Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stor bokstav’

Den här dagen har det varit möten precis hela tiden. Först när jag kom hem kunde jag gå på toaletten – då hade jag behövt gå sen tolvtiden… Men var lugn, ingen olycka skedde.

På förmiddagen hade jag en ganska lång dragning för prefekten på institution 2 om kommunikationsarbete rent allmänt och vad jag kan erbjuda. Han antecknade – och vet du, han skriver så fint! Han har en sån otroligt vacker handstil att jag blir grön av avund!

E och jag gick… nej, E gick och jag försökte gå normalt till nya lunchstället sen. Där var det packat med folk och en lång kö. Men vi stod ut. Lite svårt att just stå för mig, men från och med i morgon ska jag ju ha två kryckor att luta mig mot. Den pajiga hälen värkte och gjorde ont och jag kände mig inte riktigt med i skallen. Sus och brus, liksom. Passade på att vila blicken på en underskön hylla med många orangefina paket!

Många orangefina paket.


Det blev en trevlig lunchstund
även om E var väldigt trött. För tillfället är E ensam med två barn, mak*n är utomlands på tjänsteresa. Kvällen innan h*n skulle resa upptäcktes det att plånboken var borta… H*n hade tappat den på bussen och som tur var fanns den inlämnad! Men man kan ju undra lite varför Hittegodset, eller vad nu UL:s avdelning för detta heter, inte kontaktade ägaren  – legitimation etc fanns ju i plånboken. Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det tappas så vaaansinnigt många plånböcker på bussen att det skulle bli otroooligt jobbigt för personalen att ringa ägarna. Det hade varit en helt annan sak om det var typ halsdukar, menar jag.

Tillbaka på jobbet igen var det dags för nästa möte. Lika viktigt och intressant som förmiddagens möte! Och hur det nu kom sig blev jag medbjuden på go-fika till min gamla avdelning. Där hade det festats rejält, noterade jag…

Glas, glas, glas…


Det visade sig
att jag råkade hamna i en avtackningsfika! En före detta kollega till mig har fått nytt jobb (ett jobb som även jag har sökt, men inte hört nånting från arbetsgivaren – as usual). Jag tror att det blir jättebra för ex-kollegan att få prova på nåt nytt! En fin knapp fick h*n av fru Chef2 också…

Synnerligen passande…


M bjöd på vinbärspaj
och äppelpaj och det serverades riktigt bryggkaffe. Ååå, så gott! Jag skrattade lite på vägen hem när jag hamnade bakom den här bilen med den passande bokstavskombinationen i registreringsnumret…

En PAJ-bil.


Men innan jag åkte hem
väntade jag på telefonsamtal från min läkarmottagning. Klockan 15.30 skulle nån ringa därifrån. Klockan 16 kom samtalet. Den här gången pratade vi mest häl och jag har fått en läkartid på måndag eftermiddag, för nu behöver jag nåt smärtstillande samt även kortisonsalva. Sköterskan förstod att jag hade fått eksem, en typisk stressreaktion. Jag har inte heller idag fått nåt besked och detta pratade vi också om en stund.

Jag hade precis kommit hem och tryckt på min fasta telefon när den ringde från skyddat nummer.

Jaha, då var det Stor Bokstav på provsvaret…

for det genast genom hjärnan.

Men det var det inte! Det var en synnerligen god vän som ringde för att ge mig lite goda råd, peppning och erbjuda diverse tjänster.

Jag har gjort förmiddagsmacka till i morgon. Den ätes efter jag har hållit i en one-to-one-kurs för en forskare om personlig hemsida. Men faktum är att jag är lite hungrig i skrivande stund. Dessvärre hinner jag nog inte äta nånting, för jag ska strax ge mig iväg och plocka upp vännen Mie från gymmet för vidare färd till hennes hem där en krycka väntar på mig.

Vilka snälla, snälla människor det finns!

Jag hoppas att Fästmön orkar telefonera en stund med mig när jag kommer hem! Det känns inte så kul att ha förlovningsdag på varsitt håll, men vi ska ju fira lite nästa vecka, efter hennes maratonjobbarhelg…


Livet är kort.

