Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fetto’

Tänk att här försöker ena halvan av mig vara lite seriös och berätta om en mini-föreläsning av en författare – och så skriver jag bajs redan i rubriken. Ja, sån är jag! Jag växer visst aldrig ifrån kiss- och bajshumorn. Så nu tar vi den först innan jag skärper till mig.

Tanken var att jag skulle uträtta några ärenden på stan innan jag gick haltade till bibblan. Men jag hade ingen framgång på de ställen där jag gjorde mina försök, så jag slank in på Designtorget. Allting, nästan, är skitdyrt där och jag skulle aldrig köpa nånting (tror jag…), men det är kul att titta. För naturligtvis såg jag nånting fantastiskt som jag genast blev sugen på (men avstod, på grund av priset). Skulle du ha kunnat låta bli att köpa detta??? Svara ärligt!

Bajsspelet, ett måste i varje kiss- och bajshumorists hem, eller hur?


Klockan 18 skulle
Anna Ehn börja berätta om sin nya bok, som jag har skrivit om här, på Stadsbiblioteket. Tio över fem traskade jag in där och strosade runt bland studenter och gamla tanter. Hittade författarscenen och installerade mig i ett intilliggande rum från vilket man skulle höra föredraget. Passade på att läsa lite annan litteratur medan jag väntade…

Annan litteratur än Annas bok.


Så där.
Nu ska jag bli seriös…

Huvudpersonen i min bok skriver sig fram till vissa insikter i sin dagbok.

Det avslöjade Anna Ehn när hon på onsdagskvällen berättade om sin nya bok, Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd. Scenen var Stadsbiblioteket och publiken bestod av för ett gäng tanter, en ungdom samt ett par män. Och så undertecknad, delvis dold i ett angränsande rum.

Bakom en man med otroligt hårig baksida (fascinerande!) häckade jag, av randiga och rutiga skäl. Jag ville inte umgås med personer för vilka jag var luft sist – på en begravning, dessutom. Min sorg var inte mindre än er! 

Anna Ehn tog till orda och presenterade sig själv först innan hon berättade hur hon hade skrivit boken. Den bok som nu finns i handeln att köpa och som väl är den åttonde versionen av hennes manus.

Annas bok.


Med behaglig röst
berättade Anna att hon försökt skriva boken och samtidigt arbeta som journalist och vara tvåbarnsmamma. Det funkade inte riktigt. Som tur var hade hon möjlighet att ta tjänstledigt och då blev det resultat. För det var också då hon bestämde sig för att skriva i tredje person, inte första.

Bokens miljö är ett konfirmationsläger. Skälet till det var att författaren då kunde eliminera datorer och mobiler (nästan, i alla fall). För det är i den handskrivna dagboken, som sagt, som bokens huvudperson Sara kommer fram till vissa saker. Dagboken var för övrigt inte med i Annas första versioner.

Hur kan man lyckas med en ungdomsroman när man är vuxen? Anna gjorde förstås det självklara och lät ett gäng niondeklassare läsa manus innan tryck. Betyget de gav henne var gott – det vill säga inget negativt förutom om språket. En och annan hade synpunkter på att Anna inte hade använt stor bokstav i början på vissa meningar…

Anna pratade och läste några sidor ur sin bok under 20 minuter och därefter fick publiken ställa frågor. Detta var ett alldeles utmärkt sätt för mig att göra nåt vettigt en onsdagskväll – och inte bara glo på Dallas som börjar klockan 21…

Och som den där största jordgubben på gräddtårtan var det nån som ropade på mig när jag gick till bilen för att åka hem – en fackpamp som satt och softade med en öl och sin M! Tänk att hon kände igen mig, vi som aldrig träffats förr!

Tyvärr fick jag mota bort lite ont i bröstet när jag kom hem med att skura badrummet och duschrummet-skithuset-toan. Nu har jag rejält ont i hälen och jag är lite hungrig. Det får nog bli ett par knäckemackor, trots att jag inte skulle svälta ihjäl om jag inte åt nåt alls i kväll. Men så får det bli! Är man ett fetto så är man och då ska man inte göra avkall.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja, jag tycker att torsdagar är en alldeles utmärkt dag att städa på! Men det klart att det var ju roligare att städa förut när jag inte jobbade, för då slapp jag ju städa torsdag kväll. Nu har jag semester och då är torsdag min städdag igen. Suveränt – det blir rent och fint till helgen och man kan ägna sig åt annat då.

Mamma svingade vippan som ett trollspö. Eller… nåja…

 

Jag hade hjälp från mamma som erbjöd sig att damma. Själv skurade jag badrummet och duschrummet med toan. Sen hjälpte jag mamma lite, för vi har lite olika syn på det där med dammning. Hon satt mest och dammade bland sina pillerburkar och då kommer man ju inte så långt när det handlar om fyra rum… Men mamma svingade vippan som ett trollspö – och jag dammade lite diskret efteråt där hon hade missat innan jag dammsög.

