Bilmek och personal shopper

Ett fruset inlägg med lite smuts under naglarna.

---

 

Regn och skräp på fönstret i gästrummet. Ja, det behöver putsas.

Fasen så kallt det är idag! På förmiddagen har jag lekt bilmekaniker i garaget. Tanken var att köra ut bilen och stå på parkeringen, men det gick inte. Dessutom regnar det då och då. Jag fixade till en lackskada på höger bakskärm. Jag tvättade, avfettade, slipade, färgduttade och lackade (ja, inte hela bilen förstås, utan bara ett litet område). Förhoppningsvis fick jag bort rosten. Förhoppningsvis… Nån bild lägger jag inte ut, för då är det säkert nåt proffs som skrattar ihjäl sig. Du får kika på mitt gästrumsfönster i stället.

Jag konstaterade idag att det börjar bli jädrigt fullt på mitt CV. Nu kan jag ju lägga dit bilmekaniker – eller i vart fall lackerare. Och vännen Jerry, som nästan har lytt alla mina medicinska råd, tycker att jag borde lägga till doktor. Fast då krävs det lite diplom och examina som jag inte riktigt har. Själv spekulerar jag i om orsaken till att ingen arbetsgivare nappar när jag söker jobb hos dem helt enkelt är ett för digert CV. Kanske tror arbetsgivarna att jag vill ha en miljonlön..? Det vill jag inte, jag vill bara ha en lön som är lite högre än a-kassan, för a-kassan är ju inte nån inkomst.

Det finns andra nackdelar – förutom utebliven lön – med att gå arbetslös och skrota här hemma. Det går åt väldigt mycket mer kaffe och toapapper än när man jobbar. Därför var jag helt enkelt tvungen att hasa över till Tokerian för att inhandla lite förnödenheter. Jag hade lite pengar i plånboken och så tog jag ut lite eftersom det blev över på Anders peng till Office-paketet. Jag hoppas att Anders inte misstycker??! Nästa erfarenhet att sätta upp CV:t torde alltså vara personal shopper – jag handlar ju personligt, till mig själv.

Gränby, Centrum och Gamla Uppsala ligger inte åt samma håll i verkligheten. Desinformationsskylt, alltså!

Idag noterade jag en undangömd förbudsskylt på Tokerian. Det är faktiskt förbud mot att göra en massa saker inne i affären. Man får till exempel inte åka rullskridskor eller röka och man får faktiskt inte fota. Aj då! Jag erkänner brott direkt! Jag har ju fotat massor av feltextade skyltar, felplacerade varor, Loppans halsband (dock med tillstånd från Loppan själv) och lite annat smått och gott.

Men nu ska jag skärpa till mig och lägger i stället ut en bild jag tog på väg till Tokerian på en skylt som ger desinformation. Centrum, Gränby och Gamla Uppsala ligger nämligen inte åt samma håll i verkligheten.

Det blev premiär idag för min fodrade skinnjacka, den jag köpte när jag visste att jag hade fått jobb ett par, tre månader på senhösten förra året. Till den en snygg bandana, en födelsedagspresent från Fästmön som kom väl till pass i kylan. Själv är jag inte så snygg, som synes. Notera emellertid den snygga akvarellen föreställande Kiss och Bajs i bakgrunden. Det är en osignerad Arga Klara som jag fick till min 50-årsdag.

Höstrustad Toffla (tjockis-svart pil) i skinnjacka och bandana (röd pil). Kiss och Bajs vid orange pil.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Underhållande morgon på bilverkstan

Uppe med tuppen idag. Sov lite rackigt, men det gick ändå bra att vakna och kliva ur sängen när larmet gick på. Det slog mig igår att jag använder iPhonen som väckarklocka. Ytterligare ett argument för att köpa en egen när jag måste lämna ifrån mig statens egendom. Dessutom slog det mig igår att jag har satt mitt jobbmobilnummer på mina ansökningar och mitt privata mobilnummer på mitt CV. Inte så smart. Men vad ska jag göra? Den som vill få tag i mig får nog tag i mig ändå. Jag har för övrigt mobilsvar på min gamla mobil. Jag vill inte säga upp abonnemanget där än eftersom jag funderar på att behålla numret när jag köper en egen iPhone. Eller så tar jag ett nytt. Jag orkar inte tänka på det just nu.

Uppe med tuppen. 