Read Full Post »

Tänk att här försöker ena halvan av mig vara lite seriös och berätta om en mini-föreläsning av en författare – och så skriver jag bajs redan i rubriken. Ja, sån är jag! Jag växer visst aldrig ifrån kiss- och bajshumorn. Så nu tar vi den först innan jag skärper till mig.

Tanken var att jag skulle uträtta några ärenden på stan innan jag gick haltade till bibblan. Men jag hade ingen framgång på de ställen där jag gjorde mina försök, så jag slank in på Designtorget. Allting, nästan, är skitdyrt där och jag skulle aldrig köpa nånting (tror jag…), men det är kul att titta. För naturligtvis såg jag nånting fantastiskt som jag genast blev sugen på (men avstod, på grund av priset). Skulle du ha kunnat låta bli att köpa detta??? Svara ärligt!

Bajsspelet, ett måste i varje kiss- och bajshumorists hem, eller hur?


Klockan 18 skulle
Anna Ehn börja berätta om sin nya bok, som jag har skrivit om här, på Stadsbiblioteket. Tio över fem traskade jag in där och strosade runt bland studenter och gamla tanter. Hittade författarscenen och installerade mig i ett intilliggande rum från vilket man skulle höra föredraget. Passade på att läsa lite annan litteratur medan jag väntade…

Annan litteratur än Annas bok.


Så där.
Nu ska jag bli seriös…

Huvudpersonen i min bok skriver sig fram till vissa insikter i sin dagbok.

Det avslöjade Anna Ehn när hon på onsdagskvällen berättade om sin nya bok, Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd. Scenen var Stadsbiblioteket och publiken bestod av för ett gäng tanter, en ungdom samt ett par män. Och så undertecknad, delvis dold i ett angränsande rum.

Bakom en man med otroligt hårig baksida (fascinerande!) häckade jag, av randiga och rutiga skäl. Jag ville inte umgås med personer för vilka jag var luft sist – på en begravning, dessutom. Min sorg var inte mindre än er! 

Anna Ehn tog till orda och presenterade sig själv först innan hon berättade hur hon hade skrivit boken. Den bok som nu finns i handeln att köpa och som väl är den åttonde versionen av hennes manus.

Annas bok.


Med behaglig röst
berättade Anna att hon försökt skriva boken och samtidigt arbeta som journalist och vara tvåbarnsmamma. Det funkade inte riktigt. Som tur var hade hon möjlighet att ta tjänstledigt och då blev det resultat. För det var också då hon bestämde sig för att skriva i tredje person, inte första.

Bokens miljö är ett konfirmationsläger. Skälet till det var att författaren då kunde eliminera datorer och mobiler (nästan, i alla fall). För det är i den handskrivna dagboken, som sagt, som bokens huvudperson Sara kommer fram till vissa saker. Dagboken var för övrigt inte med i Annas första versioner.

Hur kan man lyckas med en ungdomsroman när man är vuxen? Anna gjorde förstås det självklara och lät ett gäng niondeklassare läsa manus innan tryck. Betyget de gav henne var gott – det vill säga inget negativt förutom om språket. En och annan hade synpunkter på att Anna inte hade använt stor bokstav i början på vissa meningar…

Anna pratade och läste några sidor ur sin bok under 20 minuter och därefter fick publiken ställa frågor. Detta var ett alldeles utmärkt sätt för mig att göra nåt vettigt en onsdagskväll – och inte bara glo på Dallas som börjar klockan 21…

Och som den där största jordgubben på gräddtårtan var det nån som ropade på mig när jag gick till bilen för att åka hem – en fackpamp som satt och softade med en öl och sin M! Tänk att hon kände igen mig, vi som aldrig träffats förr!

Tyvärr fick jag mota bort lite ont i bröstet när jag kom hem med att skura badrummet och duschrummet-skithuset-toan. Nu har jag rejält ont i hälen och jag är lite hungrig. Det får nog bli ett par knäckemackor, trots att jag inte skulle svälta ihjäl om jag inte åt nåt alls i kväll. Men så får det bli! Är man ett fetto så är man och då ska man inte göra avkall.


Livet är kort.

Read Full Post »