Golvtorkningen sparar jag till i kväll, för jag ska ställa mig och krydda och steka mat och då kan det vara klokt att vänta. Och sen doftar det ju blommor i stället för härsket smör och curry när jag har torkat köksgolvet! Golvmedlet Fête des fleurs betyder ju blomsterfest på franska, så det kan vi ju ha sen.

Mamma och ja g skulle strutta över till Tokerian för att inhandla lite prylar, men jag fick mamma att stanna hemma i ovädret. Det vräker ner regn och blåser så till och med fettot Tofflan fick slagsida. Jag mötte för övrigt en människa som jag tyckte blivit extremt ful.

Det blir man när man är elak!

tänkte jag och hånlog mot min spegelbild.

På Tokerian rådde det brist på personal eller så var personalen inte riktigt färdig med julledigheten i sina kroppar, så att säga. Det blev lååång kö till scannerkassan och den stackars tjejen i kiosken anropade hjälp flera gånger. Människan före mig fick dessutom avstämning. Jääättekuuul. Alla i kön blängde surt, men det är ju sånt som händer, bara, och inget nån kan rå för. Jag fick betala mina varor hos en trevlig kille som lurade mig att det fanns blompåsar utanför. När jag påtalade detta senare var han gullig nog att skänka mig en papperspåse. Bra kundvård! Tokerian blir bättre och bättre, måste jag säga, trots att ryktet säger att små barn blir rånade på sina pantburkar där. (Tror jag inte ett smack på! De otroooligt smarta barnen – absolut mensa-material – vädjade nog till personalen, som tänkte att ”ja, det är ju snart jul…”)

Idag avslutas mitt husdjursväkteri – om nu familjen i fråga kommer hem från sin resa till varmare breddgrader i detta oväder. Själv ska jag åka och hämta Fästmön från jobbet och skjutsa hem henne samt passera en livsmedelsaffär på vägen. Det är, som sagt, ett riktigt skitväder som jag vill bespara henne från. Dessutom är jag självisk och vill ha en puss eller två, kanske tre.

Dagens middag blir tunna kycklingskivor. Till det potatisklyftor med sour cream & onion-smak och het béa-sås. Det snor jag ihop till kvällen när jag har återvänt från Himlen.

Medan jag väntar på att det ska bli dags att fara till Äldreboendet häcklar jag en av barnens kusiner på Twitter. Den syskontrion fick nämligen teletubbiesdräkter One-piece-overaller i julklapp och vad jag förstår utövar föräldrarna nån sorts utpressning mot barnen, typ

One-piece på eller bli utan stavar till skidorna i fjällen!!!

Den stackars tösen beskriver sig och syskonen som en gris, ett bacon och en svart en. Jag uppmanade henne just att se upp för vargen, han brukar ju gilla små grisar.

Ja, som du märker har jag svårt att vara snäll, så det är ju inte så konstigt att jag är ful, dårå. Men va f*n, det är nästan ett år tills Tomten kommer igen, inte behöver jag bli mesig riktigt än, heller?!

Teletubby eller bara en liten gris? Nää, one piece är inte snyggt på nån, tycker jag.

 

Och nej. Varken Tokerian eller Ajax har betalat för att jag ska skriva snällt om dem i det här inlägget!

Read Full Post »

Äh, jag vet inte vad/vem det är som låter så att jag väcks varje morgon. Knappast barren som rasar från gröngölingen* i vardagsrummet. Ett sisyfosarbete, kära läsare, detta att dammsuga upp barr varje dag. Annars, vad gäller den ofrivilliga väckningen, kan jag meddela att jag har svårt att urskilja om det är sång eller gråt/trots. Allt låter liksom lika illa.

Idag på förmiddagen ska jag inte suga upp enbart granbarr, utan alla dammråttor och smulor som har tagit över lägenheten. Notera att jag skriver ”lägenheten” och inte ”Mitt Hem”. Det är ett första steg för mig att skilja mig emotionellt från stället där jag har bott i 16 och ett halvt år.

(Vänta lite, jag fick en nysattack och hann inte med att få upp näsduken, så jag måste torka av skärmen lite…)


Hade behövt en sån här varningsskylt…

                                                                                                                                                      Igår såg jag En Riktigt… Tjock Person och den njutning det beredde mig var att jag kunde känna mig smal en stund. Tills jag letade fram vågen och frejdigt steg upp på den. HUGA! Jag undrar därför om det inte var min egen spegelbild jag såg i fönstret, helt enkelt. Eftersom den inte nickade igenkännande eller på annat sätt hälsade misstänker jag starkt att Fettot, det var helt enkelt jag.

