetenta personer har lämnat organisationen. (Vilken tur då att Sjukstugan har som policy att återanställa personer som har grumligt mjöl i påsarna!)

Den avpolletterade direktören har inte tidigare fått motta nån kritik för det arbete hon har utfört. Visserligen har Sjukstugan i många år dragits med stora underskott och tunga besparingskrav, men det kan ju knappast bero på dess ekonomidirektör. Eftersom jag väl känner till denna persons kompetens vet jag att hon har gjort bästa möjliga jobb efter de förutsättningar hon har haft. Men nu måste nya Tuppen visa sin potens kraft genom att offra nån. Och enklast är det då att välja en av hönorna, medan resten av kompistupparna sitter säkert på sina höga pinnar.

Nu måste ju nån sköta pengarna i stugan och då har man valt en man, förstås, med erfarenhet från privata näringslivet. Men han ska inte riktigt jobba med pengar utan som biträdande tupp till högsta tuppen. Pengar tycks vara av mindre vikt här, för de sysslor som handlar om pengar fördelas ut lite här och var på övrig personal. Ingen som tar ett samlat grepp om det hela, alltså, utan som sagt, det pytsas ut. Synnerligen märkligt, tycker jag som skattebetalare, och kan inte hjälpa att jag funderar över hur det här ska bli bättre när ingen tar helhetsansvar längre.

Tupp, tupp och ingen höna.


En ny bok…
Jepp, det är förstås Anna Ehns nya bok Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd som redan har recenserats på en blogg när dig. Lokalblaskan har här valt att låta en DN-kritiker recensera boken, eftersom Anna Ehn ju är anställd vid kulturredaktionen på lokalblaskan. Det är bra tänkt, tycker jag,  men tycker samtidigt att recensionen är tämligen intetsägande. Den består mest av en massa upprapningar av bokens story och det är väl inte riktigt det man vill ha ut av en recension?! Synd! Anna Ehns bok är värd bättre!

Intetsägande recension av denna!


Noppor på kläderna…
Tja, varför blir det det, egentligen? Här har lokalblaskan köpt in en riktigt intressant artikel från Testfakta. (Tyvärr finns artikeln inte på nätet.) Noppor handlar, enligt artikeln, om kvalitet och fibrer. Så här förklarar en textilexpert det hela:

[…] Garn består av fibrer av en viss längd. Noppor bildas när fria korta fibrer börjar flytta sig i garnet och sen samlas på tygytan i små bollar. Det sker när du nöter och gnider på tyget. […]

Man kan göra en del för att undvika noppor. Framför allt gäller det att välja kläder av naturmaterial som består av långa fibrer. Man kan också tvätta kläderna rätt. Centrifugering, till exempel, kan enligt experten vara

[…] livsfarligt! […] 

Ullplagg ska inte vändas utan och in utan tvättas med rätan utåt. Då kan man i stället bli av med korta fibrer. Om nopporna ändå kommer, kan man använda batteridrivna noppborttagare.

Noppor är fult och irriterande, tycker jag, och tackar för denna artikel! Dessutom har jag skrivit alldeles för långt, så nu ska tvätten snart hängas, sängarna bäddas rent och jag in i duschen. Lite frukost nånstans däremellan, kanske, och sen… till Himlen!


Livet är kort.

Read Full Post »

Konfirmationsläger. Sara är där med kompisen Madde. Men allt blir bara fel. Detta är konturerna i Anna Ehns ungdomsroman Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd, sänd till mig av författaren själv.

Om att våga ta ställning. Bland annat.


Att vara på konfirmationsläger är pirrigt.
Sara får göra saker hon inte känner sig riktigt bekväm med. För Sara är en sån där tjej som har svårt att ta ställning, svårt att våga ta plats. Synas och höras är läskigt. Men med rumskompisen Lina blir hon Kristen Stewart. Om det inte vore för det där med Madde, Saras bästa kompis som har träffat Peter. Eller är Peter ihop med Lina? Och sen knäet. (Eller heter det knät?) Sara springer för att slå sitt eget rekord, men knäet… Till sist tvingas hon välja.

Jag gillar den här boken, trots att jag är helt fel målgrupp – tant, 50 bast, inte alls ung tonårstjej. Kanske är det för att jag känner igen så mycket, både från min egen tonårstid men intressant nog även från livet som vuxen. Arbetslivet i synnerhet. Där tonårens intriger fortsatte och ingen vågade säga vad den egentligen tyckte. Eller jo. En gjorde ju det – och åkte ut med huvet före…

Anna Ehns språk är kanske inte heller en ung tonårstjejs, men jag tycker hon fångar mycket av det i de korta meningsbyggnaderna kombinerat med snudd på stream of concousness när Sara skriver i sin träningsdagbok.

Det här är en bra bok och hade jag en 13-14-åring skulle jag definitivt ha satt den i händerna på henne! Nu har jag inte det, men jag kan inte påstå att jag har lidit under läsningen.

Boken är alldeles sprajtans ny, den kom ut i måndags (13 augusti 2012). Naturligtvis finns den att köpa på de vanliga på nätet och i gamla vanliga bokhandlar.

Högsta betyg!

