Bajs och bibblan

Tänk att här försöker ena halvan av mig vara lite seriös och berätta om en mini-föreläsning av en författare – och så skriver jag bajs redan i rubriken. Ja, sån är jag! Jag växer visst aldrig ifrån kiss- och bajshumorn. Så nu tar vi den först innan jag skärper till mig.

Tanken var att jag skulle uträtta några ärenden på stan innan jag gick haltade till bibblan. Men jag hade ingen framgång på de ställen där jag gjorde mina försök, så jag slank in på Designtorget. Allting, nästan, är skitdyrt där och jag skulle aldrig köpa nånting (tror jag…), men det är kul att titta. För naturligtvis såg jag nånting fantastiskt som jag genast blev sugen på (men avstod, på grund av priset). Skulle du ha kunnat låta bli att köpa detta??? Svara ärligt!

Bajsspelet, ett måste i varje kiss- och bajshumorists hem, eller hur?

Klockan 18 skulle Anna Ehn börja berätta om sin nya bok, som jag har skrivit om här, på Stadsbiblioteket. Tio över fem traskade jag in där och strosade runt bland studenter och gamla tanter. Hittade författarscenen och installerade mig i ett intilliggande rum från vilket man skulle höra föredraget. Passade på att läsa lite annan litteratur medan jag väntade…

Annan litteratur än Annas bok.

Så där. Nu ska jag bli seriös…

Huvudpersonen i min bok skriver sig fram till vissa insikter i sin dagbok.

Det avslöjade Anna Ehn när hon på onsdagskvällen berättade om sin nya bok, Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd. Scenen var Stadsbiblioteket och publiken bestod av för ett gäng tanter, en ungdom samt ett par män. Och så undertecknad, delvis dold i ett angränsande rum.

Bakom en man med otroligt hårig baksida (fascinerande!) häckade jag, av randiga och rutiga skäl. Jag ville inte umgås med personer för vilka jag var luft sist – på en begravning, dessutom. Min sorg var inte mindre än er! 

Anna Ehn tog till orda och presenterade sig själv först innan hon berättade hur hon hade skrivit boken. Den bok som nu finns i handeln att köpa och som väl är den åttonde versionen av hennes manus.

Annas bok.

Med behaglig röst berättade Anna att hon försökt skriva boken och samtidigt arbeta som journalist och vara tvåbarnsmamma. Det funkade inte riktigt. Som tur var hade hon möjlighet att ta tjänstledigt och då blev det resultat. För det var också då hon bestämde sig för att skriva i tredje person, inte första.

Bokens miljö är ett konfirmationsläger. Skälet till det var att författaren då kunde eliminera datorer och mobiler (nästan, i alla fall). För det är i den handskrivna dagboken, som sagt, som bokens huvudperson Sara kommer fram till vissa saker. Dagboken var för övrigt inte med i Annas första versioner.

Hur kan man lyckas med en ungdomsroman när man är vuxen? Anna gjorde förstås det självklara och lät ett gäng niondeklassare läsa manus innan tryck. Betyget de gav henne var gott – det vill säga inget negativt förutom om språket. En och annan hade synpunkter på att Anna inte hade använt stor bokstav i början på vissa meningar…

Anna pratade och läste några sidor ur sin bok under 20 minuter och därefter fick publiken ställa frågor. Detta var ett alldeles utmärkt sätt för mig att göra nåt vettigt en onsdagskväll – och inte bara glo på Dallas som börjar klockan 21…

Och som den där största jordgubben på gräddtårtan var det nån som ropade på mig när jag gick till bilen för att åka hem – en fackpamp som satt och softade med en öl och sin M! Tänk att hon kände igen mig, vi som aldrig träffats förr!

Tyvärr fick jag mota bort lite ont i bröstet när jag kom hem med att skura badrummet och duschrummet-skithuset-toan. Nu har jag rejält ont i hälen och jag är lite hungrig. Det får nog bli ett par knäckemackor, trots att jag inte skulle svälta ihjäl om jag inte åt nåt alls i kväll. Men så får det bli! Är man ett fetto så är man och då ska man inte göra avkall.

Livet är kort.

Read Full Post »

Babel den 28 april: Elsie Johansson, 80 år, krisande män och lite annat

Veckans Babel ägnades till viss del åt ytterligare en 80-åring (för ett tag sen var det Tomas Tranströmer) – Elsie Johansson*.

Dokuförfattartramset representerades denna av gång av Nour El-Refai, skådespelerska och stå-uppare. Kanske passar genren och veckans ”författare” rätt bra ihop, jag spolade förbi skiten det hela.

Kvällens huvudperson var 80-årsfyllande författaren och tidigare postkassörskan Elsie Johansson. Elsie Johansson debuterade som 48-åring 1979 med en diktsamling. I slutet av 1990-talet slog hon igenom med romanerna om Nancy. Författardebuten kan tyckas sen, man faktum är att Elsie Johansson debuterar som dramatiker i höst, 80 år fyllda.

Lagom till författarens 80-årsdag kommer Nancy-trilogin i nytutgåva.