Naturligtvis hinner jag inte akut-/snabbanta tills Fästmön kommer hit – vilket jag hoppas blir redan i kväll. Annars blir hon så extra ensam hemma i Himlen eftersom Slaktar-Pojken ska till sin pappa idag och ut på galej i morgon. Anna har ju legat däckad och inte haft nå vidare aptit, så en viss viktnedgång torde vara enda vinsten av detta.

Mamma ska skjutsas till min frissa i eftermiddag och få sitt hår fixat. Det känns bra att överlämna henne i Monas kompetenta händer! 😀 Under tiden kanske jag gör några ärenden, det vill säga tar en nypa luft.

Jag läser en väldigt bra bok just nu, Elisabet Höglunds ”En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar”. När jag är klar serverar jag en recension här, förstås. Men jag vill redan nu säga att det är tufft att läsa om framför allt den mobbning Elisabet Höglund har blivit utsatt för – både som barn och som vuxen. Och jag vet inte vilken av mobbningarna som är värst. Att mobbas när man är ung präglar en för resten av livet. Samtidigt, att mobbas som vuxen, av vuxna som borde veta bättre, det är fruktansvärt. Därför går det inte så fort att läsa en sån här bok. Man orkar inte, helt enkelt. Men NU ska jag läsa en stund innandet är dags att kliva upp och gräva fram dammsugaren!

                                                                                                                                            *gröngölingen = julgranen

Read Full Post »

Jag har ALDRIG varit nån sportfåne – inte av nåt slag. Varken en sån som utövar nån sorts sport eller som tittar på nån sport på TV. Nej fyyyy, jag minns alla tråkiga helgeftermiddagar och kvällar när jag var barn och de vuxna jag umgicks mest med – mamma, pappa och morfar – satt klistrade framför TV:n för att det var tennis, ishockey, fotboll eller nåt annat liknande.

Som du kanske förstår var jag också urkass på gympan i skolan. Jag tyckte att bollspel var rätt OK och jag VAR nog hyfsat bra på vissa spel – men mest för att det var så roligt att reta dem som verkligen var fanatiska. I en parallellklass till min på gymnasiet fanns det en tjej som hette Anita och hon var en sån sportfåne. Det var extra kul då att ”hugga” henne lite hårdare än nån annan med innebandyklubban eller tackla henne lite tuffare på handbollen. Hon hade nämligen otur att tvingas ha gympa med mig under tre år. Det gillade hon INTE. Jag gillade INTE basket för där var det svårt att tjuvnypas – jag blev foulad tämligen omgående…

I kväll var det både fotboll och friidrott på TV. Även i närområdet finns sportfånar – och det hördes. Och då är inte ens Sverige MED i fotbolls… eh, EM? VM? Ja, det tävlingen där det är final i morgon.

Men i kväll insåg jag också att det var en fördel med att det var sport på TV, för mamma ville självklart titta. Och då kunde jag göra nåt som jag tyckte var betydligt roligare: läsa en bra bok, äta godis (men först sen solen gått ner) och ringa till Den Mest Älskade!


Sport? Nej tack! Jag föredrar en rejäl godispåse och en bok!

                                                                                                                                                      Fast boken jag läser just nu är definitivt inget litterärt mästerverk, godiset var kletigt och när jag pratade med Anna hördes… SPORT! Dock inte från TV utan från ett gäng östeuropéer som spelade badminton i hettan på Annas innergård! Galningar, sägar jag! Men här har också funnits två gäng som har spelat tennis på tennisbanan under dan. Hur pallar de???

Det jag har insett är att sportfånar utövar sina laster oavsett väder och vind. En normal människa kanske inte skulle ge sig ut på värsta löpturen när termometern visar mellan 30 och 35 grader, men se det gör sportfånen!

Nåt jag ofta har undrat över varför just den allra, allra smalaste tjejen måste ut och spatsera när den allra, allra fetaste Tofflan gör det? Det är INTE roligt att möta denna vältränade sak och känna sig som ett fetto… Och då ska du veta att jag äter inte mycket godis som jag skulle kunna! I kväll blev det faktiskt bara några bitar – ögat ville nog ha mer än munnen.

Det är alltså INTE sant det Elias har sagt till sin pappa att

Tofflan, hon köper en Marabou Polka VARJE DAG.

Neeej, varannan, men inte varje! Äh, skämt åsido, periodvis blir det lite mycket godis, främst choklad, men däremellan betydligt mindre.

EN sak är emellertid sann – och det säger Elias ofta – det är att

Tofflan, hon GILLAR INTE sport!

Och så brukar han retas genom att rabbla alla kanalers sportevenemang den aktuella dan… Hmmm… Tror pojken att han ska få nån födelsedagspresent när han fyller åtta om ett par veckor..? 😉

Read Full Post »