Read Full Post »

I morse, innan jag riktigt hade vaknat, låg jag och tänkte på födelsedagar. Anledningen till detta är naturligtvis inte min egen, den är passé för länge sen. Men idag fyller en gammal före detta vän år, jämna år. Och vi firar inte varandra längre. Det hela är så dumt, vi blev osams om en grej för typ fem år sen och sen dess har vi inte nån kontakt. Min version av det hela är att vi hade bestämt träff, vi skulle ses på stan och gå och titta på lokalblaskans första adventsfyrverkerier. Men så ringde vännen och avbokade i sista stund – därför att vännens barn hade aviserat ett besök. Jag blev skitsur – eftersom jag blev besviken – och kunde inte förstå hur man kunde sätta ett barn, ett vuxet barn, före en vän. Detta vuxna barn bodde för övrigt i Uppsala, så det var inte nåt långväga besök.

Hade varit vackert.


Sen bröts vår vänskap.
I ärlighetens namn kan man väl säga att den inte var mycket till vänskap om den inte stod pall för sånt här. Hur som helst, sen dess har jag lärt mig att det här med barn, det sägs ofta vara guld, men visar sig ibland vara… kråkguld…

Höll på att sätta morgonkaffet i halsen när jag halvt om halvt förväntade mig att läsa en hyllningsartikel om min vän i lokalblaskan – och i stället fann en dito artikel om en person som första gången var med om att förstöra mitt liv.  Men inte heller här var jag utan skuld, skulden var till 50 procent min och den får jag leva med resten av mitt liv. Däremot ägnade jag inte de närmast följande åren åt förföljelse av olika slag. Det gjorde jag faktiskt inte. Till skillnad från… somliga. Intressant nog fokuserade artikeln, skriven av den journalist som jag tycker – därmed behöver det inte vara sant! – har flest faktafel all times i i sina artiklar, på karriären. Och det är väl roligt att det har gått bra för vederbörande på nåt plan. Men lite missunnsam känner jag mig allt. Dessutom blev jag påmind om att jag glömt ta tillbaka en jobbansökan till den arbetsplats där jubilaren är chef. Touché, kan man säga, och jag ställer mig utanför IGEN och beskådar alla lyckade människor. Därmed inte sagt att alla dessa är lyckliga!!!

Och så kommer jag tillbaka till det här med barn. Barnen som sägs vara det viktigaste i livet, guldet… Hur kan man sätta dem till världen om man inte vill ta hand om dem eller medvetet ser till att man hamnar i en sån sits att man inte kan? Eller bråkar om vårdnaden, till och med tjafsar om vårdnaden kring ett barn som inte är av ens eget blod? Eller eller… ja, nu blir jag upprörd!… Varför skaffar man barn som man är totalt ointresserad av och låter barnet ifråga skrika och skrika och SKRIKA ARGT för att det inte får uppmärksamhet av nån av de så kallade föräldrarna – som är strängt upptagna med sina Ajfånar?.. Nej, det finns skäl till att jag inte har några barn och jag ska heller inga ha. (Däremot är jag sugen på att skaffa Ajfån, jag också, så jag kan gå omkring med en världsfrånvänd min och trycka på min mobil. Jag skrattade när jag läste Fatous lilla fånbus!)

Med en Ajfån skulle jag kunna köpa denna snigga Fånväska och göra tampongreklam…


Fredag var det igår
och jag var trött, trött, trött på kvällen efter en första arbetsvecka. Men blev lite uppiggad av ett samtal från Min Sister och Anna Ehns ungdomsbok som jag genast kastade mig över. Ja, jag kastade mig över boken, inte Min Sister eller Anna Ehn. Gissningsvis läser jag ut boken under dan idag, så räkna med ett inlägg om den till kvällen.

Fästmön, den tråkmånsan, jobbade till 21 igår och 12 till 21 både idag och i morgon. Men jag var och hämtade henne efter jobbet och vi fick

en mysig stund

med oståkexådruvoråvinåtändaljus innan det blev läggdags. Idag vaknade jag med huvudvärk, men det beror nog inte på vinet utan på sömnstrul. Strul som kommer sig av vissa krämpor som jag inte tänker skriva öppet om för då njuter somliga.

Det hade gått fem dar sen Anna letade skavanker på mig. Detta brukar hon ju ägna sig åt vid frukostbordet, men redan igår kväll hade hon svårt att hålla fingrarna i styr. Hon tog ett rejält tag om vad hon trodde var nåt ludd i en av mina halskedjor. Och så drog hon. Hårt. Jag skrek. Det var nämligen en brun prick som hon drog i. En brun, utstående prick som sitter alldeles fast på min hals. Eller… nu kanske den sitter alldeles löst…

Senare under kvällen fick jag se en intressant fotodokumentation också. Det var så jag baxnade över innehållet, särskilt de där bilderna som togs i smyg, på vissa av mina kroppsdelar som stack fram under täcket…

Idag är det lördag, det är det efter fredag, och jag har alla mina bruna prickar i behåll. Anna är skjutsad till jobbet. Framför mig ligger strykning och ett lååångt samtal med mamma – förutom bokläsning. Dammsugningen fixade jag igår kväll, vilket jag tycker är underbart idag!

Ha en bra lördag, hörru, och berätta gärna vad DU ska göra!


Livet är kort. Och knöligt ibland.

Read Full Post »