                                                                                                                                                               En ny bok med författarens eget urval av dikter och korta prosastycken, Då nu är jag, gavs ut i mitten av april.

En bok med författarens eget urval av sina egna texter.

                                                                                                                                              Givetvis kom Elsie Johansson till studion. Jag har aldrig tidigare lyssnat till henne, bara läst en del av hennes böcker. En behaglig röst och en väldigt… lättpratad kvinna hörde jag nu! Dessutom en kvinna som är van att bli lyssnad på när hon talar…

Nästa inslag handlade om svenska böcker med krig som tema. Romaner om krig, och framför allt andra världskriget, har på senare tid blivit väldigt vanliga utomlands. Bland de svenska krigsböckerna som nyligen kommit ut nämns författare som Annika Thor och Ola Larsmo. Tyvärr blev reportaget ganska trist – det hade kunnat bli så intressant!

Programledaren drog så ihop sina ögonbryn och ännu mer förnumstig ut än vanligt när han presenterade nästa reportage: om mannen i litteraturen. Ett exempel på en bok om dagens man är Susan Faludis bok Ställd. Och männen idag är i kris. Ett exempel ges i Erik Helmersons bok Den onödige mannen.

En bok om mannen i kris.

                                                                                                                                                     Åter i studion var Erik Helmerson en av gästerna. Johan Hilton, biträdande kulturchef på Expressen och författare och Inti Chavez Perez, författare och föreläsare bildade kvartett med den manlige (?!) programledaren som kapellmästare. Kvartetten var ganska enig om att det är fullt av män i kris. Ursäkta mig, men det här inslaget var totalt ointressant. För mig. Och vad är dess plats i ett litteraturprogram??? GAH!

Så ett inslag om en bestsellerroman, Tom Rachmans De imperfekta, en bok som handlar om en borttynande tidningsredaktion. Personskildringarna höjdes till skyarna, något som förstås gör i alla fall mig nyfiken på den här boken! 

                                                                                                                                                 Kvällens boktips, en bok som alla män bör läsa, blev:
Elsie Johansson: Jag vill inte tjäna av Ola Larsmo
Erik Helmerson: Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf
Inti Chavez: Pappan och havet av Tove Jansson
 
                                                                                                                                                      *Elsie Johansson = enligt rykten på väg att bli styvmoster till en mig närstående person

Read Full Post »

Babel från långfredagen: Påskekrim

Bänkade mig för att se långfredagens Babel om påskekrim. Ett och annat tips förväntade jag mig.

Veckans dokudiktare var Mari Jungstedt. Suck! Att hon säljer sig till sånt här trams…

Första gäst i studion var Leif GW Persson. En person som inte bara har ägnat sig åt att skriva kriminalromaner. Debutromanen Grisfesten var ett sätt att bearbeta den arbetslöshet som följde efter att ha bekräftat att en minister varit på bordell… Idag jobbar han på TV och är dessutom professor. Den döende detektiven är hans senaste roman.

Professorns senaste roman. 

                                                                                                                                                        Leif GW Persson är väldigt jobbig att lyssna till, men han har mycket intressant att säga. Bland annat när han talar om romanen som hämnd och ventil. *nickar igenkännande* Därför gäller det att stå ut. Svårare är det att stå ut med programledarens tramserier. ORKA!

Nästa inslag handlade om mordets och mördandets roll och betydelse i deckarromanerna genom tiderna.  Kan deckarläsning rent av vara ett sätt för oss att lära oss umgås med döden??? Två damer hade parkerat sig i studion, Åsa Nilsonne och Kristina Ohlsson, båda deckarförfattare, Åsa Nilsonne dessutom läkare, för att diskutera mord, mordredskap och själva mördandet. I litteraturen, alltså. Leif GW Persson menade att morden i litteraturen har blivit allt blodigare, till skillnad från verkligheten. Kristina Ohlsson, också otroligt jobbig att lyssna till (jag är väldigt ljudkänslig), menade att detta nog är ett sätt att konkurrera som författare. Åsa Nilsonne talade med mycket behaglig röst och framförde åsikten att det inte alltid blir trovärdiga mord i litteraturen för att författarna är lite slarviga.

True crime, genren att skriva om riktiga brott, var nästa programinslag. Författaren Wensley Clarkson guidade oss till en verklig brottsplats i London. En äkta true crime-bok bör, enligt Wensley Clarkson, innehålla en verkligt intressant brottsling och en privat historia – alltså inte enbart en historia om brottet – utan också om livet utanför brottet.

Jo Nesbø handlade nästa reportage om. Denne norske författare som bland annat har varit börsmäklare. Nu blir det mest hårdkokta deckare. Intervjun var rätt tråkig, tyckte jag.

                                                                                                                                                 Veckans boktips var trovärdiga brottsskildringar:
Kristina Ohlsson: Där tvivlet gror av Thomas H Cook
Åsa Nilsonne kunde inte hitta nån trovärdig brottsskildring, så hon tog inte med sig nån bok.
Leif GW Persson tipsade i stället om två böcker, skrivna av två bröder: Den magiska cirkeln av Anders Sundelin och Fallet Thurneman av Arne Sundelin

Read Full Post »