I morse styrde Clark Kent* och jag kosan till bilverkstan för att han skulle få hjälp att byta till sommartofflor. Jag har tidigare om vårarna åkt till billigast möjliga ställe. Men efter två dundermisstag (en liten verkstad resp. en bekanting som skulle hjälpa mig) anlitar jag nu min vanliga bilverkstad. Det känns säkrast så. Min bekantings

ingrepp 

på Clark Kent kostade mig för övrigt inte bara pengar för för delarna h*n skulle byta utan dessutom ett antal nya delar plus arbetskostnad vid märkesverkstan. Nej, Clark Kent lämnar jag aldrig mer i händerna på nån klåpare, that’s for sure! Det värsta är att denna klåpare, vad jag vet, jobbar på… en bilverkstad. Stackars kunder!..

Men i morse åkte jag alltså till min vanliga bilverkstad. Jag var där två minuter över sju. Medelåldern var hög. Det var därför jag inte kom före sju. Som 50 år ung i detta fall har man nämligen inte en chans att komma fram då. Bättre att vänta så alla jäktade pensionärer och sega laptopmänniskor (ständigt uppkopplade) fått lämna in sina darling cars. Här kommer ett sammandrag av morgonens upplevelser:

Jag hittar en ledig clubfåtölj i verkstans fikahörna. Vid samma bord sitter en tjej och skriver frenetiskt på sin laptop, vilket jag tycker bådar gott. Jag vill sitta och läsa, nämligen. Vid ett annat bord sitter en tant (tja, hon var typ fem, sex år äldre än jag) som har megafonröst. Uppenbarligen är hon pratsugen. (Jag twittrade lite om detta, men för dig som missade mina tweets/inte finns på Twitter kommer de här med lite kommentarer:)

Tant 1 försöker konversera Tant 2. Tant 2 vill läsa tidningen o säger: Du kan inte prata så där!

Först tror jag att jag hör fel, men nej. Tant 2 vill verkligen läsa tidningen och inte prata! Till sist ger Tant 2 emellertid upp. Tant 1 är uppenbarligen megasocial och kan sina knep för att få folk att svara. Dessutom misstänker jag att hon… går på något…

Tant 1 (den pratsugna) jagar personalen o säger: Har du nåt socker, jag behöver nåt uppåttjack? Tant 2 gömmer sig i tidningen.

Nytt folk strömmar hela tiden till. Fikahörnan blir full – tills en i personalen ropar ut att bussen till stan avgår. Många reser sig, även hon med laptopen (hon sörplade när hon drack kaffe och snorade, för övrigt. Otroligt irriterande!). En man reser sig och går iväg till bussen. Vid hans bord sitter Tant 3 och läser en tidning. Vid ett annat bord sitter en kille vid en laptop. Hans mobil ringer. Han skriker högt när han pratar, så högt att Tant 1 tar en liten promenad för att kolla om det finns nån hon kan prata med som inte pratar högre än hon själv.

Tant 4 kommer in och ska slå sig ner vid samma bord som Tant 3. Hon tar platsen där mannen som rusade till bussen satt. Men attans! Hon vispar till hans kvarglömda kaffemugg! (Tanterna fick fel nummer i mina tweets, nedan har jag korrigerat)

Tant 4 vippar en kvarglömd kaffemugg. Kaffe överallt. Tant 3 hjälper till. Säger: Han fick lite brått han s satt här. Tant 4: Gubbjävel! 

Eh..? Jo, jag hör rätt! Och som du förstår har jag liiite svårt att koncentrera mig på min bok. Jag är på väg att brista ut i gapflabb, helt enkelt. En farbror, som har hållit sig lite i bakgrunden, närmar sig försiktigt mitt bord. Han och jag tittar på de två tanterna som hjälps åt att torka upp. Den ena tanten har rumpan i vädret mot vårt bord. Vi kan liksom inte låta bli att titta.

Tant 4 säger: Det var väl skit att jag skulle spilla just idag när städerskan inte är här!

Tant 3 håller med. Hon springer efter papper och tycker att det ligger jävligt många tidningar på borden… Jag är mållös över tanternas vokabulär. Fan, vad de svär!

Till sist kommer en servicekille och ropar upp Clarks reg.nummer. Han är nyskodd och klar. Jag reser mig, stoppar ner min bok och sätter på mig jackan.

Farbror vid samma bord: Nu får du äntligen lugn och ro!

Och det var ju faktiskt sant! För jag åkte till jobbet och där är det Tysta Leken. Folk på institution 2 är på konferaaaaaaans och jag  går upp på institution 1 för att ha morgonmöte.

Har du fått nån underhållning så här på tisdagsmorgonen???

*Clark Kent = min egen stålman, min lille bil

Livet är kort.

Read Full Post »