Grått eller roligt?

Ett inlägg i vilket Tofflan har landat något, i alla fall.

---

 

Grått… I alla fall är glaset i busskuren vid Centralen i Uppsala det.

Att uppleva saker utanför hemmet är berikande och stimulerande. Sen nekar jag inte till att det är lite skönt att komma hem igen också – även om jag gärna hade stannat ett par dar till. Extra tomt kändes det eftersom Fästmön och jag skildes åt vid Centralen i Uppsala för att ta olika bussar hem. Men idag får jag

låna

henne ett par dygn igen, fast hon ska också göra andra saker än hänga med mig hela tiden när hon är här.

Lite grått är det ändå att komma hem när dagarna har varit fulla av intryck. Dessutom vaknade jag inte till nån blå himmel och sol idag, utan molniga, ljusgråa skyar. Redan en kvart över sex vaknade jag av ett herrans liv borta vid nåt soprum. Kommer verkligen sopgubbarna så tidigt? Det är märkligt, men det är faktiskt mer

livat

här där jag bor än på självaste Ringvägen i Stockholm, där jag bodde i helgen… En intern rapport avslöjade också att det varit stark rökutveckling bland folkmassorna här i söndags. Jag är glad att jag inte var här. Samtidigt är jag glad att nån annan än jag kan

se problemet.

Nu är bara frågan hur jag ska hantera det. Uppenbarligen är ju alla inte pratbara. Det är så många som blir stötta när en uttrycker att de utför störande handlingar och liknande. Jag kan också bli förbannad när nån näpser mig, men om förhållandet hade varit omvänt skulle jag åtminstone ha försökt skärpa till mig. Hur roligt är det att veta att man faktiskt stör andra människor? Det är väl bara [och här tänkte jag skriva ett namn] som gillar det? (Fyll i valfritt namn inom parentesen om du vill. Jag tänker ett specifikt namn och undrar hur somliga mår sen, när den här bloggens utrymme är fullt – vilket det är om tio procent. Vem ska då trakassseras och förföljas, tro?)

ICA:s jumbokräftor brukar jag gilla bäst.

I kväll ska jag försöka att duka på ballen*, för vi ska ha kräftskiva. Det är ett sätt att göra tillvaron lite rolig. Jag har ICA:s jumbokräftor framme på tining. Dessa kräftor har inte alltid varit bäst, men det är ändå dem jag har köpt genom åren.

Till skillnad från somliga har jag ju inte tillgång till nåt fiskevatten,

sa hon grinigt.

Det gäller att hitta saker att se fram emot, träffa människor som tillför nåt och göra roliga saker som helst inte kostar nånting. (Jisses, så bra jag har blivit på det senare!) Framöver ska jag bland annat träffa bloggbekantingen Ewa för bokbyte (vi vann böcker hos varandra!). Vidare ska det bli ett besök på den bästa arbetsplats jag har haft för att träffa före detta kollegor och titta på deras nya, fina lokaler. Visst är jag ledsen att jag inte är kvar där, men vikariat och projektanställningar tar ju slut, de sups inte bort, som vissa puckons partners-när-det-passar påstår, ivrigt påhejade av puckot själv och en och annan trollpacka.

Men att skratta är roligare än att gråta, det tycker väl alla? Igår läste jag en artikel om hur vi skrattar i sociala medier. Det är Fejan som har undersökt amerikaner och hur de garvar i cyberspace.

Så här blev utfallet:

1. ha ha (över 50 procent)
2. en emoji (cirka 30 procent)
3. he he (13 procent)

Fantasifullt språk? Eh..? Det är mer alarmerande att bara 15 procent e-skrattar i veckan, tycker jag.

Nån som fortfarande använder tygpåsar för att skratta?

Här på bloggen lägger jag ofta ut en smiley, vilket torde vara likvärt med emojis, som jag använder när jag är social och skrattar via mobilen. Men hur skrattar DU i sociala medier??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Arbetsförmedlingen misslyckas med en av sina viktigaste uppgifter

Inte ett dugg förvånad är jag när jag läser tidigt i morse om att Arbetsförmedlingen misslyckas med en av sina viktigaste uppgifter: att hjälpa långtidsarbetslösa att få jobb.

En intern rapport hos Arbetsförmedlingen om nästan 600 långtidsarbetslösa visar att ungefär hälften inte har fått jobb. Och bland de utlandsfödda har över hälften lämnats att klara sig själva. Biträdande generaldirektören Jan-Olof Dahlgren menar att det beror på att antalet arbetslösa har växt så snabbt att Arbetsförmedlingen inte har tillräckligt med personal att hjälpa dem. Eller hjälpa och hjälpa, det handlar väl inte om att Arbetsförmedlingen som myndighet ska hjälpa nån, den ska väl göra sitt jobb? Eller? Men jag minns ju vad en av mina handläggare svarade på min fråga om Arbetsförmedlingen gör och om den ägnar sig åt att förmedla jobb, med tanke på dess namn:

Nej, vi förmedlar inte jobb.

fick jag till svar. Klart och tydligt.

Men redan i höstas fick Arbetsförmedlingen resurser och bland annat anställt 2 000 nya medarbetare. När dessa

kommer in i arbetet

tror Jan-Olof Dahlgren att det kan bli bättre. Hur lång tid ska det ta, dårå, om man har haft extra resurser sen hösten 2011??? Är det inte dags att sluta kalla medarbetarna nyanställda när det är juli 2012?

Man kan ju inte heller låta bli att undra om dessa senast anställda var långtidsarbetslösa eller inte och att detta i värsta fall var ett sätt att putsa siffrorna… Nåja, jag hoppas att det kan göra sitt jobb – oavsett vad vissa handläggare tror att Arbetsförmedlingen har för uppdrag eller vad den faktiskt har. För om dess medarbetare inte klarar av att förmedla jobb bör man nog byta namn å det snaraste innan nån smarting anmäler myndigheten för vilseledande marknadsföring.

Ovan nämnda rapport var för övrigt klar redan i april, men har ännu inte föredragits för generaldirektören Angeles Bermudez-Svankvist. Var har hon varit i tre månader, då? Letat jobb åt långtidsarbetslösa? Nej, det kan jag väl aldrig tänka mig.

Hela 49 procent av rapportens slumpmässigt utvalda långtidsarbetslösa har inga registrerade aktiviteter i sina handlingsplaner, enligt Dagens Nyheter. Handlingsplaner som är obligatoriska. Här finns inte heller nån dokumentation om vilka jobb personen har sökt och enligt vilka jobbsökarstrategier.

Antalet anvisningar till jobb är ytterst få, 

skriver DN. Jag är inte ett dugg förvånad, jag fick en enda (1) under de två år och åtta månader jag var arbetssökande. En.

För övrigt har jag just lärt mig vad en långtidsarbetslös är:

en person som under mer än 6 månader (27 veckor) varit utan arbete, inte deltagit i program med aktivitetsstöd och är 25 år eller äldre

Är det nån som förstår att jag bara känner mig rasande när jag läser om Arbetsförmedlingen och det arbete den utför? Men… jag vill tillägga att det faktiskt också finns undantag bland handläggarna och dem som jobbar där. Jag träffade på två (2) under mina år som inskriven. Så dessa två, Ingmari och Maria, undantas från den svarta bak jag härmed delar ut!

Till Arbetsförmedlingen för dess enorma misslyckande med att utföra en av sina viktigaste uppgifter.

 

Read Full Post »